Och så lite om Stockholm

Stockholm. Jag bor här nu och ibland slår den tanken mig och det känns mycket underligt. Jag trodde nog aldrig att jag skulle dra runt på Stockholms gator tidiga helgmorgnar eller sitta på ett kontor bredvid Globen. Jag trodde nog aldrig att tunnelbana och rulltrappor skulle bli en vardag för mig, inte här och inte just nu. Det är ju helt fantastiskt.

Jag gillar Stockholm på många sätt och vis. Vackra vyer, trevliga små smultronställen och tillmötesgående folk. Jag har lärt känna oerhört många människor och vidgat mina nätverk. Inte på ett sådant där sneaky sätt heller utan det hela har nog skett hyfsat naturligt. Ett samförstånd liksom om att man får plats i varandras liv. Inte nödvändigtvis en enorm plats, men ibland kan det vara ganska skönt att få vara ytligt bekanta och nyfikna på varandra. Det är lite det som är charmen och inget jag har problem med än så länge. Folk ställer sig ibland över mig och menar på att det där kommer ändras med åldern, naiviteten kommer växla till misstänksamhet och jag kommer nog minsann också att vara på min vakt tids nog. Fy fan vad bittert uttryckt! Kan man förvänta sig mindre av livet eller vad?

Hur som haver, det jag egentligen ville skriva om var de där delarna jag gillar mindre med Stockholm. Storstad som storstad måhända, jag vet inte, men nu är det faktiskt just Stockholm jag bor i och Stockholm som jag skriver om. Se så.

Det framgångsrika folket som härjar skrämmer mig här i Stockholm. Personer som skulle kunna sälja sina mödrar för att få lite fame and glory. Och för vad? Vad blir man uppmärksammad för? Nej, det har inte så jävla stor betydelse faktiskt utan huvudsaken är att folk vet vem du är. Och det är ju liksom inte bara själva karriärsprocessen som är läskig. Den känns minst läskig, istället är det allt runt omkring som får mig att rysa ibland. Jag träffar det framgångsrika folket ibland. De är väldigt medvetna och de tolererar faktiskt att just Du inte är lika intressant.

Jag tycker att det är läskigt med prettomingel. Evenemang för de speciella, de som är lite förmer. Till slut glömmer jag fan ta mig bort vad personerna ifråga faktiskt är duktiga på. Vad kan de, vad blev de kända för? Ett namn säger tydligen allt men vars är prestationerna och när får man se något nytt? Det är dessutom ett perverst släkte för på något jäkla hörn så lyckas de snärja in sig i varandra och två projekt blir ett, blir bättre.

Det finns gott om talangfulla männniskor här i Stockholm, det är inte det jag säger. Men jag är fan allergisk mot Svenssons som blir taggade på facebook med en drink i handen, stående bland likasinnade med ett par fula jävla glasögon på nästippen som de fan ta mig inte ens är i behov av! Alla ser ut som modeller fastän de enbart är 1,60. Längden räckte aldrig riktigt till men egot fick sätta in och göra en emergency makeover och voilà! En idiot.

Och ibland kan det vara en kompis till en kompis. ”Jo men jag lovar, hon är verkligen en underbar människa, du skall få se!” Jaha? Nej vet du vad, när första, andra och tredje intrycket av en människa är likamed skitkuk så spelar det liksom ingen roll för mig hur viktig den där personen är. Om den där personen kan ge mig gästlista eller nästla in mig på en catwalk har inte ett dugg betydelse, nej jag, jag fjäskar enbart för människor som kan ge mig förmåner men också är bra och vettiga personer! Usch, jag är uppriktigt skamsen när jag säger det men jag har sagt det innan och jag säger det igen – ibland föredrar jag till och med Stureplan framför söderfolk. Prettofittorna på söder kan vara de värsta av dem alla och i stor utsträckning tjejer.

Tjejer, som är framgångsrika. Ja men det är väl helt jävla fantastiskt! Att verkligen tjejer kan, även de! Stoppa pressarna, tryck upp ett stort fucking mittuppslag på detta förstummande fenomen, för nu är det tjejernas tur. Men vet Ni vad jag är trött på? Något jag är riktigt trött på är att så fort en kvinna (gärna ung) blir uppmärksammad så skall det jublas och instämmas. Utan att man tänker på vad det är för värderingar som ligger som grund för denna uppståndelse, bara det är en tjej som lyckas så skall man tycka att detta är bra. Den unga, tärda men starka kvinnans uppgång i samhället tycks ibland inte vara något mer än en konstruktion.

Jag skiter fullständigt i om det rör en man eller en kvinna. Jag skiter fullständigt i var personen växte upp. Det jag vill se är duktiga, jordnära och ödmjuka men ändock ärliga talanger som kan berika en trist och grå vardag för vem som helst. Jag är villig att överösa folk med creds för något jag tycker är bra, men enbart om de förtjänar det. Jag trodde att alla gjorde så men jag har helt enkelt bara fått för mig att det är så fruktansvärt mycket hyckleri i den här staden. På något sätt tycker jag att saker är jävligt amatörmässiga också. Dieselbutiken som jag tittade på jeans i igår kan vara med på bild på facebook dagen efter, föreställande ett mingelparty bland kläderna där hippa människor i solglasögon, pälsmössa och fula kläder dricker skumpa och krälar runt i filmjölk på golvet. Så crazy, så Stockholm.