När jag gick i högstadiet så brukade hon stå där efter lektionerna. I sina baggybyxor och Fubutröja. Hon log alltid mot mig och jag vet inte om det var för att jag gick en klass över henne eller för att hon ibland brukade få "sistan" på mina cigaretter. (Fast hette det förresten inte "kicket"?) Eller för att hon helt enkelt var en sjukt rar människa. Jag tror på det sista.
Vi brukade ses där folk stod och rökte i högstadiet i Skogstorp och då vi hade gemensamma kompisar så byttes ord då och då. Jag tyckte om henne, hon var harmlös. Och hon fortsatte att le så där mot mig även i gymnasiet. Vackra Tugba.
Mina tankar har gått till henne i drygt två år nu sedan hon blev skjuten i sitt hemland Turkiet med ett hagelgevär, först i armen och sedan i buken. Hon var kär men i fel kille och det hela var ett hedersrelaterat brott - något som jag med avsmak förhåller mig till. Det är så jävla FEL. Oavsett i vilken kontext som helst. Men det var inte det jag hade tänkt att fokusera på.
Jag skiter i OS, jag skiter i Kallur - Tugba Tunc är en förebild och ett exempel på en ofattbart stark kvinna. Hon är ung men hon är en sjuhelvetes kvinna. Hon är en av de få (med min fulla förståelse) som vågar sätta sig i medier och prata om allt hon varit med om. Om sveket från släkt och även samhälle. Blir det en politisk fråga så är det än mer känsligt.
Jag har inte hört av henne på ett bra tag, vi har aldrig varit nära vänner. Men jag vill verkligen träffa henne, och tänker kanske försöka få tag på henne då de i dokumentären med Malou på fyran idag nämnde att hon skulle fixa lägenhet i Stockholm och hålla till på något rehabiliteringsställe här omkring och öva sig till instruktör. Måste bara ta reda på vilket det var. Kanske vågar jag mig dit för att ge henne en kram, om hon vill.
1 comment:
Kicket var de sista två cm på ciggen, sistan var det allra sista ;)
I still remember :)
Post a Comment