Nobody's baby now

Vi fick kontakt på nätet. Han var en jäkligt trevlig och intressant kille med glimten i ögat (skriften). Jag trodde nog aldrig att det skulle bli så här, alls. Vi skrev rätt ofta och mycket med varandra, diskuterade både det ena och det andra och kom bra överens. Ibland hördes man inte på några dagar och det blev liksom att jag längtade till den där nästa gång då man satt och fördrev lite tid med att skriva till varandra. Såg några bilder och han hade helt klart ett fördelaktigt utseende.

Jag hade bilat ned med vänner och bekanta från Stockholm till Göteborg där P bodde. Landade lagom mör i min storebrors lilla studentlya på sexton kvadrat, tog ytterligare en öl medan jag städade stället. Pallar fan inte med att min egen bror bor i en jäkla röra som det är ibland när man kommer dit. Tillsammans gick vi till Kellys med brors tjej, tog en äcklig pizza och några öl. Jag satt nästan och somnade varpå jag fick i mig två Irish Coffee och sedan var jag fit for fight igen. Jag fick med mig mitt sällskap till Sticky Fingers då jag visste att P skulle vara där. Och jag ville verkligen träffas, det kändes som att det var dags och jag visste att vi skulle ha riktigt kul.

Jag såg honom några meter från mig efter att vi skickat några förvirrande sms. Ryckte honom i jackärmen för att visa var jag satt och jag blev lite smått nervös och berusad med detsamma. Ändå kunde jag inte riktigt sluta le när vi väl hade funnit oss i diskussionens trygghet. Kunde andas ut, allt flöt på och kändes naturligt och bra. Han kanske slog på sin kaliforniska charm, men han kändes samtidigt genuin och äkta. Prestigelös.

Sticky stängde och vi två gick därifrån. Jag tror att vi höll hand ibland och första kyssen kom nog någon gång då med. Vi yrade runt på Göteborgs gator, solen började gå upp och vi lade oss någonstans vid grönsakstorget på en stor stengrund framför någon byggnad. Tittade på moln, pratade, höll hand, kysstes, skrattade. Vi gick hem till honom då jag var tvungen att låna toaletten. Jag låste in mig och till slut fick vi hjälp av hans roomie som fick ut mig. Vi två satte oss i en soffa, pratade och höll hand. Jag ville inte lämna honom. Aldrig, utan jag ville vara kvar i den där stunden för alltid. Till slut fick vi ändå gå ut igen, klockan var kanske nio på morgonen och han var tvungen att jaga mat innan han skulle åka till Frankrike. Jag tog taxi till min brors lägenhet.

Några veckor senare satt jag på Pet Sound Bar. Min vän Betty var tillfälligt i stan och vi sågs där för några drinkar. Vid midnatt skulle jag möta P på centralstationen då hans tåg från Göteborg kom fram. Jag ställde mig på perrongen och väntade. Var nervös och förväntansfull.

Han stannade till på tisdagen veckan efter, och det var då han lämnade mig varpå jag inte kunde hindra tårarna från att tränga sig fram ur min förnekelse. Jag skulle ju inte fastna. Hade inte träffat en kille på sex månader ungefär och det gick ju så bra. Så kom P. Gav mig det jag så sällan fått eller känt. Hela helgen var underbar och rolig. Jag blev så otroligt glad av honom. Av att se honom och känna honom.

Vi skrattar mycket tillsammans, P och jag. Nu vet jag inte om vi kommer att göra det något mer. Sist vi träffades var förra helgen då jag var nere i Göteborg. Han var tråkigt nog ganska upptagen så vi träffades inte så mycket, men på söndagen innan jag missade tåget så köpte han tårta och en öl på en uteservering åt mig. Vi hade pratat om att vi skulle göra en tårta, och då vi inte hann göra det så menade han på att vi kunde äta en åtminstone. Jag kunde bara le men jag kände mycket vemod. Räknade ned minutrarna till vi aldrig skulle ses igen.

Jag vet inte om jag är förtjust i P...eller i situationen, i sammanhanget. Det är det som är mitt dilemma och har varit den senaste veckan. Men minutrarna är slut för länge sedan, timglaset går inte att vända och ett liv försvann.

Does the flap of a butterfly’s wings in Brazil set off a tornado in Texas?