bluemoonbaby

Trams

2011-01-02T20:52:00.001+01:00

Med en flaska vitt och en påse ostbågar från bistron söker jag lite söndagsro här på tåget mellan Malmö och Stockholm . Jag har varit borta och ledig i ungefär tio dagar, så det skall bli skönt med Stockholm igen och lite verklighet, även om verklighet betyder jobb och vardag.

Nytt år är det dessutom. Helt plötsligt blev det 2011, och för min del så skedde övergången på en takterass i Malmö. Detta med mousserande vitt vin, fyrverkerier som med hjälp av vindpåverkan fick det hela att kännas som ett Sarajevo och som tur var min pojkvän som fick hålla min hand. Också värt att nämnas resten av sällskapet – vi var tillsammans tolv stycken som firade tillsammans med jättegod mat och dryck.

Så vad är planerna för 2011 då? Att gå ned de fyra-fem kilona jag dragit på mig de senaste veckorna kanske. Att fortsätta njuta av kärleken till en väldigt speciell människa, nu när jag väntat så länge och äntligen fått skiten. Kärleken alltså.

Såg paret framför mig i tåget sätta ihop listor med målsättningar för år 2011 för en stund sedan. De hade en specifik lista för mat och om jag inte missminner mig så såg den ungefär ut så här;

ENDAST köpa ekologiskt kött.
Äta ute 1 gång/vecka (1 gång/månad med andr
Något annat sött – jag orkade inte läsa mer.

Listor kan helt klart vara bra, jag är för listor. Jag skall själv snart dela med mig av en lista här som jag skrev för drygt ett och ett halvt år sedan (tror jag) som jag själv är himla nöjd med, kanske främst för att jag fullföljt nästan alla punkter. Det var dock ingen ”målsättning för 2010” utan mer en ”saker som kan få mig att må bra, på riktigt”.

Hur som, jag har saknat att skriva och jag har saknat att vara kreativ. Vi får se vad jag kan åstadkomma den här gången. Inga målsättningar, ingen prestige – bara rent trams.

V

2010-08-29T23:00:00.003+02:00

Sitter på tåget mellan Varberg - Stockholm C och borde rulla in på centralstationen om ca: fyrtio minuter. Jag har ju alltid tyckt att resor inom landet automatiskt för med sig nedstämda och tyngre känslor och kan inte annat än att känna en vag ömsom stark påminnelse om det där vemodet när jag kollar ut i svärtan, det okända där ute en höstlig sensommarnatt som denna.

Någon vecka innan jag skrev mitt senaste blogginlägg så gick jag hem med V en ganska blöt natt. Det var sjukt trevligt att ha med sig sällskap hem i taxin i den svåra vinterkylan men det skulle nog lika gärna kunnat ha slutat där (även om jag redan första kvällen fann stort intressse för karl'n). Nu är vi ett par sedan drygt fyra månader tillbaka, jag är totalt förundrad över och jättekär i V och vill inget annat än att vi fortsätter dag för dag tillsammans - aldrig har jag haft en sådan här stark känsla för någon.

Äntligen!

Domino

2010-02-13T11:47:00.003+01:00

Mhmm. Vet sällan var jag skall börja, eller sluta, när jag skriver här numera. Det går ganska långt mellan gångerna och det är verkligen förändringens tid för mig, ständigt.

Jag såg dokumentären om Joy Division, eller främst Ian Curtis, i tisdags och blev fruktansvärt inspirerad. Det kan vara så att det är sista knuffen som behövs då vi håller på att så ett litet frö, min kära vapendragare Paulina och jag. Vi får se vad det blir av det men båda börjar brinna av iver nu. Jag är ganska så säker på att vi är ett bra team. Det är spännande som fan och jag tror att resultatet kommer att bli jävligt äkta för det är så vi jobbar. Vi skalar av prestigen och fokuserar istället på ambitionen och djupet i det vi verkligen vill göra.

Tillbaka till Ian Curtis, och många andra stora artister med psykiska åkommor – det som gjorde mig så inspirerad är att jag ser det som ett stort attribut egentligen. Vilket givetvis gör mig lite lugnare, för jag tror aldrig att jag kommer att bli kvitt min skit. Jag har det stabilt nu, rent generellt. Jobb, socialt umgänge, självförtroende, träning. Men bara för att jag har slutat med min medicin så betyder det inte att jag mår utmärkt. Det går upp och ned vilket kanske märks här. Det brukar aldrig märkas utåt, men jag tar itu med det när jag är ensam.

Det är ingen som vet, men det händer rätt ofta. Man är på fest, träffar vänner, går ut och har skitroligt. Det finns nog ingen som inte skulle säga att jag skrattar väldigt mycket. Att sedan knappt behöva tvätta bort mascaran när man kommer hem kan kännas som lyx, men inte för mig. Senast ringde jag dock min mor som ringde upp trots att klockan var runt fyra på morgonen. Jag nöjer mig med att inte se något slut på sådana stunder, däremot jobbar jag hela tiden på att kunna hantera det bättre och bättre.

Och göra något utav det.

Walk

2010-01-26T00:44:00.001+01:00

One way street

2010-01-24T23:22:00.002+01:00

Och så skulle det bli en sådan där dag då världen är jävligt ful och grå. Ångesten sitter i andetagen och varenda liten vrå runt omkring en känns fientlig och hotfull. Ändå söker man efter en kvadratmeter i lägenheten som skänker lite ro om bara för en stund. Lite vila för själen, för oss vars huvud går på högvarv konstant. Dessvärre brukar det bli sängen som tillflyktsort och det brukar inte göra saker bättre direkt. Mat blir oväsentligt, jag tog en tomat vid fyratiden på eftermiddagen.

Jag saknar famnen och lukten av en annan människa. Det gör jag visserligen alltid, men särskilt idag. Skinn och ben att dra mina fingrar över, ett ärligt leende eller tårar - något mänskligt. Någon som bryr sig på riktigt. Någon som jag får bry mig om för just det är en stor saknad i mitt liv. Något som motiverar mig till att fortsätta göra det jag gör och vara det jag är, för jag kan lova att det är oklart. Inget är för givet i en värld som min. Stort, dramatiskt och passionerat däremot.

He's the word of God. If not, God has not spoken.

Något liknande sägs i filmen The Road. Några ord som verkligen fastnade i mig. Det är stort, och jag känner mig desto mindre.

Ljuva helvete

2010-01-21T16:06:00.004+01:00

Har verkligen problem med att uttrycka mig nu för tiden. Jag har dragit på mig ett beteende jag inte trivs med, samtidigt som jag gillar det. Jag får mina återfall ibland bara - vill tillbaka till något jag var förut. Vill rycka mig tillbaka, som en ostyrig häst.

Givetvis handlar det om känslor. Jag är inte lika mjäkig, jag försöker att inte längre ligga och krypa för någon. Böna och be, slänga min stolthet åt helvete och alltid (alltid) komma söndersargad ur striden. Ändå vill jag inte dra för mycket åt det hållet. Jag vill känna och jag är fortfarande lika kärlekskrank och vill ha den där tryggheten som någon skulle kunna ge mig. Jag vill inte känna mig som något andrahandsval, eller kanske till och med mindre efterfrågad än så. Jag har känt så ofta och jag går sönder då.

Jag är inne i ett ljuvt helvete just nu. En minikris eller vad man nu skulle kunna kalla det. Känner mig totalt förvirrad med obefintlig verklighetsuppfattning. Har tappat den lilla tro jag har, på människor och det kreativa. Bara tillfälligt, men det känns just nu. Det kändes så påtagligt igår efter gymmet när jag satt med gitarren i min famn i mitt mörka rum, att det är jag för mig själv just nu. Och gitarren, men det når inte ända fram just nu även om gitarren kändes trygg.

Det kanske känns bättre efter kvällens gym- och yogapass och därefter någon öl med fina tjejer. Jag tror det.

Eller?

2010-01-20T16:41:00.002+01:00

En timme och tjugo minuter till jag står på SATS vid Medis och känner mig toklöjlig, jag hoppas verkligen att H och jag hinner i tid så att jag kan ställa mig längst bak i salen. Fast det sitter ju ändå speglar överallt. Och kanske har jag gått över den där angsttröskeln med skräck för gym...med tanke på att jag kom för sent till mitt senaste och första pass någonsin och fick tränga mig in längst fram och precis innanför glasdörren så att gymmet där ute hade perfekt insyn på en orutinerad jag.

Jag nojjar för mycket. Men jag har i alla fall registrerat mig på SATS i ett år framåt, Ni som inte visste det. Idag blir det SatsFlow, imorgon SatsYoga och nästa vecka så blir det - hör och häpna, Boot Camp. Det går inte att läsa om passet på SATS hemsida så jag har faktiskt ingen aning exakt om vad detta innebär, men det kan nog bli roligt. Roligt som i att man tagit vatten över huvud och knappt hänger med i halva programmet.

Det här är förmodligen jättebra för mig, både fysiskt och psykiskt. Jag klarar mig än så länge fint utan medicin men visst blir jag väldigt ofta påmind om det ouppstyrda serotoninet. Men jag är stark och står emot det mesta.

Gjorde en massa byten i kollektivtrafiken i lördags på väg mot en födelsedagsfest i Hammarby Sjöstad, och då blev jag så jäkla tydligt påmind om saker och ting. Kände mig sjukt ensam, och jag tror att det färgade resten av kvällen trots att jag kanske inte var så medveten om det. Och varje dag gör det ont när någon loggar in på MSN, och min blick går ned till högra hörnet men tillbaka igen med en tyst suck. Några få gånger har den stannat i det högra hörnet men istället stirrar jag och blir nervös, blir arg och frustrerad och bestämmer mig sedan för att inte skriva något.

Det tjänar ju inget till...eller? Jag känner mig bara dum som vanligt.

Däckadensen

2010-01-20T00:18:00.003+01:00

Har inte grepp om en millimeter av min tillvaro just nu. Det är inte så att jag fuckar upp saker eller tappar kontrollen direkt, snarare tvärtom, men det känns ibland som att jag glömmer något. Livrädd för att jag skall glömma Någon. På västfronten, intet nytt. Medan det här hos mig händer saker hela tiden känns det som. Och kanske är det så att jag vill få med mig allt och inte tappa något på vägen men tråkigt nog slår det mig då och då att vissa saker måste släpa efter. Det gör ont.

Och ytterligare en gång är jag redo att däcka. Det är väl ungefär så jag bestämmer för när jag skall sova. När som helst nu, får fortsätta imorgon.

Knorr

2009-12-30T00:39:00.001+01:00

Och framför mig på tåget står en ungjävel och ångar imma på spegeln framför sig, för att sedan slicka bort imman. Det är ju helt fantastiskt om inte svininfluensan (hysterin) nått till barnen.

Vad är det för fel med att sätta lite knorr på livet?

Årsringar

2009-12-30T00:36:00.000+01:00

2006-2007, helvetesårens klimax. Åren som givetvis bjöd på en del sötma men jag är inte säker på att det alltid var värt det. En del har jag fått bevisat men i övrigt vill jag mest kräkas på de 24 månader som tog luften ur mig totalt. Jag famlade mest i mörker som många andra.

2008 reste jag mig upp och slog tillbaka, återhämtade kraft och saker och ting vände verkligen. Det kändes ovant att nästan bli påtvingad optimism för det gick ju så bra. Jag återvände till Stockholm, fick jobb och lärde känna en hel drös vackra människor i världsklass. Jag kom till min egen fördel och var med om jävligt mycket roligt - nästan lite för roligt. Och med detta så kom 2009.

Med fast anställning inför det kommande året hade jag extremt bra magkänslor när det gällde 2009. Ingen skulle få ta det ifrån mig. Jag sade att år 2009 skulle bli hur bra som helst och bestämde mig för att utnämna det till ett av mina mest kreativa år. Kreativiteten var något jag hade saknat med stor sorg, verkligen, så att jag kände mig ytterst optimistisk säger väl sig självt. Nu blev det kanske inte riktigt ett sådant år som jag hoppats på ursprungligen när det gäller mitt kreativa behov, men det tog lite oväntade vändningar ändå.

Jag började året med en hälsoundersökning som heter duga. Mängder med bl.a. blodprov och fysprov som visade bra resultat, Jag var grymt nervös och skulle få provsvar fredagen den trettonde, men jag kunde lugnt gå från Sofiahemmet efter återträffen med läkaren fast med nya funderingar. Jag tog upp mitt SSRI-behov, att tabletterna snart var slut och att jag inte visste var jag skulle vända mig för att få nytt recept. Jag var fortfarande skriven på västkusten och förstod att hon inte kunde hjälpa mig på direkten, men det var precis vad hon gjorde. Visst, hon sade att jag skulle kontakta min läkare och be om nytt, men sedan sade hon att när jag hade skrivit mig i Stockholm och tabletterna började tryta igen så skulle jag boka in ett besök hos henne och så skulle vi diskutera kring hur jag skulle gå tillväga för att trappa ned min medicinering. Hon sade iskallt "du behöver ju inte de där tabletterna".

Nej, klart att jag inte behöver dem, tänkte jag när jag gick där mot t-bana Stadion och på väg tillbaka till jobbet. Den där läkaren har nästan haft störst betydelse för mig i år, även om jag på eget bevåg och egen handledning/missledning avslutade medicinen. Tack, världens bästa läkare!

Efter att ha satt stopp för relationer med det motsatta könet som i slutändan skadar mig, så åkte jag dit på sommaren ändå. Det känns dock ganska lugnt just nu. Hade P ringt och sagt att han satt på Arlanda så hade mitt hjärta tagit ett jätteskutt och jag hade stått där med öppen famn, men som det är nu så gillar jag läget. Vi hörs och vi tycker om varandra, men mer än så blir det inte. Hade jag fått stå där med öppen famn så hade jag även stått där med öppet hjärta, det vet både han och jag.

Istället så tar jag snart en taxi från centralstationen i Stockholm till Frödingsvägen. Jag jobbar inte förrän på måndag nästa vecka och jag har ett nyårsfirande att styra upp och se fram emot. Jag har tappat några överflödiga kilon och det ligger gitarrsträngar där hemma som skall pryda min inlånade Ibanez så snart jag får hjälp med att stränga om skiten. Så gör jag 2009 till 2010 istället.

Och nog skall det ligga en julmust och chips som väntar på mig när jag kommer innanför dörren. Det vore ju helt fantastiskt.

Dubbelnaturen

2009-12-30T00:30:00.001+01:00

Jag sitter på tåget till mitt Stockholm efter nästan en vecka nere på västkusten. Tiden går alltid oerhört fort där nere, jag hann träffa en del kompisar men försökte mest slappna av hemma med mor, katt, brasa och allt det där andra som fattas mig i Stockholm. Sådant jag numera räknar som en slags lyx.

Reser alltid med hatkärlek, jag tror aldrig att jag kommer att bli kvitt min kära separationsångest. Jag vet dock inte vad den grundar sig i, men jag vet att vissa känslor är fruktansvärt påtagliga. Känslan av att inte finnas på plats om det skulle hända mina nära och kära något. De jag älskar vill jag hålla fast vid likt ett löv till sitt träd. Jag är så rädd för hösten. Jag vet inte helt säkert var jag fått min ofantliga beskyddarinstinkt från men jag har väl mina aningar och det går långt tillbaka, så långt det nu kan gå hos en tjugotreåring. Vill kunna beskydda med mitt eget kött och blod, för det är allt jag har att ge men det är svårt på fyrtio mils avstånd.

Dels är det nog min avsaknad av att känna en trygg punkt. Jag är ytterst flexibel och anpassningsbar samtidigt som jag stundtals vantrivs lite överallt.

Hade jag inte publicerat det här på min blogg så hade jag stört mig jävligt mycket på att grannen läser vad jag skriver.

Hur som, det är med en klump i halsen som jag pendlar mellan olika ställen. Jag tror att det påminner mig om mina tankars beteende. Ett jäkla virrvarr av sinnesstämningar och insikter, hjärnspöken och plågoandar, förnekelser och bejakanden. Hur min hjärna ständigt går på högvarv. Inget stopp och ingen vila. Det är dock något som jag lärt mig att leva med, det är det som gör mig till jag och det är det som gör att jag kan läsa Dig snabbare än Lucky Luke drar sitt vapen.

Sedan vet jag aldrig vad jag har när jag kommer fram. Ett jobb, en andrahandslägenhet, ett ComHem-abonnemang. Ett liv? Jag har förvisso en av, enligt mig, stockholms snyggaste klänningar som hänger där hemma och väntar, men jag kan inte lura mig själv. Jag har aldrig haft ett uns av materialism i mitt hjärta eller vener utan jag vill ha så mycket mer än så. Tryggheten, lugnet och framför allt framgång på ett helt annat sätt än prettofittornas. Äkthet, heder och stolthet. Jag vill vara mer bestående än ett skal.

Jag tar det år för år. Personer kan bli frustrerade över vad de skulle kalla för slöhet hos mig och det är inget jag klandrar dem för. Det är dock lite mer komplicerat än så. Jag blev i år SSRI-fri och har klarat det beundransvärt bra än så länge, och det är kanske inte lika stort som att lova någon trohet för resten av livet eller att sätta ett barn till världen, något som jag inte kan uttala mig om, men jag skulle tro att det inte hamnar långt efter om det hade funnits en lista. Ibland avskyr jag det och ibland älskar jag det. Ibland avskyr jag att jag inte längre har samma beroende av att tillsätta substanser till min jävla hjärna för att funka, men ganska ofta så älskar jag känslan av att ha slagit mig fri inte bara ett tablettintag och beroende utan även stärkts ytterligare som människa. Som tjugotreårig tjej. Jag är så jävla stark. Men svag.

Den där dubbelnaturen Du aldrig förstår Dig på.

Snö

2009-12-14T22:36:00.002+01:00

Sitter på tåget mot Stockholm efter fyra dagar nere på västkusten. Småland och Södermanland bjuder på vackra snölandskap, täta skogar och upplysta småorter med konstiga namn. Industriers tomma parkeringsplatser, där den spårfria snön skvallrar om nyligen fallen snö. Oförstörd. Ibland en spegelbild inte alls lika oförstörd och jag har alltid sett något sorgset i blicken. Kanske är det inbillning.

Mitt hjärta gick tusenfalt sönder helgen som var. En prövning, ett nedslag, ett måste. Ett av alla de måsten jag aldrig tycks bli kvitt, som får mig att slutligen skaka av inre förtvivlan men som döljs av lugnet, förståndet och självsäkerheten jag fått bygga upp. Även ett måste som gör att jag kan säga att jag var där. Jag VAR där. Jag kommer nog inte att vilja prata om det. Det är för komplicerat. Är rädd för kommentarer, för trösten som bara kommer att få mig att må illa och all sorts medömkan. Kanske att man bara mest skulle vilja berätta, bekänna och redogöra. Sedan gråta eller bli förbannad på mig själv men samtidigt ha någon nära. Det händer dock inte.

Allt annat har varit bra. Träffade mina kära gamla kompisar, tände min brasa, tog mitt bubbelbad i badrummet som är ungefär hälften så stort som en lägenhet i Stockholm (västkust - huvudstad, 1-0), umgicks med mor och katten samt kände västkustvinden bita i mina kinder. Om lite mer än en vecka så är jag där igen.

Snart skall jag gå av, och jag hoppas att jag inte fryser ihjäl på väg hem. Stockholm är kallt och som alltid har jag inte vett nog att klä mig ordentligt.

Lämna några svavelstickor.

Att se ett spöke

2009-12-03T23:06:00.003+01:00

Det var kanske två veckor sedan och jag satt på t-banan mot Fridhemsplan efter jobbet. Läste de sista sidorna av Sputnikälskling och jag brukar inte bli lättdistraherad av saker som omger mig, rent generellt.

Är det du, älskling?

Jag blev plötsligt stel i hela kroppen och den där obehagliga känslan som knyter sig som en knytnäve mot halsen ville vara med och leka. Utan att lyfta blicken iakttog jag ett väsen som slog sig ned vid min sida. Jag lät mina ögon vandra från midjan på personen, ned över knäna och till skorna. Tillbaka igen och så om på nytt scannade jag det lilla jag kunde se. Fylldes av vemod och rädsla. Redan då bestämde jag mig för att inte se mer än så. Rörde blicken till min mp3-spelare och fastnade där i tio sekunder, men sedan sökte sig ögonen tillbaka igen. Lika lågt.

Kunde personen jämte mig vara den människan som gång på gång hakade sig fast i mitt bröst och hjärta för att sedan avlägsna sig på ett jävligt obehagligt sätt? Dra åt och punktera det jag hade lyckats laga. De mörka jeansen, en aning slappa, och de färgglada sneakers som personen bar, hade kunnat vara samma som jag möttes av på Åsögatan för ett bra tag sedan. Personens händer kändes identiska. Sådana där typiska AD-händer.

Jag vågade vandra något uppåt med blicken och kunde inte mer än urskilja ett par Kosshörlurar. Hans hörlurar?

Det var som att ha hållit andan under vatten i flera minuter. Jag kände för att komma ovanför vattenytan och ta ett djupt, vattenrosslande andetag, men istället började tankarna att härja. Var det Han? Och hade det i sådana fall gått så långt att vi sitter jämte varandra i Stockholm på t-banan utan att ens låtsas om varandra?

Eternal Sunshine of the Spotless Mind...

Han menade nog aldrig illa. Aldrig. När det var vinter och vi hade sett en film och jag skulle bege mig hemåt i kylan så bad han mig att vänta. Öppnade sin garderob och tog fram en tröja. Han hade köpt den åt mig, och det var den varmaste tröjan jag någonsin haft. Han visste att jag var frusen, så han köpte den där tröjan. Jag kan riktigt se det framför mig, hur han gick in i en affär och bad om den varmaste tröjan de hade till Stockholms mest frusna hjärta.

Jag fick nästan tårar i ögonen då jag inte är van vid att få saker. Senare fick jag en mp3-spelare. Låna, sade jag och han sade inte emot. Han visste att jag var envis. Det var samma mp3-spelare som jag satt och stirrade på, jämte personen. Samma mp3-spelare som jag lyssnar på fortfarande. Mp3-spelaren som jag känt för att stoppa ned i ett kuvert och märka brevet med hans adress men aldrig gjort.

Det var ett bra tag sedan som jag kände något för den här personen; jag var illa tvungen att ge upp. Ändå plågades jag så mycket just i den här stunden. Han reste sig när vi var på Thorildsplan, stationen innan min. Jag hade inte vågat gå av innan honom så jag blev lättad, och när han gick iväg framför mig så såg jag att det inte var samma person.

Jag är rädd för att det nästa gång verkligen är en älskling.

Nattrepriser

2009-11-23T22:56:00.002+01:00

Shit vad jag skulle behöva komma bort ett tag. Om inte fysiskt så åtminstone rent mentalt. Det gick drygt en vecka efter att jag klarade av tandköttsinflammationen på egen hand till att jag nu börjar bli förkyld. Känner mig nästan lite febermatt och allt jag vill ha nu är lite omtanke och några klappar. Eller att jag bara kunde få vara kry.

Det har varit tre intensiva veckor som bestått av tidigare morgnar på jobbet, lunch vid datorn och övertid. Jag har knappt haft tid att gå på toaletten och på fritiden har livet spelat mig små spratt som vanligt. Det hör liksom till. Nu är det nästan över dock. C har kommit tillbaka från Tokyo och jag kan börja rensa i min jobbhög. Räknar dock med en jobbig vecka till. Eller flera...det är mycket nu.

Natten till idag blev jag rädd. Kände igen något som brukade hända mig ganska många år sedan. Man har svårt att somna, och en grymt obehaglig känsla kryper längs ryggraden. Värmen i kropper stiger och öronen fylls med bedövande ljud av något slag. Till slut blir jag alldeles paralyserad, fylls av skräck och viljan att ha någon nära. Trygghet.

Faktum är att jag inte vet om jag drömde eller inte. Men hur som helst så låg jag så en stund. Utan att kunna röra mig, men till slut gjorde jag som förr och lyckades att tända lampan i fönstret. Så somnade jag. Jag tänkte inte på om jag vaknade med en tänd eller släckt lampa imorse. Om det var en dröm eller inte, men jag avskyr att ha blivit påmind om det.

The Kramp

2009-11-15T23:53:00.005+01:00

Att komma i ro till att skriva är liksom inte så självklart. Även om jag skulle vilja lyssna mer på Them Crooked Vultures så framkallar det inte annat än ett allmänt välbefinnande just för tillfället. Eller så blir jag bara löjligt kär i Josh, och sådant är jag inte på humör för nu.

Nej, efter att ha raderat ett flertal rader nu så inser jag att jag inte har råd med att ligga här och stirra på ett trasigt maskineri i en halvtimme till. Jag planerade att skriva så mycket bättre om saker som är viktiga och intima och så får det bli. Är det något jag har respekt för så är det mitt skapande, trots att det varit extremt dåligt på den fronten den senaste tiden.

