.

Ibland känner man bara för att punkta upp saker...

• Igår tog byråkratin knäcken på mig. Jag ringde femtioelva samtal till Stockholms Universitet, Kriminologiska Institutionen, vart hänvisad fram och tillbaka mellan stängda telefonlinjer och det slutade med att jag, efter att ha skrikit diverse sorgliga besvärjelser över packet, brast ut i gråt och gav upp. Jag är trött på vårt överflödiga informationssamhälle. Det vore ju fint om det hade funkat, men icke. Och allt handlade om några simpla frågor som ingen kunde besvara.
• Flyttnojjan finns kvar. Kanske något reducerad då jag märker hur villiga människor är att ställa upp för en. Jag tycker om vänligt folk. Men jag är stressad.
  
• Pratade med min storebror länge igår. Först på skype, sedan i telefon. Vi pratade om allt, och det var skönt. Min blog, far, studier, boende, psykofarmaka, ekonomi, känslor, min psykiska ohälsa/hälsa, förflutet, datorer, vanor, det som komma skall...allt. Grymt. Min storebror är typ den ende som jag verkligen tycker om att prata i telefon med. I övrigt avskyr jag telefoni.
  
• Är rädd. Vill inte förlora min charmigt fula falkenbergsdialekt. Vill inte förlora något som är en beståndsdel av mig. Och jag vill inte bli som alla de där jävla människorna i Stockholm som går runt och skall vara så fucking jävla medvetna. Vissa kanske rynkar pannan när Ni läser det här, men jag tror att vissa förstår vad jag menar. Jag förstår mig själv. Brådmedvetna människor, människor som tvingar sig själva till att bli något för att känna att de finns, att de inte försvinner i en storstad, klistrar på lite fasad för att plötsligt bli medvetna.
• Är rädd. För mycket.
• Skall ikväll ut med kompisar. Sista natten tillsammans ute i Falkenberg innan jag beger mig iväg. Även det känns stressigt. Man vill träffa så många. Jag hoppas på många kramar, för jag behöver det. Jag behöver det så jävla mycket in i Norden att jag känner mig lite illa till mods.
  
• xx + xy är en kombination som ofta får mig att bli äcklad. Kan inte alla bara sluta knulla?