I know you

Trasig ventil

Det brinner och kokar inom mig just nu. Jag hoppas verkligen att det upphör snarast möjligt för det här har pågått i snart en vecka och jag går mer och mer itu för var dag.

Jag satte mig för några timmar sedan för att skriva ned vad jag känner, för helt plötsligt har jag tappat förmågan att uttrycka mig till folk. Jag kan inte prata med de i min omgivning om vad som är fel eller vad jag känner och det brukar jag alltid kunna göra. Det jag åstadkom då var dock blott något slags potpurri av angst som inte ledde någonstans. Ostrukturerat, precis som jag inte vill ha det.

Jag har känt mig orolig, ur form och nervös. Om människor då sätter press på mig så blir det ännu värre. Jag har känt mig värdelös och förtvivlad. Som den där felande länken utanför kriget med mig själv. Det krig jag förlorat och som applicerats med ännu mer förvirrat tillstånd på grund av människor i min omgivning. Fredags kväll var en av de gånger som det slog över. Bland en massa människor, vänner och bekanta. Jag satt där på Pet Sound Bar och någons blick slog sönder allt jag försöker bygga upp inom mig. En enda blick och tårarna gjorde sig påminda. Jag försökte, verkligen försökte att missleda dem. Med ett leende eller med en konversation men det gick inte alls bra. Folk såg, och segrade. Jag försökte förklara mig för Phil och det enda jag kommer ihåg var att jag uttryckte min brist i tilltro till vissa. Att allt just då kändes som någon jävla häxjakt. Jag är van vid att så fort jag begår något form av misstag så hugger folk direkt. Tillrättavisar mig och behandlar mig som en idiot. Det har varit så i hela mitt liv tills nu.

Det som jag känt den senaste veckan skulle kunna ha fått mig till att bara sitta och vagga, fram och tillbaka. Jag avskyr att bli mindfuckad. När jag kämpar för att upprätthålla en stabil vardag och människor som skall underlätta, som skall hålla av mig och som skall vara ett stöd vänder ryggen till och i pur tystnad bryter ned mig. Och även om det inte är medvetet så blir jag så jävla pissed. Jag blir så jävla förbannad därför att det är ju just det här som jag upplevt så många gånger. Jag utses till syndabock, jag får höra om saker jag gör fel hit och dit och försöker jag att försvara mig någon gång så slutar det i pajkastning. Jag däremot skall aldrig kritisera. Då blir det femton pilar i bröstet på mig. Då har jag gjort fel - än en gång.

Så undrar jag, vad är det med min personlighet som gör att jag är så tacksam att utpekas som den felande länken? Att jag skulle vara stark nog att kunna ta det? Ja men visst för tusan, den där Mia är en stark individ med stark personlighet, hon kan gott ta lite skit. Ge mig stryk för fan. Avsluta med kommentaren "men snälla lilla Mia, man måste kunna ta lite kritik".

Känn mig och säg det där igen.

På väg tillbaka, kanske.

Jag börjar vakna till liv igen, för den här gången åtminstone. Två jäktiga dagar på jobbet har fått mig att uppskatta två extremt lugna hemmakvällar, något jag varit i stort behov av.

Vi gjorde en liten roadtrip till Göteborg helgen som var. Jag vaknade i lördags av att Henrik som skulle köra stod nedanför, på utsatt tid, och väntade. Sprang runt i panik och packade samtidigt som jag inte fick med mig något alls i stort sett. En kasse med öl samt 800 gram saltlakrits ungefär - färdkost är viktigast.

Efter många om och men (det var inte enbart jag som sov när vi egentligen skulle ge oss av) så kom vi iväg och resmålet var Göteborg. Vi var ett glatt gäng på fem personer och det var riktigt trevligt på vägen ned. Jag blev avsläppt hos min storebror i Göteborg där jag städade medan jag drack min sista medhavda öl. De jag åkte ned med begav sig till en liten musikfestival och vi pratade om att mötas upp senare på kvällen. Storebror och jag kilade till Kellys tillsammans med hans flickvän, vi satt och samtalade, käkade, drack gott och hade det allmänt trevligt innan vi gick vidare till Sticky Fingers.

