Jag är SÅ man.

Kommer inte ihåg vad jag gjorde igår förmiddag, en naturlig förklaring kan dock vara att jag förmodligen låg och sov. Lite senare på dagen anlände min käre storebror, jag hann hälsa en liten stund, retas och tetas i vanlig ordning och körde sedan iväg till Falkenberg där jag skulle hem till Anneli och festa.

Jag svänger in på Utmarksvägen och ringer Anneli för att se så att hon var hemkommen igen, då hon tidigare varit med sin pojkvän hos några kompisar och ätit lite. Hon svarar, något lullig, och säger att hon sitter hos grannen och säger åt mig att komma dit så han kunde bjuda på en öl. Efter att ha fått beskrivning till vilken lägenhet jag skulle komma så knackade jag på dörren där det stod "L. Andersson". Jag kliver in och får av mig skorna i hallen och fortsätter sedan till nästa rum. Där sitter Anneli i ena sidan av soffan, och ett, att döma av det yttre, skabbigt socialfall till värd i andra sidan. Och nej, jag är inte så pass ytlig och korkad att jag dömer en människa p.g.a. deras yttre och vägrar beblanda mig, men jag fick dåliga vibbar direkt. Då det inte fanns något att bjudas på så tog jag upp en öl ur min påse och satte mig mellan de två partydjuren. Vi satt där i ca. 45 minuter, och under den tiden hann jag märka att 1) Anneli var aspackad och skitjobbig, 2) socialfallet var ett socialfall och inte bara detta utan ett skitdrygt socialfall som gjorde att jag kände mig väldigt illa till mods. Han tog vara på alla tillfällen att ta på mig, kände på mina armband och tjötade verkligen bara en massa jävla skit. Anneli var också klabbig och tjötig, och jag satt på helspänn hela tiden. Värden påminde mig på något konstigt sätt väldigt mkt om mors ex, och det finns inget som gör mig på sämre humör.

Till slut fick jag oss äntligen därifrån, och när vi gick mellan lägenhetshusen påpekade jag för Anneli att hon hade gjort mig väldigt irriterad. Jag kände mig som en mor som tillrättavisade sin dotter som varit ute och supit, men allt kändes verkligen helfel. Vi kom in i hennes lägenhet, jag kramade om henne en massa och sade att jag älskar henne men att hon också borde tänka efter lite mer ibland. Vad hon säger och vad hon gör, ungefär. Vi käkade lite, jag åt makaroner och ketchup, och sedan började vi dricka. Det tog inte lång stund förrän Anneli knäade framför toalettstolen och var ur form. Fan, tänkte jag. Jag var jättepepp på utgång, och hoppades på ett mirakel så att Anneli skulle repa sig och hänga med mig ut. Ett stycke mirakel lyste med sin frånvaro, och jag kollade upp vad Jocke gjorde, och stack vid 23:00 ned till stan med snabba och långa kliv. Först in på Harry's för att hälsa på min fd. låtsassyster och sedan knappade jag in portkoden till samma hus som Upstairs låg i, och gick upp för trapporna som ledde mig närmre och närmre den höga punkrocken. Hann slurka en bärsa, knacka på hos Henke i By Night som är inneboende och visa mina feta skills i Quake 3 för honom. Ej att förglömma alla killars pilska blickar då jag var ensam tjej på festen, som om de aldrig sett en tjej förut. Jag kände mig på tok för mkt uppmärksammad och omringad för att känna mig bekväm. Sedan bröt helvetet loss. En kille som mer eller mindre spårat ur totalt löpte amok i den stora lägenheten. Han började lugnt med att gå mot Henkes rum och in, eftersom jag förstod att han var opålitlig så gick jag in efter honom och körde ut honom. Han vart riktigt upprörd, och sedan skulle han döda en bekant för att han fick för sig att han hade ljugit för honom. Han fäktade hejvilt med armarna omkring sig, och hans kompis började bära honom för att få ut honom ur lägenheten. Det slutade dock på golvet där han hotade honom med att bryta nacken på honom om han inte lugnade ned sig. Han släpptes, men började hota min vän igen. Jag såg verkligen ingen annan utväg. Jag gick emellan, som så många andra gånger. Jag höll fast honom och sade att nu fick han ta mig tusan lugna ned sig, och om han inte gjorde det så skulle jag ringa polisen med detsamma. Plötsligt riktades alla ilskna ögon mot mig. "Du ringer inte polisen". Klart som fan att jag gör det om man inte har vett nog i skallen att bete sig som folk bör, sade jag. Killen menade då på att han var skitarg, och jag sade att det gör mig detsamma. Att jag också kan bli förbaskat jävla rosenrasande ibland men att jag ändå aldrig gör sådär. "Du kan inte bli såhär arg. Du skulle aldrig döda". Vadfan vet du om det, sade jag, stick nu illa kvickt innan jag ringer polisen. De stack, äntligen. Men jag skulle få oturen att se mer av idioten senare.

Jag slog följe med Jocke ned till Zätas, hälsade på favoritvaktis-Göran och anslöt mig till Affe som var en sväng hemma i Falkenberg. Jag bjöd den första rundan och vi ställde oss vid Black Jack-bordet och lirade lite. Vi fortsatte med öl, Farväl Falkenberg-snack då Affe ibland umgås med gänget samt åtskilliga rökpauser. Den efterblivne idioten dök upp från ingenstans och började mucka med F jämte mig, men då jag ställde mig i vägen så skallade han en annan herre lite lätt, jag höll fast honom i kragen återigen och sade att jag ångrade att jag inte ringde polisen tidigare. En vakt kom och körde bort honom och vi kunde socialisera som folk igen. Vi drog vidare till Harry's efter 02:00. Jag köpte oss två Cuba Libre, vi satt och smed jävligt stora men hemliga planer. Kanske var det drömmar, kanske var det fyllesnack...det är ibland svårt att veta. Men spännande! Det är mycket flumflum och fuffens vi i Falkenberg hänger oss åt, det är sådant som gör oss speciella (för att romantisera lite grann) och sådant som får våra ögon att lysa av...vi vet nog inte vad. Falkenberg.

Efter Harry's blev det pizza och efter det satt vi på marken vid en skoaffär med lite lä och rökte. Uteliggaren som man brukar skymta till ibland kom och satte sig jämte oss. Vi pratade om hans förflutna, hans nuvarande liv och Affe lade fram en vision av hur Bosses framtid skulle kunna se ut, om han ville. Jag gav honom min cola och en cigg, och jag såg att han inte hade sockar på fötterna. Dessvärre hade jag strumpbyxor under jeansen, men Affe tog av sig sina och Bosse accepterade. Vi skrattade alla tre tillsammans åt massvis med saker, men det var hela tiden något allvarligt, öppet och djupt i konversationen.













45 min. senare klev jag in i Annelis lägenhet, lade mig i soffan och skickade iväg några sms för att sedan somna. Idag kom Lotti förbi och vi tog oss ned till stan för att fika på Falkmanska. Jag älskar att umgås med Lotti, det finns inte en sekund av positiv anda utan mer sarkasm, sarkasm och sarkasm. I love it!

Nu en lugn kväll. Det känns konstigt, men skönt.