Hoppla, och välkommen Du nya helvetesvecka. Låtom oss slåss.

Framåt

2009-11-08T21:23:00.003+01:00

Sitter i soffan med S. På söndagar är det riktigt skönt att vara sambo. Att ha någon i närheten bara. Någon att vara tyst med.

Det är verkligen full rulle nu. Min käre kollega Mr. Supervisor är i Tokyo under tre veckor, och under dessa tre veckor så är jag tillförordnad supervisor. Två veckor återstår. Jag är som mest effektiv vid multitasking och stress så det funkar rätt bra och det är intressant på många sätt och vis. Mycket jobb blir det dock, och jag är oerhört tacksam över att min självbehandling gällande en ganska skaplig tandköttsinflammation gick vägen så att jag slipper springa runt efter akuttandvård. Jag hinner inte med sådant nu.

Något jag däremot hinner med är att vara ute och härja, som alltid annars. Det var en något krystad period över sommaren då jag inte hade så roligt när jag var ute, och jag har inte riktigt känt mig i mitt esse. Nu har det vänt totalt vilket känns bra. I onsdags hann jag med en välförtjänt utekväll som kanske tog ut sin rätt lite väl mycket dagen efter. Mycket tacksam över att mitt möte blev inställt! Däremot satt jag i performance review i två timmar och då var vi inte mer än halvfärdiga. Sedan har det varit trettioårskalas både fredag och lördag, så att jag är trött som tusan är ju inte så konstigt.

Mycket nöjd med veckan som gick dock, jag var en grymt flitig arbetsmyra, hade sjukt roligt med vänner och bekanta och fick till och med lite närhet. Jo jag tackar. Nu är det bara att fortsätta. Lite sömn först kanske?

Lejon

2009-11-07T14:01:00.003+01:00

Att vara den som har kontrollen över sitt liv, att kunna greppa tag i ett snurrande objekt för att sedan kunna snurra det åt andra hållet, är en solid, rättvis och fin känsla. Om mitt liv en gång var en skör tråd, så har jag lyckats vända på situationen och stärkt den där tråden. Väderbiten, nött och ärrad, men framgångsrik och med blodad tand. Det smakar helt enkelt för gott just nu.

Saknaden efter att ha någon att vara lejon med finns där alltid, men jag låter det inte förvilla mig till blindo längre. Mojo, baby.

Odiplomatiska moralkärringar och annat

2009-10-15T16:12:00.001+02:00

Hur många gånger jag fått höra orden ”se där ja, där ser du vad sådant där jäkla påhitt resulterar i” vet jag inte vid det här laget. Ja, för jag blev ju sjuk efter min kära sXe- och veganvecka. För de som matade mig med negativ feedback och ”men lilla gumman, hur skall du klara av en sådan vecka?”, alltså de som trodde att jag inte skulle lyckas, så är det förmodligen en fröjd att höra att jag kräkte upp mitt sista vegankäk i måndags.

Jag började må illa sent på söndagskvällen, vilket höll i sig hela natten och morgonen därpå var jobb uteslutet. Jag ringde och sjukade mig, somnade om och gick upp strax efter tio-elva. Läpparna var extremt torra, jag drack lite citronvatten men fick i stort sett direkt springa till toan och kasta upp. Det var maten från söndagen och det var citronvattnet. Att kräkas citronpeppar och dragon är som en jävla käftsmäll i magmunnen.

Jag sjukade mig en andra dag och likaså en tredje då illamåendet följdes av huvudvärk, yrsel, obefintlig matlust och en jävligt svag kropp. Svininfluensan sade vissa, en rejäl uttorkning sade jag. Och skulle nog fortfarande vilja påstå att det var det. Men nu sitter jag här på jobbet. Klockan är snart fem och jag är fri. I alla fall för den här dagen.

Det som nästan var mest intressant förra veckan var människors reaktioner. De spekulerade kring hur tusan man lyckas att hålla sig borta från alla de där sakerna, inte minst koffein och kött. Ibland blev jag mer eller mindre dumförklarad av personer med neanderthalarfasoner som väldigt gärna ville berätta om hur tramsig min vecka egentligen var. Det fanns personer som försökte retas. ”Jag har precis köpt en saftig lammstek!” Jaha, men det var väl trevligt? Jag har aldrig ens ätit lamm så det är inget jag någonsin kommer att sakna.

Det fanns personer som trodde att det var en prestigesak. Att jag skulle sitta där och framstå som duktig för att jag varken rökte eller drack, men när tusan skulle jag ha blivit sådan? Flera menade på att ”nej men jag vill inte gå ut med dig för då kommer jag att känna mig som en dålig människa som dricker öl, och du kommer sitta där och smutta på din tranbärsjuice”.

Ja, nog tycker jag att människor är himla lustiga i sina reaktioner på saker ibland. Sedan när blev det en dålig grej att hålla sig borta från alkohol och nikotin? Att jag skippar kaffet på jobbet skall väl folk ta och skita i. Att jag kokar upp torkad jävla sojafärs som luktar kattmat och gör det till en god sojafärssås är väl min ensak och ingen annans? Det är ingen stor grej för mig. Man kan se det som uppoffringar eller som befrielser – vad man vill. Men för mig är det verkligen varken eller OCH både och. Jag har precis blivit kvitt, i alla fall för ett tag, min antideppmedicin och där kan man snacka beroende och abstinensen slipper jag nog inte än på ett tag. Jag tycker inte om att göra saker halvdant, jag kräver utmaningar för att ens stå ut med min vardag och jag trodde att personer i min omgivning hade förstått det. Att folk dessutom har mage att klaga på ens tidigare alkoholkonsumtion som de för övrigt givetvis överdriver (eftersom det varit så innan och således alltid kommer att vara så), för att sedan som sagt klaga på att man inte dricker över huvud taget? Moralschizofreni.

Att mycket är sagt på skämt och med välmening kan jag ta. För det ÄR en rolig grej, jag gjorde det i syfte av att vara en kul grej, men vissa saker lyser ibland igenom mer än andra. Det är nog dit jag vill komma!

Mission accomplished

2009-10-14T20:39:00.005+02:00

Ja, för enkelhetens skull; Dag 4, 5, 6 och 7

Frukost: Havre- och quinoagröt, smoothie och scones
Middag: Soppa från dag 1, någon pastarätt och lite annat jag inte kommer ihåg
Kvällsmat: Smörgåsar, typ

Jag hade varken tid eller ork att skriva sista delen av förra veckan, och kommer bara att sammanfatta hela skiten. Dagarna gick, fredagskvällen blev en hemmakväll. På lördagskvällen kom Anders och Anna över, vi såg lite på fotboll och sedan stack vi iväg till Kolingsborg och TN/80's. Givetvis drack jag tranbärsjuice hela kvällen och dansade en hel del fastän jag tröttnat lite på det där. Umgicks lite med falkenbergskompis som var uppe och såg Fleetwood Mac, störde mig på folk som knuffades och lite annat som jag låter vara osagt.

Jag var till slut jävligt trött, jag ville hem. Självfallet stöter man på ett jävla stolpskott till karl på tunnelbanan som både är oförskämd och betedde sig hotfullt mot mig. Det slutade med att jag gick alldeles skakis och upprörd från t-banan och lägenheten. Det är inte bara ett hotfullt beteende jag möter sena utekvällar, eller någon människa som det mest är synd om, utan jag får så jäkla mycket flashback från min ex-styvfar och hans beteende. It gives me the creeps. Det är då jag behöver någon att hålla i handen.

Söndagen blev en riktig slappsöndag. Jag lämnade inte lägenheten en enda gång, och det skulle jag inte komma till att göra de nästkommande tre dagarna heller.

En tranbärsjuice, tack

2009-10-08T17:05:00.001+02:00

Dag 3

Frukost: Havre- och quinoagröt med havremjölk
Middag: Lime- och ingefärsmarinerad tofu med nudelwok
Kvällsmat: Smörgåsar med avocado, sallad, röd paprika och rödlök
+ Flapjack

(Nu är jag riktigt jävla trött på att skriva vad jag äter om dagarna, men jag antar att det mest är tillfälligt och har ganska mycket med mitt tema att göra. Sorry.)

Kom upp i god tid – återigen. Det är riktigt skönt, jag har sluppit att stressa så väldans mycket den här veckan och ändå kommit i tid till jobbet. Nästan.

Dagarna då jag är effektiv och fokuserad följs om vartannat. Börjar få ordning på saker på jobbet, det har den senaste tiden lagt sig lager på lager med uppgifter. Jag är kvinna och jag trivs med multitasking, men ibland ger jag nog sken av att godta hur mycket som helst. Kanske p.g.a. att jag sitter med ALLA odds mot mig. Jag är ung, jag är tjej, jag är blond och jag är outbildad. Man vill visa att man besitter så mycket ambition och törst efter kunskaper men ibland sitter man och slits mellan vad man skulle kunna kalla vanlig frustration och nervous breakdown. Och av egen erfarenhet så är det inte särskilt klokt.

Efter jobbet gick jag runt kring Hötorget någon timme och satte mig sedan på Centralen någon timme, tog en juice och tittade på avgångar. Någon stund senare möttes jag upp av Maria med sällskap och vi sprang ifatt en buss och hamnade ute på Djurgården för att se Raised Fist på Tyrol. Mycket passande att jag hade köpt biljett till Raised Fist under min sXe-vecka, även om RF inte verkar vara så fundamentala. Däremot går ju straight edge och hardcore hand i hand för att göra en grov generalisering. Det var mindre passande att jag utanför Tyrol inte hittar in biljett. Jag lät de andra gå före, ställde mig och väntade på bussen som vänt för att kolla om den var där, men icke. Jag gick och letade i parken och visst sjutton har jag så jävla mycket tur att jag hittar min biljett där, trots att det blåste något fruktansvärt ute.

Väl inne njöt jag av konserten, köpte en hoodie och en t-shirt och drack givetvis alkoholfritt. De var oerhört samspelta och professionella, och det kan ha varit den bästa spelningen de gjort som jag varit på, och då har jag sett dem sex-sju gånger. Inget kommer dock någonsin att slå första gången jag såg Raised Fist på Hultsfred då de hoppade in i sista stund för ett band som ställde in. Deras framträdande gick rakt in i mitt härta från första början! Trött och nöjd tog jag sedan buss och t-bana hem, käkade två smörgåsar och däckade.

E422

2009-10-08T14:34:00.000+02:00

Dag 2

Frukost: Havre- och quinoagröt med havremjölk
Middag: Grönssakssoppa med linser, tomat och vitlök
Kvällsmat: Lime- och ingefärsmarinerad tofu med nudelwok

Förvånansvärt nog så känns det lättare att gå upp om morgnarna den här veckan. Jag har sagt det innan och jag säger det igen; det skulle kunna bero på att jag är så peppad och exalterad över den här veckan, att det till och med ger mig psykisk och fysisk kraft till att göra saker och ting.

Jag klarar mig utmärkt utan koffein och nikotinsuget är obefintligt. Nu har jag visserligen inte varit någon storrökare den senaste tiden eller storkonsument av koffein, men visst tusan borde suget finnas där. Jag känner mig mer fokuserad på mitt jobb och diverse andra saker, vilket gör att jag börjat ifrågasätta koffeinets inverkan på mig mer och mer. Skulle det kunna vara så att koffein enbart fuckar upp min effektivitet och gör mig ofokuserad. Själva känslan att ”shit, nu MÅSTE jag ta en kaffe för det här går inte” kanske snor mer energi än vad det i slutändan ger. Nej, koffein har nog egentligen gjort mer skada än vad det gjort gott i mig om man då även ställer koffein mot depression och ångest. Det kan dock vara himla gott och passande med en kopp kaffe i vissa sammanhang, och Coca Cola skall vi inte ens prata om.

Jag kände av lite magsmärtor dag 1 och dag 2. Det kom och gick lite hur som men det verkar ha lagt sig igen. Jag brukar inte känna av sådant där, och den här smärtan var något annorlunda. Det liksom spände över torson och kändes av när jag vred på kroppen. Ville trösta mig lite med chips första dagen, men då stod det såklart ”Kan innehålla spår av mjölk” så det blev inget med det. Spår av mjölk, i chips?! Hur fan lyckas man med det? Idag fick jag skippa tuggummi som Helena köpte p.g.a. förtjockningsmedel, E422, som KAN vara animaliskt. Varför kan man inte bara skriva om det är animaliskt eller inte? Valmöjligheten minskar drastiskt p.g.a. det där ”KAN innehålla spår av...” och ”ja men det är inte helt omöjligt att det här är ett animaliskt e-nummer...fast det kan också vara vegetabiliskt!” Ok, tack då vet jag. Det är visserligen en världslig sak men lite smått irriterande.

Efter jobbet kilade jag hem, lade tofun i marinad, gick in i duschen och startade sedan två maskiner tvätt innan jag påbörjade matlagningen. Marinaden var rätt god!

Soja
Riven ingefära
Vitlök
Rivet limeskal + juice
(Akaciahonung)

Jag skippade dock honung som ni kanske förstår. Med tofun wokade jag svamp, paprika, zucchini, broccoli, purjolök och risnudlar samt glasnudlar.

Det sista jag gjorde var att däcka totalt vid elva-halv tolvtiden. Något som blivit allt vanligare den senaste tiden, tråkigt nog eftersom jag trivs bäst på natten. Jävla skit också. (Funkar dock ändå inte när man har ett åtta till fem-jobb.)

Vi och dem

2009-10-08T10:39:00.002+02:00

Dag 1

Frukost: Tranbärsjuice.
Middag (Er lunch): Sojafärssås med linguine.
Kvällsmat: Grönssakssoppa med linser, tomat och vitlök samt smörgås med avocado, sallad och rödlök.

Jag vaknade hyfsat pigg och utvilad till min förvånan då jag hade en av mina helvetesnätter bakom mig (skum insomning, mardrömmar och drygt uppvaknande). Plockade med mina matlådor som jag slängt ihop kvällen innan och kom till jobbet i god tid. En riktigt bra dag då jag fick mycket gjort, och den sedvanliga tröttheten gick aldrig ens till attack. Jag tror att jag kände mig ganska så nyfiken och exalterad inför den nya veckan och gårdagens matshopping resulterade i ganska mycket nytt och spännande. Vilket jag tycker är skitroligt då jag älskar att laga mat och lära mig nya saker.

Efter en produktiv arbetsdag stannade jag till på Daglivs, Fridhemsplan, för lite kompletteringsshopping på vägen hem. Där märkte jag direkt en liten förändring, nämligen att var jag än vände mig i affären så drabbades jag av en smygande ”vi och dem”-känsla. Dem som i köttätare och vi som i veganer. Jag tyckte att det var lite smått skamligt med det skrala utbudet av föda för veganer och dessutom är det ju fruktansvärt dyrt. Som vegan väljer du en föda som innefattar mindre efterfrågan, men som allergiker då? Missnöjd var ordet!

Gick runt och fräste lite innan jag kom hem med tofu, sojayoghurt, havredryck och lite sallad. Såg till att blänga så mycket som möjligt på folk omkring mig eftersom jag utgör en del av en minoritet, vilket betyder att de tror att jag kommer att börja kasta sten precis när som helst osv – ja, ni förstår nog grejen. Och visserligen ser jag väl inte ut att falla så långt från det där trädet, med mina svarta kläder, sjal, converse och munktröja. Hur som helst – då skall man blänga, och jag är expert på att blänga (vid mycket väl valda tillfällen givetvis).

Blir man automatiskt missnöjd, gnällig och misstänksam som vegan?

Jag slängde ihop min soppa på kvällen, den blev inte helt hundra men gick absolut att äta. Än så länge inget extremt nikotinsug och allting är frid och fröjd.

Introduktion; sXe och vegan

2009-10-05T22:36:00.006+02:00

Jag har alltid tyckt om att utmana mig själv på många olika sätt och vis. Jag blir fruktansvärt lätt uttråkad och understimulerad som människa, och jag har med tiden märkt att det egentligen bara är något som jag själv kan påverka.

Jag har ingen bra grund till det hela, eller någon intressant historia, men jag bestämde mig bara för att vecka 41 så skall jag leva det liv som en vegan gör och även som straight edgare. För nej, det är ju inte riktigt samma sak. Och det här handlar inte om att varken förlöjliga något eller tvärtom hylla, utan det är helt taget ur tomma intet. Man får dock ganska mycket inspiration och insikt om man som jag håller musikgenren hardcore nära hjärtat.

Så, först och främst håller jag mig borta från kött-, fisk, ägg och mjölkprodukter. Jag undviker även animaliska E-nummer, en princip som gjort det något mer komplicerat! Jag bär varken ull eller skinn. Sist men inte minst så bojkottar jag nikotin, alkohol och koffein - allt som räknas som droger, samt promiskuöst sex (vilket helt klart blir den lättaste delen att hålla sig borta från).

Från måndag till söndag.

2009-10-05T00:18:00.002+02:00

Olyckligt är det, att jag bestämt mig för att ta upp det här under en period som är stressigare än vad jag trodde. "Mer imorgon" betyder något helt annat, och inläggens innehåll blir inte särskilt kreativt, men jag får helt enkelt ha tålamod nu några ytterligare dagar till jag har fått röjt undan lite jobb som tar upp mycket hjärnverksamhet för mig - jag är helt slut när jag kommer hem om dagarna. Det är nu man åter igen önskar sig en partner som ibland satt hemma och väntade med något ätbart, kramar och klappar samt lite bekräftelse och smicker att bjuda på.

Det kommer att bli en väldigt intressant vecka, för jag kommer nämligen att hålla mig fri från alkohol, nikotin, koffein och hålla mig till vegansk kost. Jag gör det för skoj skull och av ganska mycket nyfikenhet.

Så botar jag min rastlöshet, och med det skall jag nu även bota min trötthet.

Svin, flygplan och jag

2009-09-29T00:17:00.003+02:00

Jag tittar på flygplanen som flyger här ovanför om kvällarna, på de förbannade joggarna som passerar nedanför balkongen, ofta i par. Jag sitter mitt emot svinrädda personer på t-banan på min väg till jobbet och jag har aldrig varit så frestad till att hosta extra mycket. Utan att hålla för munnen.

Jag har aldrig varit så trött som jag är nu.

Det är snart sex veckor sedan jag skrev något här. Innan dess var det jävligt knackligt och oregelbundet och jag visste nästan att det skulle bli så. Tråkigt nog. Nu få det dock vara nog. Jag har haft min period nu. Jag har domnat av, saktat ned, kört på säkra kort, halvt gömt mig och haft en hel del att ta itu med.

Jag är för trött nu för att skriva så mycket längre eller fyndigare, men jag är stark nu. För varje dag, vecka och månad som går så blir jag starkare och jag tänker minsann inte sluta. Projekten skall utformas, planer skall smidas på nytt och inget blir som innan. Inget! Mer om det imorgon.

Vinter

2009-08-19T00:17:00.002+02:00

Har återigen tappat fotfästet en aning och det är redan vinter i min kropp. Jag klarar mig, min vilja och längtan är mer solida än de flesta andras men jag kan bara inte stänga in mina känslor eller tankar just nu - de utplånar mig. Andetag blir motstånd och jag skulle kunna spendera dagar med ansiktet begravet i händerna.

Allt jag vill är att någon kommer snart och värmer mig, en blick som tydligt talar om för mig att jag inte är ensam mer. Att jag inte, varje dag, behöver gå hem och spendera timmar i lägenheten i fullständig ensamhet för mörkare blir det och jag är rädd. Det enda jag kan göra är att sova, som nu.

Jag måste reda ut saker. "Imorgon".

21:26

2009-08-08T21:08:00.003+02:00

Ensamheten bränner i min hals - rosé har aldrig varit så svart och bittert som nu. Möjligtvis för att jag vanligtvis inte dricker rosé.

Jag har lite svårt att förstå vad jag gör för fel, för att inte lyckas synkronisera med min omgivning. För tro mig, jag vet vad ni tycker och jag vet vad ni tänker. Såvida man själv inte är nere i skiten på något vis men om så är fallet och om tänket är lika med det jag hade för något år sedan eller två så hjälper heller inte det. Snarare tvärtom, det är något jag undviker då det är ett avslutat kapitel för mig.

Nåväl, mer än så blev det inte för jag skall ut och inte vara ensam.

(Önskar bara att det vore något mer än så.)

Orkidébruden

2009-08-04T23:36:00.005+02:00

Går med ansiktet ned mot marken, vill varken ge eller få intryck. Inte just nu. Jag avskyr att möta människors blickar, de jag möter på gatan. Ibland även en nära väns ögon, kanske mest för att jag inte vill att någon skall se vad jag känner, tänker och hur jag behandlar mig själv. Jag är också rädd att minsta lilla intryck skall få mitt hjärta att gå över bristningsgränsen som just nu är så nära, att blodet tränger och sipprar ut från det och förstör allt jag byggt upp.

För jag har byggt upp en ofantlig massa, jag är starkare än någonsin och det är något som bara jag själv vet. Men jag är även mer rädd om det. Vilket gör mig rädd för människor omkring mig men jag kommer väl över det. Vill dock inte att klåpare skall ta ned mig, igen. Även om jag hade kunnat offra en hel del för att få vara med honom, som förundrade mig så jävla mycket, fascinerade och berörde, så är han i L.A. nu och det rimmar riktigt dåligt med verkligheten. Han var bara så himla bra, kanske den bäste. Eller rättare sagt så väcke han mig och fick mig att se saker på att annat sätt. Jag har nog aldrig känt efter så mycket tidigare och kanske har det med en viss mognad att göra. Kanske har jag fuckat upp saker själv tidigare med andra men ändå på något vis gått ur situationen som förlorare.

Nu är det annorlunda. Jag är redo att känna efter mer, och dela saker. Mitt hjärta är fullare och rödare än någonsin. Jag är starkare än någonsin men innan det imploderar för att sedan explodera igen så vill jag känna något tillbaka. För jag känner mig ensam, vilse i en storstad och utanför, nedanför. Prestigelös bland prestigefulla och överflödig bland folk som nöjer sig med att förfalla. Fastän de tror att de stiger i värde. Bildar sina konstellationer, höjer samtyckande vinglasen mot varandra och skrattar falskt och högljutt.

Jag vill inte bli en orkidébrud.

Free bird with a gun

2009-07-28T19:59:00.003+02:00

Gick strax efter fyra på morgonen i söndags i Falkenberg på blöt kullersten. Käkade mos vid torggrillen med S efter en blöt och mestadels trevlig utekväll i hemstaden, och sedan skulle jag gå till A då jag lovat sova hos henne.

S hann berätta en sak innan jag gick på den jävla kullerstenen med något matta men bestämda steg, en sak som bekräftade att den där respekten ändå lyste med sin frånvaro. Precis som jag visste och sade att den gjorde. Jag avskyr fega människor, och Hon tycks vara livrädd för mig nu, rädd för att inleda någon form av konflikt med mig. Ändå behandlar hon mig respektlöst. I början blev jag upprörd men när jag nu börjar förstå att det är en skitsak för mig när allt kommer kring så låter jag det bara passera. Jag är cool med det men det finns inte längre plats för oss att vara vänner. Dessutom har jag varken tid eller ork att spendera på sådan jävla skit.

En stund senare satt jag i A's fåtölj med ett glas vitt i handen och hade grava poblem med att hålla mig vaken. Somnade till slut i hennes soffa med jackan på.

Jag måste verkligen sova fler timmar.

Idag lämnade P Sverige. Det är jobbigt, men nu börjar jag förstå att jag är fri - att jag varit fri hela tiden. Helst av allt så hade jag hållit mig borta från andra och fortsätta som innan. Att låta den enda som gör mig glad vara P.

Jag måste göra mig sjäv den här tjänsten, för första gången. Han är borta och jag är här. Fri.

Orkidé i köksfönstret

2009-07-21T00:35:00.003+02:00

Just nu skulle jag vilja vila i flera, flera dagar. Det är så fruktansvärt mycket som far runt i skallen på mig nu för tiden och det gör mig nervös och ibland förtvivlad men samtidigt upprymd och nyfiken.

Jobb, men inget jag tänker skriva om här och nu.

Lägenhet. Paulina har flyttat ut och nu sitter jag här. Det är rätt skönt att bo ensam dock, och jag skall göra om här lite vilket känns riktigt roligt.

Han. Han drar snart. Jag vet inte om det kommer att kännas jobbigt den dagen då jag vet att han sitter på flyget, men just nu så har jag läget under kontroll. Vi har fortfarande en fin kontakt och det är väl kanske det som räknas i det här läget. Risken är väl dock att han flyter med i strömmen där borta och vi glider isär. Men då blir det så.

Serotonin. Jag har gjort det man absolut inte får göra. Eftersom jag har sjukt kasst minne så kan jag inte säga exakt tid, men jag har inte tagit mina tabletter på kanske två veckor. Nu är jag rädd för vad jag håller på med, även om det inte varit i ren avsikt att göra så här. Men jag tycker mig åtminstone inbilla att det känns hyfsat stabilt.

