Morgontår

Klockan var 05:30 i söndags morse och morgonsolen tog sina första stapplande steg för dagen över Johanneberg och Viktor Rydbergsgatan i Göteborg. Jag satt i det blöta gräset på en höjd och rökte. Ensam, och med solglasögonen som blygsamt dolde mina tårar. Mellan blossen sjöng jag tyst på låtar, jag kommer inte ihåg vad för några men de gick i moll och var sorgsna. Jag var berusad och söndersocialiserad.

Det hade varit en händelserik dag och afton på Frihamnen, sedan Kajskjul 8 följt av efterfest både i storebrors lägenhet och senare på Viktor Rydbergsgatan inte så långt därifrån. Jag hamnade mitt upp i ett triangeldrama som berörde en människa jag bryr mig fruktansvärt mycket om, och det tog helt klart på krafterna under kvällen. Och nu, framåt morgonen, lämnade jag dem återigen ifred att prata om saker och ting, gick bakom hörnet med en cigarett i handen och satte mig där i det blöta gräset. Jag kunde inte bry mig mindre om det skulle gå igenom byxorna, jag ville bara sitta. Jag gav dem sju minuter innan jag återvände för att sedan gå min väg igen. Jag gick ensam till storebrors lägenhet, gick vilse i hyreshuset innan jag kom till hans ställe.

Jag tog fram madrassen ur hans garderob och letade sedan efter min mobil som jag glömt kvar i hans lya, men icke. Lånade hans kvarglömda mobil för att ringa upp min, och svar fick jag. En utländsk man svarade, jag blev skitförbannad och frågade varför i helvete han hade min mobiltelefon innan han fick en syl i vädret och berättade att jag glömt den i hans svarttaxi.

Tänk Dig att Du vaknar upp en morgon och helt plötsligt saknar talförmåga. Ungefär en sådan dag var det för mig. Jag var totalt uppgiven, och veckan jag sett fram emot i Stockholm svärtades totalt. Suddades bort. Försvann. Jag var utan mobil, jag var ensam och det gick nästan inte att få tag i någon biljett till Stockholm samma dag. Jag hade inte ätit på över ett dygn och enbart sovit några timmar med kläderna på, på en madrass. Min matförgiftning i kroppen sedan onsdagen innan började visserligen ge sig, men mellangärdet var helt mört och ömt efter alla krampattacker och knivkänslor som dök upp stundtals (som tur var slapp jag jobbiga toalettbesök och dylikt). Allt var skit.

Mor ringde till storebrors telefon och berättade att en nära vän till “familjen” brutit nacken.

Snubben som hade min mobil hann dra till Ulricehamn med min mobiltelefon innan jag hunnit möta upp storebror på Linnéplatsen och vi var redo att styra upp saker, och han skulle inte komma tillbaka förrän på onsdag. Jag lade ned allt, hämtade ut mina saker på centralstationen och bokade en biljett till Varberg.

Nu är jag bara jävligt ur led. Imorgon skall jag fan baka.