I tisdags åkte vi upp till Göteborg för att äta middag med storebror då han tog examen nu i sommar. Först körde mor, hennes sambo och jag ut till min far i V. Frölunda där vi tog ett glas vin med han och hans fru på verandan. Min halvlillebror var föga lycklig över mitt besök och somnade direkt trots att jag kom med en försenad födelsedagspresent. Ungar är så jävla otacksamma.
Vi åt på ett ställe som hette 12-52 på Linnégatan efter att ha hämtat upp storebror. Maten där var helt otroligt god, till förrätt blev det vitlöksstekta scampi med chili, direkt ur pannan. Huvudrätten blev en skånebiff med friterad potatis och inlagd lök och sedan avslutade jag med husets crème brûlé med hemgjord passionsfruktssorbet och så kaffe på det.
Det var trevligt, och det är himla roligt att ha privilegiet att kunna umgås med sina separerade föräldrar och deras respektive. Särskilt över god mat som man slipper betala för själv.
Dagen efter så åkte jag med till Skåne på äventyr. Det var mor, hennes sambo samt morbror och hans fru. Och så jag. Vi körde längs med kusten, stannade till innan Båstad och åt frukost ute i det fria med härlig utsikt, körde vidare till en utställning där man kunde betrakta Hallandsås-projektet (för er norrlänningar så håller de på och borrar lite i en ås) för att sedan landa i Malmö. Vi höll bara till i västra hamnen där de placerade Turning Torso och en massa fancy lägenheter 2001, spatserade runt i det härliga vädret och åt, såklart. Det blev en grönpepparbiff med syltad citron och ängssyrasås. När vi hade gått ännu mer efter maten så slog vi oss ned på en ytterligare uteservering och delade på en flaska rosévin, riktigt gott var det i solen.
På vägen hem kikade vi in i Kalle på spången som antingen låg i Klippan eller Ljungbyhed, kommer inte ihåg. Vi kikade även närmre på ett gammalt välbehållet militärtillhåll där det vimlade av kaniner överallt. Snuskigt.
Foton från både Göteborgsresan och Skåneäventyret finns i min bilddagbok. Även mitt nya hår som går i ljust och blått.
Sedan blev det jobb, jobb och jobb. Har tre stycken 08:00-20:00-pass på den här jobbiga arbetsveckan, sedan blir det till att ta sig upp till Stockholm. Jag tycker att det är otäckt som tusan för mycket har förändrats sedan sist jag befann mig i hufvudstaden. Kontakter har förändrats, förutsättningar har förändrats. Jag skall plocka ut mina saker ur lägenheten och är tillbaka på ruta ett igen. Rutan där jag jobbar med senila här hemma, bor hemma, går igenom en livskris fortfarande, söker, grubblar och är ledsen och bitter. Känner mig sviken och bedragen, åsidosatt och bortprioriterad, är trött på det mesta och blir enbart lugn, bekymmersfri och glad på riktigt utav alkohol. Och jag är trött på personer och kompisar som fnyser när man faktiskt villigt erkänner att alkohol gör en glad. Läs mellan raderna, jävla fittor. The show must go on, helt klart. När jag jobbar så tänker jag bara jobb, men sedan så dyker allt upp igen.
Jag tycker skarpt om patient 1, dessvärre har han ett väldigt dåligt hjärta och njursvikt. Han sitter och pratar i gåtor, och med alla konstpauser han inflikar så låter väldigt mycket av det han säger rent jävla genialiskt och poetiskt. Jag kan stå och lyssna utanför dörren ibland och förundras. Ta in orden och och bli mållös. Orden äter upp mig. Han vet att han skall dö snart, och verkar ta det med hyfsad ro. Som sagt, när jag jobbar så stänger jag av alla andra tankar och känslor, men häromdagen tog det bara tvärstopp. Han sade "Jag har en längtan...efter att försvinna." Jag strök honom över kinden, log och sade att trots det så måste han ändå äta. Hämtade en cigarett och satte mig ute på bänken i solen. Den där längtan känner jag ju så väl igen och blir sällan påmind om den när jag arbetar, och det var som en våg som kommer över mig av ångest. Särskilt nu, när det inte alls varit bra med mig de senaste månaderna. Och när jag väl börjar tänka så finns inget stopp. Det ena leder till det andra, från längtan till den där natten jag jobbade i vintras då ett sms talade om för mig att jag inte längre var behövd. Att jag var äcklig. Och jag grät floder över köksgolvet så att jag var tvungen att torka upp det med en golvmopp. Och så dyker våren som varit upp i mina tankar när jag sitter där i solen. Den vart ju totalkatastrof. Så hörde jag Tvååker kyrkas klockor komma med budskap om död.
När jag slutat jobba och kom hem så svalde jag mina piller med öl. Var ensam i huset, och inte heller den kvällen lämnade mina tårar mig ifred. Ni måste förstå hur drygt det är. Jag tror att jag befinner mig i någon form av livskris. Att Mica och Anneli kom till mig idag och pratade en stund var oerhört skönt. Och att ha träffat det gamla tjejgänget veckan som varit värmde också. Men ajabaja på ett antal andra kontakter just nu. De gör mig illa och egentligen vill jag bara be dem dra åt helvete. Varför gör man aldrig det? Ynkrygg är man också, eller så orkar man väl bara inte.
Imorgon skall jag göra röda vinbärsgelé på jobbet.
No comments:
Post a Comment