Stress^2

Fan, det var ju snöoväder i Stockholm också. Jag klev av tåget med min jobbiga packning. Tappade min laptop så att den studsade ned för trappan från perrongen. Jävla skit. Skit samma, den är ju ändå så värdelös. Har dock inte vågat testa om den lever än.

Fixade ett SL-kort och efter en så kaosartad dag så gick jag upp till taxibilarna. Fet chans att jag tänkte ta t-bana och riskera fler olyckor. En stund senare stod jag i Zinkensdamm. Ringde Paulina som inte svarade så jag chansade och gick in i ett hus som kändes bekant. Och jo visst, mötte P's lägenhetskamrater i dörren. "Det var längst upp va?" frågade jag och fick ett ja till svar. Trapporna tog knäcken på mig, men jag kom fram till slut. Gjorde mig i ordning snabbt varpå P, hennes kompis och jag gick mot pendeln till Sollentuna.

Där bjöd Jenny på drinkar, och det vart en sådär lagom soft kväll med lite tv-spel. Hemvägen var mindre soft, väntan på buss vid 03:00, dryga ungar som inte lydde busschauffören och som blev utslängda på motorvägen av tillkallade väktare, t-bana till Mariatorget, trängsel på 7eleven och sedan en blöt promenad hem hit till Paulina. Jag var väldigt trött på efterhänget, det pratades en hel del film då det här kollektivet är så jävla film och foto rakt igenom. Det är härligt med människor som har ambitioner.

Somnade i soffan, sov fem timmar och nu är jag dötrött. Och det känns lite knepigt att vara här. Jag tror att jag känner mig jävligt uppgiven p.g.a. all otur de senaste två veckorna som typ tagit all min luft, så jag känner inte direkt för något alls. Stressen har fått mig att glömma att äta. Det känns heller inte bra.

Äh, vad känns bra egentligen...det skulle väl vara mina trevliga och omhändertagande värdar och Paulinas katt Silver som krupit upp i min famn och gosat. Men det känns som att jag behöver en gnutta uppmuntran för att väga upp den här jävla olycksdrabbade flicksnärtan. Massvis med kramar och "det blir bra". Och massage, jag behöver massage.