Och nu ligger jag här i min nybäddade säng. Jag började städa direkt när jag kom hem medan jag tvättade, och slutade vid 23:00-tiden. Allt är rent, även jag. Och jag kan inte annat än tänka lite som så att - varför har jag det så här? Jag är ju ändå ensam. Jag känner nu att det finns inget jag hellre vill än att dela det här med någon. Ett städat hem, att fixa i ordning lägenheten, rena lakan och nytvättat hår. Jag har aldrig velat det så mycket som nu och det gör mig alldeles galen för det finns ju ingen. Det har aldrig funnits någon, inte här hos MIG. Bland mitt. Det är alltid jag som gått till Er.

Om jag bara fick, snart.

Not knowing the way home

2009-07-15T22:36:00.004+02:00

To know that this is one of those nights when you're on your own, is one thing. To know that, and also starting to accept that fact, is an other. I don't know what's best. Either to hide behind shades, or hiding from oneself. I guess I would prefer the shades by now.

I'm deeply grateful for getting rid of a lot of shit, I am a way more stronger person today than I ever thought I would be. It's not enough though and it bugs me because right now I'm doing my best and more than that. People are slowing me down and I hate it.

It's one of those nights when I get reminded that this is kind of complicated and right now, no one can tell me anything I don't already know. I have to be my own supervisor, completely.

I have to be superior.

We were sparkling II

2009-07-10T15:20:00.000+02:00

Satt vid statyn på Kungsportsplatsen, gömde mig i skuggan p.g.a. den outhärdliga hettan i Göteborg som varat i flera dagar och mp3-spelaren var min bästa vän. Jag var stressad, hade ångest och var ledsen. Fast ändå glad. Jag hade spenderat mycket pengar de dagarna, besökte festivalen West Coast Riot på torsdagen, var hemma hos far på fredagen och på lördagen satt jag utanför Metaltown. Det var efter WCR som jag träffade P. Det var ett kärt återseende, jag kunde inte vara gladare än så just då.

På fredagen sågs vi inte, och inte heller på lördagen. Jag fick ett litet breakdown på natten efter krogen då jag satt med en god vän i en park. Tårarna sprutade och jag kunde bara inte fatta vad som hände med mina känslor. Givetvis skickades ett sms iväg och han ringde upp direkt. Jag hade totalångest inför vårt farväl, hur det nu skulle yttra sig, han försökte lugna mig och sade att vi skulle ses dagen efter innan jag tog tåget upp till Stockholm igen. Det blev några få timmars sömn. Dagen efter var jag totalförstörd. Jag grät, tog en dusch, snyftade och försökte fräscha till mig så gott det gick. Jag packade mina grejer, kände mig stressad och tog bussen till centralstationen för att lämna in min väska.

Så satt jag vid statyn. Efter många om och men fick jag tidigare kontakt med P som låg och sov och då han bor vid Kungsportsplatsen så sade jag att jag skulle vänta på honom där. Med min mp3-spelare och människor som kom och gick. Det gick tio minuter efter att jag hade satt mig, och så femton. Jag började bli ännu mer stressad, hade ont i kroppen och satt på sten. Tog cigarett efter cigarett, fimpade, släckte, drack vatten och tog en ny. Slöt ögonen och somnade nästan. En unge sprang fram och skrämde mig, jag kände för att klippa till kräket. En yngre karl började prata med mig lite då och då, jag svarade men orkade inte prata med någon egentligen. En tant med tourettes satt på torget framför och skrek åt folk som passerade förbi henne. Två killar satt och skrattade åt henne. Jag ville gråta. Efter kanske fyrtio minuter så skrev jag ett sms varpå han svarade med att han bara skulle klä på sig. Han var jättetrött och hade somnat om. Efter allt som allt drygt en timme kom han till mig. Jag var sammanbiten, en aning sårad, stressad p.g.a. mitt tåg jag hade att passa.

Vi satte oss och åt. Pratade om allt möjligt över en öl och jag kände mig lättad igen. Han frågade hur jag mådde och jag svarade att det var rätt så OK. Han sade att jag åtminstone såg ut att må bra, att jag var fin. Alla komplimanger jag fick den stunden gick in genom ena örat och ut genom andra, som alltid annars. Det är svårt att smickra mig ibland, särskilt när jag är sammanbiten och därmed blockerad.

Jag pratade om mina drömmar, han om sina. Han gick för att köpa varsin öl till och kom även ut med en tårtbit vilket var lite smårart då jag berättat att jag älskar tårta och vi hade snackat om att göra en tårta tillsammans. ”Now we don’t have the time to make our own cake so I just thought we could eat one instead”. Så chokladtårta och öl. Stress. Jag log men tittade på kloclan och till slut skyndade vi oss till centralstationen där jag hämtade ut min väska och missade tåget. Livet var piss och jag ville försvinna. Han följde med mig när jag försökte få tag på någon som helst färd tillbaka till Stockholm men det var lönlöst då det var söndag och dessutom ganska sent på dagen. Jag bokade en resa till dagen därpå och gick ut för att ta en cigarett. Han stod och retades lite lekfullt med mig, sade att jag givetvis kunde stanna hos honom över men jag sade att jag antingen skulle ringa min storebror eller far. Han höll om mig länge och sade att han hade en deadline att jobba på. Jag bad honom att gå efter att vi bestämde att vi kanske skulle kunna ses dagen efter innan mitt tåg istället. Såg honom gå iväg, försvinna.

Vaknade upp hos far morgonen därpå, efter en ganska så jobbig natt. Satte upp håret och gjorde mig i ordning åter en gång. Fick kontakt med P en stund innan jag gick till spårvagnen på Opaltorget. Skickade även ett sms på vägen dit om att jag stack in till stan. Halvvägs till city förstod jag att vi inte skulle ses mer. Han hade suttit uppe hela natten med jobb och var tvungen att gå och lägga sig. Ångesten kom igen och jag fick ha på mig mina solglasögon för att dölja några tårar. Hoppade av vid Brunnsparken och stod där en stund bland alla människor. Tårarna vällde fram men jag skötte det så diskret som möjligt bakom mina spegelglas. Skrev till kompisar och alla bad mig komma till Stockholm fortast möjligt för några varma kramar. Så, jag botade min ångest med att köpa ett par högklackade pumps, och inhandlade även ett svart block plus penna i vilken jag skulle skriva ned allt jag kände på tåget hem. Även där kom tårarna.

Väl i Stockholm blev jag mött av Sami och Paulina i solen utanför centralstationen. Jag fick grymma kramar och vi hoppade in i Samis Mustang. Jag satt i framsätet med rutan nere och rökte. Kände livet återvända, blåste liv i mina lungor och solen värmde min själ igen. Vi satte oss på Debasers uteservering och drack öl och sangria. Jag var nästan hemma igen.

Jag har väldigt svårt för sådant där...undvek han mig med vilje, eller blev det bara så? Jag vet att han lever ett flyktigt liv, hela han är flyktig på något vis. En drömmare, alltid på väg någonstans. Men folk säger att jag hittar på ursäkter till andra. Att jag, när jag blir sårad, täcker det med försvar åt de som gjort mig ledsen. Och jag offrar allt – pengar, tid, energi, kärlek, när potten är osäker och kanske inte ens min. Men det är väl så jag spelar antar jag.

Dags att vinna snart?

Nobody's baby now

2009-07-09T23:48:00.003+02:00

Vi fick kontakt på nätet. Han var en jäkligt trevlig och intressant kille med glimten i ögat (skriften). Jag trodde nog aldrig att det skulle bli så här, alls. Vi skrev rätt ofta och mycket med varandra, diskuterade både det ena och det andra och kom bra överens. Ibland hördes man inte på några dagar och det blev liksom att jag längtade till den där nästa gång då man satt och fördrev lite tid med att skriva till varandra. Såg några bilder och han hade helt klart ett fördelaktigt utseende.

Jag hade bilat ned med vänner och bekanta från Stockholm till Göteborg där P bodde. Landade lagom mör i min storebrors lilla studentlya på sexton kvadrat, tog ytterligare en öl medan jag städade stället. Pallar fan inte med att min egen bror bor i en jäkla röra som det är ibland när man kommer dit. Tillsammans gick vi till Kellys med brors tjej, tog en äcklig pizza och några öl. Jag satt nästan och somnade varpå jag fick i mig två Irish Coffee och sedan var jag fit for fight igen. Jag fick med mig mitt sällskap till Sticky Fingers då jag visste att P skulle vara där. Och jag ville verkligen träffas, det kändes som att det var dags och jag visste att vi skulle ha riktigt kul.

Jag såg honom några meter från mig efter att vi skickat några förvirrande sms. Ryckte honom i jackärmen för att visa var jag satt och jag blev lite smått nervös och berusad med detsamma. Ändå kunde jag inte riktigt sluta le när vi väl hade funnit oss i diskussionens trygghet. Kunde andas ut, allt flöt på och kändes naturligt och bra. Han kanske slog på sin kaliforniska charm, men han kändes samtidigt genuin och äkta. Prestigelös.

Sticky stängde och vi två gick därifrån. Jag tror att vi höll hand ibland och första kyssen kom nog någon gång då med. Vi yrade runt på Göteborgs gator, solen började gå upp och vi lade oss någonstans vid grönsakstorget på en stor stengrund framför någon byggnad. Tittade på moln, pratade, höll hand, kysstes, skrattade. Vi gick hem till honom då jag var tvungen att låna toaletten. Jag låste in mig och till slut fick vi hjälp av hans roomie som fick ut mig. Vi två satte oss i en soffa, pratade och höll hand. Jag ville inte lämna honom. Aldrig, utan jag ville vara kvar i den där stunden för alltid. Till slut fick vi ändå gå ut igen, klockan var kanske nio på morgonen och han var tvungen att jaga mat innan han skulle åka till Frankrike. Jag tog taxi till min brors lägenhet.

Några veckor senare satt jag på Pet Sound Bar. Min vän Betty var tillfälligt i stan och vi sågs där för några drinkar. Vid midnatt skulle jag möta P på centralstationen då hans tåg från Göteborg kom fram. Jag ställde mig på perrongen och väntade. Var nervös och förväntansfull.

Han stannade till på tisdagen veckan efter, och det var då han lämnade mig varpå jag inte kunde hindra tårarna från att tränga sig fram ur min förnekelse. Jag skulle ju inte fastna. Hade inte träffat en kille på sex månader ungefär och det gick ju så bra. Så kom P. Gav mig det jag så sällan fått eller känt. Hela helgen var underbar och rolig. Jag blev så otroligt glad av honom. Av att se honom och känna honom.

Vi skrattar mycket tillsammans, P och jag. Nu vet jag inte om vi kommer att göra det något mer. Sist vi träffades var förra helgen då jag var nere i Göteborg. Han var tråkigt nog ganska upptagen så vi träffades inte så mycket, men på söndagen innan jag missade tåget så köpte han tårta och en öl på en uteservering åt mig. Vi hade pratat om att vi skulle göra en tårta, och då vi inte hann göra det så menade han på att vi kunde äta en åtminstone. Jag kunde bara le men jag kände mycket vemod. Räknade ned minutrarna till vi aldrig skulle ses igen.

Jag vet inte om jag är förtjust i P...eller i situationen, i sammanhanget. Det är det som är mitt dilemma och har varit den senaste veckan. Men minutrarna är slut för länge sedan, timglaset går inte att vända och ett liv försvann.

Does the flap of a butterfly’s wings in Brazil set off a tornado in Texas?

En till bra pappa

2009-07-09T23:39:00.001+02:00

Jag har förmodligen inte brytt mig om Michael Jackson på tio-femton år. Det han levererat musikmässigt har inte fallit mig i smaken och resten bryr jag mig inte ett uns om. Det är heller inte så att jag brukar sätta på en gammal MJ-platta hemma men jag tillhör väl de som lyser upp när det helt plötsligt spelas Michael Jackson på offentliga platser. Det gamla är ju dessutom fasligt dansvänligt.

Om det är något jag ägnat mina tankar åt så är det nog den mediala häxjakten kring Michael Jackson som berört mig, för jag tycker att det är fel samt jobbigt att bevittna. Men det finns ju så många fler än MJ som utsatts för detta fenomen, tänk Lady Di.

För mig är han en slags musiklegend, med tanke på det han en gång presterade och inte mindre alla de människor som han har inspirerat till att göra något av sina ambitioner. Och det är fint. Jävligt fint tycker jag. Men att MJ dött p.g.a. en hjärtattack...klart det är sorgligt, men som jag skrev i början – jag har inte brytt mig om MJ på tio år. Det är jättefint med olika ceremonier med kändisar som avtackar en vän och kollega, och det är jättetragiskt att se en dotter hulka fram inför pressen att hennes far var bäst men rent generellt – vems föräldrar är inte ”bäst”?

Jag känner även lite att det känns lite hyckleri över det hela, som när alla andra människor tar sina sista andetag. Plötsligt står man upp för den bortgångne. Man berättar hur otroligt fantastisk personen är, hur unik och välförtjänt hon eller han är. Hur många säger sådant där när en människa väl har livet i behåll? Inte många.

Frågan är om det var någon form av upprättelse för MJ’s skull. Hans dotter säger hur bäst han är. Han kan alltså ha en normal relation till ett barn. Kanske var alla de där rykten runt MJ falska? Skulle det kunna vara så? Oj då.

Alltså, ibland önskar jag bara att folk kunde sluta upp med att röra i skiten så att den luktar mer. Låt det vara, låt det passera. Gör något vettigt och något som är fint på riktigt istället. Gör så här:

Varma stormar

2009-07-08T22:12:00.001+02:00

Jag börjar vänja mig vid att leva i total förvirring nu. Det är liksom aldrig något som är riktigt på det klara men det kanske är precis så det skall vara också. Att utvärdera föregående veckor känns alltid som ett jäkla forskningsprojekt och jag vet inte om det är nödvändigt egentligen, men ibland behöver jag i stilla ro reda ut lite saker som händer runt omkring mig. Det är kanske bara att låta det flöda som allt annat.

Jag saknar honom något fruktansvärt. Snart är han på andra sidan Atlanten och det finns inte så mycket att göra åt saken. Eller rättare sagt – inget. Det måste bli så här, för det är dålig timing som fan och att följa sina drömmar är så mycket mer än en flyktig liten korttidsromans. Jag önskar att jag fanns med i någons drömmar någon gång. Att jag var en del av en plan som åtminstone sträcker sig något eller några år framåt. Det vore synnerligen trevligt.

Jag kände mig inte hämmad med honom. Jag tror att han lyckades ta fram några av de bästa sidorna hos mig. Vi hade fruktansvärt roligt, han fick mig att skratta och trycka min kind mot hans lite när som, för nära honom var allt jag ville vara. Hans ambitioner och drivkraft inspirerade mig och att han har ADD var bara ytterligare en charmig liten detalj med honom.

Det största dilemmat, egentligen, är att jag inte riktigt vet om det är personen jag föll för, eller sammanhanget. Jag har inte träffat någon på ungefär sex månader, och dessförinnan var det bara trassel och inte alls något värt att nämna. Jag valde för sex månader sedan att vara själv ett tag och det gick bra. Det har känts bra om än något ensamt. Givetvis faller jag då direkt när någon stormar in i mitt liv, är bäst och ger mig närhet, trygghet, värme och en hand att hålla. Kanske är det inte värt att analysera huruvida det är personen eller sammanhanget som gör mig alldeles varm men även bedövad i kroppen. Jag vet i alla fall att han väckte mig ur något och jag har nog inte känt mig mer redo än så här på väldigt länge. Förmodligen aldrig någonsin innan även om jag trott det. Jag kommer aldrig ångra att jag träffade P.

Sista natten

2009-06-18T00:15:00.002+02:00

Ligger och hostar i min säng. Det är min tredje dag då jag gått hemma och sjuk vilket känns lite sådär men ibland får man väl svälja arbetsmoralen och rastlösheten. Idag har jag åtminstone varit nere bland grovsoporna och slängt en jäkla massa saker som stått och skräpat i lägenheten, röjt lite och även gjort lite vanlig hederlig städning i kök, toalett osv.

Tog en sen cola och började sakna kalla colakyssar medan jag tog en cigarett på balkongen och såg ut över den ljumma solnedgången. Det är så mycket jag saknar just nu. Det är dags att lägga i tvåans växel alldeles strax, jag känner mig stark som aldrig innan. Bara jag blir kvitt förkylningar så blir det full fart framåt.

Gitarrspelandet har börjat flyta på något bättre nu då jag ägnat mig mer tid åt det och det känns riktigt bra. Har låtit artister som Mark Lanegan och Nick Cave inspirera mig de senaste dagarna och jag hoppas verkligen att jag snart infinner mig i totalt flow. Då går det så lätt ett tag.

Nu skall jag försöka få lite sömn, vakna, packa färdigt min väska, dra till jobbet och sedan åka bil ned till Falkenberg över helgen. Jag vet inte varför men det känns som sista natten i Stockholm den här gången.

One way street

2009-06-14T23:21:00.003+02:00

http://open.spotify.com/track/5vyNj2hXVNyINohevvWmad

Jag vet att det bara finns en väg att gå, efter många år av tvivel och tårar. Men det är alltid lika svårt, särskilt eftersom jag är så himla hyperkänslig som person. Jag känner av varje andetag, varje sekund och tankarna hos folk omkring mig. Det är svårt att inte bry sig då.

Även om jag väldigt gärna skulle vilja se P mer, så förstår jag att det går över snabbt. Det är inte honom jag tvunget skall ha, men däremot är det jag verkligen saknar av en väldigt stor saknad. Tryggheten i någon. Att jag känner mig bekväm med någon för det är faktiskt ganska så ovanligt. Jag är en nervös och nojjig person. Stakar, fumlar...saknar.

Jag vill ju verkligen träffa någon nu, så snart som möjligt. Jag känner mig på riktigt redo att träffa en människa och bygga något. Dela saker, upplevelser, erfarenheter. Någon att uppskatta, ta hänsyn till och allt det där. Så att bli "lämnad" i tisdags bekräftade mest det som hänt gång på gång. Killar försvinner och jag har aldrig velat spela spelet.

Det är jag och min förbannelse.

The Butterfly Effect

2009-06-14T18:40:00.003+02:00

Ytterdörren stängdes och precis just då föll några tårar ned på mina kinder. Jag låg och rörde rastlöst på mig i sängen och tänkte att "nej nej nej Mia, det här händer inte". Strök mina kinder ifall han skulle ha glömt något och knacka på dörren. I nästa stund sprang jag upp i mina underkläder, in i vardagsrummet och tittade ut över balkongräcket men han var redan borta. Kanske för alltid.

Fem dagar tidigare satt jag på Pet Sounds Bar med många av mina favorittjejer. Betty var på visit i Stockholm så därför samlades vi för några öl. Det var hur mysigt som helst men jag var även en hel del nervös. Omkring midnatt skulle jag möta upp en person på t-centralen - P som jag träffade i Göteborg när jag var nere senast. Han är en fruktansvärt intressant kille från soliga Kalifornien, om några år trettio.

Jag visade honom SoFo på Södermalm, Gamla Stan, några favoritställen och han fick även träffa en hel del av mina närmsta vänner här uppe. När vi var ute fick jag pussar, vi höll ibland handen och vi sov tillsammans. Jag gick runt med lyckorus då jag verkligen hade glömt av hur det känns att känna sig uppskattad av någon. Att någon tar hand om en, visar ömhet, någon som lånar ut en arm eller axel. Åt min kind. Det var ett bra tag sedan som jag träffade någon på det viset.

Så i tisdags åkte han hem. Och jag reagerade som jag gjorde, vilket stör mig. Jag lovade mig själv att inte bli för känslomässigt involverad då han antingen kommer att återvända till L.A. för ett stort jobb eller för att hans visum går ut. Men trots det har jag gått runt med fjärilar i magen och folk har sagt att jag ser så mycket gladare ut, att jag lyser upp även om de som sagt det inte vetat om att jag umgicks med P i helgen.

Fast sedan snackar vi ju om mig. Jag, som faller som en fura så fort jag får lite trygghet. Det är verkligen sorgligt.

Så...

Does the Flap of a Butterfly’s Wings in Brazil set off a Tornado in Texas?

I know you

2009-05-27T00:03:00.001+02:00

Trasig ventil

2009-05-26T15:14:00.002+02:00

Det brinner och kokar inom mig just nu. Jag hoppas verkligen att det upphör snarast möjligt för det här har pågått i snart en vecka och jag går mer och mer itu för var dag.

Jag satte mig för några timmar sedan för att skriva ned vad jag känner, för helt plötsligt har jag tappat förmågan att uttrycka mig till folk. Jag kan inte prata med de i min omgivning om vad som är fel eller vad jag känner och det brukar jag alltid kunna göra. Det jag åstadkom då var dock blott något slags potpurri av angst som inte ledde någonstans. Ostrukturerat, precis som jag inte vill ha det.

Jag har känt mig orolig, ur form och nervös. Om människor då sätter press på mig så blir det ännu värre. Jag har känt mig värdelös och förtvivlad. Som den där felande länken utanför kriget med mig själv. Det krig jag förlorat och som applicerats med ännu mer förvirrat tillstånd på grund av människor i min omgivning. Fredags kväll var en av de gånger som det slog över. Bland en massa människor, vänner och bekanta. Jag satt där på Pet Sound Bar och någons blick slog sönder allt jag försöker bygga upp inom mig. En enda blick och tårarna gjorde sig påminda. Jag försökte, verkligen försökte att missleda dem. Med ett leende eller med en konversation men det gick inte alls bra. Folk såg, och segrade. Jag försökte förklara mig för Phil och det enda jag kommer ihåg var att jag uttryckte min brist i tilltro till vissa. Att allt just då kändes som någon jävla häxjakt. Jag är van vid att så fort jag begår något form av misstag så hugger folk direkt. Tillrättavisar mig och behandlar mig som en idiot. Det har varit så i hela mitt liv tills nu.

Det som jag känt den senaste veckan skulle kunna ha fått mig till att bara sitta och vagga, fram och tillbaka. Jag avskyr att bli mindfuckad. När jag kämpar för att upprätthålla en stabil vardag och människor som skall underlätta, som skall hålla av mig och som skall vara ett stöd vänder ryggen till och i pur tystnad bryter ned mig. Och även om det inte är medvetet så blir jag så jävla pissed. Jag blir så jävla förbannad därför att det är ju just det här som jag upplevt så många gånger. Jag utses till syndabock, jag får höra om saker jag gör fel hit och dit och försöker jag att försvara mig någon gång så slutar det i pajkastning. Jag däremot skall aldrig kritisera. Då blir det femton pilar i bröstet på mig. Då har jag gjort fel - än en gång.

Så undrar jag, vad är det med min personlighet som gör att jag är så tacksam att utpekas som den felande länken? Att jag skulle vara stark nog att kunna ta det? Ja men visst för tusan, den där Mia är en stark individ med stark personlighet, hon kan gott ta lite skit. Ge mig stryk för fan. Avsluta med kommentaren "men snälla lilla Mia, man måste kunna ta lite kritik".

Känn mig och säg det där igen.

På väg tillbaka, kanske.

2009-05-19T22:55:00.002+02:00

Jag börjar vakna till liv igen, för den här gången åtminstone. Två jäktiga dagar på jobbet har fått mig att uppskatta två extremt lugna hemmakvällar, något jag varit i stort behov av.

Vi gjorde en liten roadtrip till Göteborg helgen som var. Jag vaknade i lördags av att Henrik som skulle köra stod nedanför, på utsatt tid, och väntade. Sprang runt i panik och packade samtidigt som jag inte fick med mig något alls i stort sett. En kasse med öl samt 800 gram saltlakrits ungefär - färdkost är viktigast.

Efter många om och men (det var inte enbart jag som sov när vi egentligen skulle ge oss av) så kom vi iväg och resmålet var Göteborg. Vi var ett glatt gäng på fem personer och det var riktigt trevligt på vägen ned. Jag blev avsläppt hos min storebror i Göteborg där jag städade medan jag drack min sista medhavda öl. De jag åkte ned med begav sig till en liten musikfestival och vi pratade om att mötas upp senare på kvällen. Storebror och jag kilade till Kellys tillsammans med hans flickvän, vi satt och samtalade, käkade, drack gott och hade det allmänt trevligt innan vi gick vidare till Sticky Fingers.

Väl där fortsatte vi med varsin öl och hyfsat låg profil. Det var rätt skönt att sitta ned och mest slappa lite för en gångs skull. Efter en stund fick jag mött upp med Paul som även han var på Sticky Fingers. Jag hade sett mycket fram emot det då han snart åker tillbaka till sitt Kalifornien. Mitt resesällskap tittade till mig på Sticky Fingers en stund och runt 04:00 stängde stället.

