Klarar allt.

Jag vet verkligen inte vars jag skall ta vägen. Jag kan inte försvinna i mitt kvidande eller i mina tårar. Att dränera mig själv på tårar och därefter försvinna spårlöst vore skönt ibland men det funkar ju inte. Jag kan ringa en hel del men jag vill aldrig göra det just när det är så här.

Vill verkligen ha den där Någon just nu. När inget annat spelar roll än Vi. Allt jag vill ha är en partner som håller om mig, stryker min ryggrad, inte kind, och säger att det kommer att bli bra. Jag vill inte ligga. Jag vill inte ha något annat just nu, än det jag först nämnde. Jag vill inte förhandla, omedvetet. Fuck that.

Trots att jag suttit med några grymma brudar nu ikväll och haft jättetrevligt, så har det varit en hemsk dag. Jag vill inte tillbaka. Men varje dag är likadan, ibland.

Jag vill ha två dagar helt fria, enbart tillsammans med min gitarr. Den är det enda jag kan tillförlita mig på just nu men jag har fan inte tid. Jag har inte tid till att känna mig trygg, och lika bra är väl det då ingen kan eller är villig till att ge mig det just nu.

Jag klarar mig, som vanligt. Jag avskyr det. Jag låter tårarna droppa på mina händer och "allt skall bli bra".

Fallet...

...som man längtar efter.

Tråden

Nu sitter jag här igen, misslyckad och trasig. Jag är OK inför andra och jag är bra på att dölja men det är inte alltid jag vill eller orkar. Ingen kan tala om för mig huruvida jag är misslyckad eller ej, det handlar enbart om deras syn på mig utifrån deras perspektiv och uppfattningar. De kan måhända tycka att jag är en bra människa med ambitioner, styrka och karaktär. De kan tycka att jag borde resa mig upp och leva utefter det de tror att jag har.

Det jag har, åtminstone just nu, är en skör tråd att greppa tag i. En tråd som skär in i mina handflator och får dem att blöda för varje gång jag försöker avancera, klättra uppåt, glider ned och motar fallet.

Jag har den senaste tiden fokuserat på att vara så mycket människa att jag faktiskt glömt av vad det är som gör mig mänsklig och vad som bibehåller mig som mänsklig. Jag har varit på hälsokontroller, återbesök, återbesök, synundersökning och återbesök. Jag har skickat viktiga mail, ringt viktiga samtal, passat tider och troget betalat utgifter. Jag har varit fullständigt ärlig i mina relationer till människor, jag har sett nödvändigheten i att avsluta något och även fullföljt detta.

Jag har INTE gråtit.

Jag har lyssnat på personer i min omgivning, dock inte på mig själv.

Min stress är mångnyanserad, och en stress går omlott med en annan. I fredags, ungefär vid 17:05, så omgavs jag helt plötsligt och utan förvarning av ett smog. Under mina sista tio-femton minuter av arbetsveckan satt jag och kallsvettades med imploderad lung- OCH lugnverksamhet, mitt hjärta splittrades och blev tiotusentals små taggar som attackerade mina nerver. Jag gick till t-banan, hoppade av vid Skanstull och Apoteket. Jag klarade inte av folk men ville samtidigt stryka mig tätt intill varenda person jag mötte och försiktigt viska ”känner du som jag?” eller ”förstår du mig?” Hela min kropp skakade och jag kände mig fruktansvärt ängslig. Mina suckar skulle ha kunnat jämförts med elitidrottares precis innan ett viktigt hinder. Ett försök att samla sig, och när jag stod utanför Clarion och väntade på Sami för att lämna en lånad dator samt några Xbox-spel så sade jag lågt till mig själv att lugna ned mig, att lägga ned paniken.

Sami kom, jag lutade mig halvt in genom bilens fönsterruta efter att ha lagt in prylarna, och sade att jag kände mig konstig och uppstressad. Han sade att han märkte det och erbjöd mig skjuts hem. Det var inte så mycket mer med det, först sade jag att jag kunde ta t-banan men jag ville verkligen ha skjuts just för att få sitta ned och prata med en vän, så jag satte mig ned i hans Mustang. Jag hoppade något lugnare av på Frödingsvägen 1, gick upp för trapporna och innanför dörren. Jag ville lägga mig som en betydelselös pöl på golvet.

Helgen var trevlig och jag mådde bra. Det var saltlakrits, Bishops Arms, lite plåtning med Paulina, födelsedagsfest och städsöndag. Och så började jag på mina promenader igen. Efter fyra dagar har jag redan märkt av resultat och det är en oerhörd lättnad.

Idag kom det dock igen. Jag steg upp, kände mig relativt utvilad, gjorde mig i ordning och drack mitt glas med fil till vilken jag tillsätter fem kg ingefära. Kom i tid till jobbet och fann glädje i att solen var framme även idag. Innan lunch förbyttes mitt flow mot skakningar och jag hade en grymt otrevlig magkänsla. Lock för öronen och susningar gjorde inte saken bättre och jag blir än en gång påmind om att jag slarvar och gamblar för mycket. Jag får bara inte göra så här.

