Jävla människor

Ibland borde man sätta skottpengar på folk.

Har nu varit här uppe i Stockholm i drygt en vecka, börjar komma till ro och studierna rullar på. Bodde ju som nämnt hos Paulina först och främst. Hon är inte bara ursnygg, hon är mysig och rar också. Verkligen omhändertagande.

Sedan vart det Kungsholmen. Det har varit skönt att få vara lite för sig själv även om det ibland känts ensamt. Har verkligen funkat skitbra, och det är nästan så man suttit och bävat lite inför den 1:a februari då det istället skulle bli Mälarhöjden.

Men NÄ. Jag har ingen anledning att våndas inför detta eftersom tjejen jag skulle bo med har ångrat sig. Ångrat sig! Sådär en tre dagar innan. Skälet till detta var "jag trodde att det skulle vara större än vad det var" och "jag trodde bara att du skulle sova hos mig några gånger tills du hittade något eget!"

Seriöst...äh, jag tänker inte ens kommentera det ovan. Just nu är jag bara jävligt förbannad, upprörd, ledsen, pissed, besviken, ångestfylld, nervös, nojjig och faktiskt praktiskt taget hemlös om några dagar. Med studier att sköta. Om det är någon som vet något alternativ så får Ni gärna maila mig, och adressen finner ni längst upp till höger.

Annars hoppas jag bara att Ni helt enkelt har det bra i kylan. Allt är kallt.

Warm me up

Fylleinlägg

Ok. Jävla Stockholm, jävla Debaser. Seriöst. Jag har frusit häcken av mig ikväll för att komma in någonstans, och det är jävligt drygt.

Väl inne på Debaser så är typ det första jag ser min rival från Falkenberg. Ja men hurra! Vad kool hon är som röker på toaletten med sin kompis och barrikaderar den enda damtoaletten i typ femtiosju år! Jag blir så peppad.

Mia säger:
Kallt som fan. Jävla BAJSSTOCKHOLM
Mia säger:
De kan ta sin äckliga stad och stoppa upp i stjärten. Som de inte ens har.
Mia säger:
Rumplösa skitungar.
Andreas säger:
haha
Andreas säger:
ska flytta till sthlm nästa helg
Mia säger:
Gör det inte! Här är bara kösystem och kyla, usch
Andreas säger:
haha
Andreas säger:
och 30 kompisar och ett jobb
Mia säger:
De har inga rumpor!
Andreas säger:
haha
Andreas säger:
va ska man me ddet till
Mia säger:
En rumpa? Frysa häcken av sig, alltså låter man den domna bort medan resten av humöret fortfarande håller måttet. Det är därför alla stockholmare är så dryga; de har ingen stjärt.

Punk

Jobbigt att jag alltid har rätt, punk.
Och resten = funk + hiphop + jazz + salig blandning.

Jag tror inte att grabbarna hade tagit illa upp för att jag inte vill kalla dem renodlad hiphop, det är du som är en drama queen. ;)

Primustimus

Ännu en passerad föreläsning, och dag. Som tur var kom jag upp i tid även idag, och efter att ha trängts sjukt mycket i t-banan stötte jag på min polska kompis på Pressbyrån på Universitet. Vi köpte varsin stor kaffe och satte oss i hörsalen.

Dagens föreläsning handlade om biologiska och psykologiska förklaringar till brott, mycket intressant. Däremot spillde jag kaffe på mitt anteckningsblock i omgångar vilket kanske inte var lika käckt. Jag fick reda på att min kompis heter Natalia, och efter att ha blivit bjuden på hennes inflyttningsfest i Uppsala nästa helg samt bytt nummer så skyndade jag vidare till Kungsholmen. En timmes shopping och sedan till lägenheten.

En härlig grej som hände när jag gick där på gatan var att en man började sakta ned innan vi möttes på trottoarkanten. Jag vart lite orolig över vad han skulle göra. Men istället började han mumla något. Vi var då precis jämte varandra och jag sade "ursäkta, vad sade du?"

-You look very very nice! Now don't you forget that.
-Well, uhm...thank you!

Jag önskar verkligen att jag själv skulle kunna säga sådana där saker till människor jag möter. Man blir ju så fruktansvärt glad, särskilt om man går i sina egna mörka och trista tankar. Visst vore det trevligare om det var en ung och urläcker kille som utbrast det där, men äh. Det var väl lika rart för det.

Och nu till något helt annat. Något som är underbart nästan bäst:

Extrem saknad

Vaknade upp för någon halvtimme sedan, med ansiktet i kriminologiboken. Och jag som skulle plugga. Istället låg jag och drömde, bl.a. om Michael Nymans The Heart Asks Pleasure First. Kanske inte helt otippat då soundtracket till The Piano låg i cdspelaren.

Lyssnade av mobiltelefonen, och världens mest underbara röst spelades upp. Jag började gråta. Och gör det fortfarande, i omgångar.

Fredag och natten innan jag åker till Stockholm. Jag gick ut med min filt virad omkring mig som vanligt. Brasan brann, och mor stod i uterummet vid skjutdörren och rökte. Jag gick fram till henne och rörde lite lätt vid henne. Jag såg tårarna i hennes ögon som speglade sig i månljuset.

-Vad är det, mamma?
Hon sade inget, så jag upprepade frågan och tittade in i hennes ögon efter att ha vänt henne mot mig.
-Jag ångrar de alla gånger vi bråkat, sade hon och tårarna började rinna.
-Men vadå för gånger? Vi har väl det jättebra, mamma?
-Då för sex år sedan...när jag lämnade dig ensam, svarade hon och jag såg hur hon led. Jag kände igen mig själv.
Jag förklarade för henne att det som hände för sex år sedan är över. Det har jag förlåtit för längesedan. Hon var ändå ledsen, och jag tog henne till min famn och tryckte hårt mitt hjärta mot hennes bröst.
-Jag älskar ju dig, mamma...

I sedvanlig ordning ropade hennes sambo på henne i det ögonblicket, och som vanligt hinner vi aldrig mer än så. Jag suckade medan jag satte cigaretten i mungipan och tände. Tittade upp mot den mörka himlen och alla stjärnor. Jag önskar att min kärlek till folk stod lika klart som stjärnorna fästa på himlavalvet.

Jag skall ringa till min mor nu.

Gratis kaffe.

Vaknade överlycklig idag. Jo, för tänk att det gjorde jag. Men förvänta Er inget, det enda jag var glad över var att jag vaknade till väckarklockan på min mobil. Kl. 07:00 ringde den, jag låg kvar några minuter då natten tog all kraft och jag var väldigt trött.

Grejen är den att jag alltid haft en taskig dygnsrytm, och när jag bott hemma så har mor många gånger fått gå och väcka mig för att jag inte skall missa jobb eller skola. Jag är värdelös på att vakna. Men idag gick det.
Gjorde mig lugnt i ordning och gick sedan till t-banan. Jag kom i god tid till föreläsningen och det hela började. Visst, det är ju skitbra att jag klarade att komma upp på morgonen, tycker nästan att jag är värd en jävla massa beröm. Om det inte vore för att jag satt och somnade under första delen av föreläsning. Herr Jerzy Sarnecki höll regelbunden ögonkontakt med mig framme i hörsalen och det var nästan så att jag skämdes lite smått var gång jag upptäckte att han såg att jag nickade till då och då. Efter den första pausen struntade han i att tona ned ljuset när vi såg på storbilden så att "folk som har svårt för att hålla sig vakna inte somnar". Jag log lite genant och fortsatte med mina anteckningar.

Och så fick jag en kompis. Det jag vet om henne är att hon ursprungligen är från Polen, tycker om att dansa till trance och brukar gå på Anchor när hon är ute. Att hon bor i Uppsala med sin pojkvän och att hon, tillsynes, var en baddare på att anteckna. Hon gav mig en tia till kaffeautomaten då jag bara hade kortet med mig, vi åkte t-bana till centralstationen tillsammans och sade sedan farväl och på återseende. Det var ganska trevligt.

Köpte ytterligare kurslitteratur, så nu har jag bara en bok kvar att köpa till den här delkursen. Får hugga den så fort den kommer in.

Just nu är jag bara trött. Skall försöka läsa lite effektivt nu någon stund, och sedan kanske koppla av lite här framför datorn med en av de öl som M lämnade kvar i kylskåpet åt mig. Snällt värre.

Jag vill inte vara ett substitut. Jag vill inte vara ful.

Sitter och är rosenrasande. Det är ta mig fan inte ofta jag blir arg på riktigt, men ibland så knyter jag mina hyfsat små händer och önskar att någon velat öppna dem åt mig försiktigt igen. Fan, jag förstår inte varför jag tvunget behöver någon jämt och ständigt. Samtidigt är jag inte rädd för att vara beroende av folk, för det är bara så jag fungerar. Och jag älskar verkligen de mina.

