Purrpurr

Usch vad det svider att jag inte får se The Stooges på Peace&Love i Bollnäs till helgen. Visserligen trivs jag med att minnas legender och stora musiker som de var då, och det är nog min enda tröst och ursäkt till varför jag än så länga missat de flesta som kommit min väg. Dessutom är jag jävligt rädd för att bli besviken.

Skit samma, det blir musik på Metaltown i alla fall och lär träffa en hel del folk vilket jag ser fram emot. Sedan ger jag mig upp till Stockholm för att hämta lite räkningar och slappa. Måste vara tillbaka här på fredag senast då jag jobbar lite igen, men innan dess har jag även lite folk i Stockholm att träffa. Inte lätt att vara populär alltså. Jag hoppas verkligen på helt ok väder.

För övrigt saknar jag lite romans i tillvaron, det hade varit supermysigt! Purr.

Så där ja, nu har jag jobbat mina fyra dagar, och är ledig till nästa fredag. Känns bra. Ikväll har jag även hunnit med lite uppvaktning hos min kusin som fyllde 20. Tiden går så fort.

Usch, en sak som är jävligt jobbig för mig är att jag väldigt sällan glömmer saker och ting. Jag är långt ifrån långsint, men däremot stannar en hel del händelser och ord kvar i min tankeverksamhet. Jag har suttit och tänkt tillbaka på alla nattliga samtal för knappt ett år sedan, hur mycket de fick mig att ändå faktiskt trivas något så när. Jag minns första kyssen med olika människor, precis vad jag tänkte sekunderna innan eller personens ögon. Vad jag tänkte när jag betraktade vissa. Jag längtade, saknade, beundrade. Det plågar mig, för det blir aldrig som jag tänkt mig, det skulle vara Du. Kyssen Du trodde var spontan hade jag förmodligen planerat flera timmar innan, kanske flera dagar, veckor.

Men nu är det inte längre värt något. Jag vet det. Nu faller en tår längs kinden, men jag försöker sansa mig medan jag sitter här med mor och hennes sambo. Hålla inne alla tårar för att smått bryta ihop snart väl i sängen och ensam på mitt rum. I mörkret. Det mörker som för några år sedan framkallade hemskheter, Jag var inte ens säker i mitt eget rum. När jag lärde mig att tända lampan i fönstret, när jag krånglade mig ur den fysiska paralyseringen så kunde jag kanske sova tryggt. Men inga lampor hjälper nu. Och de famnar som en gång fanns, som gjorde att jag äntligen kände mig hemma och så önskad är verkligen söndervittrade statyetter och dränkta i sprit.

Nu är det inte längre vårt. Jag är ingens, ingen är min och jag delar mig själv i två för att leva i min egen tvåsamhet. Det är det enda jag vet.

Började gråta natten till i lördags, min mor och jag satt uppe och vi pratade om just de här problemen. Om de som beblandat sig med mitt känsloliv det senaste året. Hur saker skett och vad som liksom hänt inom mig parallellt med detta. Vad jag sökt och söker. Och hon vet precis. Efter allt prat vart jag bara påmind om hur jävla hårt jag tagit saker och ting den senaste tiden, hur jävla ont det gjort och typ...vad jag aldrig kommer att få. Jag är fortfarande helt körd rent känslomässigt. Det har skadat mig mer än vad jag vågat tro, det har förstört mig. Jag kommer igen, men klumpen i halsen och ändlösa nätter med tårar förstör mig. Äter mig, och jag sväljer.

Nu snyltar jag den sista cigaretten av mor för i natt, kysser henne godnatt och går mot sängen och kudden som inte kommer att vara torr och sorgfri länge till.

Fyllecykel

Igår var i alla fall trevligt, Karin och jag kilade till Falkenberg på fest hos Elin. Mycket folk var det och det är alltid lika trevligt med tjejerna. De är underbara. Senare blev det mycket köande, det märks att man är i Falkenberg och det är sommar. Kom till slut in på Harry's, dansade lite, träffade lite folk från förr osv. Kom hem strax efter 04:00, kröp ned jämte mor som låg i min säng och sov två timmar innan det var dags att gå upp och jobba. Fan, hade glömt hur det känns att trampa iväg på cykeln till jobbet i stort sett direkt efter festande. Det är då man tvivlar på om man kommer ihåg hur man cyklar.

Slutade vid 14:00, kom hem och bytte om samt fräschade till mig innan vi stack iväg och tittade på fotboll. Brände axlarna lite, men det är lugnt. Imorgon väntar mer jobb, och jag är totalslut och sugen på sängen redan nu faktiskt.