Dagen efter vaknade jag upp i min storebrors lägenhet när han kom hem mellan ett och två på dagen. Jag var trött som tusan efter två dygn varav tre timmar bestod av sömn. Några timmar innan jag vaknade så låg jag någonstans vid Kungsportsplatsen och tittade på moln och filosoferade.

Vår far kom och hämtade oss och det var riktigt roligt att träffa honom då det var ett bra tag sedan. Vi åkte ut till Västra Frölunda, och då plötsligt vände hela skiten. Det fanns inga tågbiljetter kvar på kvällen. Min ekonomi är inte den allra bästa just precis nu så en tågbljett på 1500 hade ruinerat mig. Bilen hem till Stockholm gick alldeles för tidigt än vad hade jag tänkt, så därför planerade jag att ta tåget hem senare istället för att åka bil.

Det var bara något som inte stämde, allt körde ihop sig och jag förvandlades till något apatiskt form av nervvrak. Hjärtat rusade, huvudvärken steg och jag hade svårt för att andas. Kände mig jagad och hopplös. Det beslut jag egentligen INTE ville ta blev ändå det slutgiltiga. Jag åkte med bilen hem efter att ha träffat min far i kanske 45 minuter. Jag kände mig som en sann svikare, mot min far, min storebror samt min halvlillebror. Vilket gjorde det ännu svårare, tills jag kom ut där mitt roadtrip-crew befann sig. Nu skulle jag hem, och jag reste med fina människor. Jag kände mig något lugnad över att jag kom hem ordentligt.

Nu ligger jag här. Andra hemmakvällen och jag börjar som sagt bli mer utvilad på riktigt. Sedan kör vi.

2009-05-10T22:54:00.002+02:00

Jag slits mer sönder och samman för varje dag som går. Jag är rädd och nervös men försöker att ta saker med ro.

Det här skulle kunna vara en av de mest förvirrade perioder jag gått igenom hittills. Saken är den att jag har förvandlats till en verkligt stark person, med ett bra jobb, bra bostad och en stabil tillvaro men ändock blir jag ständigt påmind om att jag måste kämpa så himla mycket. Jag måste hålla tillbaka så många tårar, så mycket ångest och väldigt mycket tvivel både på mig själv och min omgivning. Vem är jag då? Kommer jag någonsin att finna ro och frid, kommer jag någonsin tillåtas att andas ut eller blir min första vila även min sista...

Mitt sökande förvandlas alltid till ett misslyckande. Jag tror inte på att jag behöver en hjälte, men jag tror att jag behöver någon vid min sida och det snart. Under en väldigt lång tid så infinner sig en känsla av tomhet och ensamhet så fort mörkret lägger till. Jag brukade skicka sms för att det gjorde mig lugn. Det fanns personer som svarade på mina sms och gjorde mig något lugnare och det blev till någon slags trygghet när jag hade lagt mig i sängen och inte ville sova. Nu har jag ingen jag skickar sms till vilket jag kom att tänka på nu ikväll när jag gick ut på balkongen. Det är bara jag nu.

Det svåraste för mig är att förklara min känsla av ensamhet. Den som förkastar min förklaring lyssnar inte. Förstår inte. Jag ÄR ensam. Jag KÄNNER mig ensam. Jag tycker inte ens att jag skall behöva påpeka att allt handlar om fri tolkning. Accepterar man mina känslor är det en stor bonus. Tack.

Jag vill ha något att hålla fast vid, men det finns inget som är stabilt nog. Jag vill ha något eller någon som får mig att tappa andan för då måste jag stanna upp. Jag kan inte göra det här på ren överlevnadsinstinkt just nu, som jag gjort så många gånger innan.

Förvirrad var ordet.

Kärleksvecka

2009-04-22T22:07:00.000+02:00

Kärlek utan gränser gick ju åt helvete, rent ut sagt. Ingen liten miniromans att skriva om, inga kärleksmums, ingen uppvaktning och maken till vecka att framkalla angst i en liten trasdocka som mig.

Det jag lyckades åstadkomma var ett gäng sms som jag skickade på tisdagskvällen när jag satt på t-banan. Det var sann kärlek; jag diktade ihop några rader till var och en om varför jag tycker om dem och det handlade inte alls om något massutskick trots att jag slängde iväg ett tiotal kärlekssms. Det var ett tappert försök till att börja kärleksveckan i den mån jag kan, singel som jag är. Alltså sprida kärlek till kompisar, och de flesta blev jäkligt glada om än något förvånade.

Det var ett tappert försök, MEN då slog det mig också att folk är ta mig fan too busy for love ibland. Folk blir förvånade när det kommer lite spontan kärlek, ja jag tror tyvärr att 'spontan kärlek' är något som underskattas något oerhört. Man är van vid att säga "jag älskar dig" till sin respektive, man är van vid att krama sina kompisar när man ses till helgen och man kan även vara van vid att ge sina föräldrar en varm kram när man möts. Typ några gånger per år. Men mer då? Är det allt vi har? Fan vilket hjärtlöst jävla samhälle egentligen. Jag säger inte att alla rent generellt är självupptagna svin (ok då) men jag lägger verkligen stor vikt i de där få ord som kommer utan någon vidare anledning eller förväntning, och kan förgylla en hel vecka.

Våga vägra slentrianälska. Jag forsätter med att spontanangsta.

Den obotliga optimisten

2009-04-22T22:04:00.001+02:00

Föregående vecka gick ju som smort. Att vara sjukligt positiv var en baggis och inte alls särskilt jobbigt, åtminstone inte för mig!

En klar fördel med en positivitet utan dess like var att jag inte lät mig dras ned av människors negativitet vilket annars är jävligt lätt. För mig är positiv energi A och O för att jag skall orka med över huvud taget, så jag stormtrivdes med de facto att personer inte riktigt "vågade" gnälla och klaga som annars. Jag tror att det är en win-win situation för jag vet själv hur jag drar ned även mig själv när jag har en gnälldag.

Gnälla får man och gnälla BÖR man göra ibland, men man kanske skall tänka sig för en liten stund innan man gör det till någon slags dagsessens; då börjar nästan till och med jag påvisa att det finns hjälp att söka för många problem - psykiska som fysiska. Jag är inte den som INTE är villig att komma med råd eller helt enkelt bara lyssna men förvandlas jag till en klagomur så slutar det med loads of ångest för mig. Tillåt mig vara en aning egoistisk när jag gärna besparar mig själv detta otäcka fenomen. Du har inget för det, jag har inget för det. Skall vi lägga ned det? Ja, det skall vi!

Fler sådana här veckor!

Styr upp, inte ned.

2009-04-22T21:56:00.001+02:00

Veckan rullar på och så gör även jag. Paulina är i L.A. så det är ganska tomt hemma. Fast så känner jag visserligen i stort sett alltid. Den där saknaden som ibland blir olidlig och påfrestande för humöret. Det som jag verkligen inte behövt den senaste tiden. Men jag reser mig igen och nu är det nog mest det gråa vädret som irriterar mig.

Två morgnar har jag nu gått upp 05:30. Dragit på mig lite kläder och gett mig ut på snabb promenad i runt fyrtio minuter. När jag kommer hem sköljer jag ansiktet i iskallt vatten gång på gång, drar ihop en bra och nyttig smoothie och drar sedan iväg till jobbet strax efter 07:30. Visserligen drabbades jag av ett smärre missöde idag då jag välte ut nästan all min smoothie och det var fan inte lätt att torka upp och dessutom så får jag, när jag kommer hem, försöka lyfta på spisen och torka där under. Men skit samma, det känns bra att motionera innan jobbet i alla fall, och idag sprang jag till och med en liten bit av rundan. Det får inte bli för ambitiöst, då lurar jag mig själv. Men så länge jag faktiskt orkar ta mig upp innan jobbet på morgnarna så kommer jag fortsätta. Det är skönt att slippa känna att det är saker man bör göra efter jobbet ibland. Då vill jag bara ta det lugnt.

Visst är det så att man jämt kommer ha saker att göra? Det tar fan aldrig slut. Men det gäller väl bara att beta av allt eftersom helt enkelt och lära sig att prioritera. Jag skickade in en remiss till ögonläkare och väntar på svar därifrån. Snabb tid tack. Jag borde gå med i A-kassan, jag borde gå till tandläkaren för kontroll och även till öronläkare när man ändå håller på. Jag behöver skaffa pass. Och gardiner och överkast, måste styra upp mitt rum så att jag faktiskt trivs i det. Stortrivs i lägenheten som sådan, den är charmig med högt i tak, vardagsrummet har blivit mysigt med mycket levande ljus, röda sammetsgardiner och en fet tv. Köket är småcharmigt, om än något litet, men det funkar helt klart. Vi har en balkong på fasadens hörn vilket betyder stor balkong! Hallen går inte att göra så mycket åt just nu men den funkar den med. Så det är mest mitt rum som behöver fräschas till lite.

Jobbet funkar bra som vanligt. Det är nu på gång att jag skall ta lite HR-ansvarsområden vilket känns bra. Utmaningar är välkommet just nu, jag är singel och jag har all tid i världen för mig själv och saker runt omkring mig. Vilket förmodligen är anledningen till att jag börjat med mina temaveckor. Vet inte alls vad jag tänkte på när jag började med det men jag var förmodligen jävligt rastlös och tänkte att det kanske inte vore så dumt att sätta ett tema på nästkommande vecka. Den första veckan skulle jag försöka vara så sjukligt optimistisk som möjligt, och faktum är att saker kändes så himla lätt den veckan. Därför tyckte jag att det verkade vettigt och fortsatte att sätta teman. Jag kommer att börja skriva om dem här istället för på facebook som jag tidigare gjort, och som en liten uppdatering så har de gångna veckornas tema varit obotlig optimist-vecka som sagt, kärleksvecka, jesu lidande-vecka (under påskveckan) och nu den senaste Mia fixar-veckan. Det kan hända lite vad som helst.

Jag är rastlös, på ett bra sätt.

Försök II

2009-04-20T23:01:00.002+02:00

En ny vecka känns bra. Att lämna det som varit bakom mig och istället styra upp saker. Det finns så mycket jag inte hunnit skriva här den senaste tiden, men samtidigt har jag nog inte heller varit riktigt motiverad till att göra det heller. På något vis har jag känt större behov av att uttrycka mig verbalt istället för skriftligt.

Den senaste tiden har inneburit mycket som jag redan nämnt. En flytt är aldrig bekymmersfri, men nu har vi i alla fall kommit till ro här i Kristineberg. Jag har även smågrälat med nära vänner vilket även det tagit ofattbart mycket energi och nu är nog första gången på länge som jag känner att jag vill passa på att vila upp mig.

Ni som känner mig eller läst här regelbundet vet att jag är känslig. Jag tänker mycket och jag kan fan inte sluta. Det är som ett evighetsmaskineri innanför pannbenet på mig, vilket natten till idag då jag faktiskt skrev här att jag hade svårt att hålla mig vaken, gjorde att jag låg sömnlös i runt två timmar i natt innan jag somnade. Jag skall nu göra ett nytt försök. Det blir inte så mustiga inlägg än så länge, men bara ge mig tid så skall jag dela med mig av det jag har att ge och det jag brukade kunna prestera.

Bryta bröd.

Hej

2009-04-19T22:53:00.003+02:00

Back on track, eller typ i alla fall. Veckorna jag nu har bakom mig har varit ett enda blurr med jobb och sociala tillställningar, omställning till den efterlängtade våren och även några kraschlandningar. Jag har varit en hel del förvirrad gällande i stort sett allt och, som om inte det skulle ha räckt, slarvat med min medicin. Rejält.

Medan flygen går till och från Bromma utanför vår lägenhet så har jag ibland själv vankat av och an och inte riktigt vetat var jag skall ta vägen. Rent allmänt alltså. Jag känner att jag glider ifrån min omgivning och ibland även mig själv. Analyserar kring vad jag egentligen har och besitter för krafter, varför det känns så jäkla ensamt, tomt och varför jag ofta känner mig som något form av avskräde. Jag känner mig inte som en av alla andra, och jag bara ger och ger utan några vidare villkor på att få något tillbaka.

Jag har mycket att säga, men just nu får det här räcka. Jag håller på att somna här i soffan och jag behöver verkligen sömn. Känns som att jag skulle kunna sova i flera dygn. Det som jag egentligen mest ville påvisa med det här inlägget är att jag är på väg tillbaka efter jävligt mycket gruff.

Hej igen.

Klarar allt.

2009-03-20T00:32:00.003+01:00

Jag vet verkligen inte vars jag skall ta vägen. Jag kan inte försvinna i mitt kvidande eller i mina tårar. Att dränera mig själv på tårar och därefter försvinna spårlöst vore skönt ibland men det funkar ju inte. Jag kan ringa en hel del men jag vill aldrig göra det just när det är så här.

Vill verkligen ha den där Någon just nu. När inget annat spelar roll än Vi. Allt jag vill ha är en partner som håller om mig, stryker min ryggrad, inte kind, och säger att det kommer att bli bra. Jag vill inte ligga. Jag vill inte ha något annat just nu, än det jag först nämnde. Jag vill inte förhandla, omedvetet. Fuck that.

Trots att jag suttit med några grymma brudar nu ikväll och haft jättetrevligt, så har det varit en hemsk dag. Jag vill inte tillbaka. Men varje dag är likadan, ibland.

Jag vill ha två dagar helt fria, enbart tillsammans med min gitarr. Den är det enda jag kan tillförlita mig på just nu men jag har fan inte tid. Jag har inte tid till att känna mig trygg, och lika bra är väl det då ingen kan eller är villig till att ge mig det just nu.

Jag klarar mig, som vanligt. Jag avskyr det. Jag låter tårarna droppa på mina händer och "allt skall bli bra".

Fallet...

2009-03-20T00:27:00.001+01:00

...som man längtar efter.

Tråden

2009-03-19T23:53:00.002+01:00

Nu sitter jag här igen, misslyckad och trasig. Jag är OK inför andra och jag är bra på att dölja men det är inte alltid jag vill eller orkar. Ingen kan tala om för mig huruvida jag är misslyckad eller ej, det handlar enbart om deras syn på mig utifrån deras perspektiv och uppfattningar. De kan måhända tycka att jag är en bra människa med ambitioner, styrka och karaktär. De kan tycka att jag borde resa mig upp och leva utefter det de tror att jag har.

Det jag har, åtminstone just nu, är en skör tråd att greppa tag i. En tråd som skär in i mina handflator och får dem att blöda för varje gång jag försöker avancera, klättra uppåt, glider ned och motar fallet.

Jag har den senaste tiden fokuserat på att vara så mycket människa att jag faktiskt glömt av vad det är som gör mig mänsklig och vad som bibehåller mig som mänsklig. Jag har varit på hälsokontroller, återbesök, återbesök, synundersökning och återbesök. Jag har skickat viktiga mail, ringt viktiga samtal, passat tider och troget betalat utgifter. Jag har varit fullständigt ärlig i mina relationer till människor, jag har sett nödvändigheten i att avsluta något och även fullföljt detta.

Jag har INTE gråtit.

Jag har lyssnat på personer i min omgivning, dock inte på mig själv.

Min stress är mångnyanserad, och en stress går omlott med en annan. I fredags, ungefär vid 17:05, så omgavs jag helt plötsligt och utan förvarning av ett smog. Under mina sista tio-femton minuter av arbetsveckan satt jag och kallsvettades med imploderad lung- OCH lugnverksamhet, mitt hjärta splittrades och blev tiotusentals små taggar som attackerade mina nerver. Jag gick till t-banan, hoppade av vid Skanstull och Apoteket. Jag klarade inte av folk men ville samtidigt stryka mig tätt intill varenda person jag mötte och försiktigt viska ”känner du som jag?” eller ”förstår du mig?” Hela min kropp skakade och jag kände mig fruktansvärt ängslig. Mina suckar skulle ha kunnat jämförts med elitidrottares precis innan ett viktigt hinder. Ett försök att samla sig, och när jag stod utanför Clarion och väntade på Sami för att lämna en lånad dator samt några Xbox-spel så sade jag lågt till mig själv att lugna ned mig, att lägga ned paniken.

Sami kom, jag lutade mig halvt in genom bilens fönsterruta efter att ha lagt in prylarna, och sade att jag kände mig konstig och uppstressad. Han sade att han märkte det och erbjöd mig skjuts hem. Det var inte så mycket mer med det, först sade jag att jag kunde ta t-banan men jag ville verkligen ha skjuts just för att få sitta ned och prata med en vän, så jag satte mig ned i hans Mustang. Jag hoppade något lugnare av på Frödingsvägen 1, gick upp för trapporna och innanför dörren. Jag ville lägga mig som en betydelselös pöl på golvet.

Helgen var trevlig och jag mådde bra. Det var saltlakrits, Bishops Arms, lite plåtning med Paulina, födelsedagsfest och städsöndag. Och så började jag på mina promenader igen. Efter fyra dagar har jag redan märkt av resultat och det är en oerhörd lättnad.

Idag kom det dock igen. Jag steg upp, kände mig relativt utvilad, gjorde mig i ordning och drack mitt glas med fil till vilken jag tillsätter fem kg ingefära. Kom i tid till jobbet och fann glädje i att solen var framme även idag. Innan lunch förbyttes mitt flow mot skakningar och jag hade en grymt otrevlig magkänsla. Lock för öronen och susningar gjorde inte saken bättre och jag blir än en gång påmind om att jag slarvar och gamblar för mycket. Jag får bara inte göra så här.

2009-03-11T23:51:00.002+01:00

I ögonvrån är inte du.

2009-03-11T00:28:00.002+01:00

Innan jag försöker somna skriver jag några rader. Jag måste, det är en del av ritualer.

Före jag visste vad jag skulle skriva så höll jag min hand kupad under hakan och hindrade mina tårar från att nå satinlakanet. Ibland hann inte handflatan absorbera de salta stänken men nu är det upp till mina kinder och läppar. Ikväll har, i sitt diskreta tempo, varit ett helvete. Varför, kanske Ni tänker. Men inget särskilt har hänt, och jag har suttit hemma i soffan i lugn. Inte ro.

Jag är omgiven av dessa eldflugor av angst som cirkulerar i hörn men även ett hjärta har en vrå.

En favorit i repris. för kanske fjärde gången. Jag kan bara inte låta bli.

2 mars IV

2009-03-09T23:15:00.000+01:00

Mitt liv är i ständig förvandling, det är endast på senare tid som jag känner mig stark i frågan. Bara mitt beslut om att bejaka min musikalitet stärker mig något oerhört, det känns konstigt nog som ett vuxet beslut och något jag borde göra mycket oftare. Det kan komma ut något alldeles oväntat ur det och det är det som är så jävla spännande. Men jag måste skärpa mig i sådana fall.

Ett annat beslut som jag fortfarande arbetar fram (arbetar strukturellt nu) är att rata människor. Inte lägga ned tid på människor som inte förstår vad man gör för dem. Jag är så jävla trött på att jag lägger ned tid på personer som är lika tomma som jag efter en känslomässig rannsakan. Jag träffar nya människor hela tiden som förmodligen är värda att lägga ned tid på för att lära känna men det fungerar inte längre för mig att göra det samtidigt som alla gamla relationer tar av min energi de med. Jag skall försöka att inte längre lägga ned tid på torrbollar i min omgivning, människor som man verkligen får tvinga på lite omtanke för att sedan knappt få någon visad uppskattning.

Det kommer att göra ont nu framöver men det är en smäll jag får ta. Jag kommer inte att höras med en hel drös med folk p.g.a. ovanstående exempel. Jag kommer inte att kämpa på egen hand för att hålla kontakt, det är över nu.

2 mars III

2009-03-09T23:07:00.001+01:00

Varför i helvete sitter folk och sover på tåg? Alltså, om man har någon innanför sig. Jag vill fan inte väcka en främmande människa för att kunna gå och pissa. Fan, lägg av. Jag funderar på vad jag skulle kunna göra för att få personen ifråga att vakna naturligt men jag vet inte vad det skulle kunna vara. Skall jag hosta våldsamt värre eller låtsas få samtal? Hon/han (man ser ju inte nu för tiden) vaknar ju inte ens av en gallskrikande ungjävel. Blir snart tokig. Man sitter ju här och får dras med folk liksom. Dessutom har jag fått en sådan där morsa i vagnen. Men tänk bitter södermorsa. Som vankar av och an efter sin treårige son medan hon anstränger sig för att se ut som en förtidspensionerad supermodell. JA, du är söt och vacker men du behöver väl för tusan inte gå catwalk i mittengången? De har väl ett liv bakom sig som de saknar men inte kan leva ut igen p.g.a. Nytt liv, nya vanor och ett barn. Kanske skulle tänkt på det innan ni skaffar ungar och blir bittra?

Jag är kissnödig och bitter. Nina Persson försöker lugna mig. Nu är vi tydligen försenade också. VAKNA DIN JÄVLA...Skövdebo. Din polare är ju vaken, varför socialiserar du inte med henne? Typiskt tågsovande folk att vara egoistiska.

Katrineholm...hoppas de skall av där. Det verkar inte så. Jag kanske skall råka ge personen ifråga en rejäl bitchslap. Alltså jag borde ju anat oråd från början när han eller hon satte sin väska över min. Usch.

Hur som, jag är nykissad och glad nu, med en snus under läppen och Norrlands Guld numero två framför mig. Tack!

2 mars II

2009-03-09T23:04:00.001+01:00

Gick igenom massvis med gamla saker I mitt gamla rum igår, söndag. Har velat scanna in lite gamla foton ett bra tag nu men aldrig tagit itu med saken. Som det känsloknippe jag är, så blev det ganska så sentimentalt. Jag har en hel del sparade brev. Och foton. Gamla texter och dagböcker. Man lär känna sig själv igen och det kan ibland kännas mycket främmande.

Jag läste lite gamla anteckningar jag gjort. Jag önskar att jag hade kunnat vrida tillbaka tiden och omfamna mig själv när ingen annan gjorde. Prata med mig själv när ingen annan gjorde och fylla mig med förstånd på ett annat sätt som jag har idag, för mycket jag läste var sorgligt.

Jag skrev många gånger om att jag var ful och önskade något annat. Jag bekräftade allt människor sade till mig, och kryddade det måhända lite extra. Om hur konstig kropp jag hade, långa och fula ben samt inga bröst. När till och med mina närmsta vänner talade om för mig att jag hade fruktansvärt långa ben, och verkligen inte som något positivt, så lät jag väl acceptera en allmän bild av mig själv. Jag var inget speciellt, inget nämnvärt och ingen man egentligen ville ha att göra med.

Jag hade glömt den självbilden av mig själv, faktiskt. Den värdelösa råtta jag var.

Gick även som sagt igenom mina foton. Scannade in ett hundratal foton vilket känns skönt, men gick även igenom breven. Många är från min farfar och det gör fortfarande ont. Jag har nog fortfarande inte accepterat att han försvann som han gjorde.

2 mars I

2009-03-09T22:15:00.002+01:00

Tillbaka på spåret med Coldplay i lurarna, en uppslagen Norrlands Guld framför mig samt en äcklig tågmacka i magen.

Jag tror att det är jag som är en någorlunda skör och bräcklig rent känslomässigt, men att vara på resande fot har alltid känts väldigt speciellt för mig. Jag glömmer aldrig att jag lämnar något bakom mig oavsett på vilket håll jag åker. Jag kan få reseångest, och en ganska så svår sådan. Jag ställer mig frågor som jag inte gör en vanlig vardag för då rullar allt mest på.

Jo...men jag är förmodligen en av de mest känslosamma personer Ni skulle kunna stöta på och lära känna, det är jag ganska övertygad om. Folk gör lite vad de vill med just detta faktum men det klokaste är att ta vara på det skulle jag nog vilja påstå. Jag tycker själv att det har varit en vacker och intressant resa att lära känna mig själv. Med risk för att låta självgod, men det är inte riktigt det det handlar om.

Jag har haft en bra helg, trots att jag träffat på tok för få än vad jag hade räknat med. Jag kom hem sent i torsdags kväll, och på fredagen kilade min mor och jag till Varberg en snabbis för lite nödvändig shopping. På kvällen åt vi och drack vin. Och tittade på Så ska det låta. Husligt värre. Han den där Brolle med luggen är ju ett riktigt kap kom jag på. Om han gör något åt luggen och bara blir Brolle. Mor berättade dock att han har flickvän så det blir väl inte där heller. Synd Brolle!

På lördagen blev jag upphämtad av min kära älskling Mica och vi begav oss till Falkenberg. Jag hann prata lite med Anneli över någon cigarett innan hon drog iväg till Varberg. Mica och jag gick på en lokal musikfestival, Pete Sux, som huvudsakligen riktade sig mot högstadieelever. Jag tycker att det är skitbra, mer sådant åt kidsen. Eftersom det var en drogfri tillställning så var det ruskigt nära att rocktanten inte kom in. Jag drog fyra öl precis innan, och i dörren möttes vi av alkotest. Turen var på vår sida och de gjorde test på Mica som körde för kvällen. Vi missade hennes lillebrors gig, men var först och främst där för att se våra vänner i By Night som nyligen gjort comeback. Så jävla roligt. Tycker skarpt om de grabbarna och att se dem på scen igen var nostalgi av hög kvalitet.

