Trams

Med en flaska vitt och en påse ostbågar från bistron söker jag lite söndagsro här på tåget mellan Malmö och Stockholm . Jag har varit borta och ledig i ungefär tio dagar, så det skall bli skönt med Stockholm igen och lite verklighet, även om verklighet betyder jobb och vardag.

Nytt år är det dessutom. Helt plötsligt blev det 2011, och för min del så skedde övergången på en takterass i Malmö. Detta med mousserande vitt vin, fyrverkerier som med hjälp av vindpåverkan fick det hela att kännas som ett Sarajevo och som tur var min pojkvän som fick hålla min hand. Också värt att nämnas resten av sällskapet – vi var tillsammans tolv stycken som firade tillsammans med jättegod mat och dryck.

Så vad är planerna för 2011 då? Att gå ned de fyra-fem kilona jag dragit på mig de senaste veckorna kanske. Att fortsätta njuta av kärleken till en väldigt speciell människa, nu när jag väntat så länge och äntligen fått skiten. Kärleken alltså.

Såg paret framför mig i tåget sätta ihop listor med målsättningar för år 2011 för en stund sedan. De hade en specifik lista för mat och om jag inte missminner mig så såg den ungefär ut så här;

1. ENDAST köpa ekologiskt kött.
2. Äta ute 1 gång/vecka (1 gång/månad med andr
3. Något annat sött – jag orkade inte läsa mer.

Listor kan helt klart vara bra, jag är för listor. Jag skall själv snart dela med mig av en lista här som jag skrev för drygt ett och ett halvt år sedan (tror jag) som jag själv är himla nöjd med, kanske främst för att jag fullföljt nästan alla punkter. Det var dock ingen ”målsättning för 2010” utan mer en ”saker som kan få mig att må bra, på riktigt”.

Hur som, jag har saknat att skriva och jag har saknat att vara kreativ. Vi får se vad jag kan åstadkomma den här gången. Inga målsättningar, ingen prestige – bara rent trams.

V

Sitter på tåget mellan Varberg - Stockholm C och borde rulla in på centralstationen om ca: fyrtio minuter. Jag har ju alltid tyckt att resor inom landet automatiskt för med sig nedstämda och tyngre känslor och kan inte annat än att känna en vag ömsom stark påminnelse om det där vemodet när jag kollar ut i svärtan, det okända där ute en höstlig sensommarnatt som denna.

Någon vecka innan jag skrev mitt senaste blogginlägg så gick jag hem med V en ganska blöt natt. Det var sjukt trevligt att ha med sig sällskap hem i taxin i den svåra vinterkylan men det skulle nog lika gärna kunnat ha slutat där (även om jag redan första kvällen fann stort intressse för karl'n). Nu är vi ett par sedan drygt fyra månader tillbaka, jag är totalt förundrad över och jättekär i V och vill inget annat än att vi fortsätter dag för dag tillsammans - aldrig har jag haft en sådan här stark känsla för någon.

Äntligen!

Domino

Mhmm. Vet sällan var jag skall börja, eller sluta, när jag skriver här numera. Det går ganska långt mellan gångerna och det är verkligen förändringens tid för mig, ständigt.

Jag såg dokumentären om Joy Division, eller främst Ian Curtis, i tisdags och blev fruktansvärt inspirerad. Det kan vara så att det är sista knuffen som behövs då vi håller på att så ett litet frö, min kära vapendragare Paulina och jag. Vi får se vad det blir av det men båda börjar brinna av iver nu. Jag är ganska så säker på att vi är ett bra team. Det är spännande som fan och jag tror att resultatet kommer att bli jävligt äkta för det är så vi jobbar. Vi skalar av prestigen och fokuserar istället på ambitionen och djupet i det vi verkligen vill göra.

Tillbaka till Ian Curtis, och många andra stora artister med psykiska åkommor – det som gjorde mig så inspirerad är att jag ser det som ett stort attribut egentligen. Vilket givetvis gör mig lite lugnare, för jag tror aldrig att jag kommer att bli kvitt min skit. Jag har det stabilt nu, rent generellt. Jobb, socialt umgänge, självförtroende, träning. Men bara för att jag har slutat med min medicin så betyder det inte att jag mår utmärkt. Det går upp och ned vilket kanske märks här. Det brukar aldrig märkas utåt, men jag tar itu med det när jag är ensam.

Det är ingen som vet, men det händer rätt ofta. Man är på fest, träffar vänner, går ut och har skitroligt. Det finns nog ingen som inte skulle säga att jag skrattar väldigt mycket. Att sedan knappt behöva tvätta bort mascaran när man kommer hem kan kännas som lyx, men inte för mig. Senast ringde jag dock min mor som ringde upp trots att klockan var runt fyra på morgonen. Jag nöjer mig med att inte se något slut på sådana stunder, däremot jobbar jag hela tiden på att kunna hantera det bättre och bättre.

Och göra något utav det.

