Free bird with a gun

Gick strax efter fyra på morgonen i söndags i Falkenberg på blöt kullersten. Käkade mos vid torggrillen med S efter en blöt och mestadels trevlig utekväll i hemstaden, och sedan skulle jag gå till A då jag lovat sova hos henne.

S hann berätta en sak innan jag gick på den jävla kullerstenen med något matta men bestämda steg, en sak som bekräftade att den där respekten ändå lyste med sin frånvaro. Precis som jag visste och sade att den gjorde. Jag avskyr fega människor, och Hon tycks vara livrädd för mig nu, rädd för att inleda någon form av konflikt med mig. Ändå behandlar hon mig respektlöst. I början blev jag upprörd men när jag nu börjar förstå att det är en skitsak för mig när allt kommer kring så låter jag det bara passera. Jag är cool med det men det finns inte längre plats för oss att vara vänner. Dessutom har jag varken tid eller ork att spendera på sådan jävla skit.

En stund senare satt jag i A's fåtölj med ett glas vitt i handen och hade grava poblem med att hålla mig vaken. Somnade till slut i hennes soffa med jackan på.

Jag måste verkligen sova fler timmar.

Idag lämnade P Sverige. Det är jobbigt, men nu börjar jag förstå att jag är fri - att jag varit fri hela tiden. Helst av allt så hade jag hållit mig borta från andra och fortsätta som innan. Att låta den enda som gör mig glad vara P.

Jag måste göra mig sjäv den här tjänsten, för första gången. Han är borta och jag är här. Fri.

Orkidé i köksfönstret

Just nu skulle jag vilja vila i flera, flera dagar. Det är så fruktansvärt mycket som far runt i skallen på mig nu för tiden och det gör mig nervös och ibland förtvivlad men samtidigt upprymd och nyfiken.

Jobb, men inget jag tänker skriva om här och nu.

Lägenhet. Paulina har flyttat ut och nu sitter jag här. Det är rätt skönt att bo ensam dock, och jag skall göra om här lite vilket känns riktigt roligt.

Han. Han drar snart. Jag vet inte om det kommer att kännas jobbigt den dagen då jag vet att han sitter på flyget, men just nu så har jag läget under kontroll. Vi har fortfarande en fin kontakt och det är väl kanske det som räknas i det här läget. Risken är väl dock att han flyter med i strömmen där borta och vi glider isär. Men då blir det så.

Serotonin. Jag har gjort det man absolut inte får göra. Eftersom jag har sjukt kasst minne så kan jag inte säga exakt tid, men jag har inte tagit mina tabletter på kanske två veckor. Nu är jag rädd för vad jag håller på med, även om det inte varit i ren avsikt att göra så här. Men jag tycker mig åtminstone inbilla att det känns hyfsat stabilt.

Och nu ligger jag här i min nybäddade säng. Jag började städa direkt när jag kom hem medan jag tvättade, och slutade vid 23:00-tiden. Allt är rent, även jag. Och jag kan inte annat än tänka lite som så att - varför har jag det så här? Jag är ju ändå ensam. Jag känner nu att det finns inget jag hellre vill än att dela det här med någon. Ett städat hem, att fixa i ordning lägenheten, rena lakan och nytvättat hår. Jag har aldrig velat det så mycket som nu och det gör mig alldeles galen för det finns ju ingen. Det har aldrig funnits någon, inte här hos MIG. Bland mitt. Det är alltid jag som gått till Er.

Om jag bara fick, snart.

Not knowing the way home

To know that this is one of those nights when you're on your own, is one thing. To know that, and also starting to accept that fact, is an other. I don't know what's best. Either to hide behind shades, or hiding from oneself. I guess I would prefer the shades by now.

I'm deeply grateful for getting rid of a lot of shit, I am a way more stronger person today than I ever thought I would be. It's not enough though and it bugs me because right now I'm doing my best and more than that. People are slowing me down and I hate it.

It's one of those nights when I get reminded that this is kind of complicated and right now, no one can tell me anything I don't already know. I have to be my own supervisor, completely.

I have to be superior.

We were sparkling II

Satt vid statyn på Kungsportsplatsen, gömde mig i skuggan p.g.a. den outhärdliga hettan i Göteborg som varat i flera dagar och mp3-spelaren var min bästa vän. Jag var stressad, hade ångest och var ledsen. Fast ändå glad. Jag hade spenderat mycket pengar de dagarna, besökte festivalen West Coast Riot på torsdagen, var hemma hos far på fredagen och på lördagen satt jag utanför Metaltown. Det var efter WCR som jag träffade P. Det var ett kärt återseende, jag kunde inte vara gladare än så just då.