Vi drog därifrån efter att ha hälsat lite på dem, hem till Michaelas lägenhet där A för tillfället huserar efter otroheten. Ingen var dock där, men Mica och jag satte oss i köket och tog några öl var medan vi väntade på att killarna i BN skulle höra av sig då vi skulle gå ut tillsammans. Tids nog tog vi taxi till Henke och satt där en stund och tjötade och drack öl. Runt midnatt eller ett gick vi alla till Zätas, mitt gamla defaultställe, drack mer öl och jag stod och dansade precis som det ibland brukade vara.

Efterfest på Arvidstorpsbacken hos en bekant kändes aningen trögstartat. Det var mest småkids där och jag tog mig inte friheten att tigga öl eller dylikt. Timmarna gick och jag tänkte hela tiden avsluta kvällen men det var förmodligen det jag inte ville, egentligen. Till slut tog André en akustisk gitarr i sin famn, började spela och jag var inte sen med att börja sjunga, något som förmodligen väldigt få fått uppleva. Jag är blyg, men jag har ju bestämt mig för att ta itu med det där i år. Vi sjöng och spelade iaf i flera timmar, och klockan blev åtta på morgonen innan jag ringde en taxi. Jag såg till så att André kom hem till sig, bad chauffören dra till stationen för att kolla bussar men då nästa inte gick förrän tio så drog vi vidare hela vägen hem till Tvååker. Ringde och väckte mor som fick släppa in mig, stod och tjötade en stund i deras sovrum innan jag lade mig i sängen med en skål chips då jag var oförskämt pigg.

Jag saknade några i lördags, men jag är väldigt glad att bl.a. få sitta och sjunga till André som är grym på gitarr. Fick dessutom bra feedback vilket jag behöver nu när jag skall våga göra något av det. Sist men inte minst älskade jag att få spendera tid med min Mica.

Working class hero

2009-02-27T22:42:00.004+01:00

Vad är grejen med mitt jobb? Det är en av alla saker som skapat diskussioner den senaste tiden och ibland blir jag förbluffad.

Är det de facto att jag tidigare jobbat inom vården och är outbildad som gör att jag inte skulle kunna få ett helt OK mellanlandningsjobb? Eller är det just det att jag ser det som en mellanlandning som sticker folk i ögonen?

Lönen har främst skapat lite uppståndelse, varför förstår jag inte. Den är inte särskilt hög och det är dyrt att bo i Stockholm. Jag menar, att t.ex. löner inom vården är värdelösa är väl inget nytt heller? Jag har själv jobbat inom vården så JAG VET, det är mycket slit och lite pengar. Men jag skulle vilja försäkra folk om att mitt jobb inte är särskilt glamouröst, och 20k är nog det minsta jag skulle begära efter ett års trogen plikt i ett så stormigt projekt.

Häromdagen fick jag dessutom höra något riktigt jävla ruttet. Dessutom från en vän. Efter att jag hade berättat lite om mitt jobb, var vi sitter och vad jag gör så får jag kommentaren "Fan det låter ju glassigt värre. Men vadå, hur fick du det? Du kan väl ingenting?"

Jag höll på att gå i taket. Tack, det värmer verkligen. Jag kan väl ingenting nej. Jag fick jobbet för att jag är en blond tjej som kände någon på företaget. Ja, fan det kanske stämmer delvis. Jag har utseendet till min fördel och jag kan konsten att socialisera, klart som fan att det skall ge utdelning det med. Fast nu var det faktiskt så att jag var på anställningsintervju precis som vem som helst. Jag hade en hyfsad datorvana när jag kom till företaget, och med hyfsad datorvana menar jag inte att kunna öppna ett Worddokument. Jag har lätt för att förstå datorer och även lätt för att lära mig nytt. Första veckan var min hjärna totalt mör då jag lärde mig en jävla massa nya grejer och det var helt enkelt bara att trycka in i skallen. Jag har utvecklats enormt som människa både yrkesmässigt och personligt och är lite av spindeln i nätet.

Jag är faktiskt en ganska så grym människa när allt kommer kring. Deal with it.

Formaliteter

2009-02-27T22:21:00.002+01:00

Jag brukar vara väldigt dålig på att läsa tidningar, titta på nyheter etc för att hålla mig lite à jour med samhället och världen. Det är lite dåligt men samtidigt kämpar jag med att hålla mig à jour med mig själv, på heltid. I tisdags var det dock svårt att undkomma.

Kronprinsessan Viktoria skall stå brud inom två år. Med den där Daniel Westling. Totalt ramaskri från svenska folket, oh my god. Det är precis som vanligt. Det känns dock som att det är mer tabu för personer som jag med mina åsikter att faktiskt uttrycka dem, emedan folks missnöje alltid är så jävla mycket mer intressant. Det är synd om folket nu i dessa tider.

Först och främst så är det väl bara att acceptera att folk har skilda åsikter angående monarkins vara eller icke vara. Det skulle man till och med kunna låta vara outtalat ibland för det verkar ju inte alltid som att det stör folk mest, om man går på djupet med saker och ting.

Låt Kronprinsessan Viktoria gifta sig med vem fan hon vill, och stirra Er inte blinda på alla artiklar i Expressen och Aftonbladet om allt som rör den här förlovningen. Folk klagar på gammalmodigt språk, på stela familjefoton och på hur fula personerna i hovet är. Men vad är det då från början som för Er är det egentliga problemet? Jag har lite svårt att förstå det faktiskt, dock med all respekt för Era åsikter och tankar. Mina åsikter brukar skilja sig från mina vänners, och jag vill bara inte att någon skall ta illa upp för jag har alltid respekterat människors olikheter. Jag tycker bara att jag som alla andra har rätt att lägga in en liten protest trots att det kanske inte är vad majoriteten vill hålla med om.

Det jag finner mest intressant, och alltid har gjort, är hur en sådan simpel sak kan täcka andra saker som faktiskt är jävligt tragiska. Tänker bl.a. på Dawit Isaaks öde som upprörde folk, fast det innan hovets nyheter i tisdags.

Dawit Isaak, du är golvad av Daniel Westling.

Tågdravel

2009-02-27T01:31:00.004+01:00

Tåget börjar rulla och jag sitter med min lånade lilla Acer Aspire One och önskar att jag vore en lite pyssling för det här var ingen lätthanterlig dator om man är en normalväxt människa. Jag är på väg ned mot Falkenberg för att hälsa på nära och kära. På lördag är det lokalspelning i Falkenberg där vi kommer att få se Vains of Jenna, Union Square, The Walk och sist men inte minst blir det ett kärt återseende av By Night.

Min kära vapendragare Paulina och jag såg Vains of Jenna redan igår på Debaser Slussen och det var inte annat än att man blev lite stolt över sina lokalförmågor. Jag räknar mig som en musikkonnässörska och som musikkonnässörska tycker jag ändå att vi har ett bra musikregister i lilla Falkenberg.

Kära Falkenberg. Avskydda Falkenberg.

Nostalgin flödade hela kvällen igår på Debaser, falkenbergsskaran var väl representerad men det kan vara annat än trevligt också.

Har Ni någonsin haft den där känslan av att vara en outsider? Känslan av att duga men ändå inte räcka till hela vägen. Det satt ett gäng falkenbergare inne vid lilla baren, Paulina och jag satt för oss själva i stora lokalen. Vi känner alla igen varandra som falkenbergare men vissa hälsar man inte ens på. Visst, det är ju så. Alla kan inte hänga med alla varken då eller nu och visst vill man bli besparad en massa falska hälsningar och kallprat men utesluter det att visa lite mognad och ha en trevlig afton då man faktiskt är på ett ställe i samma syfte - att stötta och njuta av några polare som står på scen.

Jag har skrivit om det förut, i grund och botten så beror det mycket på att en enstaka person bestämt sig för att inte godta vissa personer. Hon började bråka med mig för flera år sedan och sedan dess så går vi inte ihop, till början av ingen anledning alls. När jag lärde känna Paulina så förstod vi båda att den där bruden behandlade oss ungefär likadant. Och p.g.a. detta får gemensamma vänner och bekanta välja mellan oss. Mycket löjligt, men så satt jag där igår med kära Paulina vid min sida och förstod än en gång varför det blir så. Paulina och jag är två helsköna brudar, vi har humor och vi är förståndiga, vi är sociala och vi båda har, om vi vill, utseende som modeller. Vi är tokgrymma när vi spatserar fram i våra stilettklackar men vi är fan så mycket mer ödmjuka än personer som hon. Touché motherfucker.

Vi hade iaf en jättetrevlig kväll och vi fick åtminstone växla några ord och kramar med de vi känner i bandet. Tråkigt nog inte så mycket mer än så då de var stressade men sådana smällar får man ta. Så jättetight har jag ändå aldrig varit med någon av dem. Det var mest trevligt att spana lite kött med Paulina och sitta och tjöta.

Sjukt, i Katrineholm steg en kvinna på som jag kände igen, och nu vet jag. Hon var assistent, eller präst(?) när jag ick i konfirmationsgrupp. Sverige är litet. Häromveckan satt jag och gömde mig bakom min skärm på jobbet då en man kom in på kontoret som var skrämmande lik min gamle klassföreståndare i åttan och nian. Nu var det inte han men jag var 100% säker på det en bra stund innan jag frågade J som han var på möte med vad hans namn var. Lite skillnad på Hamid och Stefano kanske?

Nu får tiden ticka på tycker jag. 1,5h kvar och jag är rätt mör. Den senaste tiden har bloggningen lyst med sin frånvaro. Hade jag haft många fler läsare så hade jag känt mer press men samtidigt vill jag skriva för de få som kommer åter. Det har varit mycket, både med jobb och privat. Vi har genomgått ytterliare en flytt och bor nu i Fredhäll på Kungsholmen. Det hela gick mycket lätt dock, jag lade ut en förfrågan på facebook och vips så hade fyra starka karlar anmält sig som voluntärer. Paulina och jag lastade skiten själva i Farsta Strand, körde till Kristineberg där de stod och väntade. Vi fick in alla grejer på tjugo minuter! Klippor till killar man lärt känna i Stockholm alltså.

Jag har ägnat mer tid åt min gitarr för nu jävlar skall det hända grejer har jag bestämt. Och det känns jättebra! Men jag vill skriva också. Det finns så sjukt mycket grejer jag vill göra just nu och jag känner STORT hopp för 2009. Jag är fortfarande deprimerad och jag mår väldigt ofta oerhört dåligt, men så här har jag nog aldrig känt.

Mycket händer, jag hinner inte förstå riktigt ena saken som händer innan en andra sak sker och så där håller det på. Jag har just nu en kompis nere på västkusten som är inlagd då hon mår sjukt dåligt. Otroheten hon utsattes för av sin dåvarande pojkvän häromveckan tog knäcken av henne. Jag har stöttat henne så mycket jag kunnat, så mycket man kan på distans. Hon kommer att klara det och så, men sorgligt är det. En annan kompis har brutit med sin pojkvän. Skittråkigt. Det blir lite system overload ett tag och egentligen behöver jag det inte just nu, jag är söndertrasad av stress och sömnbrist som inte bara är något som kommit till den senaste veckan utan byggts upp under en mycket längre tid än så. Jag har dock för första gången förstått att det är något jag måste göra något åt. Men allt kommer att ordna sig.

Snart en timma kvar. Kom för sent till jobbet imorse då jag försov mig. Får ingen vettig sömn på nätterna. På jobbet har det varit fullt upp hela dagen, och jag tog ingen rast på eget initiativ då jag var sen imorse. Det var först framåt eftermiddagen som jag kände att jag är helt slut. Brådskande samtal från Sydney, UK och annat att styra upp har dock fått mig att känna mig oerhört produktiv och effektiv idag. Sedan åkte jag direkt till centralen med min resväska från jobbet för att ta det här tåget 18:10. Fick en sittplats baklänges och för någon timma sedan eller två så kände jag ett enormt illamående. Tog paus i skrivandet för att sluta ögonen och sova bort illamåendet och det funkade ganska bra. Skall bli riktigt skönt att se mor på perrongen, och sedan katten där hemma i villan. Och lite mat i magen. Och nätverk så att jag kan lägga upp detta.

Skall försöka göra något riktigt bra av de här fyra lediga dagarna.

2009

2009-02-22T23:11:00.002+01:00

Nåväl. Imorgon är det måndag och jag har chansen till att vända på hela skiten, igen. Jag har trots allt ett stort hopp för år 2009. Det känns som att det är ett bra år, både för mig och de mina. Om jag ser tillbaka på tidigare år så var 2007 katastrof och jag höll på att gå sönder. År 2008 blev jag halvt om halvt hel igen och det är väl bara att hoppas på att det fortsätter i samma riktning.

Det spelar inte riktigt alltid så stor roll hur jag mår på djupet, jag har ju lyckats skapa mig någon form av grund nu. Jag är efter drygt ett år på ERG fast anställd, jag har precis flyttat till en charmig lägenhet i Kristineberg tillsammans med min underbara Paulina som kommit till att bli en mycket betydelsefull vän till mig. Jag har träffat massvis med vänliga och intressanta människor och det fortsätter bara. Jag har styrt upp saker som adressändring och jag har köpt kockkniv och traktörpanna. Jag har två läkartider v. 11 varav den andra är fredagen den trettonde. Då får jag provsvar från min hälsokontroll jag var på för några veckor sedan genom företaget. Jag var jättenervös då jag äntrade Sophiahemmet, lämnade tre rör blod genom sänkan, kollade EKG, blodtryck, lungskick och lite annat smått och gott. Jag har aldrig gjort något sådant så det blir spännande och nyttigt att få provsvaren, även om jag gärna hade sett att de kom ett annat datum!

Jag har börjat spela gitarr igen. Ibland går det långsamt och jag blir därför frustrerad, men andra gånger flyter det på. 2009 är ett kreativitetsår har jag bestämt och lovat mig själv. Jag börjar så här.

Nu blir det tandborstning och Norwegian Wood av Haruki Murakami innan jag tar mig lite sömn.

Sömntag

2009-02-22T20:53:00.002+01:00

Ibland känns det som att det blir värre kväll för kväll, vi är inte på väg mot vår och nätterna blir kallare. Vadfan, jag är ju van vid att vara ensam men ensamheten känns tyngre. Nästan som att ensamhet är mer och mer svårhanterlig ju äldre man blir och personligen så räknar jag var dag som går.

Det har varit en urusel söndag. Både fredag och lördag var hyfsat lugna, med hemmakväll i fredags och födelsedagsfest kombinerat med utgång igår. Efter en födelsedagsfest mötte jag Jasmin och Phil på Hotellet runt midnatt och sedan gick vi till Solidaritet. En öl på Hotellet och tre-fyra glas vatten på Solidaritet och det kändes riktigt bra. Jag kände inte för att dricka särskilt mycket alls. Idag sov jag till 13:00 tror jag, fast det kan lika gärna ha varit 14:00-15:00. Jag kommer inte ihåg.

Det enda jag har gjort idag är att ha ätit spaghetti med ketchup, spelat lite gitarr och tagit en öl med tillhörande cigarett på balkongen medan jag tittade på snön. Ja, jag har stått och tittat ut på snön från våra fönster här också. En sådan passiv dag utan dess like och jag mår riktigt dåligt. Ensamheten blir så dekadent när man inte gör något med sina dagar, ensam eller ej. Den ende jag pratat med idag är min far som ringde mest för att kolla läget. Inga sms, ingenting. Det är väl sådana här dagar man behöver någon form av kontakt med omvärlden men inte orkar ta tag i det själv. Det är synd.

Det är kanske en dag som denna som en lägenhets alla hörn och vinklar inte är tillräckliga, en dag då man skulle kunna testa varenda kvadratmeter till att stå eller sitta på, och känna om det känns bättre just där. Om det inte vore för att det känns lite psykvarning på det och riktigt så illa är det inte.

Det bara känns så jävla ovärt att sitta här timme ut och timme in alldeles ensam. Varför skall jag göra det?

Den om otroheten

2009-02-16T22:34:00.002+01:00

9:34pm X
Hej
9:34pm Maria
Hallå X
9:34pm X
Inte pratat med Y eller?
9:34pm Maria
Jo, lite. Vadådå?
9:35pm X
Jasså, nä blev lite förvånad att du
pratade med mig bara... ...
9:36pm Maria
Jaha. Alltså jag vet ju inte riktigt vad som hänt, hade tänkt ringa Y någon gång i dagarna och prata lite med henne. Men man behöver väl inte sluta prata med varandra bara för att det är slut
9:38pm X
Nä sant. Nä har ju hänt en del saker. Blev lite förvånad att inte Y hunnit svartmåla mig ännu.
9:38pm Maria
Ok. Jag stöttar alltid Y fullt ut, men nej, hon har inte svartmålat dig än. Vadå, har du varit stygg?
9:40pm X
Ja det har jag.
9:40pm Maria
Hon var ju ledsen och så när jag pratade med henne.
Ok, träffat en annan?
9:42pm X
Ehh, ja vi har haft det ganska risigt ett
bra tag och nu när jag och Y har haft ett uppehåll så råkade jag märka att en person jag tyckt mycket om länge råkade tycka det samma om mig…:(
Oundvikliga saker hände...
9:42pm Maria
Någon jag känner?
9:42pm X
Nja, vet inte. Jo det tror jag.
9:43pm Maria
Vem är det då? Alltså...jag klandrar ingen. Som sagt, jag kommer stötta Y fullt ut, det behöver hon när en sådan sak skett. Men jag tänker inte behandla dig som luft för det. Om du förstår?
Tror Y behöver komma bort från Falkenberg.
9:45pm X
Mmm, det hade hon nog mått bra av.
Kan ju inte komma och säga att jag bryr mig om Y nu för det låter ju sjukt patetiskt, men så är det. Jag tycker du är en vettig person och ville bara ta en chans att ge min version
9:46pm Maria
Ja, men klart du skall ha en chans med din version. Men vem är det?
9:49pm X
Vet inte som om det spelar någon roll. Men det som var så illa var att jag tog med henne till lägenheten... Fan, kärlek är inget man väljer eller styr över! Om du
blivit kär någon gång och helt plötsligt fått dina känslor besvarade så vet du att man inte tänker det minsta klart.!
9:51pm Maria
Men du har sagt till Y vem det är eller? Nej alltså jag vet inte. Jag tror att det tar lite tid för mig att förstå också, det har ju varit ni två sedan jag lärde känna Y. Man kanske inte tänker klart...det kanske inte är så lätt att förklara. Men det är oförsvarbart.
10:02pm X
jaha ok. Nä jag vet inte varför jag började prata med dig egentligen. Klart du skall stötta Y fullt.
10:03pm Maria
Ja, det kommer jag ju att göra såklart. Skall försöka få upp henne hit, hon
behöver som sagt komma ifrån Falkenberg lite.
Så länge hon har kompisarna där nere så skall hon klara sig utmärkt tror jag.
Det blir hårt ett bra tag, men allt har sin tid
10:06pm X
Jag försvarar inte det jag gjorde! Bara så du vet. Jag är jävligt ledsen för att jag gjort henne så illa. Är så jävla trött på att alla ser en som helt omänsklig bara för att man blev kär i en annan
10:08pm Maria
Det är nog inte det som folk har svårt att se X. Känslor är flyktigt, men inte handlingar på samma vis. Att ta tjejen till lägenheten bland Y’s saker är inte så klokt alls. Men strunt samma. Du skall inte försvara dig för mig eller behöva förklara. Vi vänner kommer ta hand om Y.
10:08pm X
Vadå behöva förklara? För du skiter i vilket eller vadå?
10:09pm Maria
Nej, jag skiter inte i vilket men det är inte mig du sårat, det är Y. Det är en sak mellan er två.
10:12pm X
Visst, ville inte rentvå mig inför dig!
Kanske bara inte framstå som en hjärndöd reptil!
10:13pm Maria
Nej, jag förstår
10:16pm X
Ta och ring henne hon skulle nog bli riktigt glad. Du får ha de bra.
10:17pm Maria
Mm, pratade med henne precis. Sköt om dig X.
10:17pm X
Detsamma.
10:18pm X is offline.

Uppehåll blir till innehåll

2009-02-06T11:51:00.002+01:00

Jag börjar känna mig peppad inför blogging igen och kommer att uppdatera allt oftare så fort bredbandet anländer till vår nya lägenhet (nästa vecka förhoppningsvis). Och om inte alltid ofta nog så med bättre innehåll - igen.

Laters!

Och så lite om Stockholm

2009-01-30T19:46:00.002+01:00

Stockholm. Jag bor här nu och ibland slår den tanken mig och det känns mycket underligt. Jag trodde nog aldrig att jag skulle dra runt på Stockholms gator tidiga helgmorgnar eller sitta på ett kontor bredvid Globen. Jag trodde nog aldrig att tunnelbana och rulltrappor skulle bli en vardag för mig, inte här och inte just nu. Det är ju helt fantastiskt.

Jag gillar Stockholm på många sätt och vis. Vackra vyer, trevliga små smultronställen och tillmötesgående folk. Jag har lärt känna oerhört många människor och vidgat mina nätverk. Inte på ett sådant där sneaky sätt heller utan det hela har nog skett hyfsat naturligt. Ett samförstånd liksom om att man får plats i varandras liv. Inte nödvändigtvis en enorm plats, men ibland kan det vara ganska skönt att få vara ytligt bekanta och nyfikna på varandra. Det är lite det som är charmen och inget jag har problem med än så länge. Folk ställer sig ibland över mig och menar på att det där kommer ändras med åldern, naiviteten kommer växla till misstänksamhet och jag kommer nog minsann också att vara på min vakt tids nog. Fy fan vad bittert uttryckt! Kan man förvänta sig mindre av livet eller vad?

Hur som haver, det jag egentligen ville skriva om var de där delarna jag gillar mindre med Stockholm. Storstad som storstad måhända, jag vet inte, men nu är det faktiskt just Stockholm jag bor i och Stockholm som jag skriver om. Se så.

Det framgångsrika folket som härjar skrämmer mig här i Stockholm. Personer som skulle kunna sälja sina mödrar för att få lite fame and glory. Och för vad? Vad blir man uppmärksammad för? Nej, det har inte så jävla stor betydelse faktiskt utan huvudsaken är att folk vet vem du är. Och det är ju liksom inte bara själva karriärsprocessen som är läskig. Den känns minst läskig, istället är det allt runt omkring som får mig att rysa ibland. Jag träffar det framgångsrika folket ibland. De är väldigt medvetna och de tolererar faktiskt att just Du inte är lika intressant.

Jag tycker att det är läskigt med prettomingel. Evenemang för de speciella, de som är lite förmer. Till slut glömmer jag fan ta mig bort vad personerna ifråga faktiskt är duktiga på. Vad kan de, vad blev de kända för? Ett namn säger tydligen allt men vars är prestationerna och när får man se något nytt? Det är dessutom ett perverst släkte för på något jäkla hörn så lyckas de snärja in sig i varandra och två projekt blir ett, blir bättre.

Det finns gott om talangfulla männniskor här i Stockholm, det är inte det jag säger. Men jag är fan allergisk mot Svenssons som blir taggade på facebook med en drink i handen, stående bland likasinnade med ett par fula jävla glasögon på nästippen som de fan ta mig inte ens är i behov av! Alla ser ut som modeller fastän de enbart är 1,60. Längden räckte aldrig riktigt till men egot fick sätta in och göra en emergency makeover och voilà! En idiot.

Och ibland kan det vara en kompis till en kompis. ”Jo men jag lovar, hon är verkligen en underbar människa, du skall få se!” Jaha? Nej vet du vad, när första, andra och tredje intrycket av en människa är likamed skitkuk så spelar det liksom ingen roll för mig hur viktig den där personen är. Om den där personen kan ge mig gästlista eller nästla in mig på en catwalk har inte ett dugg betydelse, nej jag, jag fjäskar enbart för människor som kan ge mig förmåner men också är bra och vettiga personer! Usch, jag är uppriktigt skamsen när jag säger det men jag har sagt det innan och jag säger det igen – ibland föredrar jag till och med Stureplan framför söderfolk. Prettofittorna på söder kan vara de värsta av dem alla och i stor utsträckning tjejer.

Tjejer, som är framgångsrika. Ja men det är väl helt jävla fantastiskt! Att verkligen tjejer kan, även de! Stoppa pressarna, tryck upp ett stort fucking mittuppslag på detta förstummande fenomen, för nu är det tjejernas tur. Men vet Ni vad jag är trött på? Något jag är riktigt trött på är att så fort en kvinna (gärna ung) blir uppmärksammad så skall det jublas och instämmas. Utan att man tänker på vad det är för värderingar som ligger som grund för denna uppståndelse, bara det är en tjej som lyckas så skall man tycka att detta är bra. Den unga, tärda men starka kvinnans uppgång i samhället tycks ibland inte vara något mer än en konstruktion.