Du vet att jag avskyr farväl, Du har sett tårarna falla innan jag vände mig om och gick. Det gör så jävla ont i mig för tillfället, alltihop. All information jag bär på, som jag fått veta. Något som kom oväntat mitt i något helt OK. Jag tror att det var det i alla fall. OK alltså.
Jag är så jävla rädd för om jag skulle behöva ta farväl. Allt skulle tillfälligt att gå under, Du vet hur jag är. Och hur jag reagerar beskyller jag ingen. Jag vet att jag är en svag jävla skit. Bara det faktum att jag sitter här och gråter nu säger en del.

Tankarna på att lämna över till någon annan och gynna något som kan bli bra istället för något som bara verkar kunna bli stormigt och komplicerat gnager så jävla hårt. Det gör så jävla ont att jag inte vet vars jag skall ta vägen. Alla förlorar vi då och då. Och att förlora skall kännas.

Men vad vinner jag, över huvud taget?

-

Sådär ja. Det där var dagens ångest, nu över till lägesrapport:

De senaste dagarna spenderades med Paulina som vanligt. På måndagen passade hon och jag på att sova ut riktigt länge. På eftermiddagen tog vi en promenad från Zinkensdamm till Ringvägen ungefär, jag inhandlade lite smått och gott som aldrig hittade vägen ned i resväskan där hemma. På hemvägen var jag barnsligt sugen på att laga till något riktigt gott. Hemköp fick stå för råvarorna, och hemma i Paulinas lägenhet satt vi otåligt och väntade på att hennes pojkvän skulle komma hem så att jag kunde sätta i gång. Gott blev det, och uppskattat likaså. Fräscht.

Nästa dag ägde min första föreläsning rum på SU. Jag hittade direkt dit jag skulle, och tre timmar senare så var det slut och jag gick till bokhandeln och shoppade böcker och kompendier för drygt tusen riksdaler. Jag skyndade till Zinkensdamm och sedan vidare hem till D för att prata ut och dricka öl. Allt vart verkligen heltokigt och det är nästan så man inte blev klokare av att reda ut saker och ting. Snarare tvärtom, såhär i efterhand.

Och nu sitter jag här på Kungsholmen. Tack vare en vänlig blogläsare som rest bort en sväng så har jag någonstans att bo fram till jag flyttar in i Mälarhöjden. Det är jag mycket tacksam för, gästfriheten är enorm och det känns skönt att något går ens väg. Det enda som känns konstigt och lite halvtråkigt, är att det var lite mer ensamt här än hos Paulina. Där fanns någon hos mig hela tiden, och jag börjar tro att jag missbrukar socialt umgänge. Eller i alla fall kräver det mest hela tiden, egentligen. Men bortsett från det, så trivs jag. Tack så mycket M.

Jag skall vara riktigt ärlig. Det är en av alla anledningarna till varför jag är ursinnig ikväll. Det bidrog liksom lite när jag tänkte mer kring det. Att så fort David skriver något om mig eller lägger upp en länk, så ökar besökare på min sida. Varför stör det mig? Egentligen vet jag inte, men det känns nog mest ibland som att hälften av mina besökare, eller fler, hänger här för att bevaka min relation till D. Och det äcklar mig på riktigt skall ni veta. Om jag överreagerat så kommer jag förmodligen skämmas imorgon över det här stycket, men jag orkar ta mig tusan inte bry mig just nu. Jag är jävligt arg helt enkelt, och det här utgör en bit av hela pusslet.

Godnatt.

Stress^2

Fan, det var ju snöoväder i Stockholm också. Jag klev av tåget med min jobbiga packning. Tappade min laptop så att den studsade ned för trappan från perrongen. Jävla skit. Skit samma, den är ju ändå så värdelös. Har dock inte vågat testa om den lever än.

Fixade ett SL-kort och efter en så kaosartad dag så gick jag upp till taxibilarna. Fet chans att jag tänkte ta t-bana och riskera fler olyckor. En stund senare stod jag i Zinkensdamm. Ringde Paulina som inte svarade så jag chansade och gick in i ett hus som kändes bekant. Och jo visst, mötte P's lägenhetskamrater i dörren. "Det var längst upp va?" frågade jag och fick ett ja till svar. Trapporna tog knäcken på mig, men jag kom fram till slut. Gjorde mig i ordning snabbt varpå P, hennes kompis och jag gick mot pendeln till Sollentuna.

Där bjöd Jenny på drinkar, och det vart en sådär lagom soft kväll med lite tv-spel. Hemvägen var mindre soft, väntan på buss vid 03:00, dryga ungar som inte lydde busschauffören och som blev utslängda på motorvägen av tillkallade väktare, t-bana till Mariatorget, trängsel på 7eleven och sedan en blöt promenad hem hit till Paulina. Jag var väldigt trött på efterhänget, det pratades en hel del film då det här kollektivet är så jävla film och foto rakt igenom. Det är härligt med människor som har ambitioner.

Somnade i soffan, sov fem timmar och nu är jag dötrött. Och det känns lite knepigt att vara här. Jag tror att jag känner mig jävligt uppgiven p.g.a. all otur de senaste två veckorna som typ tagit all min luft, så jag känner inte direkt för något alls. Stressen har fått mig att glömma att äta. Det känns heller inte bra.

Äh, vad känns bra egentligen...det skulle väl vara mina trevliga och omhändertagande värdar och Paulinas katt Silver som krupit upp i min famn och gosat. Men det känns som att jag behöver en gnutta uppmuntran för att väga upp den här jävla olycksdrabbade flicksnärtan. Massvis med kramar och "det blir bra". Och massage, jag behöver massage.

Stress

Nu har jag i alla fall landat, efter många om och men.

Gårdagen var kaotisk, jag trodde faktiskt nästan att jag skulle dö av stress. Som låtsas fast på riktigt. Gick upp något efter 09:00, värmde mig framför kaminen och gick sedan och duschade. Jag avskyr att duscha. Särskilt på morgonen, för det är så jävla kallt efteråt.

Så, efter att jag stått och sminkat mig så hann jag med att äta tre riskorn och en liten kycklingbit innan jag slängde ned randomsaker i min väska. Stressen började komma över mig, och min dag vart helt enkelt doomed. Sedan började ett febrilt letande efter min medicin. Jag började skaka och bli irriterad, och efter att ha hittat skiten så slängde vi in allt i bilen och styrde mot Varberg.

Dåligt väglag och brist på tur i form av att tåget kunde ha varit försenat tog oss på en biltur upp till Göteborg istället. Hade vi tur med vädret kunde vi hinna med mitt tåg till Stockholm. Det hade vi inte. 14:42 gick mitt tåg, 14:42 drog jag ut min packning utanför centralstationen i Göteborg och sprang så fort jag kunde. Jag är så klen så jag fick totalbesvär med att förflytta mig snabbt med packningen. Tappade saker, slet och släpade för att upptäcka att det var för sent, även denna gång. Fy fan vad förbannad jag var.

Gick uppgivet och beställde en biljett till nästa tåg, ändrade om min packning och gick mot närmsta tillgängliga starköl. Satt bitter och skakade medan jag ledsamt tittade på förbipasserande människor. Det var så jävla synd om mig. Men jag kom i alla fall med nästa tåg.

Satt jämte tre kvinnor som fick det att kännas som om jag var omgiven av desperate housewives. Det var riktigt läskigt, det de småviskade om lät som sektsnack. Efter att jag gick med på att överlåta min plats till en av dem och satte mig mitt emot så småväste ledartypen "Det är bra tjejen, samarbetsvilja är viktigt!" och spände ögonen i mig medan hon log. Efter att ha hört om alla deras flashiga bilar så erbjöd konduktören mig en plats i första klass då platsen jag tagit var reserverad från Skövde.

Vid uppehållet steg jag av i Skövde för att röka. Ett väldigt underligt men intressant möte innan jag blev utskälld av konduktören "du skall veta att det är minsann p.g.a. sådana som du som tågen blir försenade" och jag skyndade till bistrovagnen och drack öl med det där jättekonstiga mötet.

Fan vad jag måste kissa.

Innanför studentmössan...

...förutom ett jävla geni, det här:

Lycka till i framtiden / (Oläsligt namn)

MIA ROCKAR! Älskar dig! Martin

Värsta coola & snygga tjejen / Malin & Sofi <3

Den grymmaste i klassen. Love ya pözz / Aze

Rock on darling / Yasmin

Jag älskar dig (oläsligt ord) Mia <3

Du e vacker! / Marie =)

Häftig & tuff lycka till Charlotta J.

