Esc

Jag vet ju att det inte funkar. Att allt kan kännas åt helvete när jag gör så här, för det är så lätt att tappa räkning och vardagen skenar iväg när man inte får sina substanser i sig. Just nu har jag dock inget val, nej det har jag inte, och jag har heller inget annat val än att bara ta mig igenom det någorlunda helskinnad.

Sådana här dagar orkar jag inte le, inte ens åt någon jag verkligen älskar och håller av. Det spelar ingen roll, utan egentligen vill jag helst slippa se människor. Är det egotrippat så finner jag mig i det, ibland är det mina behov som gäller för mig och ingen annans.

Jag tror att jag kände det på mig under helgen som var. Inte så väldans medvetet, men det låg där hela tiden och grodde inom mig. Särskilt när jag vet vad jag gör mot mig själv både fysiskt och psykiskt. Det är kört, ännu en gång. Jag önskar att jag var pojken med de gyllene byxorna fast med stabiliseringsmedel istället för klirr.

Vill inte vara och ältar benämningar. Jag blir aldrig sjuk, jag blir aldrig trött och jag är en fighter. Utan att slåss. Är jag dålig så är någon sämre. Inte fan kan man beklaga sig för en sekund utan att någon skall kontra med en jävla bitchslap av självömkan. Givetvis blir jag tyst för jag är alltid rädd för att framstå som självömkande själv. Det tillhör ju min natur att vara självmedlidande och jag är så jävla rädd för att leva utefter min natur! Därför håller jag käft.

Jag skriver här istället, här har man ett val som läsare och det betyder frivilligt engagemang.

Jag kan inte fokusera på något jag borde utan vrider min torso till höger och till vänster, hoppas på att något skall knäcka till ordentligt och sätta igång blodflödet i mina vener på riktigt. Nej, jag behöver komma hem, ta en kvick promenad och sedan komma hem till ett varmt bad. Det kommer inte att hjälpa något, just nu kan det inte ersätta det jag förlorat i Escitalopram.

Jävla helvete.