Jag skiter fullständigt i om det rör en man eller en kvinna. Jag skiter fullständigt i var personen växte upp. Det jag vill se är duktiga, jordnära och ödmjuka men ändock ärliga talanger som kan berika en trist och grå vardag för vem som helst. Jag är villig att överösa folk med creds för något jag tycker är bra, men enbart om de förtjänar det. Jag trodde att alla gjorde så men jag har helt enkelt bara fått för mig att det är så fruktansvärt mycket hyckleri i den här staden. På något sätt tycker jag att saker är jävligt amatörmässiga också. Dieselbutiken som jag tittade på jeans i igår kan vara med på bild på facebook dagen efter, föreställande ett mingelparty bland kläderna där hippa människor i solglasögon, pälsmössa och fula kläder dricker skumpa och krälar runt i filmjölk på golvet. Så crazy, så Stockholm.

Esc

2009-01-20T07:24:00.000+01:00

Jag vet ju att det inte funkar. Att allt kan kännas åt helvete när jag gör så här, för det är så lätt att tappa räkning och vardagen skenar iväg när man inte får sina substanser i sig. Just nu har jag dock inget val, nej det har jag inte, och jag har heller inget annat val än att bara ta mig igenom det någorlunda helskinnad.

Sådana här dagar orkar jag inte le, inte ens åt någon jag verkligen älskar och håller av. Det spelar ingen roll, utan egentligen vill jag helst slippa se människor. Är det egotrippat så finner jag mig i det, ibland är det mina behov som gäller för mig och ingen annans.

Jag tror att jag kände det på mig under helgen som var. Inte så väldans medvetet, men det låg där hela tiden och grodde inom mig. Särskilt när jag vet vad jag gör mot mig själv både fysiskt och psykiskt. Det är kört, ännu en gång. Jag önskar att jag var pojken med de gyllene byxorna fast med stabiliseringsmedel istället för klirr.

Vill inte vara och ältar benämningar. Jag blir aldrig sjuk, jag blir aldrig trött och jag är en fighter. Utan att slåss. Är jag dålig så är någon sämre. Inte fan kan man beklaga sig för en sekund utan att någon skall kontra med en jävla bitchslap av självömkan. Givetvis blir jag tyst för jag är alltid rädd för att framstå som självömkande själv. Det tillhör ju min natur att vara självmedlidande och jag är så jävla rädd för att leva utefter min natur! Därför håller jag käft.

Jag skriver här istället, här har man ett val som läsare och det betyder frivilligt engagemang.

Jag kan inte fokusera på något jag borde utan vrider min torso till höger och till vänster, hoppas på att något skall knäcka till ordentligt och sätta igång blodflödet i mina vener på riktigt. Nej, jag behöver komma hem, ta en kvick promenad och sedan komma hem till ett varmt bad. Det kommer inte att hjälpa något, just nu kan det inte ersätta det jag förlorat i Escitalopram.

Jävla helvete.

Minnen Pt. Panikångest II

2009-01-17T03:55:00.000+01:00

Jag hade klarat det, åtminstone den gången. Att kunna tillförlita sig på en simpel jävla lampa som tog bort den påträngande ångesten som kom på natten kändes som en ytterst enkel lösning. Lite för enkel?

Det kunde inte få vara så lätt. Återkommande angstnätter ägde rum. En natt låg jag och började bli ängslig i kroppen ännu en gång, när jag plötsligt kände närvaro i mitt rum. Var det min mor som befann sig i mitt rum? Eller någon annan? Jag kunde ju inte yttra mig, men närvaron av en varelse blev allt mer och mer påtaglig. Plötsligt tog någon min hand, och det var den mjukaste beröringen jag någonsin erfarit. Känslan av genuin trygghet spred sig i kroppen och jag kände en oerhörd lättnad. Jag ville krympa, bli mindre och kunna krypa upp i någons famn, brista ut i tusentals tårar och berätta allt för denne Någon. Jag ville trycka min kind hårt mot en annans och hålla kvar, känna förståelse och tillit.

Handen, den trygga jävla handen, förrådde mig den natten. Långsamt bytte den sin lättsamma beröring till att krama allt hårdare om min hand. Jag blev förvirrad och förtvivlad som fan, men personen slutade inte utan höll till slut min hand med ett järngrepp enda till jag kände något vasst i min handflata som skar in i huden. Jag dog, så ännu en natt.

Jag återfann någon form av medvetenhet. Vaknade upp ur min död, min schemalagda död som så många andra gånger. Döden, som torde vara värre än ett nackskott, än en snara, fyllde mig jämt med en ofantlig förtvivlan över livet jag fick tillbaka. Att få, för att sedan bli fråntagen, och en ond cirkel som följer detta mönster är något som jag personligen utan svårighet skulle kunna vara utan. Det är hemskt, förödande, förstörande. Det dödar.

Mina kinder och min kudde var alldeles blöta av tårar, saltstänk. När jag rörde mitt huvud åt höger ser jag min högra hand. Den är knuten, och mina naglar pressas in i huden. Det var alltså jag, det var ingen annan. Och ingen inbillning heller, för den delen. Det som hände hände, och detta är en av de gånger då jag nästan bara kunnat bli rosenrasande och vilja slå allt som kommer i min väg för att jag så gärna aldrig vill uppleva något sådant igen. Jag vill slå, av ren rädsla för nästa gång det blir ett helvete igen.

Men hur som helst, det var alltid Någon eller Något närvarande. För en enstaka gång så var det en negativ grej.

Catfight i Gamla Stan

2009-01-14T22:02:00.002+01:00

Idag är både en bra och en dålig dag. Den började med dåligt humör och jobbiga känslor, men när jag äntligen kom hem från jobbet så tog jag en mycket rask promenad om än bara i trettio minuter, och sedan en dusch. Dessutom har jag fått bokat en tid hos frisören vilket är oerhört behövligt.

Det kan tyckas ytligt men jag vantrivs med mitt hår just nu, jag tycker att det är himla tråkigt och det drar ned min självkänsla. Och det i kombination med viktuppgång känns bedrövligt. Därför var det skönt när min vän Maria som jobbar på Sacha Juan i stan ringde upp mig efter att jag hade skickat ett sms till hennes man Alessandro och undrat om han visste hur upptagen hon var på jobbet framöver. På lördag sker det äntligen, lite klippning och lite färgning.

Den jävla paddan förstörde mitt hår. Jag hade varit på after work i Gamla Stan, haft jättetrevligt och stod och pratade med en bekant i väntan på färd hem. Hon kom fram och bad mig om en cigarett vilket hon fick utan större problem. Jag tog min näst sista, tände den och fortsatte att prata med R. Femton minuter senare kommer samma tjej fram igen.

-Hej, jag skulle inte kunna få en cigarett?
-Nja, jag har bara en kvar...dessutom fick du ju en av mig för bara en liten stund sedan.
-Va? Nej, det var DU som fick en av MIG.
-...alltså, nej så var det väl ändå inte. Du kom fram till mig, bad om en cigarett och du fick en.

Hon fortsatte att tjafsa emot, jag står på mig och jag får till slut hennes spott i ansiktet. Så jävla motbjudane. Först tänkte jag att det bästa var att behålla lugnet och kanske gå därifrån, men sedan var jag bara tvungen att upprätthålla min värdighet, så jag gav henne en knuff i bröstet. Innan jag visste ordet av så flyger hon på mig, tar ett ordentligt grepp om min skalp och klser mig över ansiktet. I början försökte jag prata vett med henne. "Nu lägger du ned. Nu får du fan ta och sluta!" Givetvis utan resultat. Hon slet i min hårbotten och jag kände hur hårt hon gick loss på mig. Jag blev rädd men mest förbannad, måttade några knytnävar mot hennes ansikte men det var svårt att röra sig normalt när hon låste mig genom att dra i håret. Till slut tog jag själv ett riktigt hårt tag om hennes hår och drog ned hennes skalle mot järnstaketet. Det sista hon gör är att dra med sig ytterligare hår, när R gick emellan och jag satte mig i en busskur och var riktigt ledsen.

Jag tog taxi hem den natten. Jag grät och kände försiktigt över mitt huvud som för att känna att allt var ok. Efter att ha känt efter vid höger tinning så hade jag blod på fingrarna. Jag slängde mig på sängen när jag kom hem, ville inte se mig i spegeln över huvud taget. Några timmar senare vaknade jag, släpade mig upp för att med en hemsk magkänsla upptäcka allt löst hår som låg överallt och fanns på mina kläder. I badrummet och spegeln såg jag främst ett rivmärke över vänster öga och ögonlock, och ett sår vid höger tinning som redan verkade infekterat. När jag snabbt slängde upp håret i en uppsättning för att skynda mig till jobbet som jag var försenad till så upptäckte jag flera små kala fläcker på huvudet.

Jag trodde aldrig att det kunde kännas så, men det kändes bedrövligt. Jag brydde mig inte om rivmärkena och såren, det var håret. Håret som kändes som den största förlusten.

Händelsen har jag lämnat bakom mig, det är ingen idé att älta. På lördag kommer jag förhoppningsvis få lite bättre självkänsla igen efter att ha varit hos Maria på Sacha Juan, och imorgon innan jag går till jobbet tänkte jag ta den där übersnabba rundan. Vilket betyder att jag får gå upp ungefär strax innan 06:00. För jag måste börja motionera och sluta käka skräp. Jag är trött på det här nu, jag är trött på att må skit på grund av ytligheter.

Pussa grodor, aldrig paddor.

Vad som återstår

2009-01-13T23:27:00.002+01:00

Jag behöver bara lite mer vila. Det sprudlar i fingrarna, men jag måste bara vila någon dag mer. Jag hinner inte. Jag måste sova nu och vila tankarna.

Kings of Leon - Closer

2009-01-06T03:00:00.000+01:00

Procentdag

2009-01-05T14:11:00.003+01:00

Jag trodde att den här dagen skulle bli någorlunda normal, att jag skulle känna för att uträtta en hel del ärenden. Gå in på Telia i Skanstull och klaga över min trasiga mobiltelefon, ringa till HP och klaga över mitt trasiga wlan, göra en adressändring, ordna med läkarbesök och spela lite gitarr.

Istället sitter jag här, gick upp runt 13:00, har tvingat i mig lite fil med müsli, känner en oerhörd längtan efter något och oroar mig för de där ynkliga små 4-5% som inkräktar i mina tankebanor. Och jag känner inte alls för att styra upp saker. Visserligen gick jag precis in på adressandring.nu precis, men enbart för att upptäcka att jag inte riktigt har alla uppgifter som krävs.

Nåväl, det är väl bara att vänta. Och det är ok att ha sådana här dagar, särskilt med tanke på den föregående veckan som inneburit nyårsfirande, Spy Bar (hör och häpna), lite sömn och allt som hör därtill.

Äh, jag får ha min lata dag idag. Försöka kurera halsen samt önska att jag idag har de 95% med mig som jag förtjänar. Kanske ta en promenad till Farsta och handla.

Jäkt

2009-01-05T00:50:00.002+01:00

Nu är det nytt år och jag har haft svårt att hänga med den senaste veckan. Åtminstone när det kommer till skrivandet. Jag har velat så många gånger men aldrig funnit ro vilket är skittråkigt. Det är dock inget man inte kan ta igen.

Västkustvisiten fortsatte med fart och fläkt och jag fick träffat de flesta jag hade räknat med. Tråkigt nog hann jag varken med farmor och farfars grav eller Eckes dödsplats men jag får ta det nästa gång. Jag passade på att åka med kära Sara upp till Stockholm dagen innan nyårsafton, och det kändes helt ok att återvända. Jag firade nyår med goda vänner och avslutade med efterfest i Gamla Stan som varade till strax efter 06:00 så dagen efter var jag inte allt för alert. Sedan har det varit utgång även fredag och lördag i vanlig ordning, så nu är jag verkligen helt utslagen och i stort behov av vila.

Det enda jag åstadkommit i skrift är några rader på mobilen som jag på fyllan känt för att skriva ned. Jag kan ibland skriva ned sådant där när jag åker t-bana.

Ibland är en känsla mer än så. Det är en början på något, ett tvivel eller så är det ett avslut. Kanske något bittert sammanfattat på t-banan på väg hem. Jag vill slå nävarna röda, för det finns inget annat för mig, inte här just nu, ingen kärlek, ingen förståelse, inte ens ett intet.

Sitter på t-banan bland idioter. Med mp3-spelaren jag fptt låna av O. Den är guld värd, O likaså. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade någon som han till min hjärtevän. Han är på många sätt något form av ideal, trodde aldrig jag skulle ha ett ideal. Vi fångade aldrig varandras känslor, vi synkade aldrig. Det känns ok nu. Faktiskt. Mer sedan.

The Death of Thumbelina

2008-12-25T01:45:00.002+01:00

Ännu en sen afton, på självaste julafton. Jag har lite rött vin kvar i mitt glas och huset är kolsvart. Det är bara jag som är vaken, och julgranen där borta vars belysning gör de röda julgranskulorna och halmet till sin rätta. Inte mig dock, det lämnar jag för tillfället till Current 93 i mina hörlurar.

Jag har varit på västkusten nu i fyra dygn snart. Innan dess var det en ganska lugn helg, jag var totalt utmattad. Jag är så trött nu för tiden, och natten till i fredags blev jag attackerad i Gamla Stan. Jag blir förbannad och ledsen när jag tänker på det. Mina sår i ansiktet är snart läkta och jag bryr mig inte så mycket om dem, men de kala fläckarna på min skalle bevittnar om hur sjuka människor kan vara. Jag blev av med så jävla mycket hår under fighten då det var en äkta catfight. Jag blev även spottad i ansiktet och allt kändes fruktansvärt förnedrande. Som en psykisk käftsmäll som hånade en för att man är vänlig mot folk. För att jag är ganska godtrogen och tror väldigt bra om folk. Jag förväntar mig en ganska hög nivå, om man säger så, och jag blir sårad när jag blir bevisad motsatsen. Eller kanske mer illa till mods.

Två dagar innan hoppade jag över after work, som sedvanligt sker på tisdagar (och nu även torsdagar p.g.a. synth-after work på Sjätte Tunnan), och åt middag med O på Primo för att sedan kolla på två filmer hemma hos honom på Åsögatan. Jag är glad att någon kan få mig att känna mig avslappnad och bekväm, och jag behöver sådana där kvällar. Den underbara människan gav mig sin mp3-spelare innan jag gick mot t-banan vid 23:00 och ett par hörlurar då det är något jag saknar. Jag är inte van vid att få saker, och tycker att det är otäckt men jag kanske skall sluta vara så jäkla motsträvig jämt. Och se det som ett lån. Jag tycker om att ses med honom igen och verkligen kunna hänga som vänner. Det är perfekt.

Har fått upp ögonen lite smått för en annan O. Känner inte personen ifråga utan vi har bara setts ganska platoniskt två gånger. Men han verkar vara rar, är väldigt attraktiv och ambitiös. Så jag bestämde mig för i helgen att han får vara min nya fling. När man inte har någon så där kär som man ibland behöver, så får man roa sig med något annat. Och jag känner för att beundra lite på avstånd ett tag. Berättade för kompisar lite skämtsamt att jag hittat ett nytt offer. En kul grej. Det underliga var att det vände tvärt en kväll. Jag tänkte på det, och kom på att jag är ju livrädd för det, trots att det bara skulle vara en kul grej. Julhelgen kom tillmötes, och mycket kan hända på någon vecka eller två. Jag föreställde mig honom med en annan när jag stöter på honom nästa gång. Och det kändes som att jag hade kunnat bli neddragen och ledsen. Varför? Jag är ju inte kär. Jag är bara så jävla rädd att bli sårad...igen. Betyder detta att jag inte kommer att kunna älska på ett väldigt bra tag? Jag menar...kan jag inte ens lite skämtsamt ta en liten oskyldig, från min sida, flört så känns det som att även allt annat blir omöjligt. Det jag egentligen vill ha är ju omfamningar. Någon att sitta bredvid och inte känna att man behöver prata om intellektuella saker för att hävda sina styrkor, utan bara att vara.

Är jag hopplös, bortom all hjälp och/eller självhjälp på ett bra tag?

Jag vet att jag är trött. De kommande dagarna är fullspäckade, och mitt vin är snart slut.

Dör jag för Er alla gång på gång, för att Ni skall Ha något att jonglera med och tolka? Jag vill ha min uppskattning snart.

Minnen Pt. Panikångest I

2008-12-17T00:01:00.004+01:00

För några år sedan, ungefär i gymnasietiden, så råkade jag ut för panikångest. Då det är vanligt att man som människa då och då bryter ihop p.g.a. system overload, så finns det vissa kriterier för att kalla det just för panikångest. För att vi inte skall missta en åkomma som panikångest med naturligheter?

Nåväl, det man tar med i beräkningarna är t.ex. hur ofta man får sina ångestattacker och under hur lång tid dessa varar. Och under hur lång period detta pågått samt även hur pass mycket man oroar sig för nästkommande attack, Jag satte mig aldrig ned och kalkylerade mitt känsloliv men jag var observant nog att förstå att det som en gång började som lite tyngre andning och ängslighet utvecklades till ett helvete.

Jag satt i min brors rum första gången, det var natt och en av de nätter jag satt där ensam i huset. Jag satt vid datorn och skrev ned mina känslor på datorn, något som jag vid den tiden just hade börjat med. Jag kan ha varit femton år. Jag visste att mors ex vid flera tillfällen hade befunnit sig i vår trädgård. Vi hittade fimpar och några enstaka tomma ölburkar. Saker försvann. Jag var livrädd att han strök runt där om natten, och jag trodde alltid att trädet utanför som grenade ut sig framför fönstret var han. Vissa nätter körde han runt kvarteret och ställde sig med helljuset rakt in i min storebrors rum. Jag var så uppjagad och mitt hjärta slog för tre. Jag började höra telefonen ringa, men i verkligheten var det inte så. Varje natt så ringde telefonen. Utan att jag svarade, det var ju lönlöst.

Första gången, så satt jag där i min brors rum. Allt ståhej runt omkring mig just då punkterade mitt hjärta och lungorna som skrumpnade ihop likt vissna löv. Min andning blev tyngre och tyngre och jag hyperventilerade samtidigt som jag blev rädd och grät. Den gången var det lindrigt, det pågick i några sekunder och sedan var det över.

Nästkommande gånger kom hyfsat regelbundet och det handlade ungefär om samma procedur, bortsett från att angsten i sig satt kvar längre. Jag trodde då efter en tid att min panikångest hade nått sin kulmen, om inte annat så hoppades jag innerligt att det skulle vara så. Och innan ni fortsätter att läsa så vill jag att ni skall vara medvetna om att det som jag kommer skriva härnäst är en aning diffust, även för mig. En del av dessa saker vet jag inte riktigt om det skett eller ej. Jag kunde inte skilja på dröm och verklighet ibland. Det var när jag började få panikångest nattetid och när jag låg i sängen. Det lutar dock åt att jag tror att allt hände, men att en del av händelserna består av hallucinationer.

Det började krypa i huden, från nacken och upp i huvudet, ned över halsen och svalget. Tungan krampade och spändes. Krypningarna i nacken spred sig till stickningar i hela min kropp, det susade och ringde i mina öron som en ofantlig våg rullande mot land. Hjärtat började rusa iväg och huvudet bultade som om man sprungit maraton med sjukt kass kondition. Jag skulle sätta mig upp, men upptäckte att jag inte kunde röra en lem. Försökte med benen men det gick inte. Kämpade för att komma på knä men jag rörde mig inte en decimeter. Armarna följde inte mina order och jag förstod snabbt att jag inte skulle komma någonstans. Jag öppnade munnen för att ropa på min mor som låg i rummet bredvid men jag fick inte fram något annat än ett lamt kvidande. Min tunga och min mun kunde inte forma ord.

Det var vad som började hända på natten när jag gått och lagt mig. Jag kände alltid på mig precis innan, när tungan började krampa och det ringde i öronen. Jag spände hela skallen och kved och bad om att få slippa helvetet som snart skulle ta vid men det spelade alltid sina kort över mig. Det var ytterst plågsamt.

Ofta kändes det som att någon var närvarande i rummet. Jag visste inte vem, men jag kände det som att jag inte var ensam. Vad som då gjorde mig rädd var varför denne/denna person inte hjälpte mig. Varför personen inte bar mig ur sängen och ut ur mitt rum. Jag var lam och jag var stum, och det fortsatte så här ett bra tag. Vid ett tillfälle gav jag mig dock fan på att lösa skiten, och jag kom på det. När allt var som värst kämpade jag med att röra armarna, och även om det tog tid, så lyckades jag till slut tända fönsterlampan. Ångesten försvann. Jag var slut, men ångesten var borta. Jag hade klarat det.

Är inte...

2008-12-15T22:50:00.002+01:00

...den där Tila Tequila rätt så rälig?

Håll käften, din självgoda jävel

2008-12-14T22:24:00.003+01:00

En sak slog mig idag helt utan föraning. Det kan för Er tyckas som en självklarhet, men det är inte alltid så enkelt.

Jag sätter stor, kanske störst, vikt i lojalitet. Jag har många gånger känt mig sviken och sårad, känt att jag ger så mycket mer än vad jag tar tillbaka. Jag tror dock att jag behöver bena ur situationer totalt för att faktiskt inte köra fast något mer. Och för att gå tillbaka till det mest grundläggande, det som helt plötsligt slog mig idag - jag måste se över min tillit till andra människor. Jag måste sluta straffa nya personer som kommer in i mitt liv enbart för att jag sedan tidigare blivit sårad gång på gång, och istället sluta lita på de som faktiskt redan har gjort mig illa. För oftast ger jag människor en andra och en tredje chans, jag vill inte släppa dem och jag vill behålla dem i mitt liv, fast varför? Visst kan de få bita sig fast i en liten, liten del av mitt hjärta, det vill jag förmodligen, men därav inte sagt att jag behöver lita på dem.

Jag tror att jag kommit på något bra att bygga på här.
_

Så idag har jag blivit hyfsat upprörd, och faktiskt påmind om varför jag går och håller mycket för mig själv. När jag dagligen kämpar med mitt inre samtidigt som jag sköter mitt heltidsjobb och mitt sociala liv men försummar mig själv, och någon pissar på hela alltet så blir jag rosenrasande. När personer får mig att framstå som en börda för andra så ser jag svart. Jag vet nämligen att jag inte är en börda för andra. Jag ställer själv upp i vått och torrt, är lojal som ytterst få och sätter mitt egna känsloliv på spel när jag väljer att inte prata om saker.

När personer får mig att framstå som en hopplös liten lantlolla, ung och oförstående, och ser på mig som en försökskanin, så är de ute och cyklar. Tappar mycket respekt gör man också. Jag är en kvinna av ung ålder med ofantligt stort och varmt hjärta, med skarpt sinne och som säger saker som är äkta. Jag är mycket medveten om mitt psykiska tillstånd och hur det fungerar, och även om det inte fungerar med bravur så vet jag åtminstone om det och lever inte i förnekelse.

Jag är så jävla grym, men ändå så envisas folk med att trycka ned en. Och även om det inte alltid är medvetet, så är det så jävla tröttsamt. Jag har alltid varit en hackkyckling, tydligen en som borde tåla stryk kontinuerligt. Få berättar för mig om vad de faktiskt tycker om hos mig, oftare får jag höra det motsatta. Man är kvick med att tala om för mig när jag felar och jag står och tar emot det eftersom jag inte är mer än människa. Jag önskar att folk hade kunnat sluta bete sig som några jävla grisar så att jag kan få slippa skriva om sådant här.

Jag blir så utmattad. Sköt sina egna jävla issues innan man förstorar upp mina. Usch är ett underskattat ord. Alltid.

Minnen Pt. X

2008-12-10T23:14:00.002+01:00

Jag lyssnar på låten som jag fällde tårar till för några år sedan i min rena ångest. Den jag satt med själv som fjorton-femtonåring och jag minns det än som igår. In Flames med Everlost Pt. II. Av ren slump kom jag över den bland alla mina listor och det är både intressant men även jobbigt med vissa minnen. Nu när jag ligger och skriver det här så har jag inte tillgång till nät då mitt wlan fortfarande är krasst, men när detta publiceras så kommer det även att hänga med en del youtubeklipp som för att sätta färg på vad jag satt och lyssnade på om nätterna då, för sju år sedan.