Maria dina ögon döda ha det bra nu ring mig om du blir modell Puss Dejana

Jävligt mycket ångest, men visst blir man en aning rörd också. Det sista från Dejana tog jag som ett hot första gången jag läste. Kanske inte så konstigt då det var på champagnefrukosten och jag slukat en stor flaska med skumpa klockan 09:00 på morgonen och därmed var rejält salongsberusad. Men vad cool och good lookin' jag måste ha varit i plugget!

Hon till vänster om mig på kortet med korkskruvarna är f.ö. tydligen min fiende. Vi gick i samma klass från lekis till hela gymnasiet, och har aldrig dragit jämnt. Mycket intressant.

Veganrevolver

Han öppnade dörren och jag gick in i lägenheten. Precis innanför dörren låg högvis med gammal reklam och tidningar. Längre in stod ölflak i en trave.
-Ta en öl, sade han och gick in på toaletten.
Jag tittade snabbt åt vänster och in i köket. Jodå, disken stod kvar som förra gången. Det kliade i mina fingrar, men jag greppade snabbt en öl och gick mot soffan. Jag hade en del att ta igen tyckte jag, då B som precis hämtat mig vid tåget var hyfsat salongsberusad.

Han kom ut ur toaletten och gick in i köket. Jag stod vid soffan och tittade. Något som liknade en revolver låg där jag skulle sätta mig. Jag blev först lite ställd, men lyfte sedan upp den och lade den åt sidan. B kom och satte sig jämte mig i soffan och vi satt och pratade en stund. Plötsligt utan någon som helst föraning får jag vapnet riktat mot pannan.
-Du vet väl att man inte skall låta människor rikta vapen mot en, sade B.
Han höll kvar, och jag trevade efter någon som helst känsla. Var jag rädd? Nej. Nervös? Ja, en del av mig var det i alla fall.

Efter att jag log mot honom så tog han bort vapnet. Det som skrämmer mig idag är att jag aldrig var rädd då.

Eld

Ibland, när man minst anar det, så befinner man sig i en slags idyll.

Långt från storstadens sociala schackbräde med en brasa att livnära, fem meter till taket ovanför, ett glas vitt och finsmakarchoklad. Ensamhet i en fin form och tystnad. Förutom vedens sprakande, min fenomenalt mysiga playlist samt ett piano till mitt förfogande.

Det som förstör allt är alla jävla tv-kanaler. Men annars har jag det rätt bra. Välkomna hit.

På Annelis begäran.

En stund senare sätter vi på varandra på diskbänken.

Kaffe, jäntor och kärlek.

Sitter hos Anneli i Falkenberg och dricker kaffe förmodligen sista gången innan jag reser upp till Stockholm, men jag kommer nog att återvända hit många gånger. Kollade igenom lite gamla foton och snodde den här. En sedvanlig bakisdag, jag och mina två älsklingar Anneli och Mica. Något senare tittade vi på Fäbojäntan. Kommer verkligen att sakna dem från djupet av mitt hjärta, men det är ju inte mer än fyrtio mil heller. Tankar når varandra på det avståndet och vi vandrar under samma stjärnor.

Jag älskar dem.

Sunk

Summerar kvällen som gått med en cigarett i min vänstra mungipa och Jolene med White Stripes i min högra. Eller var det ur högtalarna...

Efter att ha skjutsat in herrskapet till Varberg så kom jag hem och åt en nyttig frukost. Lämnade det som blev kvar till katten, vilket senare på dagen fick honom att kräkas. Mjölk och flingor. Sedan får jag höra att katter inte tål laktos? Ojsan då.

Däckar i sackosäcken framför datorn och brasan här i vardagsrummet, vaknar upp av att jobbet ringer om ett nattpass och att jag från början hade på alldeles för hög volym på partiledardebatten på tv. Seriöst, att vakna till Maria Wetterstrands dryga stämma är nog ta mig fan det värsta jag hittills varit med om i kanske hela mitt liv. Det kan nog nästan ha vägt upp hur pass värdelös jag kände mig i söndags natt. Hon är ju världens bitterfitta.

Janis Joplin och Misery'n kunde inte passa bättre än nu. Men jag gillar't, faktiskt. Det känns konstigt. Men ändå. Jag har alltid romantiserat den där sunkiga tillvaron som utgjort mitt liv hittills. Sitta på en altan vid havet, dricka starköl i solen och skråla med i sköna låtar tillsammans med en god vän medan skoltimmarna och cigaretterna passerar. Eller supa en vanlig utekväll tills rösten spricker.

För det har den. Min röst är sådär halvhes och extremt hes när jag ibland dricker. Och jag har aldrig varit en fräsching. Skit samma, jag gjorde i alla fall två jävligt läckra räksmörgåsar innan. Två makes en för mycket. Varför gjorde jag två? Och varför gjorde jag räksmörgåsar över huvud taget? Det är ju knappt gott egentligen. Jag blir alltid lite smått förvirrad när jag blir ensam, vet inte vad jag skall hitta på eller vad jag skall äta. Det slutar alltid sådär. En middag för två personer typ. Rätt komiskt faktiskt.

Det som var kvällens klimax var nog ändå när jag vrängde mina pyjamasbyxor som var ut och in, och kände något konstigt. Och där hoppade en stor jävla skalbagge ut, jag skrek och sprang runt lite och tänkte absolut inte ta på mig de där byxorna förrän om någon timme.

Jag vill bara sitta vid havet. Som förr.

Nightmares by the sea

Usch. Skall vara ensam i huset nu de kommande två dagarna. Samtidigt som vi väntar värsta stormen här igen. Det känns inte ett dugg kul, jag behöver någon med mig nu när saker känns som de gör, men mor och hennes sambos danmarksvisit är planerad sedan länge. Men jag tycker inte om att vara ensam och särskilt inte när jag är ledsen. Dessutom kommer jag sitta och vara oerhört orolig över mor då de skall åka buss ned i det här ovädret. Åka färja och ha sig.

Jag får hoppas på att dagarna blir ok ändå. Att det vänder och blir till något bra. Om jag drar upp till Sthlm på fredag så kommer Paulina att få mig på andra tankar. Vi skall på ett födelsedagskalas på fredag, och på lördag blir det nog också utgång. Hon har lovat att hon och hennes vänner skall ta väl hand om mig, och det känns bra. Jag litar på henne, och det är sådana människor jag behöver nu när jag flyttar till ny ort. Inte något annat.

Har så svårt att hålla tankarna borta på vissa grejer som verkligen förstör allt det här som jag har framför mig, och min vardag över huvud taget, men jag måste verkligen. Jag har ju inget val, and that's that. Om man ofta får lära sig genom den hårda vägen, så slår man liksom dubbelt så hårt tillbaka sedan. Det är det jag tycker är tråkigt.

Szomorú Vasárnap

Ibland blir saker så jävla konstiga. Kom att tänka på att jag bytte mitt örhänge till en ring uppe i mitt högeröras brosk i söndags. För det gjorde så ont för några månader sedan när jag tryggt låg där, alltid på samma sida.

Det känns konstigt, minst sagt.






Först en kass och tråkig video till den fenomenala låten Gloomy Sunday (urspr. titulerad Szomorú Vasárnap, skriven av ungerska Reszo Seress) med Heather Nova. Sedan en remix av Venetian Snares där låten heter Öngyilkos Vasárnap. Hade gärna länkat Billie Holidays version, men hittade inget jag gillade.

En mycket omtalad låt, håll tillgodo.

Knubbsjäl

Idag ringde jag till en trevlig kvinna på Kriminologiska Institutionen, och det var absolut inga problem att registrera sig via telefon. Eller ja, jag får väl villigt erkänna att jag skyllde på det ofantligt stormiga vädret här nere. Hon förklarade vägen till första föreläsningen som äger rum tisdagen den 23 januari, och det kändes riktigt skönt när jag lade på. Ett bekymmer mindre.

Ringde ytterligare ett samtal, behöver nämligen ha en tid i Falkenberg innan jag drar till Stockholm. Det gick bra, bara stormen inte sätter stopp för mig på torsdag förmiddag. Två bekymmer mindre.

Jag berättade för mor varför jag gått runt som ett åskmoln det senaste dygnet, så nu vet hon allt. Förr berättade jag aldrig om sådana saker för henne, men det känns liksom skönt att ha förklarat för henne att det inte är hennes fel att jag är ledsen. Tre bekymmer mindre.

Idag satt jag också och skrev mail till tre av mina gamla gymnasielärare. Det var de tre som verkligen trodde på mig och märkte att jag hade så mycket mer att ge. Vilket värmer nu i efterhand. Ville mest berätta för dem att jag i alla fall är på väg någonstans. Och jag tackade dem. Dessvärre kom endast ett av tre fram. Plus, minus och noll.

Tjötat lite med Hannah som jag flyttar in med den 1 februari så att jag vet lite som gäller. Kollade även med Paulina och Karin om provisoriskt boende fram till dess. Det var lite si och sådär med det, men jag är övertygad om att det ordnar sig.

