Primustimus

Ännu en passerad föreläsning, och dag. Som tur var kom jag upp i tid även idag, och efter att ha trängts sjukt mycket i t-banan stötte jag på min polska kompis på Pressbyrån på Universitet. Vi köpte varsin stor kaffe och satte oss i hörsalen.

Dagens föreläsning handlade om biologiska och psykologiska förklaringar till brott, mycket intressant. Däremot spillde jag kaffe på mitt anteckningsblock i omgångar vilket kanske inte var lika käckt. Jag fick reda på att min kompis heter Natalia, och efter att ha blivit bjuden på hennes inflyttningsfest i Uppsala nästa helg samt bytt nummer så skyndade jag vidare till Kungsholmen. En timmes shopping och sedan till lägenheten.

En härlig grej som hände när jag gick där på gatan var att en man började sakta ned innan vi möttes på trottoarkanten. Jag vart lite orolig över vad han skulle göra. Men istället började han mumla något. Vi var då precis jämte varandra och jag sade "ursäkta, vad sade du?"

-You look very very nice! Now don't you forget that.
-Well, uhm...thank you!

Jag önskar verkligen att jag själv skulle kunna säga sådana där saker till människor jag möter. Man blir ju så fruktansvärt glad, särskilt om man går i sina egna mörka och trista tankar. Visst vore det trevligare om det var en ung och urläcker kille som utbrast det där, men äh. Det var väl lika rart för det.

Och nu till något helt annat. Något som är underbart nästan bäst: