Svårt och tungt

Just nu är det piss och tråkigt. Det blir inte bättre av att jag missar The Locusts sverigespelningar heller. Imorgon spelar de på Debaser i Stockholm, och på måndag lirar de i Malmö. Fan vad jag hade velat se dem. Jag är riktigt riktigt nere p.g.a. att det är ett typiskt sådant band som mycket sällan kommer till Europa och spelar, och jag älskar verkligen deras musik så det är klart att det svider. Särskilt när allt annat känns jobbigt för tillfället.

Har försökt förklara för vissa idag varför jag är som jag är och tänker som jag gör, mest för att jag varit på uruselt humör idag. Det är ju ju extremt svårt eftersom jag själv varken vet ut eller in. Man har pratat med olika utbildade människor om det samma, utan något vidare resultat. Svårare blir det att förklara för personer som gärna avdramatiserar och vill vifta bort. Det är bra, lite kontrast till sådana som jag som dramatiserar väldigt mycket och hänger upp mig på saker. Men man kommer inte ifrån att det är stor skillnad på en känslomänniska och en som definitivt inte är det.

Jag tycker att det är bra och skönt att människor ifrågasätter. Sådana som jag måste ifrågasättas och inte bara daltas med. Det tråkiga är väl att om man blir för ifrågasatt så stänger man in sig som så många andra gånger och öppnar sig aldrig mer just för den personen. Om människor inte kan acceptera att vi finns, känslomänniskorna, så drar man på sig en fet jävla mask och blir som alla andra för att slippa bli konfronterad. Och det är så jävla trist. För det är ju så mycket i samhället funkar, det är precis så som jag inte vill ha det.

Jag sitter med ögon som är på bristningsgränsen till att fälla tårar. Det är tungt att andas och något har lagt sig som en tung sten i halsen på mig. Det gör ont. Jag är ledsen, och jag är ensam och inte ett dugg lycklig eller tillfredsställd. Min fråga är; hur kan man bara vifta bort något sådant? Vad är det som är så jäkla svårt att godta. Är det ett oacceptabelt, ett oönskat beteende? Gör det saker svårare för människor runt en?

Nu var det inte så att personerna idag inte accepterade detta. Men jag har varit med om det. Och det är tufft. Ni som aldrig varit med om sådana där känslor, har Ni någonsin försökt att tänka Er in i situationen? Det existerar.

Jag vet inte varför, men jag känner mig upprörd. Jag ser inte mycket hopp just nu. Jag känner mig fruktansvärt ledsen och uppgiven. Misslyckad och smutsig. Vill inte vara här. Längtar efter Stockholm ibland. Speciellt idag har jag känt av det väldigt mycket. Men samtidigt vet jag inte till vad eller vem jag längtar efter. Har jag något över huvud taget...

Då jag som sagt inte får se mina kära The Locust och därmed inte heller får chansen att fria till Justin Pearson, så har jag bestämt mig för att vara svår och jobbig genom att enbart lyssna på The Locust fram till tisdag då de antagligen lämnat landet. Slängde ihop lite låtar med dem i låtlistan här jämte. Håll tillgodo, eller håll käft.

Ps. Måste skaffa mig en Locust-dräkt. Ds.