Ytterligare tusen problem återstår. Men jag försöker göra mig själv glad genom att lägga upp två urläckra foton på mig. Det är sedan sommaren i fjol, jag är uppe i Göteborg och hänger med lite internetfolk. Vi sade att om man fick upp dörren med sina bröst så har man stora sådana. Det gick skitdåligt för mig, och kontentan däri är alltså att jag ser ut som en småbystad och cpskadad knubbsäl.


Ps. Ni får gärna skriva "haha" eller "fan vad snygg du är". Ds.

Blå Himlen Blues

Jag älskar skuggan på blå himlen bar
Jag går dit och dör en bit en bit varje dag
Här dansar oskulden som glittrande guld
bland trasiga hjärtan dränkta i skuld

Här kan man andas
om du glömt bort
hur man andas
Här kan man älska
om du glömt bort
hur man älskar

Jag älskar fablernas månskenscafé
här i gråterskornas kvarter
Jag sköljer ner alla vintrar som vart
här är synden en ovärdelig skatt

För här kan man andas
om du glömt bort
hur man andas
Här kan man älska
om du glömt bort
hur man älskar

Och det finns inget rent kvar
nej det finns inget rent
det finns inget som kan kallas
för smak

Här sitter Venus och ser ut att fått nog
i en underbart barnförbjuden pose
Och min grogg liknar en laddad pistol
när jag sjunger den blå himlen blues

Så jag kan andas
för jag har glömt bort
hur man andas
Så jag kan älska
för jag har glömt bort hur man älskar

Underbaraste låten. Nu blir det fingrarna i halsen och en cigg innan jag försöker sova. Imorgon behöver jag ringa några samtal och försöka ordna upp lite shit. Det börjar ju dra ihop sig för flytt och ett på sätt och vis nytt liv. Och även om det nu inte känns ett dugg kul, så måste jag förstå att det kommer att gå jättebra ändå. Jag har så mycket jag inte ser.

Godnatt.

Protect me from what I want.

En oväntad twist i början av veckan. Jag ville sova i flera år, men vaknade redan efter några timmar. Om det inte hade varit så sent på natten så hade jag slängt i mig några Stilnoct och hoppats på att tiden som följt efter att jag vaknat upp blivit tårfri. Men det är bara att ta djupa andetag och tänka om. För så blir det aldrig.

Och jag vet inte när jag kommer att vara värd nog att få befara det där. Jag kommer nog alltid att vara jag. Ett jag som jag visserligen på sätt och vis är trygg med.

Jag sonar gärna mina straff. Det har jag alltid gjort, folk är snabba med att döma, och det är väl delvis bra. En människa som vågar döma ser jag upp till.

Jag är ledsen, men jag kan inte se upp till det här. När jag ser mig själv i spegeln med tårar som strilar nedför kinderna så ser jag en mor. Min mor, som fått befara ett hårt liv, både som barn och vuxen. Och det gör så ont i mig att jag ser henne. Det gör så ont i mig att jag ser den bilden av mig själv och aldrig någon annan. Men samtidigt, så önskar jag alltid att jag hade fått all skit istället för mor. Jag tar skiten, men det hjälper ju dessvärre inte nu när allt redan har skett. Det var därför jag bl.a. bara stod och tog emot när Du höjde Din hand den där gången.

Jag önskar att min bror aldrig hann ut den där natten då Benny lyfte sin grova knytnäve och tog kraft. Varför kunde inte jag få den, istället för någon annan?

Jag är så jävla ledsen. Ledsen för att jag gör folk illa, begår misstag och beter mig konstigt ibland. Ledsen för att jag tydligen självmant förstör saker som jag gått och sett fram emot, som bara dras bort under fötterna på mig och så står jag där på en trasig grund igen.

Och jag är så jävla arg. Arg för att jag blir så hårt behandlad. Arg för att jag ibland blir orättvist behandlad. Det är inte alltid rättfärdigat att tillrättavisa personer hur som helst. Såvida vi inte utgår från stenåldersprincipen och att kärlek är slag och hårda ord. Det är banne mig riktig kärlek.

Jag mår illa. Jag mår illa eftersom jag sårar mig själv genom att låta mig dras ned av sådant här. När två i min närhet lider av allvarlig cancer. Så sitter jag här, och spiller tårar för min olycka. Jag vill kräkas, skära i ben med glas och ge mig ut nu och springa tills jag inte orkar mer. För så känns det nu. Att jag springer och springer men aldrig kommer fram. Och ibland gör det ondare att fortsätta orka, än att inte orka och ge upp.

Samtidigt som jag vet att saker och människor jag förlorar på vägen inte kan vara allt. Men jag tappar alltid.

The Dead Girl

Just nu vill jag bara lägga mig och sova i något år eller två.

Lyssna: The Dead Boys - Ain't It Fun

Kom närhet.

Gårdagen och natten till idag var nästan bäst. Det började med att jag kom innanför dörren till lägenheten i Falkenberg och möttes av mina raringar; Mica och Anneli. Av dem fick jag en jättevacker blombukett (jag älskar växter, finfint) och ett kort. Något senare kom Emma och Jennifer, och förfesten bestod av gott käk, alkohol, rökpauser och spel. Vi passade även på att ringa och driva lite med bekanta. Det var som vanligt min idé, och även om det var en jävligt rolig idé så ångrar jag det lite så här i efterhand då jag har en känsla av att jag kommer att få en dryg människa efter mig p.g.a. det. Men det blir nog väl.

Jag beställde taxi till 23:45, och vi blev avsläppta utanför Zätas. Mitt älsklingsställe skall stänga och hade bartömning, så det blev ett antal öl där samt mängder med kramar från nära och kära. Det var skönt, de flesta jag ville ta farväl av innan jag lämnar Falkenberg befann sig på plats. Vi kilade sedan vidare till Harry's. Där fanns också några kära ansikten jag ville se innan Stockholm. Alkohol i mängder som vanligt, en stund senare låg jag på toalettgolvet när Mica kissade och råkade komma åt strömbrytaren på väggen med min klack och allt blev kolsvart. Klantarsle. Och det vart absolut inte bättre när Mica öppnade dörren och killen jag lite tidigare hade spanat in och pratat med klev in. Brukar dock aldrig skämmas för sådant där, jag har bara jäkligt roligt.

Innan de stängde hann jag med en tryckare med densamme, som var arbetskamrat med J som jag känner, så därför följde jag med på efterfest. Det var fem trettiotaggare och jag. Regerade i PS2-spelet vi körde trots att jag var ensam tjej.

Det blev väldigt få timmars sömn och jag pussade konstprydd hud, jag vaknade upp i J's dotters rum tillsammans med sällskap i hennes äckligt smala säng och en kanin i samma rum. Och det är inte första gången jag vaknar upp och skymtar den där söta himmelssängen, det är lite smått scary. Huset vaknade, jag fick kaffe och var dödstrött. Innan jag tog farväl av J och M skickade J med mig sextio paket tuggummin. Man kommer alltid hem med sådana souvenirer då J är marknadskonsult för Extra.

När jag gick på väg mot Annelis lägenhet var det sjukt nära att en tegelpanna flög rakt in i huvudet på mig. Några centimeter till och jag hade förmodligen inte suttit här nu. Mycket otäckt. Jävla orkaner.

Och nu skall jag jobba natt. Fan vad roligt.

.

Ibland känner man bara för att punkta upp saker...

• Igår tog byråkratin knäcken på mig. Jag ringde femtioelva samtal till Stockholms Universitet, Kriminologiska Institutionen, vart hänvisad fram och tillbaka mellan stängda telefonlinjer och det slutade med att jag, efter att ha skrikit diverse sorgliga besvärjelser över packet, brast ut i gråt och gav upp. Jag är trött på vårt överflödiga informationssamhälle. Det vore ju fint om det hade funkat, men icke. Och allt handlade om några simpla frågor som ingen kunde besvara.
• Flyttnojjan finns kvar. Kanske något reducerad då jag märker hur villiga människor är att ställa upp för en. Jag tycker om vänligt folk. Men jag är stressad.
  
• Pratade med min storebror länge igår. Först på skype, sedan i telefon. Vi pratade om allt, och det var skönt. Min blog, far, studier, boende, psykofarmaka, ekonomi, känslor, min psykiska ohälsa/hälsa, förflutet, datorer, vanor, det som komma skall...allt. Grymt. Min storebror är typ den ende som jag verkligen tycker om att prata i telefon med. I övrigt avskyr jag telefoni.
  