Walk

One way street

Och så skulle det bli en sådan där dag då världen är jävligt ful och grå. Ångesten sitter i andetagen och varenda liten vrå runt omkring en känns fientlig och hotfull. Ändå söker man efter en kvadratmeter i lägenheten som skänker lite ro om bara för en stund. Lite vila för själen, för oss vars huvud går på högvarv konstant. Dessvärre brukar det bli sängen som tillflyktsort och det brukar inte göra saker bättre direkt. Mat blir oväsentligt, jag tog en tomat vid fyratiden på eftermiddagen.

Jag saknar famnen och lukten av en annan människa. Det gör jag visserligen alltid, men särskilt idag. Skinn och ben att dra mina fingrar över, ett ärligt leende eller tårar - något mänskligt. Någon som bryr sig på riktigt. Någon som jag får bry mig om för just det är en stor saknad i mitt liv. Något som motiverar mig till att fortsätta göra det jag gör och vara det jag är, för jag kan lova att det är oklart. Inget är för givet i en värld som min. Stort, dramatiskt och passionerat däremot.

He's the word of God. If not, God has not spoken.

Något liknande sägs i filmen The Road. Några ord som verkligen fastnade i mig. Det är stort, och jag känner mig desto mindre.

Ljuva helvete

Har verkligen problem med att uttrycka mig nu för tiden. Jag har dragit på mig ett beteende jag inte trivs med, samtidigt som jag gillar det. Jag får mina återfall ibland bara - vill tillbaka till något jag var förut. Vill rycka mig tillbaka, som en ostyrig häst.

Givetvis handlar det om känslor. Jag är inte lika mjäkig, jag försöker att inte längre ligga och krypa för någon. Böna och be, slänga min stolthet åt helvete och alltid (alltid) komma söndersargad ur striden. Ändå vill jag inte dra för mycket åt det hållet. Jag vill känna och jag är fortfarande lika kärlekskrank och vill ha den där tryggheten som någon skulle kunna ge mig. Jag vill inte känna mig som något andrahandsval, eller kanske till och med mindre efterfrågad än så. Jag har känt så ofta och jag går sönder då.

Jag är inne i ett ljuvt helvete just nu. En minikris eller vad man nu skulle kunna kalla det. Känner mig totalt förvirrad med obefintlig verklighetsuppfattning. Har tappat den lilla tro jag har, på människor och det kreativa. Bara tillfälligt, men det känns just nu. Det kändes så påtagligt igår efter gymmet när jag satt med gitarren i min famn i mitt mörka rum, att det är jag för mig själv just nu. Och gitarren, men det når inte ända fram just nu även om gitarren kändes trygg.

Det kanske känns bättre efter kvällens gym- och yogapass och därefter någon öl med fina tjejer. Jag tror det.

Eller?

En timme och tjugo minuter till jag står på SATS vid Medis och känner mig toklöjlig, jag hoppas verkligen att H och jag hinner i tid så att jag kan ställa mig längst bak i salen. Fast det sitter ju ändå speglar överallt. Och kanske har jag gått över den där angsttröskeln med skräck för gym...med tanke på att jag kom för sent till mitt senaste och första pass någonsin och fick tränga mig in längst fram och precis innanför glasdörren så att gymmet där ute hade perfekt insyn på en orutinerad jag.

Jag nojjar för mycket. Men jag har i alla fall registrerat mig på SATS i ett år framåt, Ni som inte visste det. Idag blir det SatsFlow, imorgon SatsYoga och nästa vecka så blir det - hör och häpna, Boot Camp. Det går inte att läsa om passet på SATS hemsida så jag har faktiskt ingen aning exakt om vad detta innebär, men det kan nog bli roligt. Roligt som i att man tagit vatten över huvud och knappt hänger med i halva programmet.

Det här är förmodligen jättebra för mig, både fysiskt och psykiskt. Jag klarar mig än så länge fint utan medicin men visst blir jag väldigt ofta påmind om det ouppstyrda serotoninet. Men jag är stark och står emot det mesta.

Gjorde en massa byten i kollektivtrafiken i lördags på väg mot en födelsedagsfest i Hammarby Sjöstad, och då blev jag så jäkla tydligt påmind om saker och ting. Kände mig sjukt ensam, och jag tror att det färgade resten av kvällen trots att jag kanske inte var så medveten om det. Och varje dag gör det ont när någon loggar in på MSN, och min blick går ned till högra hörnet men tillbaka igen med en tyst suck. Några få gånger har den stannat i det högra hörnet men istället stirrar jag och blir nervös, blir arg och frustrerad och bestämmer mig sedan för att inte skriva något.

Det tjänar ju inget till...eller? Jag känner mig bara dum som vanligt.

Däckadensen

Har inte grepp om en millimeter av min tillvaro just nu. Det är inte så att jag fuckar upp saker eller tappar kontrollen direkt, snarare tvärtom, men det känns ibland som att jag glömmer något. Livrädd för att jag skall glömma Någon. På västfronten, intet nytt. Medan det här hos mig händer saker hela tiden känns det som. Och kanske är det så att jag vill få med mig allt och inte tappa något på vägen men tråkigt nog slår det mig då och då att vissa saker måste släpa efter. Det gör ont.

Och ytterligare en gång är jag redo att däcka. Det är väl ungefär så jag bestämmer för när jag skall sova. När som helst nu, får fortsätta imorgon.