Den sommaren är som en ihärdig dimma. Eller sommar/höst kanske det var, jag vet inte. Jag rökte ibland, jag vet inte om det var som tröst eller varför jag satte mig på altanen och tittade på de mörkblå, skiftande till gråsvarta molnen som täckte månen, som passerade den och drog vidare (till nästa måne?) Jag hade öppet altandörren en aning så att jag kunde höra cd-spelare inne i köket i vilken Cradle of Filth och Alice In Chains spelades. Ibland kom Yasse över, och jag tackar dig Yasse för att jag fick dela stunder av den tiden med dig. Det har varit ovärderligt. Så där satt vi, neogotiska och tände någon cigarett. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad vi samtalade om, kommer du ihåg det Yasse? Ibland gick vi ut och promenerade i byn istället, oftast på kvällen.

När jag däremot var ensam så var det annat. Min utflugne bror hade lämnat sitt rum, och jag tog det till mitt direkt. Inte som i att flytta mina möbler dit, nej, utan jag bara spenderade all min tid där. Bland alla hans målade warhammer-gubbar och Iced Earth- Iron Maiden och Metallicaalbum. Ibland kunde jag sätta mig på sängen och känna överkastet mellan fingrarna. Det där turkosgröna och blåa, underbara överkastet som var så mjukt och skönt. Där satt jag ytterligare några år tidigare när mor förhörde storebror på sina läxor. Det var främst engelska och franska jag var intresserad av. Andra gånger satt jag där inne tillsammans med bara storebror, och vi åt chips och drack läsk. Chips som vi gömde under filten och läsk tog vi ur backen som stod under storebrors säng. För att mors ex inte skulle se det. Och så fick mor umgås med svinet ensam ute i köket. Fy fan vilket jävla liv. Hon förtjänar alla medaljer i världen, min mor. Och jag är så jävla glad att hon gick ifrån honom! Det är det bästa som hänt mig hittills i mitt liv, förutom att ha träffat Josh Homme.

Hur som, de där nätterna kunde blir mycket märkliga. Jag lärde mig att bli ett med natten och gick aldrig och lade mig. En natt gjorde jag svartvinbärskyckling med ris mellan midnatt och morgon, tände några ljus, och satt och åt för mig själv med silverbestick. Iklädd långklänning. Andra mycket tidiga morgnar satte jag mig på min EU-moppe och körde ned till hamnen. Där tittade jag på soluppgången alldeles ensam. Någon gång satte jag mig på sandstranden fast lite högre upp i sanddynerna. Jag visste nog inte riktigt var jag skulle ta vägen.

Saltlakrits

2008-12-10T23:07:00.001+01:00

Tårarna blir allt färre just nu. Så där spontant skulle det väl ha känts bra, men jag vet ju vad det handlar om. Det som stärker är inte alltid en solid lösning. Allt har ett pris och just nu är det inte jag som ropar in det jag får betala för. Jag tycker inte ens om auktionering.

Nu drar jag ned på tempot en aning, nu får det vara nog för ett tag. De senaste två veckorna har jag knappt, hör och häpna, haft tid åt att sätta mig vid datorn här hemma. Är det något jag tar mig tid för på privat tid så är det min dator, vilket bara gör det klarare och tydligare att jag varit jävligt upptagen. Aktiviteter har avlöst varandra och jag har helt enkelt bara ryckts med. Det har varit julfest, konserter, after work och diverse andra nöjen. Jag har haft himla trevligt men min kropp har tagit mycket stryk. Jag har helt glömt bort att vila och se vikten i att ägna tid åt sin egen kropp och själ.

Konserterna räknar jag dock inte med i den form av dekadens jag omgivit mig i då musik har högsta prio i mitt liv. Jag lyckades pricka de tre konserter jag inte hade velat vara utan - Tiger Lou, Isobel Campbell & Mark Lanegan samt Ladytron. Tre akter fullspäckade med så genomtänkt och professionell teknik i musiken att jag blev förvånad som tusan, nästan på samtliga spelningar. När man känner att man inte behöver se något mer på ett tag, då har det varit bra. Jag skulle visserligen vilja se Black Rebel Motorcycle Club snart, verkligen. Jag får tjata på Daniel i Ladytron som tydligen kände någon i BRMC om att han får styra upp något trevligt.

Mor sade idag att det är femton dagar kvar till jag kommer ned. Det skall bli skönt, jätteskönt. Jag hoppas bara att den här förkylningen jag tycks dragit på mig över natten skall vara över då så att jag friskt kan hänge mig åt västkusten. Jag vill träffa tjejerna, jag vill träffa Yasmin, Anneli och Mica. Jag vill kela med min katt, min mor och åka till Eckes dödsplats. Sätta handen mot trädet som så många gånger innan. Och för Er som inte hängt med och vet vem Ecke är, så skall jag snart berätta igen. Jag vill även köra till den ort jag blev döpt i, Gunnarp, där min farmor och farfars gravplats ligger. Jag vill stå där, förmodligen ensam, med två starka influenser i mitt liv, sätta mig på huk och kanske fälla en tår. Låta mitt högra pekfinger följa de graverade namnen i stenen, känna spåren av något som dessvärre inte finns kvar. Sedan kan jag åka hem. Åka hem, hämta mormor, och dricka kaffe med den enda mor- och farföräldern jag har kvar. Någon man skall hålla fast vid.

Am I only one of you?

2008-12-07T23:14:00.001+01:00

Ligger i min nybäddade säng och skall alldeles strax somna. I natt har jag de kallaste fötter man kan tänka sig, jag förstår inte hur en alldeles livs levandes människa kan bli så kall. Jag lyssnar på Black Rebel Motorcycle Club - Baby 81 och jag tänker, som vanligt.

Nothing seems to show,
The feelings come and go
And everythings so strange
People never change

Am I only, only one of you?

Jag har tänkt lite på min tid de senaste åren, på min tid här uppe i Stockholm. Vad har jag åstadkommit hittills och vad har jag fått uppleva? För tro mig, jag har skaffat mig ett händelserikt liv.

Jag har bott på sex, snart sju ställen, misslyckats med två tentor och åkt vilse tusenfalt. Jag har haft några småromanser, skålat i champagne med Wille Crafoord på Riche, blivit utslängd från Spy bar och dansat på tok för många gånger på andra stureplanshak. Jag har gått på två vernissage, ätit på Pizza Hut för första gången och än så länge även den enda gången, byggt några IKEA-möbler och fyllesvamlat med “någon i Fattaru” på Ljunggrens.

Jag har gråtit, jag har svettats, jag har blött och jag har dött.

Jag har socialiserat med Queens of the Stone Age, fått komplimanger som heter duga av Josh Homme och utnämnt mig till personlig livvakt åt densamme. En stor händelse, något jag förmodligen inte kommer att glömma på ett bra tag. Jag har snott en GB-gubbe på götgatsbacken och blivit jagad av kioskägare, lärt känna enormt många fina människor, varit något besviken på utbudet här i Stockholm vad gäller vackra pojkar och bett en del dra åt helvete.

Jag har gått många sena nätter hem till någon, någon som aldrig kommer att bli min men det är ok nu, jag har också gått hem i förmiddagssolen efter bortamatch och tänkt att “det är ok nu” men samtidigt velat lägga mig ned på trottoaren och dö på fläcken.

I förrgår drack jag öl med Ladytron efter en lyckad spelning, och för något år sedan friade jag till Alexander i Raised Fist. En tidig morgon efter en svettig natt på 2:35:1 badade jag i dammen utanför Berns och satt någon halvtimme senare upp på den där häststatyn mellan Berns och Kungsträdgården. Har planerat erövra hästen utanför Debaser Slussen, åkt oekonomiskt mycket taxi och utnämnt Bröderna Olsson och Debaser Slussens uteservering som mina andra hem.

Och det där känns blott som en liten bråkdel av allt, och det finns så mycket som kvarstår för mig att erövra, att göra misstag i och fallera men först och främst - skapa mig något.

Muskelvärk

2008-12-01T18:35:00.002+01:00

Om det hade varit socialt accepterat så hade jag lagt mig på golvet varje dag och vilat en liten stund på jobbet, jag är nämligen jämt något oerhört trött. Ett försök till en lugn helg slutade åtminstone hyfsat bra, jag höll mig hemma på fredagen och gick ut en sväng på lördagen. Söndagen var lugn även den, med en bit middag på Bröderna Olsson framåt kvällningen. Och sömnen behövde jag förmodligen - i fredags somnade jag i soffan och gick inte att väcka och igår, morgonen till advent, var P uppe vid 06:00 och såg mig sova djupt i hennes Fatboy med datorn i knät. Jag satte mig där, kommer jag ihåg, när jag kom hem från Medusa i lördagsnatten.

Jag är för en gångs skull glad att jag var trött dock, då en ytlig bekant till herre satte igång med att vara hotfull via telefon när jag var på väg hem från krogen i lördags. Jag blev förvirrad och irriterad, förstod inte alls vad personen ifråga pratade om och misstänkte att grav snedfylla eller narkotika var inblandat. Jag blev arg. Skrev att jag blev arg. Medan jag satt avdäckad väl hemma hade han ringt mig hela natten ända till klockan 06:00. Jag vaknade dock inte av det och det var skönt. Dagen därpå kommer förklaringen att det tydligen var ett ”skämt”. Ja men fy i helvete vad roligt då, synd att jag saknar den sortens humor!

Jag skickade ett mail idag, då jag inte vill skicka sms med risk för att bli uppringd eller något:

Tja!

Du, det vart lite konstigt i fredags. Jag blev väldigt förvirrad och irriterad av vårt samtal och ditt skämt(?), jag och de flesta jag känner ser mig som en ganska så humoristisk person men bespara mig gärna den sortens humor. Jag förstår inte alls det roliga, jag tror inte ens att jag hade tyckt att det varit kul om det hade varit från en person jag känner. Då vi inte känner varandra alls så har jag ingen aning alls om avsikterna bakom ditt sätt att uttrycka dig. Jag vill inte vara en drama queen, men snälla, gör inte så där igen.

Kram.

Jag har inte tid för trams.

Fast anställd har jag i alla fall blivit, och ökat på min ersättning, visst något blygsamt, men utan att be om det själv. Med en tillhörande kommentar om att vi kommer att diskutera det närmre efter årsskiftet.

Slutkörd efter förra veckans schema som dessutom toppades av en mycket blöt julfest med bl.a. företaget jag jobbar för, så avslutade jag veckodagarnas rabalder med Isobel Campbell & Mark Lanegan på Debaser, på torsdagen. Det var så ofattbart vackert och jag är jätteglad att jag släpade mig till Sjätte Tunnan och sedan Debaser trots att jag var mycket, mycket trasig. Det enda som kanske saknades var någon speciell att hålla om, men jag börjar, tro’t eller ej, ta de facto att jag inte har någon sådan nu med ro. Jag börjar känna mig mer och mer stark för varje dag och flexar muskler för de som stått bredvid och verkligen inte gjort saker och ting bättre för mig.

There ain't no easy way out.

loWLANd

2008-11-24T21:15:00.004+01:00

Jag har lämnat en hård vecka bakom om mig, och det verkar som att den här inte blir något bättre. Fast jag har väldigt trevligt, att vara socialt stressad och upptagen är ett lyxigt problem, men det kan vara svårt att kombinera med sina egna behov.

Förra veckan bestod av sedvanlig after work på tisdagen, jobbmingel med SL på Himlen Därtill, middag och sedan champagne på ett kontor i skrapan, fika i fredags och sedan mötte jag upp Paulina och sprang till Snaps, Stureplan och sedan snabbt tillbaka till Södermalm. I lördags kilade jag till Zinkensdamm där vi drack lite absinthe, hade trevligt och sedan blev ett rätt stort sällskap på Imperiet. Hem, efetr många om och men, jobba på söndag och sedan Tiger Lou på Debaser Medis. Det var en oerhört grym spelning, väl värd sina pengar.

Imorgon, tisdag, blir det förmodligen den sedvanliga after work-turen med vännerna, på onsdag skall jag förbi Berns salonger och Norman Cavazzanas utställning, på torsdag synth-after work på Sjätte Tunnan innan Debaser Slussen där Isobel Campbell & Mark Lanegan kommer att underhålla. På fredag var det tänkt Svart Hatt Vit Hatt på Mosebacke med liveband och bl.a. Damon som DJ'ar, och på lördag kanske födelsedagsfirande. Istället för att bli den där konstigt upptagna och snorkiga fröken kanske man skulle, när man har så mycket på gång, ta det lagom lugnt på samtliga tillställningar. Gå hem i tid, vara sparsam med förfriskningarna och försöka att göra saker för sig själv också.

Ikväll kom jag hem efter att ha avböjt after work på Clarion, tappade upp ett bad och för första gången på mycket länge så satt jag still i badet i mer än fem minuter. Annars har jag inte ro till det, utan reser mig nästan direkt och sköljer håret. Men idag tog jag det lugnt. Andades ut och slöt ögonen. Så jävla skönt.

De senaste dagarna har jag funderat fruktansvärt mycket. De senaste veckorna har jag stressat än mer. De senaste nätterna har jag drömt i samma mönster fast om olika personer, men det har verkligen följt samma mönster. Jag har nästan gått igenom alla killar jag träffat och det har känts mycket underligt men inte särskilt jobbigt. Och det är ju jävligt bra faktiskt! Jag känner mig nöjd.

För tillfället är mitt WLAN trasigt eller något, så därför känner jag mig begränsad med nättiden då jag enbart kan vara uppkopplad när Maria inte behöver sin nätverkskabel. Jag får ordna upp det snart, och då har jag en del saker att ta upp och skriva om. Bland annat sammanfatta min tid i Stockholm so far. Det har ju faktiskt hänt en hel del, från sorgsna till glada och sjuka händelser. Det finns så mycket annat jag vill få ur mig likaså men jag tänker inte tvinga mig själv om jag inte riktigt känner för det eller känner mig allt för stressad.

Det är nästan så att jag önskar mig sjuk, så jag hade haft en anledning till att vara ledig några dagar från jobbet och bara vara. Det känns som att jag jobbat fjorton dagar konstant nu då jag gått in extra två söndagar i streck nu. En dags ledigt på helgen i veckan är för lite, men jag har själv valt att ställa upp.

Jag behöver skaffa mig vinterskor och jacka.

Boys don't make it warmer outside.

Återigen vinter

2008-11-17T21:46:00.003+01:00

I fredags fick jag smaka på medaljens baksida, en dödskyss som tog luften ur mig. Jag skyndade ut ur lägenheten och in i hissen, ned fem våningar och sedan ut i friska luften.

Några minuter innan satt jag vid köksbordet och försökta värja mig från att känna, värja mig från att släppa ut ångesten som smög på. Gick villrådigt och tog dagens tablett, sköljde ned med min öl och satte mig igen. Jag ville inte bli lämnad, ändock försökte jag hålla käften och stå emot. Tårarna smög fram bland ögonfransarna men jag torkade snabbt under ögonen igen. Jag var ju inte ensam hemma. Andningen blev alltmer kaosartad och oregelbunden, jag gick hastigt med min mobil i handen och hämtade en cigarett på mitt rum, tog med mig nycklarna och krånglade slarvigt på mig ett par skor. Och så skyndade jag stumt ur kvalmet.

Det syntes inte till någon på innergården, där jag ensam satt i mörkret på en bänk intill porten. Jag tog djupa, djupa andetag och diktade ihop ett förlåt-sms till P som satt där uppe. Som jag lämnat med ett hastigt "jag går ut och röker" och knappt svarade när hon frågade om jag ville ha sällskap. "Jag vet inte men jag måste gå ut nu" sade jag bara. Och så samlade jag mig och gick upp igen. Ganska så mycket lättad av ren och frisk luft. Har inte fått en ångestattack på väldigt länge.

Någon timme senare var jag uppfräschad i snäv kjol och höga skor, uppsatt hår och folk runt omkring mig, i stan. Jag ville inte sitta hemma den kvällen, så jag mötte upp Ronnie på Snotty en stund för att sedan bege mig in till postenterminalen för att hämta upp P och sedan åka till Imperiet. Träffade A i t-banan på väg dit, blev väldigt paff när han knackade på fönstret till vagnen och en stund senare kom in. Mina kollegor satt på Imperiet, vi tog några öl med dem och sedan följde jag A en stund till hemska, hemska 54. Jag visste inte alls vad det var för ställe innan, men usch. Hur som helst så blev det till slut en trevlig kväll och jag åkte hem till mig.

På lördagen såg P och jag på Queer as folks och drack rödvin för att sedan piffa till oss och bege oss in till stan. Imperiet blev det öven den här kvällen där vi mötte upp Morgan och hans barndomscrew. Det blev nästan lite för trevligt, och avslutades på Himlen Därtill eller vad tusan det nu heter där P och jag dansade hem natten. Men man måste ju få lov att säga att utsikten där var inte att leka med. Ofattbart vackert. Sedan blev det hemgång när de stängde, och jag försov mig igår när jag skulle jobba extra. Det var dock himla avslappnande att sitta på kontoret en söndag.

Jag önskar mig en ny vecka, av ny sort. Förra veckan var hemsk. En plåga. Jag var ledsen fullständigt hela tiden, kunde inte le eller uppskatta välmenande skämt. Jag vill ju så väldigt gärna att någon håller om mig mest, men istället så finns det inget sådant som värmer. Inte en famn, ingenting.

Trams

2008-11-13T00:09:00.003+01:00

Är urtrött och skall sova bums efter att jag länkat till en ofattbart underhållande blogg! Jag måste börja läsa bloggar, läser för nuvarande ingen alls men går starkt ut i startfältet genom att ha roat mig med Högerkängan. Herregud - ungjävlar!

Hur jag hamnade där? Jag googlade Von Thronstahl och gick vilse.

Sedan stötte jag på en gammal favorit.

Don't want to be

2008-11-11T08:07:00.001+01:00

Köttmaskin

2008-11-09T23:42:00.003+01:00

I just realized I had to turn on my car, but I had no guide, no pilot, no road outside.

I knew - in that moment in which visions end but flesh remains - I was just a skin engine, ruled by mechanic reactions and devoid of an aware or autonomous will.

In that moment, I tried to run.

Family affair

2008-11-06T23:00:00.003+01:00

Jaja. En vanlig dag, inget särskilt. Ytterligare en vän har blivit en kollega och vi gick efter jobbet till Sjätte tunnan för synth-after work där jag satt bland en hel drös med väldigt goda vänner. Stack dock hem ganska tidigt då jag är så jävla trött nu för tiden, något som känns lite halvtråkigt.

Jaja. Människor slutar aldrig att förvåna mig. Nu, så här en timma innan spöktimmen så har jag förstått att både min far och min mors nuvarande partner läser min blogg. Är Ni oroliga? Var inte det. Allt kommer att bli bra. Sedan att Ni läser om mina historier om utekvällar, alkohol, cigaretter och sexrelaterade ämnen känns väl lite underligt men samtidigt så är det ju inget extraordinärt eller onaturligt.

Min storebror vägrar ens känna av min blogg för han tycker att det är rätt mycket attentionwhore (hans uttryck) över att skriva om sitt känsloliv så här över nätet men ja, visst. Det är lugnt, man får tycka som man vill, och han gör ju då klokt i att inte läsa. Jag älskar min storebror ändå. Jättemycket!

Jobbigt, hade inte Josh Homme varit känd och upptagen så hade jag snott honom direkt.

The Sun Smells Too Loud

2008-11-03T23:49:00.003+01:00

Skall se Mogwai live imorgon på Cirkus. Det kommer att blir ofattbart grymt och jag kommer självfallet stå där och låta tårarna rinna av mig men det får det vara värt! Lyssna bara på Batcat från deras senaste album The Hawk Is Howling. Vilka influenser!

Eller så kan man somna till I'm Jim Morrison, I'm Dead.

Tais-toi mon coeur

2008-11-03T22:32:00.005+01:00

Hade sparat ett rätt så långt draft, men självfallet kom det på villovägar. Tyvärr, för jag fick ur mig en hel del och ganska så bra sammanfattat. Jag har inte varit överambitiös här den senaste veckan och tänkte ta igen det. Nu tänker jag sammanfatta det ännu mer effektivt genom att spalta upp det mest relevanta som skulle kunna få känneteckna den senaste perioden fram till just nu.

"Måndag...ångest."
Borttappad mobiltelefon och kamera.
Sjukt nära att avancera på jobbet, men icke.
Slarv.
Planerad flytt i februari.
Något sörjande över ryktet Dennis Lyxzén - Amanda Jenssen.
Mysmiddag med vänner på Ramblas.
Stött på Oskar på t-banan, vilken överraskning!
After work på bl.a. Akkurat, Vampire Lounge och Bagpipers Inn.
Svartsjukedrama på Imperiet, Skrapan mellan roomie, hennes pojkvän och galen ganska nybliven flamma. Mia rycker in och kirrar biffen - köper sedan Maltesers på t-banan.
Förbaskad Mia på t-bana, samma sena lördag p.g.a. hormonstinn tribalkilles antastande.
Inköp av ny mobiltelefon.
Att bli hånglad inför av person som kysst Dig en liten stund dessförinnan. Varpå jag bl.a. slänger ur mig "och så står du där med en ful och fet, blond brud", något som så här i efterhand känns en aning tokigt.
Satt igång larmet på kontoret.

Vad har jag mer haft för mig då...kilade en sväng till Sci Fi-mässa igår, söndag, och köpte det som kanske var minst Sci Fi på hela stället, nämligen ett stort foto på Clintan. Det är dock ett stenhårt foto, jag tycker mycket om det och det kommer att göra sig bra på väggen.

Jag har varit ledsen en hel del. Mörkret och kylan närmar sig, och det är med en stor bunt bitterhet och med vemod som jag möter det ensam. Ännu en gång. Jag har alltid fasat för det. Varje år. Jag vill inte vara ensam något mer...särskilt inte den här tiden, jag vet att jag förgås var gång vintern sätter sina klor i mig. Ingen vill vara ärlig mot mig, ingen vill ge mig en chans. Ingen intresserar mig. Jag trodde att jag besatt kvalitéer som var åtråvärda på många sätt och vis, men gång på gång så blir jag motbevisad. Det är väldigt svårt för mig att se det på något annat vis, även om jag vet att jag borde.

Jag har fått reda på lite saker som gör att jag inte skriver här lika lätt och ledigt. Eller jag trodde åtminstone att jag inte skulle kunna göra det, men jag har bestämt mig för att inte göra någon stor grej av det utan fortsätta som vanligt. Vill man inte läsa det som skrivs här så avråds man vänligen att sluta upp med att läsa. Om man vet vem "man" är, så skall jag bara snabbt säga att jag älskar Dig trots att jag aldrig säger det.

Jag har börjat gilla tystnaden här nu. Faktiskt. Så som min blogg ser ut nu, så tror jag kanske ta mig tusan inte att det hör hemma en massa kommentarer och trams här. Innan störde jag mig något fruktansvärt på det men nu förstår jag lite grejen. Jag vet inte, kanske har jag fel. Kanske intalar jag mig själv att det känns bra, men hur som helst så har det väl inte någon jättestor betydelse ändå. Det är ju det här, som har betydelse.

Att finna vemod på marken.

2008-10-27T21:00:00.002+01:00

Sitter i hyrbilen på väg tillbaka till Stockholm efter fyra dagars spontanbesök på västkusten. Hos mor. Vi passerar nu Jönköping och jag en massa tankar. Då jag har cirka 10Mb ledigt utrymme i min dator så börjar jag gå igenom all musik som bara ligger och som jag aldrig lyssnar på och tänker; Fan vad jag älskar musik. Hittar hur mycket som helst som jag glömt och blir påmind om att jag aldrig behöver känna mig ensam mer. Människor är idioter, men göra musik kan vi. Älskvärda kreativitet i 130km/h och Vättern har aldrig sett så kall ut.

Huvudvärken smyger sig på och förvandlar alla vyer till tråkiga landskap, krassa målningar och jag känner mig matt. Det blir jag alltid av att ta farväl av folk, och av att resa såklart. Min mor fällde tårar när jag kramade om henne innan jag gick ut och satte mig i bilen med Paulina och Simon. Det kan vara så svårt att bara säga hej då, min mor och jag är likadana.

Jag hade faktiskt även en sentimental återförening med mitt piano där hemma. Jag vet inte när jag spelade senast. Jag satt och kände på tangenterna och vågade till slut släppa mina pianofingrar fria. Jag började gråta, och gjorde så i de tio-femton minutrarna jag satt där och spelade. Absolut av ren lycka, det var bättre än intimitet och att känna en partners hud intill min egen. Så jävla fragilt men ändå fulländat.

Kom värm mig i vinter, jag ber Dig på mina bara knän.

Garagerevolt

2008-10-25T03:05:00.002+02:00

Det gjorde ont en stund nu. Det kommer som emotionella kramper ibland och det är inte konstigare än Din migrän. Jag tycker inte om att stå still, särskilt inte när varenda vägskäl blir ett skäl till att uppsöka närmsta betonggolv och hardcore-moppa med mitt egna huvud.