I ögonvrån är inte du.

Innan jag försöker somna skriver jag några rader. Jag måste, det är en del av ritualer.

Före jag visste vad jag skulle skriva så höll jag min hand kupad under hakan och hindrade mina tårar från att nå satinlakanet. Ibland hann inte handflatan absorbera de salta stänken men nu är det upp till mina kinder och läppar. Ikväll har, i sitt diskreta tempo, varit ett helvete. Varför, kanske Ni tänker. Men inget särskilt har hänt, och jag har suttit hemma i soffan i lugn. Inte ro.

Jag är omgiven av dessa eldflugor av angst som cirkulerar i hörn men även ett hjärta har en vrå.



En favorit i repris. för kanske fjärde gången. Jag kan bara inte låta bli.

2 mars IV

Mitt liv är i ständig förvandling, det är endast på senare tid som jag känner mig stark i frågan. Bara mitt beslut om att bejaka min musikalitet stärker mig något oerhört, det känns konstigt nog som ett vuxet beslut och något jag borde göra mycket oftare. Det kan komma ut något alldeles oväntat ur det och det är det som är så jävla spännande. Men jag måste skärpa mig i sådana fall.

Ett annat beslut som jag fortfarande arbetar fram (arbetar strukturellt nu) är att rata människor. Inte lägga ned tid på människor som inte förstår vad man gör för dem. Jag är så jävla trött på att jag lägger ned tid på personer som är lika tomma som jag efter en känslomässig rannsakan. Jag träffar nya människor hela tiden som förmodligen är värda att lägga ned tid på för att lära känna men det fungerar inte längre för mig att göra det samtidigt som alla gamla relationer tar av min energi de med. Jag skall försöka att inte längre lägga ned tid på torrbollar i min omgivning, människor som man verkligen får tvinga på lite omtanke för att sedan knappt få någon visad uppskattning.

Det kommer att göra ont nu framöver men det är en smäll jag får ta. Jag kommer inte att höras med en hel drös med folk p.g.a. ovanstående exempel. Jag kommer inte att kämpa på egen hand för att hålla kontakt, det är över nu.

2 mars III

Varför i helvete sitter folk och sover på tåg? Alltså, om man har någon innanför sig. Jag vill fan inte väcka en främmande människa för att kunna gå och pissa. Fan, lägg av. Jag funderar på vad jag skulle kunna göra för att få personen ifråga att vakna naturligt men jag vet inte vad det skulle kunna vara. Skall jag hosta våldsamt värre eller låtsas få samtal? Hon/han (man ser ju inte nu för tiden) vaknar ju inte ens av en gallskrikande ungjävel. Blir snart tokig. Man sitter ju här och får dras med folk liksom. Dessutom har jag fått en sådan där morsa i vagnen. Men tänk bitter södermorsa. Som vankar av och an efter sin treårige son medan hon anstränger sig för att se ut som en förtidspensionerad supermodell. JA, du är söt och vacker men du behöver väl för tusan inte gå catwalk i mittengången? De har väl ett liv bakom sig som de saknar men inte kan leva ut igen p.g.a. Nytt liv, nya vanor och ett barn. Kanske skulle tänkt på det innan ni skaffar ungar och blir bittra?

Jag är kissnödig och bitter. Nina Persson försöker lugna mig. Nu är vi tydligen försenade också. VAKNA DIN JÄVLA...Skövdebo. Din polare är ju vaken, varför socialiserar du inte med henne? Typiskt tågsovande folk att vara egoistiska.

Katrineholm...hoppas de skall av där. Det verkar inte så. Jag kanske skall råka ge personen ifråga en rejäl bitchslap. Alltså jag borde ju anat oråd från början när han eller hon satte sin väska över min. Usch.

Hur som, jag är nykissad och glad nu, med en snus under läppen och Norrlands Guld numero två framför mig. Tack!

2 mars II

Gick igenom massvis med gamla saker I mitt gamla rum igår, söndag. Har velat scanna in lite gamla foton ett bra tag nu men aldrig tagit itu med saken. Som det känsloknippe jag är, så blev det ganska så sentimentalt. Jag har en hel del sparade brev. Och foton. Gamla texter och dagböcker. Man lär känna sig själv igen och det kan ibland kännas mycket främmande.

Jag läste lite gamla anteckningar jag gjort. Jag önskar att jag hade kunnat vrida tillbaka tiden och omfamna mig själv när ingen annan gjorde. Prata med mig själv när ingen annan gjorde och fylla mig med förstånd på ett annat sätt som jag har idag, för mycket jag läste var sorgligt.