Ett stort grattis till alla Davids idag, hurra.

Silent all these years

Jag har alltid sett mig själv som en ganska stark person på många sätt och vis. Jag ställer upp för folk så ofta jag kan, försvarar och medlar. Har lyckats stå upp för mig själv i mångt och mycket och bär på ibland väldigt tydliga ledaregenskaper. Jag har gått igenom en del traumatiska företeelser men ler ändå, och jag blir sällan sjuk eller låter mig kuvas av sömnbrist och andra ofördelaktiga tillstånd. Jag känner mig stark och värd.

Men ibland kommer jag att tänka på en av de saker som totalt raserar den där känslan, och det är de facto att jag plockas ned om och om igen. Av folk jag tycker jävligt mycket om. Vad har man för värde då? Jävla svin.

Vi blir väl alla då och då svikna av personer i vår omgivning, men ibland tar saker fan priset. Jag har alltid varit en given hackkyckling, någon man kan trycka ned och behandla illa för att sedan vänta sig att jag skall tycka att det är ok. Och det äckliga är att jag beter mig som om jag verkligen tycker att det är ok!

Jag har alltid varit den i släkten som åsidosatts, både på min mors och min fars sida. Till och med även som riktigt, riktigt liten. Jag har vid något tidigare tillfälle nämnt tidpunkten då min farmors död nalkades, och hon bad om ursäkt på sin dödsbädd för att hon försummat mig. Jag behandlades riktigt svinigt på både farmors och farfars begravning - ett tillfälle då man egentligen som släkt är ämnad att gå ihop och stötta varandra. Men det vet ju många att så är det ju tyvärr inte, om man kollar på alla arvstvister och liknande. Trots alla tårar i unga år och fram till nu p.g.a. ren elakhet och orättvisa så har jag bitit ihop och velat behålla friden med dem jag känner samhörighet och blodsband till.

Jag har alltid avgudat de kompisar som jag står nära, de som har en del av min vardag. Men faktum är att jag fått ta mycket stryk från sådana jag trodde vill mig väl. Saker som fortfarande gör ont. Utfrysning, men absolut inte minst att alltid vara personen vars brister och fel ständigt påpekas och klandras som något smutsigt. Jag har fått be om ursäkt för saker, vilket jag inte är rädd för. Men ibland ber man om ursäkt enbart för att än en gång hålla friden i spel. Det är ett jävligt orättvist spel och jag tror att det står typ 10-0 till deras fördel. Jag har alltid fått förklara mitt beteende till punkt och pricka i många situationer, men när andra sedan begår ungefär samma misstag eller vad det nu skulle kunna röra sig om så är det plötsligt inget att tala om. Jag vet inte hur många gånger jag varit med om det där! Och det är sinnessjukt utav bara helvete.

Och så alla dessa karlar. Jag lyckas enbart få kontakt med sådana som bränner mig. Och det är ibland heller inte ok. Men jag säger inget. Jag säger verkligen ingenting, jag stannar bara upp för mig själv, sitter sömnlös och söndergråten månad efter månad medan de tror att allt verkligen är rättfärdigat och klassikern - "ok". Jo men ja, jag klarar ju mig självfallet. Men hur peachy tror folk egentligen det är att för mig gång på gång önska folk all lycka och medgång, att med en stor fet jävla klump i halsen se personer vända ryggen. Och jag ler. Jag ler alltid för att det är det folk vill, men sedan när ingen ser så gör man det där som så många andra gör av helt fel anledning. Man faller ihop till en ynklig liten jävla pöl av värdelöshet och faktiskt tankar kring många jävligt tråkiga saker. Förmodligen inte fullt så tråkiga saker, men man är verkligen betrådd, sviken, skadad och sårad. Och trodde återigen att den här gången så får det ett annat slut. Man hoppas och hoppas men vem fan orkar leva på enbart hopp nu för tiden? Jag kan inte leva på enbart visioner av något andra har, jag kan inte leva på enbart känslan av att Du mår bra.

Man är själv alltid tillgänglig och redo att ge, och så får man ett finger tillbaka. Eller nej, ännu värre, man får inte ett skit. Jag hade hellre tagit ett finger.