• Är rädd. Vill inte förlora min charmigt fula falkenbergsdialekt. Vill inte förlora något som är en beståndsdel av mig. Och jag vill inte bli som alla de där jävla människorna i Stockholm som går runt och skall vara så fucking jävla medvetna. Vissa kanske rynkar pannan när Ni läser det här, men jag tror att vissa förstår vad jag menar. Jag förstår mig själv. Brådmedvetna människor, människor som tvingar sig själva till att bli något för att känna att de finns, att de inte försvinner i en storstad, klistrar på lite fasad för att plötsligt bli medvetna.
• Är rädd. För mycket.
• Skall ikväll ut med kompisar. Sista natten tillsammans ute i Falkenberg innan jag beger mig iväg. Även det känns stressigt. Man vill träffa så många. Jag hoppas på många kramar, för jag behöver det. Jag behöver det så jävla mycket in i Norden att jag känner mig lite illa till mods.
  
• xx + xy är en kombination som ofta får mig att bli äcklad. Kan inte alla bara sluta knulla?
  

Hysterical Blindness

I just want to make you filet mignon...

Filmen som slutar med att Uma och jag gråter ikapp. Jag är Uma, Uma är mig. Sort of.

.asorT

Uh, idag knockades jag av en studie/flytt-nojja. En rejäl sådan. Andningen vart tung och jag började må illa.

Upptäckte att de tydligen strukit mig från sociologikursen i samband med att jag vart intagen till kriminologi. Likaså upptäckte jag att registreringen äger rum nästa vecka, alltså en vecka innan jag trodde den skulle ske. Detta gör mig hypernervös och stressad. Plötsligt behöver jag tränga mig på hos någon cirka två veckor innan jag kan flytta in i Mälarhöjden där jag senare skall bo, då tjejen jag skall vara inneboende hos inte får lägenheten förrän 1 februari. Det känns lite småjobbigt, då man plötsligt behöver tänka på att t.ex. tvätta kläder borta! Såvida jag inte vänder trosorna ut och in. För det är ju fräscht. Fuck.

Vi får se hur det ser ut idag på kvällen. Jobbar 07:00-19:00, och tänkte passa på att ringa till Stockholms Universitet och kolla upp hur det ligger till med de där kurserna, få lite klarhet i skiten.

Det kan ju vara så att jag kanske kan registrera mig på distans och på så vis inte behöver åka upp så tidigt. Eller så får jag åka upp nästa vecka och registrera mig, kanske stanna någon dag eller två och sedan åka upp nästa vecka igen.

Jag skulle vilja ha en jävla massa kramar. Avskyr att jag alltid är så slacker. Att jag aldrig kan hålla mig à jour med saker som är viktiga. Studielitteratur fick mig också att sucka tidigare idag. Jag får fixa någon som kan hjälpa mig med det där när det väl blir dags.

Godnatt.

I'm a screw up and it fits me

Jag har varit en väldigt dum tant. Har väl för första gången lyckats med en svinig uthängning här på min blog, och det känns riktigt dåligt. Den förste januari skrev jag om vad nyårsafton bjöd på, och det var ingen fin recension.

För någon dryg timma sedan började min vän och jag konversera över msn, och en stund senare länkade jag till min blog när den kom på tal. Hon hade aldrig läst den, och blev nyfiken. Vi pratade vidare om hur mycket vi kommer att sakna varandra när jag drar till Stockholm, det blev en hel del "jag älskar dig" och "puss puss". Ända till hon kom till det där inlägget, om nyårsafton. Det sorgliga med hela skiten är att det var hon som bjöd mig till festen, och även hon som tillsammans med sin pojkvän och hans gäng hade ordnat med all mat och tillhörande ting. Det var dessutom hon som var min karaokepartner.

Jag dundrade fram med mina spydiga liknelser, sågade allt som hade med kvällen att göra och det kunde väl egentligen inte bli så mycket värre än så.

Det som känns ännu dummare, är att jag kan se det komiska i det hela. Fastän jag förmodligen inte borde. Men sådan är jag, och jag har bett E om ursäkt. Nu sitter jag och skäms en bit.

Blä.

Ok, nu tänkte jag gnälla lite igen. Fan vad allt skall vara segt ikväll då! Har försökt att skriva kommentarer till folk i massor men ingenting fungerar! Ibland orkar det inte ens ladda fram en sida. Jag tycker inte om min dator. Nej. Jag vill ha min mors nya.

Häromdagen vart jag kallad för hora på helgon.net p.g.a. att jag skrivit En man i var hamn efter Civilstatus. Det kan ju inte tänkas vara menat lite ironiskt då jag även valt alternativet Gift?! Jag avskyr stolpskott.

Sofistikerad tystnad

En vanlig dag har passerat revy. En trist dag. En ok dag. Fast det började jävligt drygt.

De började klockan 08:00 från poolen (alltså stället där de ringer in vikarier) att jaga mig angående turer de kommande dagarna som inte var bemannade. Jag tänkte vara en jävla bitterfitta och tacka nej till alla jobb då jag vart så jävla förbannad på dem igår. Och det är inte första gången. Men jag sade ja till några turer och vi lade på. Jagandet fortsatte och höll på till 10:30. "Vi har extravak på söndag natt också. Du kanske skulle vilja prova på att jobba natt?" Men snälla lilla TANTEN, jag har jobbat natt i snart ett år. Jag avskyr när folk har noll koll. Särskilt på morgonen. Ytterligare ett telefonsamtal. "Du, den där turen du skulle ta på fredag? Den var Liselotts." Ja men knulla Liselott i röven då! Det är egentligen inte ok att dra tillbaka en utlovad tur. Men jag är snäll och sade att det var lugnt. Fast bara om Liselott blir knullad i röven.

Hela den där proceduren resulterade i att jag fick en avskyvärt dålig sömn och gick upp halvt avdäckad och åt lunch med mor och sambo. När mor slutat jobbet åkte vi till Lampfabriken (vars reklam på radion lyder; En ljus idé, vi åker till Lampfabriken i Hunnestad! 7 km öster om Varberg!). Där kan man gå och titta på lampor i olika former och kulörter hur länge som helst, I tell you.

Annars är det väl bara två saker till jag har att ta upp.

1. Jag blev igår även antagen till Kriminologi. Har alltså det och Sociologi att välja mellan, och jag vet inte vad jag skall ta. Måste dock bestämma mig snart då det skall fyllas i och skickas in med CSN-skiten.
   
2. Det verkar som om mina läsare ökar ännu en gång lite smått. Jag tycker att det är jätteroligt. Jag har väldigt försynta läsare, men det gör inget. Jag tycker om tysta människor. Det blir ofta så tokigt och skräpligt så fort människor öppnar munnen. Hellre inga kommentarer alls än inlägg bombarderade med skitsnack och tjöt som platsar i en klubb för inbördes beundran. Men jag är som sagt ytterst tacksam över att Ni läser det jag har att skriva. Det jag skriver är ingenting särskilt, jag är ingenting särskilt. Men det kanske är just det som går hem.

Jag tycker att Er tystnad är sofistikerad. Och jag välkomnar alla som nyligen hittat hit. Jag gillar Er. Puss.

Seriemördarkids

Såg precis på Jay Leno Show. För en liten stund sedan så vart jag övertygad om att jag skulle berätta om mina erfarenheter av panikångest, men så kom jag på något som fan ta mig kanske stör mig ännu mer.

Födda och gödda av elitistiska och fromma människor, så kärvänliga att förmodligen God almighty himself slickar dem i röven. Så kommer de där med sina motbjudande smil och trinda bukar medan föräldrarna dukar upp med högar av kött på borden.

Jag avskyr lillgamla, överkäcka och elaka ungar. Amerikanska tv-kids är värst. Särskilt när de även är feta. Jag menar; vad är det som är så jävla sött över dem? Det där äckligt brådmogna beteendet som beblandar sig med överjävliga skämt på andras bekostnad. But still fucking cute?!

Jämte den där lilla onda rumpnissen på Jay Leno Show satt George Clooney. Visserligen verkar han hyfsat amerikansk han med, men jag blev så underlättad när jag såg hans min uttrycka äckel över ungjäveln när hon satt och gjorde sig rolig. Och publiken jublade. Hurra för human kind.

Some Velvet Morning...

Läs mellan raderna och lär Er en läxa, fucking karlslokar!

Some velvet morning when I rise, I'm gonna open up your eyes.

Puss

Stjärnskott

Egentligen skulle jag ha suttit på jobbet nu, som extravak. Jag tänkte göra ett sista ryck här hemma, tjäna lite extrapengar som jag hade fått nytta av uppe i Stockholm. Men nej.

Istället ringer de in en jävla massa nytt skitfolk som inte ens är omtyckta på jobbet, varken bland ordinarie personal eller de gamla. Tillsammans med A är jag den mest rutinerade vikarien de kan sätta in på just det här stället, jag har ställt upp i vått och torrt och kvalificerar mig in bland den mest flexibla då jag både jobbar natt och dag samt har rätt att dela ut mediciner. Jag har suttit vak, hjälpt till vid dödsfall och även i krissituationer. Jag är simply the best, helt enkelt.

