E Minor, Op. 28, No. 4

Tja, vad skall man säga? Jag känner mig på något vis väldigt illa till mods och har försökt sätta färg på mina känslor en stund nu. Dock utan resultat, så därför skriver jag bara fritt.

Jag är äcklad.

Jag avskyr att vara äcklad, för då känner jag mig arrogant, elak och ensam. Men samtidigt är jag aldrig sen i att lyssna till vad jag känner, och det är mest att konstatera som ett faktum; jag är äcklad.

Människor i min omgivning har periodvis den inverkan på mig och det är då jag blir som mest besviken, när personer som betyder mycket för mig får mig att känna sådan hopplöshet. Tomhet, rädsla och ensamhet. Jag tycker att nästan var jag än vänder mig så möts jag av hemska hånflin, självupptagenhet och någon slags fanatism. Jag skall absolut inte utnämna mig själv till något oskyldigt helgon, jag vet med mig att vi alla besitter drag som gör att vi kan bli lite väl kåta i oss själva ibland. Min depression gör det givetvis inte bättre, den kan ibland göra en väldigt egoistisk. Som tur är bakom stängda dörrar, i mitt fall.

Förmodligen är jag nog bara avundsjuk. Ja, jag tror det. Och det har med destruktivitet att göra. Jag vet att det här, och jag, kan bli så fruktansvärt jävla bra. Men vägen dit är lång. Jag har redan följt vägen ett bra tag och har förmodligen en bit kvar. Jag vill nog aldrig sluta gå. Men var jag nu befinner mig, är bara piss. Faktiskt, och även om jag har människor jag bryr mig väldigt mycket om så hjälper det inte alltid. Gjorde en raid genom mina bokmärkta webbsidor idag, och det slog mig att jag är så jävla avundsjuk - och äcklad.

Jag har ingen, och jag har inget. Jag har Dig, men du behöver inte mig. Jag snackar inte bara om att ha någon som tycker om mig. Jag vet att människor tycker om mig. Att folk vill mig väl. Men det känns så jävla disträ, förstår ni? Det känns så fucking jävla disträ. Falskt vore mycket orättvist att säga. Men disträ...

Det är ingen som säger "räddar du mig, så räddar jag dig". Och inget jävla daltande nu, lämna mig då hellre i fred. För då har ni inte förstått grejen. Då har ni inte förstått vad jag skriver om. Men jag vill heller inte vara elak och påstå att det är något jag förväntar mig.

Åh...alla ni läsare. Helst av allt skulle jag vilja stryka Din kind, ärligt och målmedvetet rikta mina ögon mot dina. Och fälla dessa tårar.