Tiden, Ditt tjyvnäste...

[Lyssna Chopin, lyssna]
Kan undra hur man skall kunna lyckas med att upphöra leva i skuggan av sig själv, sina egna regler. När slutar man vara sin egen slav och; ”Vill jag ha det på ett annat sätt?”

Jag får hyfsat ofta höra av människor i min omgivning att jag lever destruktivt, och om jag bara ändrar lite här och lite där så skall saker och ting med all säkerhet bli bra. Att jag känner för mycket, tänker för mycket och analyserar sönder allt så att jag på sätt och vis jämt är ett steg före mitt jag. Och att det är något dåligt.

Anledningen till att jag förmodligen sitter vaken alldeles för många timmar efter att de flesta av Er somnat för natten är ju helt klart att min dygnsrytm är totalt fucked up sedan flera år tillbaka. Det är svårt att vända på. Men det finns en till sanning, och den är något mer komplicerad och har inte alls samma underlag som en trasig dygnsrytm. Men det finns statistik i allt om man bara tränger sig djupare in i det där som fysiskt inte går att ta på.

Det är alltid med ett vemod som jag halvt avdäckad släpar mig till min horigt röda toalett, borstar tänderna, tvättar ansiktet och tar ut linserna. Och jag vill understryka sinnesstämningen vemod. När jag sedan släcker ljuset på toaletten och går tillbaka in i mitt lilla rum så kollar jag mobilen. Inga sms. Jag kollar msn, kommentarer…ingenting. Förstår att jag nu omöjligt kan hålla kvar krampaktigt vid det som nu är. För det ger ingenting. Inte ett jävla skit.

Jag är rädd för att avsluta saker. Att avsluta en dag, ett kapitel, ett möte. Att ta den sista muggen med kaffe. Jag är rädd för att inte ge ett skit. Jag är rädd för att inte längre betyda något. Jag är rädd för avsked, att skiljas från folk även om jag tror att vi möts igen. För det som precis var kommer aldrig igen. Relationer, en ärlig kram…jag är rädd för att avsluta min depression. Att släppa en sinnesstämning som jag ju faktiskt numera är tight polare och har ett fungerande samliv med. För att vi är ett så jävla snyggt par. Skönhet är allt.

Jag, som så många andra, är inte skapt för den här världen. Tiden har större makt än vad jag som varelse har, och den bjuder alltid över mig när mitt liv och min vardag auktioneras bort mot min vilja. Jag kan inte leva ut mina visioner. Jag kan inte behålla en dag för evigt och jag måste sova. Jag måste skynda, människor i min omgivning måste definitivt skynda och slickar tiden i röven. Jag tycker att det är äckligt samtidigt som jag vet att det är ett nödvändigt ont. Fast samtidigt som samtidigt nr. 1 råder så plågar det mig att konstatera att det faktiskt är så.

När jag, efter i bästa fall någon halvtimmes maniskt rotande i mitt tankeregister och kanske efter några tårar, får min väldigt välbehövda sömn och sover sött, så nalkas snart mitt nästa problem. Att vakna upp och påbörja något nytt. Missförstå mig rätt, innerst inne älskar jag när något nytt gror och man får en ny chans. Att träffa nya människor, göra dag och socialisera. Men så är det ju det där med att jag någonstans alltid vet om att det snart får ett slut. Allt gott får ett slut. Så jag söker mig gärna till det som är ont. Som jag slipper sakna när det tar slut, eller lär mig att leva med om jag skulle få det om halsen. Relationer som jag verkligen längtar efter att införskaffa får läggas på hyllan för jag vågar inte. Det gör bara ont. En kram tar slut. Vissa kramar är inte ens sådana som jag vill ha dem. Vissa kramar är hippokrater utan dess like och jag gillar ärlighet.

Jag kan inte förklara det så mycket bättre just nu. Men jag önskar att folk kunde förstå att var gång de fördömer mitt leverne, fördömer mina känslor och mitt sätt att tänka, så fördömer de allt jag har att gå på. Precis allt som leder mig någonvart och som gjort mig till den jag är idag. Jag må leva självdestruktivt, then so be it. För jag ser i alla fall, och jag känner. Jag är glad ändå för jag tycker att det är vackert. Jag ser så mycket vackert som jag vill visa för människor, men när jag gör det så har de inte tid. Och jag bleknar mer och mer och blir det jag aldrig ville bli. Du med men jag stjälpte i alla fall aldrig Dig på vägen dit.
[Cigarett ihop med stjärnhimmel, sov en stund]