Jag kanske är dum. Men jag tycker att de borde förse sina gamla vikarier med jobb framför nya stjärnor.

Jävla fittor.

Fick dessutom reda på att chefen ljugit för vårt arbetslag och på så vis förvärrat vår arbetsmiljö.

Jävla fitta. Fast hon är en het fitta.

Ett nytt år.

Jag vet inte riktigt vad som är en sund bild av ett kommande år. Jag önskar att jag, som så många andra, hade kunnat sitta och säga att det här året kommer att bli bättre.

Men nej, jag tror inte det. Det kommer nog bli som alla andra år. Upplyftande saker, besvikelser, käftsmällar och skit. Tankarna plågar mig alltid, och det gör mig ledsen av att tänka sådär. För ett år för mig kan knappast ses som något annat än ett återkommande helvete. Ett helvete som man hanterar på olika sätt. Självfallet förgyller vänner och fina stunder tillvaron något enormt, det bör man alltid ha i åtanke när diverse hjärnspöken tränger på. Men även om jag inte underskattar sådana saker, så kommer jag aldrig ifrån alla tankar och känslor. Som ju delvis grundar sig i psykiska störningar, och dem tar jag på allvar. Jag brukar bli sårad när människor i min omgivning viftar bort sådan fakta. Som om en benfraktur läker på en dag.

Jag är en glad person, trots allt. Det kan vara så otroligt mörka sidor här på min blog som jag inte är sen att visa upp, och som ibland framställer mig som en människa med föga hopp och ständiga smärtor. Men jag är glad, och jag skrattar mycket.

Det jag litar mest till är nog alkohol. Alkohol och jag gör ett fint par, jag blir lugn och saker känns lättare. Under en ganska lång period kunde jag inte ens umgås med mina närmsta utan alkohol. Ringde de om en filmkväll så var jag aldrig intresserad. En betydelsefull fråga från min sida var alltid "Skall ni ut? Skall ni dricka?" Om så inte var fallet, så var jag aldrig intresserad. Jag tyckte inte att det var värt det då. Som tur var kom jag över det, men aldrig helt och hållet.

Jag skall försöka att hålla mig borta från människor som bara får mig att bli ledsen och inget mer utöver det. Vill träffa en hane som får mig att må bra. Den där trygga famnen att alltid tänka på. Jag vill ha mer än sex, för vid enbart sex blir jag så jävla lätt en måltavla. Förmodligen p.g.a. att jag är så känslig och skör och söker mer. Sex klarar jag mig utan om det skall vara så. Har nu inte haft sex på cirka fyra månader, och visst är det tråkigt, men jag vill inte vara någon som inte är den. Jag vill inte värma upp lakan, medan min partner väntar på nästa. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket en sådan känsla plågar mig. Och jag vill ju må bra.

Och i fortsättningen hoppas jag att jag slår tillbaka när jag blir kränkt och pissad på. Istället för att gå undan och grina för mig själv.

Purple Rain

Veckan inleddes med treårskalas och fortsatte med ett nittioårskalas samt ett besök hos Mica i Älvsered. Hon och hennes pojkvän flyttade in i ett hus för ett tag sedan, och det såg riktigt mysigt ut!

På fredagen väntade mor och hennes sambo gäster, och då jag åtagit mig ett pass mellan 08:00-13:00 dagen efter så orkade jag inte ge mig ut. Det blev en trevlig hemmakväll, jag satt med och åt och drack gott under kvällen. Vi åt skaldjurskanapé till förrätt, fläskfilé till huvudrätt, ostbricka och sedan underbart god panacotta tillsammans med lika underbart gott dessertvin till efterrätt.

Innan desserten avnjöts började jag redan att bli smått salongsberusad av ölet och vinet. Sällskapet var trevligt, av någon okänd anledning så trivs jag väldigt bra bland äldre folk. Lite omväxling förnöjer, kanske. Hade en rolig och jävligt bright gammal norrlänning till bordet som jag emellanåt samtalade lite smått med.

Efter desserten drack vi kaffe och avec, i mitt fall blev det päroncognac. Vi spelade spel, blandade lite drinkar och sedan blev det sent och gästerna begav sig hemåt. Det var några timmar kvar till jag skulle infinna mig på jobbet, och en någorlunda aspackad mor lovade mig att hon skulle ställa sin klocka och väcka mig i tid.


Mobilen ringer. Av ren ovana trycker jag av mobilen efter att ha vaknat av ringsignalen. Jag förstår precis vad som hänt, svärjer över att jag försovit mig och skyndar mig ur sängen. Klockan visar 08:26 och jag slänger på mig byxorna som jag lade fram innan jag lade mig och min BH. Applicerar deodorant och går ut i köket.

Efter att mor lovat att hon skulle ställa klockan så gjorde jag mig i ordning för sängen, och kunde inte låta bli att läsa ut Röde Orm. Ställde min egen klocka och grinade illa då jag såg att jag bara skulle få cirka två-tre timmars sömn. Klant.

Öppnar kylskåpet och synar det snabbt, lyfter sedan ut det stora juicepaketet och dricker direkt ur det. Vilket förvånar mig, jag avskyr verkligen sådana fasoner. Efter det ringer jag upp jobbet och ber om ursäkt, säger att jag kommer alldeles strax. Känner mig fortfarande berusad och stinker päroncognac lång väg. Efter att jag dragit på mig en tröja så stoppar jag in ett tuggummi i käften och klär mig i ytterkläder. Tar cykeln, spottar ut tuggummit och tänder en cigarett att puffa på, på vägen.

Timmarna gick snabbt och jag var snart hemma igen. Det som var lite tråkigt var att min favorit på jobbet snabbt blivit urdålig och sängliggandes efter ett fall med två revbensfrakturer, insatt på morfin vid behov. Men men, det är naturens gång.

Direkt när jag kom hem var det bara att svida om till klänning och kalasbyxor (det bästa ordet, ever) och åka iväg till min morbror där vi skulle fira födelsedagar. Jag var utrött, och efter maten så lade jag mig under en filt på en kökssoffa i samma rum som folket, och vilade en aning. Kände mig på gott humör, nöp mina småkusiner i rumpan och innan jag körde hem med mormor då mor med sambo valde att stanna kvar så följde jag med ut för att titta på min storkusins nya får. Där trängdes cirka 150 stycken av dem, och jag gick i gången och gjorde slängkyssar åt dem och pratade bebisspråk med de små liven.

Kom hem ensam till huset och satte mig vid datorn för att slappna av lite. Tittade på videon jag länkade till precis och mitt partyhumör vart absolut inte gynnat. Men det spelade ingen roll, för ut skulle jag. Körde till Falkenberg så att jag landade hos tjejerna runt niotiden, och då fanns det tårta kvar! Emma firade sin födelsedag lite smått, och jag säger aldrig nej till tårta. Resten av kvällen snackade vi sex och tjötade som vanligt, sjöng karaoke och drack som tokar.

Sara och jag gick sedan i förväg till Harrys då Marie upptäckte att hon haft inbrott i sin bil, och efter att betalat oss in och lämnat jackan så gick vi en snabbis till Zätas. Träffade lite kompisar, blev ännu fullare och gick sedan tillbaka till Harrys. Ett jävla springande. Kvällen som sådan vart jävligt medelmåttig och halvtrist, det blev lite dans som vanligt och därefter gick A och jag till en pizzeria. Jag bjöd henne på pizza (som vanligt) och vi satt i lugn och ro och åt. Några meter från oss på andra sidan glasrutan pågick ett rejält slagsmål. Vi märkte ingenting vilket på sätt och vis kanske var tur. Det var ett bråk som hade urartat på Grand, och parterna möttes förmodligen då lite senare utrustade med fler människor och basebollträn. En jävla massa blod spilldes och fem fördes till sjukhus. Kompisar sade att det såg ut som ett slagfält. Heja Falkenberg.

A drog in mig i en taxi vi skulle ta hem, och väl utanför hennes lägenhet kunde hon inte betala. Jag blev så jävla irriterad, för jag förstod att det var uträknat. Det var hennes granne som körde, och då jag inte hade några lösa pengar och kortläsaren var sönder så fick hon lovat honom att betala vid ett senare tillfälle. Jag är uppfostrad till att betala för mig, och har jag inte råd med taxi så går jag. Svårare än så är det inte. Dessutom hade vi tidigare kommit överens om att vi skulle gå hem.

