Utom räckhåll

Om jag skulle säga att det på sätt och vis för mig just nu känns troligt, och rimligt, att se snö falla imorgon. Så skulle de flesta tycka att jag är tokig och dum i huvudet. Den åttonde juni liksom (gud vad snabbt dagarna går).

Faktum är att det inte känns ett dugg orimligt, när jag samtidigt tänker på vad som omger mig just nu. Totalt jävla mörker. Visst, jag har det fint vissa dagar. Vi har ätit ute mycket, druckit öl i solen och skatteåterbäringen har trillat in på kontot. Jag tror att jag skrattat mycket, men inte lika mycket som vanligt. Den senaste veckan har mitt tunga sinne inte lättat så fort jag umgåtts med personer jag tycker om. Jag har haft ångest, och jag har fällt tårar. Två gånger inför folk, faktiskt. Jag är ju van, men jag är nog inte beredd på att bemöta folks reaktioner. Jag mår inte bra, men alla tar det inte lika lätt.

I tisdags satt jag på Debaser och raderade en kontakt i min telefonlista. Det var ingen fyllegrej; hade inte hunnit ta så många öl, utan det var mer en impuls som rusade upp i min hjärna och styrde fingrarna till Raderafunktionen. Han hör inte av sig, Han bränner mig. Igen, och igen.

Det får mig att känna mig som en hopplös och ensam människa. Vad hände med värmen och kärleken? Existerade den aldrig? Jag tror inte det.

Det är även andra saker som rör sig i mitt huvud. Bland annat ifrågasätter jag min skyldighet till att vara ett moraliskt stöd i vissa situationer. När människor gör saker jag inte riktigt kan stå för. Som jag inte behöver stå för. Även om det handlar om en vän till mig, som jag älskar och behöver...betyder det att man måste stå upp för denne/denna i vått och torrt. På riktigt? Jag blir mest illa till mods.

Jag har även fått mig en törn av en kollega. Men det kan jag ta en annan gång. Jag har fullt upp med att leva mitt liv som alkoholiserad singel utan hopp i blick eller vapen i hand.

Jag vill ha kärlek, nu.