Protect me from what I want.

En oväntad twist i början av veckan. Jag ville sova i flera år, men vaknade redan efter några timmar. Om det inte hade varit så sent på natten så hade jag slängt i mig några Stilnoct och hoppats på att tiden som följt efter att jag vaknat upp blivit tårfri. Men det är bara att ta djupa andetag och tänka om. För så blir det aldrig.

Och jag vet inte när jag kommer att vara värd nog att få befara det där. Jag kommer nog alltid att vara jag. Ett jag som jag visserligen på sätt och vis är trygg med.

Jag sonar gärna mina straff. Det har jag alltid gjort, folk är snabba med att döma, och det är väl delvis bra. En människa som vågar döma ser jag upp till.

Jag är ledsen, men jag kan inte se upp till det här. När jag ser mig själv i spegeln med tårar som strilar nedför kinderna så ser jag en mor. Min mor, som fått befara ett hårt liv, både som barn och vuxen. Och det gör så ont i mig att jag ser henne. Det gör så ont i mig att jag ser den bilden av mig själv och aldrig någon annan. Men samtidigt, så önskar jag alltid att jag hade fått all skit istället för mor. Jag tar skiten, men det hjälper ju dessvärre inte nu när allt redan har skett. Det var därför jag bl.a. bara stod och tog emot när Du höjde Din hand den där gången.

Jag önskar att min bror aldrig hann ut den där natten då Benny lyfte sin grova knytnäve och tog kraft. Varför kunde inte jag få den, istället för någon annan?

Jag är så jävla ledsen. Ledsen för att jag gör folk illa, begår misstag och beter mig konstigt ibland. Ledsen för att jag tydligen självmant förstör saker som jag gått och sett fram emot, som bara dras bort under fötterna på mig och så står jag där på en trasig grund igen.

Och jag är så jävla arg. Arg för att jag blir så hårt behandlad. Arg för att jag ibland blir orättvist behandlad. Det är inte alltid rättfärdigat att tillrättavisa personer hur som helst. Såvida vi inte utgår från stenåldersprincipen och att kärlek är slag och hårda ord. Det är banne mig riktig kärlek.

Jag mår illa. Jag mår illa eftersom jag sårar mig själv genom att låta mig dras ned av sådant här. När två i min närhet lider av allvarlig cancer. Så sitter jag här, och spiller tårar för min olycka. Jag vill kräkas, skära i ben med glas och ge mig ut nu och springa tills jag inte orkar mer. För så känns det nu. Att jag springer och springer men aldrig kommer fram. Och ibland gör det ondare att fortsätta orka, än att inte orka och ge upp.

Samtidigt som jag vet att saker och människor jag förlorar på vägen inte kan vara allt. Men jag tappar alltid.