På fredagen sågs vi inte, och inte heller på lördagen. Jag fick ett litet breakdown på natten efter krogen då jag satt med en god vän i en park. Tårarna sprutade och jag kunde bara inte fatta vad som hände med mina känslor. Givetvis skickades ett sms iväg och han ringde upp direkt. Jag hade totalångest inför vårt farväl, hur det nu skulle yttra sig, han försökte lugna mig och sade att vi skulle ses dagen efter innan jag tog tåget upp till Stockholm igen. Det blev några få timmars sömn. Dagen efter var jag totalförstörd. Jag grät, tog en dusch, snyftade och försökte fräscha till mig så gott det gick. Jag packade mina grejer, kände mig stressad och tog bussen till centralstationen för att lämna in min väska.

Så satt jag vid statyn. Efter många om och men fick jag tidigare kontakt med P som låg och sov och då han bor vid Kungsportsplatsen så sade jag att jag skulle vänta på honom där. Med min mp3-spelare och människor som kom och gick. Det gick tio minuter efter att jag hade satt mig, och så femton. Jag började bli ännu mer stressad, hade ont i kroppen och satt på sten. Tog cigarett efter cigarett, fimpade, släckte, drack vatten och tog en ny. Slöt ögonen och somnade nästan. En unge sprang fram och skrämde mig, jag kände för att klippa till kräket. En yngre karl började prata med mig lite då och då, jag svarade men orkade inte prata med någon egentligen. En tant med tourettes satt på torget framför och skrek åt folk som passerade förbi henne. Två killar satt och skrattade åt henne. Jag ville gråta. Efter kanske fyrtio minuter så skrev jag ett sms varpå han svarade med att han bara skulle klä på sig. Han var jättetrött och hade somnat om. Efter allt som allt drygt en timme kom han till mig. Jag var sammanbiten, en aning sårad, stressad p.g.a. mitt tåg jag hade att passa.

Vi satte oss och åt. Pratade om allt möjligt över en öl och jag kände mig lättad igen. Han frågade hur jag mådde och jag svarade att det var rätt så OK. Han sade att jag åtminstone såg ut att må bra, att jag var fin. Alla komplimanger jag fick den stunden gick in genom ena örat och ut genom andra, som alltid annars. Det är svårt att smickra mig ibland, särskilt när jag är sammanbiten och därmed blockerad.

Jag pratade om mina drömmar, han om sina. Han gick för att köpa varsin öl till och kom även ut med en tårtbit vilket var lite smårart då jag berättat att jag älskar tårta och vi hade snackat om att göra en tårta tillsammans. ”Now we don’t have the time to make our own cake so I just thought we could eat one instead”. Så chokladtårta och öl. Stress. Jag log men tittade på kloclan och till slut skyndade vi oss till centralstationen där jag hämtade ut min väska och missade tåget. Livet var piss och jag ville försvinna. Han följde med mig när jag försökte få tag på någon som helst färd tillbaka till Stockholm men det var lönlöst då det var söndag och dessutom ganska sent på dagen. Jag bokade en resa till dagen därpå och gick ut för att ta en cigarett. Han stod och retades lite lekfullt med mig, sade att jag givetvis kunde stanna hos honom över men jag sade att jag antingen skulle ringa min storebror eller far. Han höll om mig länge och sade att han hade en deadline att jobba på. Jag bad honom att gå efter att vi bestämde att vi kanske skulle kunna ses dagen efter innan mitt tåg istället. Såg honom gå iväg, försvinna.

Vaknade upp hos far morgonen därpå, efter en ganska så jobbig natt. Satte upp håret och gjorde mig i ordning åter en gång. Fick kontakt med P en stund innan jag gick till spårvagnen på Opaltorget. Skickade även ett sms på vägen dit om att jag stack in till stan. Halvvägs till city förstod jag att vi inte skulle ses mer. Han hade suttit uppe hela natten med jobb och var tvungen att gå och lägga sig. Ångesten kom igen och jag fick ha på mig mina solglasögon för att dölja några tårar. Hoppade av vid Brunnsparken och stod där en stund bland alla människor. Tårarna vällde fram men jag skötte det så diskret som möjligt bakom mina spegelglas. Skrev till kompisar och alla bad mig komma till Stockholm fortast möjligt för några varma kramar. Så, jag botade min ångest med att köpa ett par högklackade pumps, och inhandlade även ett svart block plus penna i vilken jag skulle skriva ned allt jag kände på tåget hem. Även där kom tårarna.