Det var skönt att lägga sig i soffan för att sova, jag var riktigt trött framåt fyra-femtiden. Dagen efter slöade vi. Pizza till frukost, och vi tittade på A Time To Kill. En hemsk men fin berättelse, och jag blev påmind om hur mycket jag äcklas av hatbrott. Som tur var hade jag Matthew McConaughey att vila ögonen på, och just i den filmen är det en ren fröjd! Det tyckte A också, till hennes pojkväns förtret.

Senare satt jag ensam hemma framför brasan. Mor med sambo var på kalas, och nu satte jag stopp för kalasandet. Orkade helt enkelt inte mer. Istället satt jag där och iakttog lågorna jag åstadkommit, och jag undrade som hastigast om jag någonsin skulle kunna få ett hjärta att brinna lika starkt för mig.

Husse in trouble.

Nä, orkar fan inte skriva om veckan som varit. Det får bli morgondagens beting.

Jag brukar vanligtvis inte vara äckelmagad och känslig men igår vart jag ordentligt illa till mods. Sökte upp Saddam Husseins fullbordade hängning på youtube.com och hittade ett flöddrigt klipp som visserligen inte visar så mycket i detalj, men jag kände verkligen för att kräkas en bra stund efteråt. Mycket knepigt.

Hade varit lite intressant att veta vad folket säger och skriker. Danska, anyone?

XXX

Emma, som jag träffade första gången i lekis, och jag för drygt två år sedan. Studentfest med djungeltema, jag kom på den eminenta idén att vi skulle gå dit som "Lag X" i Robinson och förstöra för alla andra.

Emma, tillsammans med nästan alla mina andra barndomsvänner hade skaffat pojkvän och hyfsat betyg efter att vi tillsammans röjt med fyllor till Magnus Uggla och Björn Rosenström. Jag fortsatte i samma takt, singel och utan enligt mig kvalificerade betyg, och blev till en av de två partypinglorna i lilla Falkenberg. Nu tillsammans med min nya partner in crime, Mica, som jag kommer att skriva om väldigt snart.

Jag är nu lite berusad, och nostalgisk.

Lite triviliala fakta är att X:et på min "bandana" är skapat av en spritpenna som gick igenom tyget. Det var jätteroligt att gå på lektioner dagen efter med ett jävla kryss i pannan.
Det står "Glomma" på Emmas högerarm, då förfesten utgjordes av vårt såkallade "Glommagäng". Vi som kom från Glommen. Yeah.

Bullets Are Mine

Frågan är; Måste man verkligen veta?

Jag är ju här, nu.

Stulka min litla

-Du...har Benny rört dig någon gång?
-Vadå?
-Ja, du vet...som föräldrar gör när de tycker om varandra? Som på film.
-Nej!
-Ok. För mormor frågade mamma det. Hon ville att jag skulle fråga.

...en dialog som inte så ofta, men ibland, kommer över mig som en massiv våg och sköljer upp gamla lik. Det var min storebror som frågade mig när jag var något mellan sju och tio år kanske. Kommer faktiskt inte ihåg så mycket, och det gäller mestadelen av min barndom.

En dialog som gnager, får mig att krampaktigt bita ihop käkarna och pryder mina läppar med salta tårar som nästan aldrig tar slut.

En fucking dialog som alltid kommer att stå för sig själv i arkivet. Utan svar, för alltid. Samla damm och ställa frågor.

Jag är så jävla rädd för att jag skulle ha kunnat lyckas förtränga saker och ting. Förstår Ni?

Och det enda jag kan göra är att gå och tända en cigarett i uterummet vid skjutdörren, blicka upp mot stjärnorna och låta den kalla vinden få mig att huttra. Och undra.

Cervera en fucking difference, howdy Cowboy

Så idag var det dags för rea. Mor släpade in mig till Varberg och MQ där medlemmar fick svansa runt bland alla klädbelagda bord och röda prislappar.

Resultat:

1. Åh, jag önskar verkligen att jag vore petite. All the way från topp till tå. Jag älskar min mor, men inte den breda stuss jag fått ärva. Det känns hårt. Ibland för hårt.
   
2. Blev skitlycklig när jag såg min In Wear-rock hänga där. I min storlek, och nedsatt med tusen riksdaler. Don't we just love fittrea? Men det gör inget, heller. Jag är jättenöjd över min rock ändå, så det så!
3. Slutligen inhandlades tre plagg. En grönsvart skjorta, en skjortklänning i röd/lila/blå-multifärg, båda från Zoul samt en kimonoinspirerad mörk top från Stockholm.

Vi skyndade vidare till bokhandeln där jag högg Haruki Murakami's Kafka På Stranden. Den var dyr, 329 kronor. Men det gör inget, för jag litar till min Pär och hans omdöme. Dessutom var det en svart gapande katt på framsidan, me like. Den luktar nytt, jag sniffade precis på de aldrig innan lästa sidorna.
Expediten sade att de inte hade fått in den än, men jag litade inte på henne och hittade den till slut på egen hand. Jag kände mig stolt.

Gick och köpte ett paket luckiesar för två tior, en femma, fyra femtioöringar och tretton enkronor. Fick visa legitimation!

Jag ville egentligen gå till Cervera då jag tänkte plocka lite vuxenpoäng. Samlar på en underbar serie vinglas, nämligen Orrefors' Difference, och tänkte komplettera en aning med mitt DUKA-presentkort. Ja, men precis, Du kanske märkte direkt. Man kan ju inte nyttja DUKA-presentkort på Cervera heller, smart.

Men då är frågan; Varför kan det inte få vara som förr? Cervera eller DUKA, det är ju i stort sett samma sak. Så jävla irriterande. Dessutom tänkte jag köpa ett gäng till en matservis jag inte börjat samla på än. För er som är insatta, så tycker jag mycket om Rosenthals Maria Vit. Den är stilren, tidlös och klassisk. Precis som jag vill ha det. Precis som med mina vinglas. Precis som med mig själv.
Men sedan tänkte jag att om man träffar någon om en ganska snar framtid så kanske man vill bestämma ihop angående något att köpa till hemmet? Jag vet inte hur man gör, men jag lägger det på hyllan tills vidare. Jag är snart student, jag har inte råd med sådant egentligen.

När vi kom hem lagade jag till en mumsig röra på strimlad oxfilé, kantareller, paprika, rödlök och till det pasta.

Idag beställde jag hem en CSN-blankett.

På bilden; Glaset Primeur i serien Difference, Orrefors

E Minor, Op. 28, No. 4

Tja, vad skall man säga? Jag känner mig på något vis väldigt illa till mods och har försökt sätta färg på mina känslor en stund nu. Dock utan resultat, så därför skriver jag bara fritt.

Jag är äcklad.

Jag avskyr att vara äcklad, för då känner jag mig arrogant, elak och ensam. Men samtidigt är jag aldrig sen i att lyssna till vad jag känner, och det är mest att konstatera som ett faktum; jag är äcklad.

Människor i min omgivning har periodvis den inverkan på mig och det är då jag blir som mest besviken, när personer som betyder mycket för mig får mig att känna sådan hopplöshet. Tomhet, rädsla och ensamhet. Jag tycker att nästan var jag än vänder mig så möts jag av hemska hånflin, självupptagenhet och någon slags fanatism. Jag skall absolut inte utnämna mig själv till något oskyldigt helgon, jag vet med mig att vi alla besitter drag som gör att vi kan bli lite väl kåta i oss själva ibland. Min depression gör det givetvis inte bättre, den kan ibland göra en väldigt egoistisk. Som tur är bakom stängda dörrar, i mitt fall.

Förmodligen är jag nog bara avundsjuk. Ja, jag tror det. Och det har med destruktivitet att göra. Jag vet att det här, och jag, kan bli så fruktansvärt jävla bra. Men vägen dit är lång. Jag har redan följt vägen ett bra tag och har förmodligen en bit kvar. Jag vill nog aldrig sluta gå. Men var jag nu befinner mig, är bara piss. Faktiskt, och även om jag har människor jag bryr mig väldigt mycket om så hjälper det inte alltid. Gjorde en raid genom mina bokmärkta webbsidor idag, och det slog mig att jag är så jävla avundsjuk - och äcklad.

Jag har ingen, och jag har inget. Jag har Dig, men du behöver inte mig. Jag snackar inte bara om att ha någon som tycker om mig. Jag vet att människor tycker om mig. Att folk vill mig väl. Men det känns så jävla disträ, förstår ni? Det känns så fucking jävla disträ. Falskt vore mycket orättvist att säga. Men disträ...

Det är ingen som säger "räddar du mig, så räddar jag dig". Och inget jävla daltande nu, lämna mig då hellre i fred. För då har ni inte förstått grejen. Då har ni inte förstått vad jag skriver om. Men jag vill heller inte vara elak och påstå att det är något jag förväntar mig.

Åh...alla ni läsare. Helst av allt skulle jag vilja stryka Din kind, ärligt och målmedvetet rikta mina ögon mot dina. Och fälla dessa tårar.

