Ways to make you see

För ett tag sedan så skrev jag att det är hårt att vara tjej och straight nowadays. Det är det.

När jag var något yngre så fick jag alltid höra att jag var en förståndig människa. De sade att jag till och med var jävligt skärpt för min ålder och att jag kunde nå långt. Och nej, det var inte enbart mina föräldrar som sade detta eftersom de älskar mig, utan det var sedan länge erkänt i skolan och dylikt. Men så är det inte längre, jag har alltså stagnerat. Och nej, jag vet givetvis inte vad stagnation innebär, jag är rätt korkad egentligen och slog upp det på wikipedia.

Idag handlar allt om att vara antingen queersmart eller veganpimpad. Man kan inte vara en någorlunda balanserad människa som försöker att gilla läget eftersom mänskligheten redan fuckat upp hela jävla skiten. Nej nej, vi synkar liv och samhälle med den långvård som sker i nutida Sveriges vårdväsende genom att hålla allt vid liv vare sig det vill det eller ej. Näringsdryck och analpenetration up your bloody ass.

Jag älskar naturen. Jag gillar hav och skog och jag njuter av att vara omgiven av det. Jag älskar djur och är glad över att jag varit uppväxt med dem i min närhet. Jag respekterar människor i min omgivning oavsett bakgrund och yada yada. Jag är helt enkelt en reko varelse, men det räcker inte.

De senaste fem åren så har jag blivit dumförklarad bl.a. p.g.a. att jag råkar finna mig i att utnyttja de resurser vi besitter och för att jag inte röstar på rätt parti. Men vad var liksom själva grundtanken med demokrati från första början? Folk som förkastar elitism i idé är de som oftast, av egen erfarenhet, beblandar sig med elitism på hög nivå. Det är legitimt så länge man tror sig vara fruktansvärt politiskt korrekt. Men nej, usch och fy säger jag bara. Jag känner en frän doft av swastikas och brunskjortor fast i annan gestaltning.

Som kronan på verket är folk jävligt griniga och lättprovocerade. Tar sig själva och allt över huvud taget på blodigt allvar. Skulle jag säga att jag tycker att det är vackert att se träd och djur falla för våra behovs skull så skulle jag förmodligen få fyra tråkmånsar över mig. Ironi och sarkasm är verkligen utdött. Ironi och sarkasm är för mig det enda som gör det möjligt att kunna se verkligheten som den faktiskt är och samtidigt känna att jag kan hantera den så som den är. Med en gnutta humor. Hade jag inte haft humor så hade jag inte suttit här idag.

Saken är den att om människor bara tagit sig lite extra tid till att utforska saker och ting, känna av klimatet osv, så hade de förmodligen också märkt att de har mer gemensamt med dem de spottar på än vad de någonsin kunnat tro.

Vad fan tror folk att de är, egentligen? Vilken del av vad har de lyckats undgå?

Det jag egentligen vill ha sagt är väl i stort sett att det känns himla passé att dela in folk i fack utefter att man hört en liten del av stora alltet som utger personers tankespektra. Och man får inte säga att man tycker att någon är ful. Eftersom alla är vackra, enl. queersmartness. Och man får helt enkelt inte vara jag.

Det räcker liksom inte att älska människor, djur och natur. Det räcker inte att vara livsnjutare. Det räcker inte att behandla människor väl, det räcker inte att vara en simpel jävla människa.

Ibland blir jag liksom bara jävligt sugen på att släpa med mig en bandsåg till Sergels torg och börja stycka rådjur med vackra ögon.