Väl där fortsatte vi med varsin öl och hyfsat låg profil. Det var rätt skönt att sitta ned och mest slappa lite för en gångs skull. Efter en stund fick jag mött upp med Paul som även han var på Sticky Fingers. Jag hade sett mycket fram emot det då han snart åker tillbaka till sitt Kalifornien. Mitt resesällskap tittade till mig på Sticky Fingers en stund och runt 04:00 stängde stället.

Dagen efter vaknade jag upp i min storebrors lägenhet när han kom hem mellan ett och två på dagen. Jag var trött som tusan efter två dygn varav tre timmar bestod av sömn. Några timmar innan jag vaknade så låg jag någonstans vid Kungsportsplatsen och tittade på moln och filosoferade.

Vår far kom och hämtade oss och det var riktigt roligt att träffa honom då det var ett bra tag sedan. Vi åkte ut till Västra Frölunda, och då plötsligt vände hela skiten. Det fanns inga tågbiljetter kvar på kvällen. Min ekonomi är inte den allra bästa just precis nu så en tågbljett på 1500 hade ruinerat mig. Bilen hem till Stockholm gick alldeles för tidigt än vad hade jag tänkt, så därför planerade jag att ta tåget hem senare istället för att åka bil.

Det var bara något som inte stämde, allt körde ihop sig och jag förvandlades till något apatiskt form av nervvrak. Hjärtat rusade, huvudvärken steg och jag hade svårt för att andas. Kände mig jagad och hopplös. Det beslut jag egentligen INTE ville ta blev ändå det slutgiltiga. Jag åkte med bilen hem efter att ha träffat min far i kanske 45 minuter. Jag kände mig som en sann svikare, mot min far, min storebror samt min halvlillebror. Vilket gjorde det ännu svårare, tills jag kom ut där mitt roadtrip-crew befann sig. Nu skulle jag hem, och jag reste med fina människor. Jag kände mig något lugnad över att jag kom hem ordentligt.

Nu ligger jag här. Andra hemmakvällen och jag börjar som sagt bli mer utvilad på riktigt. Sedan kör vi.

Jag slits mer sönder och samman för varje dag som går. Jag är rädd och nervös men försöker att ta saker med ro.

Det här skulle kunna vara en av de mest förvirrade perioder jag gått igenom hittills. Saken är den att jag har förvandlats till en verkligt stark person, med ett bra jobb, bra bostad och en stabil tillvaro men ändock blir jag ständigt påmind om att jag måste kämpa så himla mycket. Jag måste hålla tillbaka så många tårar, så mycket ångest och väldigt mycket tvivel både på mig själv och min omgivning. Vem är jag då? Kommer jag någonsin att finna ro och frid, kommer jag någonsin tillåtas att andas ut eller blir min första vila även min sista...

Mitt sökande förvandlas alltid till ett misslyckande. Jag tror inte på att jag behöver en hjälte, men jag tror att jag behöver någon vid min sida och det snart. Under en väldigt lång tid så infinner sig en känsla av tomhet och ensamhet så fort mörkret lägger till. Jag brukade skicka sms för att det gjorde mig lugn. Det fanns personer som svarade på mina sms och gjorde mig något lugnare och det blev till någon slags trygghet när jag hade lagt mig i sängen och inte ville sova. Nu har jag ingen jag skickar sms till vilket jag kom att tänka på nu ikväll när jag gick ut på balkongen. Det är bara jag nu.

Det svåraste för mig är att förklara min känsla av ensamhet. Den som förkastar min förklaring lyssnar inte. Förstår inte. Jag ÄR ensam. Jag KÄNNER mig ensam. Jag tycker inte ens att jag skall behöva påpeka att allt handlar om fri tolkning. Accepterar man mina känslor är det en stor bonus. Tack.

Jag vill ha något att hålla fast vid, men det finns inget som är stabilt nog. Jag vill ha något eller någon som får mig att tappa andan för då måste jag stanna upp. Jag kan inte göra det här på ren överlevnadsinstinkt just nu, som jag gjort så många gånger innan.

Förvirrad var ordet.