Epilog

Sista etappen nu, sedan kan jag gå och vila. Det känns som att bedriva exorcism. Svett blandas med tårar på naken hud och håret mitt är alldeles saltvattensstripigt. Det är därför jag valde att bryta min moral och ta ledigt även imorgon. Om chefen vill så sticker jag dit en sväng och gör det allra nödvändigaste, efter att jag lyckats duscha imorgon. En dusch är välbehövligt nu.

Jag börjar känna mig starkare, det här med tårar är ibland eller ofta bara en del av processen i att hämta kraft. Alla behöver vi fälla tårar ibland. Det är när snyftande eller de djupa andetagen byts ut till gäspningar som jag vet att jag alldeles strax får ro.

Mor ringde mig häromdagen och berättade att han inte alls flyttat till Stockholm. Efter lite forskande så kom man fram till att han träffat en vitryska som bor i Tvååker. Själv bor han i en husvagn utanför Falkenberg. Vitryskans bror har varit med i Franska Främlingslegionen. Det känns ju lagom roligt. Han är redan ökänd i Tvååker, sitter vid Grusvägen med sin alkispolare och dricker öl, startar bråk på lokalpuben. Det är ju så jävla sorgligt alltså. Och sjukt vad vi fått lära oss att luska fram saker och ting genom åren, för vår egen säkerhets skull. Jag borde prata med hans dotter.

Skulle vilja se honom nu när jag åker ned. Se honom sitta där som den nolla han är och alltid kommer att förbli, och supa ihjäl sig. Ser jag honom tar jag ett kort på honom och lägger upp här.

Känner mig matt och illamående, nu kan jag sova. Imorgon kommer att bli en bättre dag. Jag kommer inte att vara lika passiv, och skall försöka göra minst tre goda gärningar.