Men varför blir det så här? Varför, om jag nu är så jäkla stark som jag många gånger inbillar mig själv, står jag och tar en jävla massa stryk utan att slå tillbaka eller utan att säga ifrån? Är det så jävla konstigt att man ibland vill be allt och alla att dra åt helvete? Men man gör det inte...för det känns ändå inte som att de skulle reagera. Så varför slösa energi...

Fast visst har jag tänkt om en del. Jag orkar inte längre höra av mig på samma sätt till sådana som hardly don't give a fuck. Seriöst, hädanefter skall jag verkligen införa något i form av "Vill Du ha mig i Ditt liv, visa det". Jag skall i alla fall försöka. Känner man att man inte kan ge mig det, så är det väl bara så. Tough luck, för jag vet att Du/Ni som i sådana fall känner så, lämnar ett ofantligt stort tomrum i mitt hjärta och liv. Jag går säkert under halvt, men samtidigt får det inte vara så här. Såvida man inte är en jävla fitta så förstår man givetvis detta.

Hemma

Så fick jag äntligen komma ned till västkusten igen. Det var fullt på de flesta tåg, och jag fick därför först ta ett tåg från Stockholm till Hallsberg, sedan från Hallsberg till Herrljunga och till sist Herrljunga-Varberg. Kom fram 21:15 efter nästan sex timmars tågfärd, vi åt och pratade lite innan jag fick lite sömn. I torsdags åkte jag in till Varberg för att träffa Karin, och passade på att hälsa på Madde och Elin som jobbar i Varberg. Vi bestämde att vi skulle köra till Falkenberg på kvällen och försöka få ihop nästan hela gamla tjejgänget för att käka glass på Skrea strand eller något.

Efter många om och men så körde jag ut vår Volvo C70 Cab. Vilken skön känsla att sitta i en öppen bil här på kusten. Jag hämtade upp Karin och Marie, och inne i Falkenberg så mötte vi även upp Madde, Elin och Emma. Två av oss fattades, Malin uppe i Stockholm och Sara som befann sig i Värmland någonstans. Vi köpte massvis med godis, chips och cola, körde ned till stranden och satte oss med vy över havshorisonten. Mycket trevligt.

På midsommarafton så stack mor och jag in till Varberg då hon tyckte att jag skulle ha något nytt på mig på kvällen. Det blev en vit jeanskjol, hurra. Sedan på kvällen så gick vi bort till mors och hennes sambos kompisar, ett stort sällskap med fjorton tillhörande ungar. Hjälp. Men det gick bra, och jag fick i mig lite mat, öl och baileys innan Karin kom och hämtade mig. Vi körde till Falkenberg och Slätten där bl.a. Emma och Elin var. Folk var fulla, vi drack öl och spelade lite kubb och hade trevligt. Alldeles lagom. Sedan åkte Karin och jag hem runt 00:00.

Idag skall vi på fest hos Elin och sedan ut på krogen. Jag är dock jävligt trött men samtidigt inte den som bangar p.g.a. något sådant tramsigt. Dessutom skall jag jobba imorgon, och börjar 07:00. Men njetski, är det fest så är det. Kan hända att det är bilkörandet som gjort mig matt och trött, vi tog en rejäl sväng idag med bilen, passade på när det var fint. Det var extremt nära att jag kom in i en poliskontroll, jag blev rejält nervös och mors sambo sade att jag tappade färgen i ansiktet, men som tur var så slapp jag med nöd och näppe. Det tackar man för!

Sedan skall jag även jobba måndag-onsdag. Nästa helg tänkte jag spendera i Göteborg och besöka Metaltown. Min storebror ville ha förstärkning i öldrickarlaget, de skall tydligen sitta ett rejält gäng utanför, och sedan kila in när det är något band som är värt att se. Var sjukt trevligt förra året. Kom dit Du med!

Och så några hårbilder:

Stress som vanligt

För en vecka sedan så tog jag tåget in till stan runt 14:00. Vädret var underbart, och jag satte mig på trapporna vid Björns trädgård efter att ha shoppat på Systembolaget. Tittade på småfåglarna som studsade omkring och tände några cigaretter innan jag fick sällskap som jag suttit och väntat på. Johan var på snabbvisit från Västerås, och efter att jag vilselett oss till ett stängt BO i rask takt så hamnade vi på Snaps uteservering. Två öl och lite tjöt hann vi med innan jag följde honom till Gotlandsgatan och tog farväl.

Gick tillbaka upp för Götgatan och funderade på vad jag nu skulle göra. Ställde mig utanför Willys och ringde David. Jag hade tur med timing då han var lite längre ned på samma gata, och på väg till Vitabergsparken vilket passade mig perfekt. Vi slog följe och anslöt oss till lite folk där, och sällskapet växte med timmarna. En Emanuel dök upp, och lite senare sprang jag och mötte Jasmine.

