Extrem saknad

Vaknade upp för någon halvtimme sedan, med ansiktet i kriminologiboken. Och jag som skulle plugga. Istället låg jag och drömde, bl.a. om Michael Nymans The Heart Asks Pleasure First. Kanske inte helt otippat då soundtracket till The Piano låg i cdspelaren.

Lyssnade av mobiltelefonen, och världens mest underbara röst spelades upp. Jag började gråta. Och gör det fortfarande, i omgångar.

Fredag och natten innan jag åker till Stockholm. Jag gick ut med min filt virad omkring mig som vanligt. Brasan brann, och mor stod i uterummet vid skjutdörren och rökte. Jag gick fram till henne och rörde lite lätt vid henne. Jag såg tårarna i hennes ögon som speglade sig i månljuset.

-Vad är det, mamma?
Hon sade inget, så jag upprepade frågan och tittade in i hennes ögon efter att ha vänt henne mot mig.
-Jag ångrar de alla gånger vi bråkat, sade hon och tårarna började rinna.
-Men vadå för gånger? Vi har väl det jättebra, mamma?
-Då för sex år sedan...när jag lämnade dig ensam, svarade hon och jag såg hur hon led. Jag kände igen mig själv.
Jag förklarade för henne att det som hände för sex år sedan är över. Det har jag förlåtit för längesedan. Hon var ändå ledsen, och jag tog henne till min famn och tryckte hårt mitt hjärta mot hennes bröst.
-Jag älskar ju dig, mamma...

I sedvanlig ordning ropade hennes sambo på henne i det ögonblicket, och som vanligt hinner vi aldrig mer än så. Jag suckade medan jag satte cigaretten i mungipan och tände. Tittade upp mot den mörka himlen och alla stjärnor. Jag önskar att min kärlek till folk stod lika klart som stjärnorna fästa på himlavalvet.

Jag skall ringa till min mor nu.