Sitter och är rosenrasande. Det är ta mig fan inte ofta jag blir arg på riktigt, men ibland så knyter jag mina hyfsat små händer och önskar att någon velat öppna dem åt mig försiktigt igen. Fan, jag förstår inte varför jag tvunget behöver någon jämt och ständigt. Samtidigt är jag inte rädd för att vara beroende av folk, för det är bara så jag fungerar. Och jag älskar verkligen de mina.
Du vet att jag avskyr farväl, Du har sett tårarna falla innan jag vände mig om och gick. Det gör så jävla ont i mig för tillfället, alltihop. All information jag bär på, som jag fått veta. Något som kom oväntat mitt i något helt OK. Jag tror att det var det i alla fall. OK alltså.
Jag är så jävla rädd för om jag skulle behöva ta farväl. Allt skulle tillfälligt att gå under, Du vet hur jag är. Och hur jag reagerar beskyller jag ingen. Jag vet att jag är en svag jävla skit. Bara det faktum att jag sitter här och gråter nu säger en del.
Tankarna på att lämna över till någon annan och gynna något som kan bli bra istället för något som bara verkar kunna bli stormigt och komplicerat gnager så jävla hårt. Det gör så jävla ont att jag inte vet vars jag skall ta vägen. Alla förlorar vi då och då. Och att förlora skall kännas.
Men vad vinner jag, över huvud taget?
-
Sådär ja. Det där var dagens ångest, nu över till lägesrapport:
De senaste dagarna spenderades med Paulina som vanligt. På måndagen passade hon och jag på att sova ut riktigt länge. På eftermiddagen tog vi en promenad från Zinkensdamm till Ringvägen ungefär, jag inhandlade lite smått och gott som aldrig hittade vägen ned i resväskan där hemma. På hemvägen var jag barnsligt sugen på att laga till något riktigt gott. Hemköp fick stå för råvarorna, och hemma i Paulinas lägenhet satt vi otåligt och väntade på att hennes pojkvän skulle komma hem så att jag kunde sätta i gång. Gott blev det, och uppskattat likaså. Fräscht.
Nästa dag ägde min första föreläsning rum på SU. Jag hittade direkt dit jag skulle, och tre timmar senare så var det slut och jag gick till bokhandeln och shoppade böcker och kompendier för drygt tusen riksdaler. Jag skyndade till Zinkensdamm och sedan vidare hem till D för att prata ut och dricka öl. Allt vart verkligen heltokigt och det är nästan så man inte blev klokare av att reda ut saker och ting. Snarare tvärtom, såhär i efterhand.
Och nu sitter jag här på Kungsholmen. Tack vare en vänlig blogläsare som rest bort en sväng så har jag någonstans att bo fram till jag flyttar in i Mälarhöjden. Det är jag mycket tacksam för, gästfriheten är enorm och det känns skönt att något går ens väg. Det enda som känns konstigt och lite halvtråkigt, är att det var lite mer ensamt här än hos Paulina. Där fanns någon hos mig hela tiden, och jag börjar tro att jag missbrukar socialt umgänge. Eller i alla fall kräver det mest hela tiden, egentligen. Men bortsett från det, så trivs jag. Tack så mycket M.
Jag skall vara riktigt ärlig. Det är en av alla anledningarna till varför jag är ursinnig ikväll. Det bidrog liksom lite när jag tänkte mer kring det. Att så fort David skriver något om mig eller lägger upp en länk, så ökar besökare på min sida. Varför stör det mig? Egentligen vet jag inte, men det känns nog mest ibland som att hälften av mina besökare, eller fler, hänger här för att bevaka min relation till D. Och det äcklar mig på riktigt skall ni veta. Om jag överreagerat så kommer jag förmodligen skämmas imorgon över det här stycket, men jag orkar ta mig tusan inte bry mig just nu. Jag är jävligt arg helt enkelt, och det här utgör en bit av hela pusslet.
Godnatt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
7 comments:
jag hänger inte här för att bevaka din relation till david. jag läser din blogg för ett något perverst intresse för er relation, för jag ser hur destruktiv den är, och känner igen mig i det.
det är inte bra, jag hoppas du vet det. någonstans.
Och det är ju givetvis helt ok. Jag menar heller inte att vem som helst inte får läsa; det är ju en blog och jag har själv valt att använda den som en mycket öppen dagsboksblog.
Men då det faktum slår mig att relationen tagit så jävla mycket stryk p.g.a. våra bådas blogskrivande så blir jag bara så jävla förbannad ibland när jag vet att folk stryker förbi med ett hånflin.
Åååh. Kungsholmen och Mälarhöjden - mina hoodz. Det känns tryggt att du är där. Man kan må bra där. (Också vara på botten, men jag har alltid tagit mig upp, kanske ligger det i luften.)
/Random bloggläsare
Jag känner David och hittade din blogg genom hans. Men jag läser den inte för att bevaka er relation. Jag läser den för att jag känner igen så mycket av mig själv i dig. I hur jag var när jag var tio år yngre. Stenhård men samtidigt så otroligt tunnhudad. Tro mig. Det är INTE med ett hånflin jag drar förbi, och jag hoppas att du finner dig åtminstone delvis till ro här i Stockholm.
annika - Hehe. :) Själv känner jag mig rätt så rotlös, men det känns faktiskt helt ok. Kan söder lite, kanske snart Kungsholmen och så har jag ju universitetsområdet att bekanta mig med. Även om vi iofs bara håller till på ett ställe för det mesta.
Men ja. Jag börjar nästan trivas här lite, haha. ;p
koma - Jag uppskattar din uppriktighet. Jag var så upprörd i natt att det liksom bara kokade över. Ibland får jag helt enkelt bara någon äcklig känsla angående vissa blogbesökare, det plågar en liksom nästan en aning.
Men i övrigt så handlar det väl helt enkelt om att jag önskar att jag tillför mina läsare något. Inte bara tillhandahåller smaskig information om mina hjärnspöken.
Well, eftersom han länkar till dig i ett inlägg så blir man ju nyfiken. Men det är inte med ett hånflin jag klickar mig hit, verkligen inte. Däremot såg jag ngt om kriminologi, är det det du ska plugga här? Jag läste Kriminologi A för 4 (hjälp!) år sen nu. Himla kul var det iaf. Lycka till!
egoegon - Nej, och jag vill absolut inte hacka på oskyldiga. Men så blir det väl dessvärre när man lägger ut det så där.
Jo visst. Jag har åkt upp för att studera lite kriminologi. Allmän Kriminologi heter nog kursen, fungerar väl som grundkurs och A-nivå. Det är väldigt intressant hittills.
Jag önskar Dig all lycka tillbaka!
Post a Comment