Väl i Stockholm blev jag mött av Sami och Paulina i solen utanför centralstationen. Jag fick grymma kramar och vi hoppade in i Samis Mustang. Jag satt i framsätet med rutan nere och rökte. Kände livet återvända, blåste liv i mina lungor och solen värmde min själ igen. Vi satte oss på Debasers uteservering och drack öl och sangria. Jag var nästan hemma igen.

Jag har väldigt svårt för sådant där...undvek han mig med vilje, eller blev det bara så? Jag vet att han lever ett flyktigt liv, hela han är flyktig på något vis. En drömmare, alltid på väg någonstans. Men folk säger att jag hittar på ursäkter till andra. Att jag, när jag blir sårad, täcker det med försvar åt de som gjort mig ledsen. Och jag offrar allt – pengar, tid, energi, kärlek, när potten är osäker och kanske inte ens min. Men det är väl så jag spelar antar jag.

Dags att vinna snart?

Nobody's baby now

Vi fick kontakt på nätet. Han var en jäkligt trevlig och intressant kille med glimten i ögat (skriften). Jag trodde nog aldrig att det skulle bli så här, alls. Vi skrev rätt ofta och mycket med varandra, diskuterade både det ena och det andra och kom bra överens. Ibland hördes man inte på några dagar och det blev liksom att jag längtade till den där nästa gång då man satt och fördrev lite tid med att skriva till varandra. Såg några bilder och han hade helt klart ett fördelaktigt utseende.

Jag hade bilat ned med vänner och bekanta från Stockholm till Göteborg där P bodde. Landade lagom mör i min storebrors lilla studentlya på sexton kvadrat, tog ytterligare en öl medan jag städade stället. Pallar fan inte med att min egen bror bor i en jäkla röra som det är ibland när man kommer dit. Tillsammans gick vi till Kellys med brors tjej, tog en äcklig pizza och några öl. Jag satt nästan och somnade varpå jag fick i mig två Irish Coffee och sedan var jag fit for fight igen. Jag fick med mig mitt sällskap till Sticky Fingers då jag visste att P skulle vara där. Och jag ville verkligen träffas, det kändes som att det var dags och jag visste att vi skulle ha riktigt kul.

Jag såg honom några meter från mig efter att vi skickat några förvirrande sms. Ryckte honom i jackärmen för att visa var jag satt och jag blev lite smått nervös och berusad med detsamma. Ändå kunde jag inte riktigt sluta le när vi väl hade funnit oss i diskussionens trygghet. Kunde andas ut, allt flöt på och kändes naturligt och bra. Han kanske slog på sin kaliforniska charm, men han kändes samtidigt genuin och äkta. Prestigelös.

Sticky stängde och vi två gick därifrån. Jag tror att vi höll hand ibland och första kyssen kom nog någon gång då med. Vi yrade runt på Göteborgs gator, solen började gå upp och vi lade oss någonstans vid grönsakstorget på en stor stengrund framför någon byggnad. Tittade på moln, pratade, höll hand, kysstes, skrattade. Vi gick hem till honom då jag var tvungen att låna toaletten. Jag låste in mig och till slut fick vi hjälp av hans roomie som fick ut mig. Vi två satte oss i en soffa, pratade och höll hand. Jag ville inte lämna honom. Aldrig, utan jag ville vara kvar i den där stunden för alltid. Till slut fick vi ändå gå ut igen, klockan var kanske nio på morgonen och han var tvungen att jaga mat innan han skulle åka till Frankrike. Jag tog taxi till min brors lägenhet.

Några veckor senare satt jag på Pet Sound Bar. Min vän Betty var tillfälligt i stan och vi sågs där för några drinkar. Vid midnatt skulle jag möta P på centralstationen då hans tåg från Göteborg kom fram. Jag ställde mig på perrongen och väntade. Var nervös och förväntansfull.

Han stannade till på tisdagen veckan efter, och det var då han lämnade mig varpå jag inte kunde hindra tårarna från att tränga sig fram ur min förnekelse. Jag skulle ju inte fastna. Hade inte träffat en kille på sex månader ungefär och det gick ju så bra. Så kom P. Gav mig det jag så sällan fått eller känt. Hela helgen var underbar och rolig. Jag blev så otroligt glad av honom. Av att se honom och känna honom.

Vi skrattar mycket tillsammans, P och jag. Nu vet jag inte om vi kommer att göra det något mer. Sist vi träffades var förra helgen då jag var nere i Göteborg. Han var tråkigt nog ganska upptagen så vi träffades inte så mycket, men på söndagen innan jag missade tåget så köpte han tårta och en öl på en uteservering åt mig. Vi hade pratat om att vi skulle göra en tårta, och då vi inte hann göra det så menade han på att vi kunde äta en åtminstone. Jag kunde bara le men jag kände mycket vemod. Räknade ned minutrarna till vi aldrig skulle ses igen.

