Dirty blue eyes

Jag märker hur jag mindfuckar mig hela tiden. Med hjälp av andra, helt klart, men jag styckar min själ som om den vore något helt utan affektionsvärde.

Men jag är viktig. Jag är den enda jag kan tillförlita mig på, ingen annan. Vet Ni hur mycket jag önskar att jag hade någon som var sådär speciell? Varje dag och det gör mig ledsen. Jag är nu totalt uppgiven när det gäller att finna någon form av partner. Jag är för mig själv hädanefter. Och jag tänker fan inte låta mig hjärntvättas något mer. Ger man sig på mig så ger jag tillbaka.

Handjur är något som inte längre kan komma i förstahand. Det har definitivt inte varit värt det. Det senaste året har jag lärt mig att man tar vad man vill ha, och det behöver inte illa tvunget vara något fult. Jag kan le och jag kan ge, jag kan skratta, vara ödmjuk och charmant men det har i stort sett nästan aldrig varit utan baktanke eller utan vetskap om att jag får det jag kom för och att jag smidigt kan gå min väg. Och jag kan lova att det inte alltid varit lätt att gå den där vägen, iväg från någon. Men det är så människor har behandlat mig - jag har lärt av de bästa.

Så back to casual igen när det gäller känslor - nada. Jobbet kommer att få sig en mängd kärlek, snart skaffar jag årskort på Eriksdalsbadet och börjar träna. Jag skall försöka dra igång lite andra drömprojekt och jag kommer slå mig fram på egen hand. Jag hade ett snack med chefen i förrgår. Utgick från underläge men jag är så jävla grym att jag med strålande humör lämnade jobbet den dagen. Och jag tänker låta det flöda, inte tänker jag låta mina tårar dräneras tillfullo utan nu blir det ambitioner till max. Och massvis av vackra moments med vänner.

Visst, jag vet att det kommer att komma kvällar och nätter med tårar, fortfarande. För det är ensamt. Det kommer det förmodligen att göra ofta, men jag är mycket van.

Jag är inte rädd längre.

Jag är fri.