Trodde att det var ok, men så är nog inte fallet. Nu har jag dock gråtit och snorat färdigt, åtminstone det värsta för i natt. Jag stör mig på att mina känslor och tankar, och mitt sätt att bearbeta dem på, synkar så väl med Malcolm Middletons texter. De får mig att gråta, och just då inser jag hur sorglig jag är som person på många sätt och vis.
Jag är oerhört vilsen i livet just nu, och det finns verkligen inget eller ingen som kan underlätta för mig. Förutom alkohol då, precis som det alltid varit. Jag skäms inte för det, då det inte är som att jag sitter för mig själv och super ned mig. Men jag måste ha det. Det är det enda just nu som säger mig att jag är trygg och i goda händer. Att allt kommer att ordna sig och att även jag har ambitioner till saker och ting. Att jag är värd att älska, att jag går att älska. Jag har alltid känt tvärtom.
You know I'm trying to find my way
I don't remember luck, I don't remember luck
I remember failure, after failure after failure,
I'm drinking too much, I'm running away
No comments:
Post a Comment