Jag vet inte om jag är förtjust i P...eller i situationen, i sammanhanget. Det är det som är mitt dilemma och har varit den senaste veckan. Men minutrarna är slut för länge sedan, timglaset går inte att vända och ett liv försvann.

Does the flap of a butterfly’s wings in Brazil set off a tornado in Texas?

En till bra pappa

Jag har förmodligen inte brytt mig om Michael Jackson på tio-femton år. Det han levererat musikmässigt har inte fallit mig i smaken och resten bryr jag mig inte ett uns om. Det är heller inte så att jag brukar sätta på en gammal MJ-platta hemma men jag tillhör väl de som lyser upp när det helt plötsligt spelas Michael Jackson på offentliga platser. Det gamla är ju dessutom fasligt dansvänligt.

Om det är något jag ägnat mina tankar åt så är det nog den mediala häxjakten kring Michael Jackson som berört mig, för jag tycker att det är fel samt jobbigt att bevittna. Men det finns ju så många fler än MJ som utsatts för detta fenomen, tänk Lady Di.

För mig är han en slags musiklegend, med tanke på det han en gång presterade och inte mindre alla de människor som han har inspirerat till att göra något av sina ambitioner. Och det är fint. Jävligt fint tycker jag. Men att MJ dött p.g.a. en hjärtattack...klart det är sorgligt, men som jag skrev i början – jag har inte brytt mig om MJ på tio år. Det är jättefint med olika ceremonier med kändisar som avtackar en vän och kollega, och det är jättetragiskt att se en dotter hulka fram inför pressen att hennes far var bäst men rent generellt – vems föräldrar är inte ”bäst”?

Jag känner även lite att det känns lite hyckleri över det hela, som när alla andra människor tar sina sista andetag. Plötsligt står man upp för den bortgångne. Man berättar hur otroligt fantastisk personen är, hur unik och välförtjänt hon eller han är. Hur många säger sådant där när en människa väl har livet i behåll? Inte många.

Frågan är om det var någon form av upprättelse för MJ’s skull. Hans dotter säger hur bäst han är. Han kan alltså ha en normal relation till ett barn. Kanske var alla de där rykten runt MJ falska? Skulle det kunna vara så? Oj då.

Alltså, ibland önskar jag bara att folk kunde sluta upp med att röra i skiten så att den luktar mer. Låt det vara, låt det passera. Gör något vettigt och något som är fint på riktigt istället. Gör så här:

Varma stormar

Jag börjar vänja mig vid att leva i total förvirring nu. Det är liksom aldrig något som är riktigt på det klara men det kanske är precis så det skall vara också. Att utvärdera föregående veckor känns alltid som ett jäkla forskningsprojekt och jag vet inte om det är nödvändigt egentligen, men ibland behöver jag i stilla ro reda ut lite saker som händer runt omkring mig. Det är kanske bara att låta det flöda som allt annat.

Jag saknar honom något fruktansvärt. Snart är han på andra sidan Atlanten och det finns inte så mycket att göra åt saken. Eller rättare sagt – inget. Det måste bli så här, för det är dålig timing som fan och att följa sina drömmar är så mycket mer än en flyktig liten korttidsromans. Jag önskar att jag fanns med i någons drömmar någon gång. Att jag var en del av en plan som åtminstone sträcker sig något eller några år framåt. Det vore synnerligen trevligt.

Jag kände mig inte hämmad med honom. Jag tror att han lyckades ta fram några av de bästa sidorna hos mig. Vi hade fruktansvärt roligt, han fick mig att skratta och trycka min kind mot hans lite när som, för nära honom var allt jag ville vara. Hans ambitioner och drivkraft inspirerade mig och att han har ADD var bara ytterligare en charmig liten detalj med honom.

Det största dilemmat, egentligen, är att jag inte riktigt vet om det är personen jag föll för, eller sammanhanget. Jag har inte träffat någon på ungefär sex månader, och dessförinnan var det bara trassel och inte alls något värt att nämna. Jag valde för sex månader sedan att vara själv ett tag och det gick bra. Det har känts bra om än något ensamt. Givetvis faller jag då direkt när någon stormar in i mitt liv, är bäst och ger mig närhet, trygghet, värme och en hand att hålla. Kanske är det inte värt att analysera huruvida det är personen eller sammanhanget som gör mig alldeles varm men även bedövad i kroppen. Jag vet i alla fall att han väckte mig ur något och jag har nog inte känt mig mer redo än så här på väldigt länge. Förmodligen aldrig någonsin innan även om jag trott det. Jag kommer aldrig ångra att jag träffade P.