Jag skrev många gånger om att jag var ful och önskade något annat. Jag bekräftade allt människor sade till mig, och kryddade det måhända lite extra. Om hur konstig kropp jag hade, långa och fula ben samt inga bröst. När till och med mina närmsta vänner talade om för mig att jag hade fruktansvärt långa ben, och verkligen inte som något positivt, så lät jag väl acceptera en allmän bild av mig själv. Jag var inget speciellt, inget nämnvärt och ingen man egentligen ville ha att göra med.

Jag hade glömt den självbilden av mig själv, faktiskt. Den värdelösa råtta jag var.

Gick även som sagt igenom mina foton. Scannade in ett hundratal foton vilket känns skönt, men gick även igenom breven. Många är från min farfar och det gör fortfarande ont. Jag har nog fortfarande inte accepterat att han försvann som han gjorde.

2 mars I

Tillbaka på spåret med Coldplay i lurarna, en uppslagen Norrlands Guld framför mig samt en äcklig tågmacka i magen.

Jag tror att det är jag som är en någorlunda skör och bräcklig rent känslomässigt, men att vara på resande fot har alltid känts väldigt speciellt för mig. Jag glömmer aldrig att jag lämnar något bakom mig oavsett på vilket håll jag åker. Jag kan få reseångest, och en ganska så svår sådan. Jag ställer mig frågor som jag inte gör en vanlig vardag för då rullar allt mest på.

Jo...men jag är förmodligen en av de mest känslosamma personer Ni skulle kunna stöta på och lära känna, det är jag ganska övertygad om. Folk gör lite vad de vill med just detta faktum men det klokaste är att ta vara på det skulle jag nog vilja påstå. Jag tycker själv att det har varit en vacker och intressant resa att lära känna mig själv. Med risk för att låta självgod, men det är inte riktigt det det handlar om.

Jag har haft en bra helg, trots att jag träffat på tok för få än vad jag hade räknat med. Jag kom hem sent i torsdags kväll, och på fredagen kilade min mor och jag till Varberg en snabbis för lite nödvändig shopping. På kvällen åt vi och drack vin. Och tittade på Så ska det låta. Husligt värre. Han den där Brolle med luggen är ju ett riktigt kap kom jag på. Om han gör något åt luggen och bara blir Brolle. Mor berättade dock att han har flickvän så det blir väl inte där heller. Synd Brolle!

På lördagen blev jag upphämtad av min kära älskling Mica och vi begav oss till Falkenberg. Jag hann prata lite med Anneli över någon cigarett innan hon drog iväg till Varberg. Mica och jag gick på en lokal musikfestival, Pete Sux, som huvudsakligen riktade sig mot högstadieelever. Jag tycker att det är skitbra, mer sådant åt kidsen. Eftersom det var en drogfri tillställning så var det ruskigt nära att rocktanten inte kom in. Jag drog fyra öl precis innan, och i dörren möttes vi av alkotest. Turen var på vår sida och de gjorde test på Mica som körde för kvällen. Vi missade hennes lillebrors gig, men var först och främst där för att se våra vänner i By Night som nyligen gjort comeback. Så jävla roligt. Tycker skarpt om de grabbarna och att se dem på scen igen var nostalgi av hög kvalitet.

Vi drog därifrån efter att ha hälsat lite på dem, hem till Michaelas lägenhet där A för tillfället huserar efter otroheten. Ingen var dock där, men Mica och jag satte oss i köket och tog några öl var medan vi väntade på att killarna i BN skulle höra av sig då vi skulle gå ut tillsammans. Tids nog tog vi taxi till Henke och satt där en stund och tjötade och drack öl. Runt midnatt eller ett gick vi alla till Zätas, mitt gamla defaultställe, drack mer öl och jag stod och dansade precis som det ibland brukade vara.

Efterfest på Arvidstorpsbacken hos en bekant kändes aningen trögstartat. Det var mest småkids där och jag tog mig inte friheten att tigga öl eller dylikt. Timmarna gick och jag tänkte hela tiden avsluta kvällen men det var förmodligen det jag inte ville, egentligen. Till slut tog André en akustisk gitarr i sin famn, började spela och jag var inte sen med att börja sjunga, något som förmodligen väldigt få fått uppleva. Jag är blyg, men jag har ju bestämt mig för att ta itu med det där i år. Vi sjöng och spelade iaf i flera timmar, och klockan blev åtta på morgonen innan jag ringde en taxi. Jag såg till så att André kom hem till sig, bad chauffören dra till stationen för att kolla bussar men då nästa inte gick förrän tio så drog vi vidare hela vägen hem till Tvååker. Ringde och väckte mor som fick släppa in mig, stod och tjötade en stund i deras sovrum innan jag lade mig i sängen med en skål chips då jag var oförskämt pigg.

Jag saknade några i lördags, men jag är väldigt glad att bl.a. få sitta och sjunga till André som är grym på gitarr. Fick dessutom bra feedback vilket jag behöver nu när jag skall våga göra något av det. Sist men inte minst älskade jag att få spendera tid med min Mica.