Jävligt trevligt häng, men sedan följde jag med Jasmine hem innan vi kilade in till stan igen för att förfesta hos Morgan med Paulina och Jenny. Jasmine och jag stannade kvar en bra stund innan vi gick vidare till Marie Laveau och 80's för att svettas lite och ha trevligt.

Pratade i telefon med mor när jag kom hem vilket blev rejält sentimentalt då jag bad om ursäkt för några år tillbaka, en tid då allt var förgäves och jag gav nästan inte mor någon annan respons än apati. Det var skönt att på sätt och vis få det ur världen, det har tyngt både min mor och mig i flera år.

I tisdags mötte jag upp Jasmine och Andrea på Stureplan (my favourite) och vi äntrade Justin Timberlakes efterfest på Hell's Kitchen. Snacka om trams att inte dyka upp på sin egen efterfest, men vad mer förväntar man sig av sådana där stollar? Champagne och öl blev det i alla fall innan jag avlägsnade mig strax efter 02:00, tog en taxi till Slussen och sedan buss hem.

På det sov jag några timmar för att vakna 07:15, gick upp och diskade och begav mig sedan in till stan där jag skulle sitta hårmodell på Moc, Åsögatan. Jag har verkligen varit i behov av en klippning ett bra tag nu, och klippning blev det. Sabina som klippte mig höll på i två timmar vilket gjorde mig extremt sprallig och rastlös. Men en high tech-frisyr blev det, och vid 12:00 kunde jag kila hemåt, packa snabbt och få i mig lite mat för att sedan stressa in till stan och t-centralen där mitt tåg väntade.

Nu hinner jag tydligen inte skriva mer, för nu skall jag vara chaufför. Återkommer snarast.

Glad midsommar

Favorit i repris.

Jag kommer att uppdatera alldeles strax, till dess får Ni har en fin helg.

Bilddagbok

Just det ja. Jag har även skaffat mig en bilddagbok. Kika in om Ni känner för det. Nu är det godnatt.

Everybody loves a chubby dude

Så för alla som älskar Turbonegro väntade det en trevlig tillställning i onsdags kväll på Marie Laveau. De hade releasefest för sitt nya album Retox, och bandet skulle vara på plats för att DJ'a och ha sig. Jag hade redan tjuvlyssnat på albumet en vecka innan det kom ut, men det kändes ändå kul att gå dit.

Jag mötte upp David vid Slussen och vi kilade vidare till Marie Laveau där vi träffade två av hans kompisar, två himla trevliga tjejer. Efter en stund kom även Ingemar och vi drack öl, öl och öl. Det spelades hyfsat bra musik och stället var fullt.

Jag gick fram till scenen och ropade på Hank von Helvete som, för er som inte är insatta, sjunger i bandet. Jag ville bara påpeka att jag tycker att de är underbara som fan varpå Hank ger mig en puss på munnen. Maken till en mindre sexig människa finns nog nästan inte, men det känns ändå som en stor dygd för mig att ha fått en kyss av tjockisen! Sedan gjorde han förmodligen narr av min dialekt och utbrast "underbart" flera gånger i mikrofonen, och efter att jag fått säga det en gång själv också så begav jag mig tillbaka till baren för mer öl.

Vi avrundade kvällen med någon timme på Kelly's, sedan skulle jag ha mitt fettomål på McDonalds innan jag sprang till bussen runt tre-fyra.

Idioter överallt

Det här har jag försummat en hel del den senaste tiden, lite tråkigt. Men jag har på sätt och vis inte lyckats med att bunta ihop alla känslor och intryck, jag har gått runt och varit jävligt arg och less p.g.a. olika saker och sovit bort dagarna, eller städat.

Jag är sjukt pank nu egentligen, det blev så illa att jag blir ensam i min lägenhet här i sommar och därför får stå för hela hyran själv och andra tillkommande kostnader. Detta är egentligen ekonomiskt sett omöjligt för mig som student med sommarlov, men jag har fått sälja av fonder (får huvudvärk av att tänka på hur mycket) och även fått ta lite av min skatteåterbäring. Jag skiter i hur gnällig jag än må låta, men jag har haft ett sådant förskräckligt oflyt sedan jag flyttade hit upp så det finns fan inte. Karlar är ta mig fan idioter, på riktigt. Pengar är otillräckliga, orken finns ej och vid vissa tillfällen har även vänner svikit. Mitt upp i allt har jag lyckats att slarva med mediciner och skit vilket inte gör saker bättre.

