Moonshiner

Det är mycket nu. Jag längtar till mitt Island.

Klättrade upp på taket natten till idag. Det var överväldigande och stort. Jag tog stegen från balkongen som man når från vinden. Sedan vidare till stegen som gick parallellt med takpannorna. Det var ganska kallt i natt, men friskt på något vis. Jag är höjdrädd, så jag skakade en del när jag tog steg för steg upp mot stjärnorna. Hade en cigarett i munnen. När jag nådde takåsen så tog jag mig vingligt upp på både benen så att jag stod stadigt på den 20-30 cm breda avsatsen gjord av järn. Tog djupa andetag och gick något skakande mot en skorstensliknande sak för att hålla i mig, men samtidigt så vart jag helt tagen av utsikten. Glömde allt annat omkring mig.

Jag hade Paulina och Simon med mig. Tidigare på kvällen var jag ute i Huddinge och grillade, det var riktigt trevligt men när klockan blev midnatt så ville jag bara in till stan. Började få halvångest, gick halvvägs till Rågsved med sällskap och tog sedan taxi till Clarion Hotell. Gick upp till baren, köpte mig en flaska Kilkenny och letade upp Simon och Paulina. Vi satt där till de stängde, tog taxi till 7eleven för att shoppa och sedan hem till Klippgatan. Det var då vi åkte upp med hissen till vinden och fortsatte äventyret där. Det varade dock inte så länge då Paulina kom på att hon är jävligt höjdrädd när hon befann sig på stegen, och klättrade tillbaka igen.

Jag är inte så glad. Det finns väl kanske ibland gränser på hur mycket man orkar ta itu med på en gång, och jag har alltid fått lov att tämja på den gränsen. Men nu orkar jag inte mer. Nu har det blivit jobbigt. Jobbet har tagit fruktansvärt mycket kraft. Relationer till folk har, som vanligt, även de tagit ofantligt mycket av mig. Att söka lägenheter suger också musten ur en efter ett tag. Vi måste vara ute första oktober och det är fan snart.

Det enda som dödar min stress är alkohol. Har utvecklat någon form av stresstinitus igen samt skakningar och emellanåt tung andning. Jag är livrädd ibland, men jag vet att det är stressen. Och som det ser ut nu så drar jag mig inte för att ta ett glas i syfte att känna mig avslappnad. Givetvis under kontrollerade former. Nu när vädret inte är lika fint så blir det bara på helgen och på tisdagar; vår officiella after work-dag i kompisgänget.

Mardrömmarna hälsar på varje natt. På dagen också, ibland. Slöt mina ögon på jobbet häromdagen och med en syn av ett ansikte som kom emot mig hotfullt, som stötte upp en vit sörja ur sitt gap, så öppnade jag ögonen lika fort igen. Ville gråta men jag jobbade ju.

I natt fick jag hälsa på Hans och Hennes nya lya. Fick se vad de hade valt för inredning, tillsammans. Hon var inte hemma, istället låg min kompis tillsammans med Honom i sängen. De flinade mot mig. Ja, det här är i stora drag, jag drömmer mycket mer detaljerat än så. Drömmarna tar död på mig i sömnen. Jag hatar dagen efter för jag kan inte alltid glömma. Jag önskar att jag åtminstone kunde få ro när jag sover.

Och så glömde jag av Cat Power på Berns. Skit också.