Och när jag tänker på allt nonsens här kring; vad gör då det för nytta? Jag måste försöka sluta bli besviken på folk stup i kvarten, men främst måste jag försöka lära mig att inte känna mig så fruktansvärt ensam. Jag är själv ensamhets-motståndare då ensamhet på lång sikt underminerar vårt samhälle. Vi slutar som själlösa varelser, tappar ögonen och blir livets B-skådisar. Det är så inte min kopp te.

Upp till kamp, nu är det revolution!

A Sunday smile, I wore it for a while

2008-10-20T01:00:00.002+02:00

Jodå, visst blev jag underbart glad när min barndomsvän Emma ringde mig och berättade att hon blir den andra i vårt tjejgäng att sätta en liten varelse till världen. Stora gratulationer och lyckönskningar. Tick-tack sätter än så länge ingen press på mig, personligen, men man blir ju hjärtans glad för andras skull.

Den här helgen har jag hållit ganska kort. Gått hem från krogen senast 01:00, vilket är tidigt för mig, och dessutom har jag inte druckit så mycket.

Men så står man där ändå. Utanför tunnelbanan med en cigarett i handen medan alla passerar förbi. Konstiga människor som försöker prata med en. Ett tillhörande vemod som aldrig går att skaka av sig - det finns alltid där. Jag brukar dölja det. Ibland, på fester, så lyckas jag ta mig ut på egen hand för en cigarett, utan att någon skall följa med. Mina ögon vandrar längs skuggattackerade väggar som tar slut och går över till luft och himmel. Stjärnor och måne. Och så dräneras jag på tårar och själ en stund. Och kan gå in efter en liten stund med ny energi att dölja vemod med.

En konstig sak är att det bara är främlingar som lägger märke till det mina ögon egentligen uttrycker. Det är som om de ser rakt igenom mig, läser mitt spel och något får dem att känna för de kommer ofta med välmenande kommentarer. Är de som står mig nära, rädda för att bemöta det jag har inom mig? Då kan de förmodligen heller inte hantera det, antar jag.

Kan undra om någon tänker på mig nu. Jag tänker nog inte på någon. Äh, jag har ju bara träffat losers liksom. Som inte har haft vett att vara raka och ärliga. jag har jättesvårt för ynkryggar och harkrankar. Live happily ever after men väx gärna upp på vägen.

Jag tänker lite på det där med åldersskillnad. Jag har förstått att det för vissa känns jobbigt, och som en stor grej. Men jag tycker inte att det är rätt att skylla på det. Senast fick jag höra förlaringar till att...ja jag vet inte vad, till att inte höras något mer antar jag. 1) Han träffade mig på efterfesten på Tyrol, Gröna Lund, några dagar efter att det hade tagit slut med hans flickvän sedan något år tillbaka. Check. 2) Klassikern "det är inte det att jag inte finner dig attraktiv...det gör jag, verkligen!" Ööh. Ok, tack. I guess? 3) Åldersskillnaden. Han frågade om jag någonsin tänkt på hur gammal han var. Jag svarade 'Nej' och han sade, med smärre förskräckelse "jag är elva år äldre än du".

Jag vet inte, men jag kan inte annat än att gäspa, när sådant där kommer fram. Seriöst, ville han inte träffas mer så säg det rakt ut. Jag avskyr att få en massa konstiga förklaringar. Klart att förklaringar ibland rättfärdigar en handling mer, men alltså...menlöshet, I say, spelar fan ta mig ingen roll. Bespara mig all skit. Det hade uppenbarligen ingen betydelse att han var elva år äldre än mig när vi låg med varandra. Men det kanske inte är samma sak, förstår jag!

Jag är mycket trött på velande från Er killar. Vad hände med raka rör, raka puckar eller vad fan det nu heter? Det är fan Ni som är de nya tjejerna. Ett sådant jävla fiasko, Ni. JA, jag vill fortfarande träffa någon som jag kan få bry mig om, någon som jag kan få uppskatta saker med och någon som kan hålla om mig när saker känns svårt eller som jag kan få hålla om, om denne någon söker tröst. Men jag är så jävla glad att jag för tillfället slipper allt jävla krångel som det fört med sig hittills.

Jag tappade bort min mobil under flytten hit. Det är skittråkigt då alla nummer är borta. Fast det kanske bara är bra? Min kamera är även den borta. Min sedvanliga otur. I februari flyttar vi igen, Paulina och jag. Då blir det Fredhäll istället, mycket spännande. Och förmodligen för en något längre tid vilket känns ganska skönt. Så får man se vad som händer.

Alltid.

You know I'm no good

2008-10-12T22:31:00.005+02:00

You know, sometimes you give some things up and sometimes you don't. Please tell me it's focused on the context and not only the object itself. Because I am a give up. It's something perverted about the whole thing and I am not the one in control of the situation. I have no rights to claim. I am just garbage with wings. You have made that clear, time after time.

What is left from what we used to be, is left for everyone to contemplate. I have always hated that. I have always felt like a big and black nothing, like a meaningless doll, because of that. It makes me feel dirty and that satisfies you.

Bullshitting and excuses. Do you, for real, think that you are THAT important? You take yourself too seriously, you are just like everyone else. Just another big and black nothing. You never made me come, you never completed me nor supported me the way I needed. You never satisfied me, which is why I don't feel like satisfying you now.

You could have been the one. You all could. I was deeply attached to you and it is hard letting things go. But it's a fact that you act like big and wealthy men and you really are so full of shit. So am I but I don't fucking deny it. Also add that I ain't no brain f*cker.

It hurts to know I am no good.

My Xibalbá

2008-10-07T01:41:00.003+02:00

Ofta blir det så här...jag får inte sova. Jag har alltid fått klagomål och pikar gällande mina sömnvanor. Om att det är givet att jag aldrig kommer att må bra om jag inte sköter min sömn bland allt det andra.

Jag har spenderat så många nätter med att till slut däcka i salta tårar. Jag gör det inte mer, om jag inte måste. Nej, då håller jag mig hellre uppe och gråter färdigt som nu. Jag vill inte göra mig till något jävla offer, men jag säger som det är. Att dölja saker tjänar ingenting till längre. Tråkigt nog önskade jag för länge sedan att det här skulle få ett slut snarast möjligt. Jag trodde nog inte att det skulle var så här, nu.

Jag känner mig så fruktansvärt ensam här i livet. Jag vill skrika ut allt det här istället för att kvida, jag vill springa ut och villa bort mig i ingenstans. Eller så vill jag att någon skall hitta mig och ta mig hem. Jag får kramp i skallbenet av att spänna mig, spänna alla muskler i ansiktet när det blir för mycket på en gång. Sedan kittlar det uppe i gommen efter ett tag, nästan domnar bort. Det svider i hela ansiktet, spänner och nästan pyr i huden. Har du fått stryk någon gång? Då vet du. Med tårar istället för blod. Upptagna luftrör och svårt att andas. Jag behöver helg. Jag vill köra bil. Eller dricka sprit och lyssna på rock'n roll och röka cigaretter. Orkar inte med en vecka, fast det är ju just nu. Orkar inte med något.

Är det någon som förstår?

När allt gör sig påmint

2008-10-06T23:30:00.002+02:00

Har nu bott i Farsta Strand i snart en vecka. Det funkar. Det kan ha varit den värsta veckan på länge, men inte just på grund av flytten. Var i Göteborg helgen innan, och det var stressigt värre. För att sedan komma hem till flytt och stress. Jag var nere och gick på autopilot istället för medicin. Slet hela tisdagen och kom sedan knappt i ro på kvällen när alla saker var här på plats. Dessutom blev jag av med min mobil samma kväll.

De två följande dagarna var fulla av flytt på jobbet, och ångest. När vi slutade 17:00 så stannade vi kvar, drack öl och packade kartonger. När jag kom hem var jag helt slut. Och ingen mobil att skicka iväg ett futtigt sms med, ett sådant där nödsms man kan skicka till någon man tycker om, för att få lite omtanke tillbaka. Då kom jag på att jag inte tagit min medicin på en vecka. Jag var ett vrak, satt tårögd på jobbet en hel dag och snörvlade. Försökte dölja min misär.

Första dagen då substans hittade blod mådde jag illa hela dagen. Ville vända in och ut på hela mig. Det är en drog. Andra dagen - bättre. Nu så är det ganska så normalt. Normalt = ensamt. Jag känner mig fruktansvärt ensam. Särskilt när jag ligger här varje natt, på mina svarta satinlakan och försöker tänka logiskt. Istället försvinner jag in i musiken.

Jag saknar mitt piano jättemycket. Jag vill ha ett piano. Jag vill ha ett eget rum med ett piano i. Ett spartanskt möblerat rum, rått och utan vidare uttryck i väggarna. Hela jag skulle vara utan talande drag alls. Tänk att få tala med pianofingrarna igen.

Någon som har bra tips på mobilinköp?

När Du sade att jag ville.

2008-10-06T21:55:00.003+02:00

Det där med sex kan göra mig så fruktansvärt jävla förbannad ibland. När man sitter och tänker på det eller samtalar om det med vänner och bekanta. Och jag kom fram till igår att förmodligen 94% av alla tjejer som varit sexuellt aktiva i minst två år, och som inte varit ihop med en och samma person under den perioden vilket råkat vara en sjukt omänskligt disciplinerad hane, skulle kunna ta sig rätten att påstå att de mer eller mindre blivit sexuellt trakasserade, antastade eller rent utav påtvingade att ha sex. Så jäkla respektlöst.

Det är på sätt och vis ett genant ämne men jag kan själv medge att jag upplevt det. Jag tror att det är när man har det bakom sig och får lite distans till det, som man förstår vad saker och ting faktiskt handlar om.

Jag vågar definitivt säga ifrån mer nu. Det är inte så att jag tagit emot skit innan, jag har gjort motstånd. Men istället för att göra motstånd, skynda sig iväg och skämmas eller känna sig liten - vara rädd, så blir jag fly förbaskad numera och skall försöka att inte alls tolerera minsta lilla trams.

Det är fult att tvinga sig på människor. Kan du inte få något genom annat sätt än att tvinga en kvinna till något - stanna inne och masturbera för resten av ditt liv för i helvete. Sitt där som den jävla homo erectus du är.

Och ja, jag är mycket väl medveten om att jag skriver med ett heterosexuellt perspektiv, och även mannens handlingar gentemot kvinnan, enbart. Men vänd och vrid på det hur Ni vill, och är det inte pk nog så får Ni läsa någon annans ord om ämnet. Jag skriver utifrån MITT perspektiv.

USCH, säger jag bara.

Kommer du ihåg mig?

2008-09-29T23:59:00.003+02:00

Jag har sett många saker på min färd idag. Jag sitter ofta och tittar ut på det vi åker förbi, när jag reser. Jag har sett två äldre herrar, mitt i en sjö, med fiskespö. Fem hästar lunkandes i en rad i ett skogsbryn, en ko som kliade sin hals mot en söndernött trädstam intill en bäck och en rödtigrerad katt mitt på en åker, förmodligen spanandes på en sork eller mus i eftermiddagssolen. Vedtravar, och en balkong högt upp i ett rödmålat hus som såg sjukt lustig men mysig ut. Som en Pippi Långstrump-balkong. Förmodligen trevlig att sitta på och dricka kaffe i kvällssolen, något tidigare års än så här. Kanske när tröskorna domderar fram på marker. Alltså, kort och gott så har jag sett massvis med saker som frammanar minnen som på något sätt betyder något, eller visioner av frid.

Kommer du ihåg mig då? Tänker du på mig ibland, och kommer ihåg något särskilt ögonblick som betyder något för dig? Jag är rädd att det inte är så. Kommer du ihåg de gånger du tittat på mig i min ovetskap? Eller faktiskt inte, jag betraktade ditt betraktande av mig fast i en väldigt minimal ögonvrå, jag är duktig på det.

Kommer du ihåg mig? Någon gång då du velat röra vid mig, ge mig en kram fast inte kunnat. Varför gjorde du inte det ändå? Utan istället lämnat mig i tvivel. Kommer du någonsin att komma ihåg mig, och på riktigt?

Jag har vigt största delen av mitt senare liv till att bygga upp min formation av minnen. Saker som gör ont, saker som får mig att le, gråta eller bara bli jävligt bitter. Jag vet inte hur bra respektive dåligt det är för mig. Ibland tror jag att det håller på att döda mig. Ibland känns det som att jag är i behov av det Jim Carrey gör i Sunshine of the Spotless Mind. Ibland och som nu när jag återigen tittade ut, så funderar jag på om det bästa vore att hoppa av tåget, villa bort sig bland energiskogen och aldrig träffa någon mer. Inte ens de jag redan nu håller av fruktansvärt mycket. Aldrig mer säga ett ord.

Hemresa, måndag

2008-09-29T23:57:00.000+02:00

Nu är det byte av ort som gäller igen. Från käcka Göteborg till stressiga huvudstaden. Det är verkligen stora skillnader även om tidsskillnaden enbart är drygt tre timmar med supertågen X2000. Jag tycker inte om att vara såhär på resande fot, då är laptopen min bästa kompis. Har tankar på att fixa en stationär dator men ja, visst har laptopen sina fördelar, helt klart.

Fan vad jag måste vara känslig. Det här med att resa runt och träffa nära och kära för att sedan skiljas åt spär på mitt känsloregister. Kom ned i lördags, kollade på fräsiga skor och köpte lim på Clas Olsson medan jag väntade på storebror. Tillsammans gick vi till Göteborgsoperan och köpte present till min far och hans fru. Varsin biljett till Mozarts Requiem, vilken jag personligen valde då Reich och Szyber varit med och lekt. De är ju urgrymma. Sedan drog vi ut till far i Västra Frölunda och åt bajsdjur (insjökräftor, havskräftor, krabba och räkor). Jag tog två ostsmörgåsar till mitt bubbel. Eller ok, jag smakade på en insjökräfta och skalade två räkor också.

Vår far skjutsade oss till Johannelund och min brors lägenhet, piffade till oss och promenerade sedan över Guldheden till Wavrinskys Plats, skitjobbigt i högklackat. Såg tokgrymma bergsmålningar på vägen, btw. Mötte upp dikdik-Erik för att bli guidade till festen som var i full fart där han bor. Minglade lite, lyssnade på bra musik och drack upp våra öl innan vi skyndade vidare till Sticky Fingers, min käre bror och jag. På vägen dit pratade vi om psykofarmaka, något som alltid är lika intressant. Särskilt med naturvetare.

Väl där träffade vi min brors dejt(?) och jag träffade på en nykompis, Anna, som bor i Göteborg några månader till men har största delen av sitt umgänge i Stockholm. En jätterar tjej, en av de hyfsat många skitfräsiga och bra tjejer jag fått lära känna lite smått den senaste tiden. Det är intressant och roligt, jag har nämligen alltid innan mest haft killkompisar.

Satte på Refused här för en stund sedan. Jag älskar känslan av att gång på gång bli påmind om att den där genren är så fruktansvärt oslagbar. Kan vara den bästa känslan.

Hur som haver, det blev några fler öl på Sticky Fingers än vad jag hade planerat, och Mentha såklart. Dikdik kom förbi senare så var det ju bara att fortsätta liksom. Därpå jagade jag taxi, något som jag gjorde mer komplicerat än nödvändigt, och sedan slocknade jag i min brors lägenhet.

Igår, söndag, vaknade jag rejält schleten och tog en dusch innan min bror kom hem och vi tillsammans tog bussen till Linnéplatsen och sedan bytte buss till Snipen. Där skulle vi käka med far och lite mer folk, femtio år blir han imorgon. Det skickades runt ett foto som var ca: tjugo år gammalt föreställandes min far som stod i Gamla Stan framför en Sibyllakiosk, drickandes Mer. Jag blev rörd och höll på att börja gråta, som det känslomonster jag är. Började tänka på min farfar också, den bortgångne riksdagsfarbrorn vars lägenhet de lånade när det där kortet togs. Nåväl, maten var god och det var trevligt att träffa en del av min släkt igen. Under måltiden uppdagades det dock att jag “feströker lite ibland” vilket kom lite otippat. Med tanke på att min far är extremt anti det där. Men han verkade ta det ok, eller han sade inget. Det är ju ganska löjligt, jag är vuxen och var i stort sett vuxen när han första gången tog tag i mig och berättade att hans fru sett mig röka i Göteborg. Och att jag självfallet skulle sluta, det fanns inga andra alternativ.

Jag umgicks en del med min far och de andra efter middagen, men jag var fruktansvärt trött och gick och lade mig hyfsat tidigt. Idag steg jag i stort sett upp en liten stund innan jag drog iväg med min packning till Centralstationen. Min far, hans fru och min halvlillebror var ändå borta allihop. Har suttit och smånickat ett flertal gånger här mellan raderna men nu blir det nog att hålla sig vaken till ankomst.

Usch, det kommer att fortsätta stressigt nu i veckan. Förhoppningsvis kommer det dock att underlätta saker och det är välbehövligt. Ypperligt välbehövligt. Jag vet dock inte om jag sitter på rätt tåg.

Lördag förmiddag

2008-09-29T23:56:00.000+02:00

Det här är en sådan där lyxigt hemsk dag. Hemsk för att jag drack för mycket inatt så att jag sitter här schleten på tåget, en timma från Göteborg där jag bl.a. skall träffa min far. Lyxig för att allt är självförvållat. Lyxigt hemsk.

Paulina och jag gick till Bröderna Olsson igår, skrev upp oss på griffeltavlan i kö till middag, tog en öl medan vi väntade och fick sedan ett himla gott skrovmål. En öl till och sedan en shot på ljus rom, kanel och mynta - enbart för matsmältningens skull. Hade det inte varit för den där shoten så hade jag nog faktiskt suttit här en aning fräschare, vi befann oss nämligen i matkoma och hade kanske gett upp. Sedan gick vi ned till källaren och satte oss med ytterligare en öl. Sedan blev det bara sådär per automatik ni vet, man har trevligt och ölet flödar.

Det var en trevlig afton dock, jag tycker om att spendera lite tid på egen hand med Paulina ibland, utan att bara vara hemma. Folk anslöt senare och Niklas och Kribba susade förbi en sväng. Jag dansade med en gammal gubbe till rockabillytonerna. När jag kom hem, en hel del salongsberusad, så satte jag igång att packa bland all röra i lägenheten.

Så här sitter jag nu. Det är soligare här på västra sidan av landet. Ljusare. Den lättar på något vis, luften. Mimande till The Connells - 74-75 tänker jag på vad jag lämnat. Lägenheten som vi nu skall lämna. Det är skittråkigt. Det enda positiva är väl kanske att bli kvitt paddan till brud vi hyr av. Fan vad jag är trött på henne. Idag kommer hon ned från Dalarna med möbler som hon skall ställa in i lägenheten. Låser upp med sin nyckel och går in i något som faktiskt fortfarande är Paulinas och mitt hem. Jag tycker inte alls om känslan, och så där har hon hållit på de senaste månaderna, trängt sig på, knackat på dörren oanmält, släpat in sig och sin far för att kolla på sängen som gick sönder på inflyttningsfesten. Ingen jävla respekt what so ever. Jag tycker att det är något perverst över det. Harmynt är hon också. Hon kan ta sina jävla brev från Karolinska och stoppa långt upp i Dalarna.

…jag överdriver en aning. Men det har varit jobbigt att ha med henne och göra. På måndag kommer jag förmodligen tillbaka till lägenheten. På tisdag jobbar jag en halv dag, hämtar en hyrbuss med Paulina och så drar vi ut till Farsta Strand med vårt blygt tilltagna flyttlass. Lämnar nycklarna och så är det bye bye till Klippgatan 15. På onsdag och torsdag stannar jag kvar efter jobbet och hjälper till att flytta. Vi byter till 750 kvm, precis intill vårt nuvarande kontor. Bättre sikt över Söderstadion kan man inte ha. Det händer mycket på jobbet, vi växer som företag, nya tjänster tillsätts och vi skall jobba efter nya system. ITIL, som verkar lite halvbrokigt. Jaja, spännande är det ju i alla fall.

Jag har ingen kontroll över saker, det har jag aldrig haft. Folk kommer och går, jag är trött på det. Jag vill ha något konstant, men man kan ju fan inte lita på en jävel.

Jag behöver en dusch.

Jag vill

2008-09-28T23:35:00.003+02:00

Åh vad jag vill skriva, men jag orkar inte. Jag måste sova för att orka med morgondagen. Jag hoppas att jag i min sömn drömmer om Zach Condon, Beirut, en hyfsat ny upptäckt som får mig alldeles mållös. Han skulle vara min.

Det bästa som hänt på mycket länge.

Massiv Attack eller vadå.

2008-09-27T02:40:00.004+02:00

Sitter i soffan och gråter för något vackert som kan komma att hända. Givetvis handlar det inte om mig, utan min vän. När jag precis, för en stund sedan, skickade iväg henne i taxi så hade jag goda intuitoner.

Det går extra bra för några av mina vänner nu. Jag är såg glad då de förtjänar allt det bästa. Som finns. Jag önskar att jag just nu hade känt detsamma om mig själv, men det kan jag inte.

Glädjetårarna förbyttes ganska snabbt till annat. Jag trodde inte att det skulle bli en sådan kväll. man brukar liksom kunna känna på sig sådant men det här kom totalt oförväntat.

Jag vet att jag inte kan somna sådan här så jag måste vänta, trots att jag vet att jag borde ha somnat för längesedan. Jag måste vänta till jag spelat låtar nog för att tillfredsställa mitt tillstånd just nu. Det är inte alltid så lätt, det är mycket som skall ut. En del av alla processer.

Efter att ha jobbat med datorer i snart nio månader, så önskar jag att jag vore lika lätta som de är. End process osv.

Mycket har hänt den senat tiden, och jag har ingen kontroll. Men jag har ingen tid över till att reflektera kring vars jag befinner mig, allt sker utom min kontroll. Jag önskar att alla förstod. Fast i nutid spelar det fan ingen roll.

Never take friendship personal

2008-09-21T22:04:00.002+02:00

Jag avskyr söndagar. Jag blir alltid påmind om vad som fanns innan helgen och anledningar till att slappna av är ännu en gång förbi.

Jag känner väl mig inte något vidare optimistisk för nuvarande. Livet handlar om kärlek och jag har ingen sådan. Jag känner ingen sådan och har kanske aldrig gjort. Hur tusan skall jag veta om jag någonsin kommer att bli lycklig över huvud taget? Förutom att kämpa på som vanligt, för jag har mina vänner, mina väldigt många vänner som jag uppskattar och älskar fruktansvärt mycket. Jag har en storebror som jag älskar, och en lika underbar mor. Men någonstans för längesedan vart jag inpräntad att kärlek mellan man och kvinna (för min del), som partners, är det som är värt att eftersträva.

Jag var en outsider som drömde om att bli räddad. Att någon skulle komma till skolan och hämta mig. Och det har även handlat om att detta skall ske inför alla människor. Vilket jag skulle vilja påstå, i grund och botten, handlar om att jag känner ett behov av att visa människor att även jag kan bli älskad och uppskattad. Varför? Går det i sin tur vidare till självdestruktivitet och slutar i min depression? Ja men så jävla peachy i sådana fall; jag är trött på att jämt kunna referera till min depression. För den är så anonym i sig själv och den kommer liksom aldrig riktigt till sin rätta.

Jag vill tatuera in kärlek i hjärtat. Något som hade varit konstant och permanent, något som brände blödande blodkärl till läkta sår. Läkta sår är ju faktiskt något jäkligt vackert, om Ni skänker det några tankar och lite tid.

Många gånger tror jag att jag alltid kommer att vara ensam. Ibland är det svårt att inte tro. Det är ju bara andra som träffar folk liksom. Och jag...jag är sådan här bara.

Usch vad jag avskyr det. Lika mycket som södermorsor (utmärkt uttryck av William idag), Café String som är sjukt jävla överskattat och Kalla Fakta-programmet om Anders Borg idag. Var det någon mer som såg det? Oh my god, seriöst...politik har sedan länge förvandlats till något krasst Idolkoncept, tack vara medier. Först försöker de få Anders Borg att framstå som Hitler (JA, Hitler), och sedan ägnar de delar av programmet till inslag som t.ex. handlade om att Borg lyfter tyngder flera gånger i veckan.

Om det var någon som förstod programmet, förklara gärna för mig!

Åh. Jag önskar nog mest att något, åtminstone något, hade verkat vettigt en dag som denna. Men icke. If I must burst, why can't it be in some sort of embrace? Jag vill ha en trygg manskropp att vila ut på. Jag är så jävla trött. Och djupt besviken.

I fredags var jag på öl- och whiskymässan och sedan skakade jag rumpa på Mosebacke till Damons DJ'ande, igår tog vi några öl på Bröderna Olsson och kilade vidare till Harry B James som är ett jävla skitställe men då en bekant, Michel, lirade med sitt band som ett av fyra finalband i Bandit unsigned så var det ingen tvekan. Och det var hyfsat trevligt, träffade på en hel del vänner och bekanta.

Usch, jag är så uttråkad. Räknar suckar om dagarna.