Jag vet att jag är slarvig. Jag kan vara enormt slarvig, men jag vet att jag har rätt till att vara arg. Jag har rätt till att vara så jävla rasande att jag skulle kunna förvandlas till en Godzilla, bege mig in till fucking jävla Stockholm och trampa ned halva stan. Käka lite människa. De duger ingenting till ändå, lever är det enda de gör (ungefär som barnen i Afrika som bara svälter liksom).

Haha, Erka.

Förra helgen kommer jag inte ihåg vad jag gjorde på fredagen, men säkert inget alls. Om det inte var då jag fikade med Malin och Karin. Jo, så var det. Sjukt trevligt. Vi snackade gamla minnen vilket är himla kul. Jag älskar dem båda.

I lördags stack jag in vid tio till Bröderna Ohlson där tre falkenbergare satt och längtade efter mig. Det var skönt att vara ute med tre pojkar, vi drack öl och snackade musik. Sedan träffade jag på Ingemar som lockade med oss till Harry B James. Där satt vi och klagade på musiken, snackade mer musik och drack mer öl, såklart. Sedan tog Ingemar och jag t-banan efter att ha testat automaterna på perrongen (vilket resulterade i en chokladkaka och en pucko), och innan jag kunde ta bussen hem så sjöng en herre ballader för mig på tåget. Lovely, jag höll på att kissa på mig av skratt.

Söndagen var nog lugn tror jag. Sedan körde jag ned i diket med min dygnsrytm genom att vara vaken i ca. 32-38 timmar. Jag var på så kasst jävla humör att jag helt enkelt inte kände för att gå och lägga mig. Ja just det ja förresten, det var då jag fikade med Malin och Karin.

Fuck it.

That's when I reach for my revolver

Kolla här. Jag är oskyldig. Men jag befann mig mitt upp i allt tumultet efteråt. Kul!

Juni

Nationaldagen, för egen del, var lugn. Jag tog det lugnt dagen innan också. Den sjätte juni mötte jag upp underbara Jasmine i Tantolunden på eftermiddagen. Vi satt där en stund med lite annat folk i värmen och drack vatten varvat med cigaretter. Efter någon timme eller två tog vi initiativet att gå och handla lite mat och så fixade Jasmine resten hemma hos sig. Fick chansen att säga hej till hennes Adam (Ädamm) som snart tydligen åker hem till the US eller liknande. Jag blev störtmätt, trött och åkte hem vid halv tolv.

Några demonstrationer märkte jag inte av, och det är väl lika bra. Ibland förstår jag inte grejen. Jag tycker mest att det är pinsamt, onödigt och jobbigt. Högerextremisternas religion dog ut för femtio år sedan, och vänsterpacket drar i fel trådar. Varför kan de inte bara hålla sig hemma, alternativt anordna rejäla och offentliga death matches eller något. Man hade kunnat göra sjukt mycket pengar på det, med bets och skit. Tål att tänkas på till nästa gång.

Lördagen dessförinnan var helparty. Jag anslöt mig till Jenny, Paulina, Paulinas Simon samt David på Debasers uteservering. Där satt vi och drack öl och tittade på när en poserkille ramlade i vattnet när hans hippa båt skulle slussas. Det var sanslöst roligt, och jag tror att det finns bildbevis någonstans. Tänk vad ölet kan flöda när man har trevligt, vi blev halvt förvånade när notan kom in. Efter att ha övervägt springnota några minuter så gick vi till Marie Laveau och 80's. Vi dansade som galningar och jag blev riktigt berusad. Till slut bangade alla förutom David och jag, och i samband med att de andra gick hem så kilade vi vidare till Rocks. Där blev jag ännu mer full, och dansade ännu mer.

Efter klubbandet tyckte jag att det var lämpligt att luta mig bakåt mot Maria Magdalena kyrka och ta en cigarett. Jag tyckte också att det var mycket lämpligt att klättra över ett högt staket och in på en grav, just för att kunna tyda texten. Jag höll nog på att slå halvt ihjäl mig när jag skulle tillbaka över. Men det vore ju bara en bagatell. Tio minuter senare stod jag och höll mig i räcket som hindrar fulla människor från att ha fritt tillträde till Saltsjöbanans spår. Jag kaskadkräktes, och sedan var det inte mer med det. Min buss kom, och jag fick äntligen komma hem.

