Nej/Ja tack

Jag känner så där instinktivt bara "nej", när jag tänker kring saker och ting nu. Främst hösten. Med mitt vanliga oflyt bakom mig så känner jag bara för att överge allt, ge mig iväg hyfsat långt bort. Ibland känner jag att jag inte vill göra något med någon, mer. För min tilltro har imploderat något fruktansvärt. För sista gången; jag söker någon form av trygghet! Fatta. Inget annat, utan bara ren jävla trygghet som jag faktiskt är jävligt välförtjänt av. Tror jag i alla fall.

Jag behöver inga tillrättavisningar och jag behöver ingen gud. Jag behöver inga ytliga kontakter just nu och jag behöver sannerligen inte vara omgiven av diverse andra idioter till människor.

Alkohol vill jag ha. Lugn och ro. Något att se fram emot. K's erbjudande om att kila till Thailand i några månader nu i höst känns jävligt eggande. Även om jag knappt känner honom, så kändes erbjudandet om bl.a. hans sällskap väldigt värmande på något vis. Åka dit, röka, dricka och tänka. Ja tack.