Bara jag och sprit

[Dansdepartementet, 1988]

Kontentan

av det hela är helt enkelt att jag är en enveten liten lort som tror sig veta sitt eget bästa och lever därefter.

Men hav förtröstan, gott folk. Om allt vill sig väl så anländer jag till Stockholm om några veckor. Då får jag smaka på livet som innebär att bo trångt, ha tider att passa, äta nudlar och bananer och gå ut på klubbar iklädd en brokigt mönstrad klänning och med rödmålade läppar. Precis som det skall vara, i Ert Stockholm. Då lär jag mig, som Ni, att leva efter andras regler och masturbera till kvävande klockslag. Strypsex über alles.

Tiden, Ditt tjyvnäste...

[Lyssna Chopin, lyssna]
Kan undra hur man skall kunna lyckas med att upphöra leva i skuggan av sig själv, sina egna regler. När slutar man vara sin egen slav och; ”Vill jag ha det på ett annat sätt?”

Jag får hyfsat ofta höra av människor i min omgivning att jag lever destruktivt, och om jag bara ändrar lite här och lite där så skall saker och ting med all säkerhet bli bra. Att jag känner för mycket, tänker för mycket och analyserar sönder allt så att jag på sätt och vis jämt är ett steg före mitt jag. Och att det är något dåligt.

Anledningen till att jag förmodligen sitter vaken alldeles för många timmar efter att de flesta av Er somnat för natten är ju helt klart att min dygnsrytm är totalt fucked up sedan flera år tillbaka. Det är svårt att vända på. Men det finns en till sanning, och den är något mer komplicerad och har inte alls samma underlag som en trasig dygnsrytm. Men det finns statistik i allt om man bara tränger sig djupare in i det där som fysiskt inte går att ta på.

Det är alltid med ett vemod som jag halvt avdäckad släpar mig till min horigt röda toalett, borstar tänderna, tvättar ansiktet och tar ut linserna. Och jag vill understryka sinnesstämningen vemod. När jag sedan släcker ljuset på toaletten och går tillbaka in i mitt lilla rum så kollar jag mobilen. Inga sms. Jag kollar msn, kommentarer…ingenting. Förstår att jag nu omöjligt kan hålla kvar krampaktigt vid det som nu är. För det ger ingenting. Inte ett jävla skit.

Jag är rädd för att avsluta saker. Att avsluta en dag, ett kapitel, ett möte. Att ta den sista muggen med kaffe. Jag är rädd för att inte ge ett skit. Jag är rädd för att inte längre betyda något. Jag är rädd för avsked, att skiljas från folk även om jag tror att vi möts igen. För det som precis var kommer aldrig igen. Relationer, en ärlig kram…jag är rädd för att avsluta min depression. Att släppa en sinnesstämning som jag ju faktiskt numera är tight polare och har ett fungerande samliv med. För att vi är ett så jävla snyggt par. Skönhet är allt.

Jag, som så många andra, är inte skapt för den här världen. Tiden har större makt än vad jag som varelse har, och den bjuder alltid över mig när mitt liv och min vardag auktioneras bort mot min vilja. Jag kan inte leva ut mina visioner. Jag kan inte behålla en dag för evigt och jag måste sova. Jag måste skynda, människor i min omgivning måste definitivt skynda och slickar tiden i röven. Jag tycker att det är äckligt samtidigt som jag vet att det är ett nödvändigt ont. Fast samtidigt som samtidigt nr. 1 råder så plågar det mig att konstatera att det faktiskt är så.

När jag, efter i bästa fall någon halvtimmes maniskt rotande i mitt tankeregister och kanske efter några tårar, får min väldigt välbehövda sömn och sover sött, så nalkas snart mitt nästa problem. Att vakna upp och påbörja något nytt. Missförstå mig rätt, innerst inne älskar jag när något nytt gror och man får en ny chans. Att träffa nya människor, göra dag och socialisera. Men så är det ju det där med att jag någonstans alltid vet om att det snart får ett slut. Allt gott får ett slut. Så jag söker mig gärna till det som är ont. Som jag slipper sakna när det tar slut, eller lär mig att leva med om jag skulle få det om halsen. Relationer som jag verkligen längtar efter att införskaffa får läggas på hyllan för jag vågar inte. Det gör bara ont. En kram tar slut. Vissa kramar är inte ens sådana som jag vill ha dem. Vissa kramar är hippokrater utan dess like och jag gillar ärlighet.

Jag kan inte förklara det så mycket bättre just nu. Men jag önskar att folk kunde förstå att var gång de fördömer mitt leverne, fördömer mina känslor och mitt sätt att tänka, så fördömer de allt jag har att gå på. Precis allt som leder mig någonvart och som gjort mig till den jag är idag. Jag må leva självdestruktivt, then so be it. För jag ser i alla fall, och jag känner. Jag är glad ändå för jag tycker att det är vackert. Jag ser så mycket vackert som jag vill visa för människor, men när jag gör det så har de inte tid. Och jag bleknar mer och mer och blir det jag aldrig ville bli. Du med men jag stjälpte i alla fall aldrig Dig på vägen dit.
[Cigarett ihop med stjärnhimmel, sov en stund]

Pissregn

Ok. Igår hade jag tråkigt. På en nyårsafton?! Ja, helt sjukt liksom.

Vi inledde kvällen med att sitta hemma hos Sara. Sara, jag och så fem par. Jag satt med mina tankar någon annanstans medan jag konverserade hitan och ditan, ständigt med en öl i handen.

Vi gick i samlad trupp på den asfalterade vägen som efter drygt fem minuter byttes till en dyblöt fotbollsplan. Det är inget fel i att ta genvägar, men då hälften av vår lilla partyhär bestod av feminina saker med klackar och fotbollsplanen var träskig och lerig, så hade något annat alternativ förmodligen varit mer populärt.

Vi kom in i klubbstugan, betalade 120 riksdaler vardera för kvällens tillställning och jag greppade min välkomstdrink som kunde misstas för ett glas cola med en liten touch av rom istället för en ordentlig rom och cola. Snålt, tyckte jag, och öppnade en medhavd Kilkenny.

Väl vid bordet åt jag med inte alltför stor entusiasm av smörgåstårtan vi bjöds på. Jag vill inte vara sådan, men jag avskyr faktiskt smörgåstårta som är gjord på hönökaka. Det känns så jävla Torsk på Tallinn, medan chokladpuddingen med spraygrädde på toppen som vi fick efter som dessert kändes som back in the mellanstadietiden. Jag är inte en sucker för halvdanna grejer, helt enkelt.

Jag var hela tiden inställd på att det skulle bli en tråkig kväll, och så blev det också. Det kändes totalt hopplöst, och inte bättre när mikrofonerna till Sing Star var fastlimmade i ett gäng tjejers kåta händer, som dessutom enbart sjöng till urtråkiga låtar. Jag hade precis varit ute och rökt och öppnade min sista öl, då jag vart framlockad till mikrofonen. Emma ställde sig vid mig medan Sara och Jonathan stod vid den andra mikrofonen, och jag valde att duellera till Tainted Love med Softcell. Låten är busenkel, och när min partner Emma höll käft så plockade jag massvis med poäng. Mitt självförtroende fick sig en rejäl boost, och festvärden ville att jag skulle tävla mot hans flickvän som tydligen är en firre på att sjunga…vilket jag inte visste. Men nemas problemas, efter att hon valt Tainted Love igen så slog jag rekord i Sing Star och utklassade henne totalt. Jag blev nästan lite glad.

Klockan slog tolv och vi stod allihop utanför klubbstugan med bubbel och cigarrer i högsta hugg. Jag fick upp min sedvanliga Asti utan att spilla för mycket alkohol och någon gav mig en nyårskram medan jag stod, fortfarande i min egna lilla värld, och tände en cigarett. Framför mig stod en av festvärdarna med en flaska skumpa, och han började skaka den utan att jag ens reagerade. Någon sekund senare vart hela jag nedblött och frusen. Något bitter över att min fest-makeup samt frisyr fick lite spö av skumpan, men struntade i vilket och fick fler nyårskramar där jag stod och log huttrande. Mousserande vin i ögonen var dock ingen höjdare.

Det blev lite mer Sing Star, jag drack upp min Asti och kvällen blev väl rätt ok ändå. Jag höll mig i alla fall borta från någon form av semi-romans, och det är jag rätt glad över. Sara, hennes sällskap för natten och jag gick hem till Sara när regnet pissade ned som värst. Jag sprang i förväg då jag frös underbart mycket, och innan jag somnade i Saras lillasysters rum skickade jag iväg runt sjuttio sms samt ringde några favoriter. Jag kände mig en gnutta ensam och ville prata med någon innan jag skulle somna, som vanligt. Det brukar kännas skönt.