Söndags morgon, jag vaknar av att telefonen ringer. Jag tittar på den och trycker instinktivt av. "Malin". Jag tittar på klockan och den är 10:35. Jävla skit, jag hade försovit mig. Jag rusar upp ur sängen, springer in till garderoben och drar på mig ett par gamla jeans och en t-shirt. Ringer upp Malin och ber om ursäkt för att jag försovit mig och försäkrar henne om att jag kommer in till stan så fort jag kan, där vi hade stämt träff 10:30.

Det var Gröna Lund-dagen. Jag hade kanske sovit tre timmar efter en karatefylla, vaknade med sminket kvar och sprängande huvudvärk. Hela jag skakade medan jag tvättade bort det gamla sminket. Det tog nog knappt sju minuter från det att jag sprang ur sängen till att jag sprang till tåget med solglasögon för att dölja mitt hemska anlete så mycket som möjligt.

Det var en trevlig dag, jag mötte till slut upp Malin och vi tog en promenad från Slussen till Gröna Lund. Letade reda på resten av tjejerna (Jenny, Paulina och Jasmine) och sedan var det bara att vara bakis och glad. När vi sade hej då till Gröna Lund så promenerade gravida Malin och jag till stan igen. Det var mysigt. Vi har umgåtts sedan sexan i högstadiet. Det slutade med att vi satte oss på Debasers uteservering, och jag fick min dagen efter-öl.

08:or måste ju vara totalt jävla urkorkade. Seriöst, ni vet inte vad en katapult har för funktion, right? Den fjongar iväg något. That's it. Jag tog med Jasmine till kön till en åkattraktion som kallas för "Katapulten". Eftersom vi har en likadan på Liseberg som heter "Uppskjutet" och som dessutom är högre, så brydde jag mig knappt om att titta på den för jag visste att jag klarade av att åka den utan problem. Visst, jag är rejält höjdrädd, men det går ju så fort när man är där uppe. När vi väl satt på, och jag trodde att det roliga var slut, så hissades vi sakta uppåt. Jag förstod först inte, men sedan började hela min kropp skaka och jag höll på att få hjärtklappning. Jag tittade på Jasmine och sade att jag önskade att den bara hade fortsatt rakt upp i det fria från första början så jag slapp genomlida det som skulle komma. Nä, då hissas vi ända upp, för att de sedan skall köra ett jävla fritt fall på den. Katapulter gör inte så! Fuck you säger jag bara. Fast jaja, det som inte dödar det härdar. Och tvärtom.

Födelsedagen förra veckan var smärtfri. Jag fick ett blommogram från mor och hennes sambo. Tio röda rosor, och det gjorde min dag kan man väl säga. Jag älskar blommor, nästan över allt annat. Det ramlade även in en hel del grattis-sms och samtal, och dessutom till och med en virtuell kyss från utlandet! Det är ju helt fantastiskt. På kvällen satt jag och åt kakor, godis och glass i min ensamhet. Men det kändes bra, ändå. Häromdagen fick jag även ett brev på posten med några teckningar som min 5-årige lillebror Martin målat åt mig. Bildbevis på teckningar plus rosor återkommer jag med.

Det är inte lätt att vara heterosexuell nowadays i vårt så medvetna och upplysta samhälle, I tell you. Det är något jag ägnade tankarna åt ganska mycket förra veckan. Mer om det senare.

Att befinna sig i Döda vinkeln är fruktansvärt plågsamt, jag vågar svära på att det är ungefär lika jobbigt som att inte ha möjlighet att ställa fram mat på bordet åt sina kiddos varje dag eller att långsamt tyna bort. Det är nämligen en psykisk version av det sistnämnda. Vissa säger att man borde lära sig att se döden som vacker och så där, och jag kan delvis hålla med. Men den förlorar sin charm när man är död redan långt innan man förlorar sina 21 gram eller vad det nu skulle kunna röra sig om.

"Glömde" ta mina chill pills i några dagar eller kanske en vecka, konstigt nog har jag inte gråtit ett skit sedan dess, tror jag (förutom nu när jag skriver om det). Däremot har skakningarna och svagheten i kropp och själ känts tillräckligt påtagligt, men som tur är börjar det avta sakta men säkert. Jag får nog glädja mig åt att personer i min omgivning förhoppningsvis har det sweet and dandy i sommarvärmen, och att jag är ett jävligt vackert lik åtminstone.