Totalt jävla grå bild

Det jag ville ha var så enkelt och rent, som köttet vi består av eller luften vi samandas men något blev fel och jag hade inget hjärta i vintras. Jag behöver inget nu heller. Man låter andra plåga en samtidigt som att densamme säger att det är fel att ta något av daga, ta dig inte på för stort allvar och det är så här det skall vara, lilla fittstumpan. Man kastas fram och tillbaka i en äcklig centrifug, och folk menar att det är så det skall vara? Det är lika sjukt som att jag låter Dig hålla ett kvävande triumfkort medan du tränger in i mig, så jag antar att jag är skyldig till hela skiten själv. Jag antar att jag förtjänar att stå där naken och blåögd med intorkat allt, ja verkligen “intorkat allt” för att verka konstig och pretto för jag bor i Stockholm, medan knytnävar haglar och man förväntar sig att jag skall be om mer. Vi hade kunnat vara jättefina ihop.

En hård yta som i “hon tål allt” men jag ligger ofta i fosterställning och ber i mitt inre att mamma skall rädda mig då hon är den enda som sagt att hon älskar mig på riktigt. Den enda människan som jag upplever ömsesidig omtanke med som talat om för mig hur vacker och otroligt underbar jag är för henne. Jag vet att hon inte skulle vilja leva utan mig och det är ta mig tusan hundra gånger bättre än Ditt sedvanliga “sug”.

Jag kommer alltid att vara den som sitter och tittar ut genom fönstret medan andra går vidare och förbi. Jag ser folk gå och viska med sina horor som om det vore jag som var det svarta bläcket, som om de glömmer bort på vilken sida av glaset de befinner sig. Folk som bör bedriva seppuku-sessions efter att de blivit medvetna om vad de gör folk, att beröring är lika med mord och kanske ännu värre; liv, som inger hopp. Att dra haken som är djupt rotad i bröstet och pacemakern är det värsta jag vet så därför ser jag till att göra det så ofta som möjligt. Men jag behöver Din jävla hjälp. Förstå att Du kysst bort mitt serotonin, som om det inte har någon betydelse, men jag vill ju inte leva utan det. Jag vill inte leva utan Dig. Men det är inte Dig jag vill ha utan det är substanser i olika nyanser Du ger som inte ens en Mor kan ge, som inte ens underbara Vänner kan ge.

Jag är bara en liten makromolekyl i Ert universum. Och jag kvävs, öppna min hals och min strupe så kan vi väl äta frukost sedan?

Ta mig aldrig på allvar igen.