Farfar

Den västkustska morgonsolens värme trängde in genom de gröna gardinerna och fåglarna jämförde melodier i de gamla och högresta träden som sträckte sina grenar långt ut över Johans håla. En linblond liten flicka kramade täcket och förstod att en ny dag nalkades. Tyst smög hon de små fötterna fram ur täcket och ned på trägolvet för att inte väcka personen tvärs över rummet, satt och plirade med ögonen. Hon såg finurlig ut som få, och avbröt sin tysta existens med att hastigt halvspringa fram till den blå bäddsoffan och satte sig på kanten. Hon kikade, som så många andra gånger, på det blonda rufset som knappt syntes under täcket, och viskade i örat: vakna bror. Då hon såg att det blonda rufset började röra på sig lite morgontamt så reste sig hennes taniga flickkropp upp och skyndade mot dörren som skulle leda till ett helt universum av saker som skulle komma att betyda barndom och tillhörande minnen. Hon var så full av liv.

Väl ute ur rummet tog hon vänster och sedan höger ned för trappan som svängde höger tvåfalt, girade till höger igen och möttes sedan av en kärleksfull famn. När hon släpptes ur famnen fick hon ett knäckebröd med smör och ost på. "Famnen" visste var flickan skulle ta vägen och skickade därför med lite välbehövlig färdkost. Flickan kikade ut genom fönstret, rusade mot ytterdörren, öppnade den och gav sig sedan iväg. Som ett kreatur som nyss släppts ut på en klargrön och saftig betesmark. Fötterna följde stenplattsgången till sitt slut, fortsatte tvärsöver en nykrattad grusväg och kände äntligen gräs under sig. De rörde sig livligt och glatt, snubblade ibland till på det långa nattlinnet och flickan höll sitt knäckebröd hårt. En bit längre fram körde en åkgräsklippare i raka längor, och när den vände nästa gång stannade den till och mannen som satt på den gav ifrån sig ett av världens mest älskvärda leenden. Han älskade det lilla livet som kom springandes mot honom, nyvaken och i ett alldeles för långt nattlinne. Och så knäckebrödet som han visste att hans äkta hälft brukade ge till henne, just det.

Några minuter senare satt flickan i mannens knä och fick åka med. De sade inte så mycket till varandra, de hade förmodligen inte hört bland gräsklipparens oljud, men hon älskade det ändå. När den lätta sommarvinden drog i hennes tunna och ljusa hårslingor samtidigt som hon satt och knaprade på sin frukost. Och han, han avgudade henne. Han avgudade allt som omgav dem, gården, djuren, familjen, alla bus och att gå ned med sin sondotter om kvällarna till köket i smyg och vispa ägg och socker. Att komma hem från Riksdagshuset i Stockholm till detta, var det bästa han visste.
Det var farfar och jag.