Minnen Pt. Panikångest II

Jag hade klarat det, åtminstone den gången. Att kunna tillförlita sig på en simpel jävla lampa som tog bort den påträngande ångesten som kom på natten kändes som en ytterst enkel lösning. Lite för enkel?

Det kunde inte få vara så lätt. Återkommande angstnätter ägde rum. En natt låg jag och började bli ängslig i kroppen ännu en gång, när jag plötsligt kände närvaro i mitt rum. Var det min mor som befann sig i mitt rum? Eller någon annan? Jag kunde ju inte yttra mig, men närvaron av en varelse blev allt mer och mer påtaglig. Plötsligt tog någon min hand, och det var den mjukaste beröringen jag någonsin erfarit. Känslan av genuin trygghet spred sig i kroppen och jag kände en oerhörd lättnad. Jag ville krympa, bli mindre och kunna krypa upp i någons famn, brista ut i tusentals tårar och berätta allt för denne Någon. Jag ville trycka min kind hårt mot en annans och hålla kvar, känna förståelse och tillit.

Handen, den trygga jävla handen, förrådde mig den natten. Långsamt bytte den sin lättsamma beröring till att krama allt hårdare om min hand. Jag blev förvirrad och förtvivlad som fan, men personen slutade inte utan höll till slut min hand med ett järngrepp enda till jag kände något vasst i min handflata som skar in i huden. Jag dog, så ännu en natt.

Jag återfann någon form av medvetenhet. Vaknade upp ur min död, min schemalagda död som så många andra gånger. Döden, som torde vara värre än ett nackskott, än en snara, fyllde mig jämt med en ofantlig förtvivlan över livet jag fick tillbaka. Att få, för att sedan bli fråntagen, och en ond cirkel som följer detta mönster är något som jag personligen utan svårighet skulle kunna vara utan. Det är hemskt, förödande, förstörande. Det dödar.

Mina kinder och min kudde var alldeles blöta av tårar, saltstänk. När jag rörde mitt huvud åt höger ser jag min högra hand. Den är knuten, och mina naglar pressas in i huden. Det var alltså jag, det var ingen annan. Och ingen inbillning heller, för den delen. Det som hände hände, och detta är en av de gånger då jag nästan bara kunnat bli rosenrasande och vilja slå allt som kommer i min väg för att jag så gärna aldrig vill uppleva något sådant igen. Jag vill slå, av ren rädsla för nästa gång det blir ett helvete igen.

Men hur som helst, det var alltid Någon eller Något närvarande. För en enstaka gång så var det en negativ grej.