Happy Violentine

Och så den här jävla dagen. Alla hjärtans dag. Har aldrig förstått mig på det över huvud taget. Högtider över huvud taget, tvi och fy. Så skall man hitta på något med sin hjärtevän. Man sitter och väntar och väntar hela dagen, funderar på vad det är för överraskning som väntar till kvällen. Kommer hem från jobbet eller studierna, känner sig förväntansfull och fixar kanske till håret lite. Slänger pappret som omger rosorna man köpte på vägen hem, sätter i en vas med ljummet vatten. Häller i tjacket ur påsen man fick på köpet. Betraktar sitt inköp och tänker att jodå, visst fan är rosorna lika vackra i år som förra året. Men det borde ju vara givet, tjugofem spänn per styck är ju ett jävla ockerpris också. Jävla Alla stjärtans dag.

Tänker att man gärna hade velat köpa det där raffsetet på Lindex, men man ser ju så jävla fet ut. Och vem fan vill vara fet. Det är ju bara tjockisar som är feta, och vem fan vill ha en tjockis till brud. Vem fan vill ha en brud över huvud taget.

Klockan tickar, och om tio timmar skall man upp till jobbet eller studierna igen. Varför kommer han inte? Eller jo, kanske är det hans fotsteg i trappuppgången. Nycklarna i låset, krångla lite. Låset har varit kärvt i tre år nu. Förhållandet också, men kanske idag...?

Man ställer fram rosorna på bordet och möter sin älskade i dörren.

-Hej darling, utbrister man och slår armarna kring sin bredaxlade karl.
Blir halvt omhändertagen på grund av mobilsamtal. Jobb. Man vet att han arbetar hårt, alltid. Men till slut får man kontakt.
-Tjena kexet! Åh, har du fått blommor, följer ett halvt nonchalant försök till intresserad kommentar efter att han sett vasen på bordet.
-Jo...nej, de är ju till dig, säger man efter att ha kommit av sig halvt.
-Fina.

Eftersom han åt kvällsmat på MackeDonkan på vägen hem så blir det inget gemensamt, man avslutar med en snabbis varefter man har en snarkande karl jämte sig. Varför kom han?