Att finna vemod på marken.

Sitter i hyrbilen på väg tillbaka till Stockholm efter fyra dagars spontanbesök på västkusten. Hos mor. Vi passerar nu Jönköping och jag en massa tankar. Då jag har cirka 10Mb ledigt utrymme i min dator så börjar jag gå igenom all musik som bara ligger och som jag aldrig lyssnar på och tänker; Fan vad jag älskar musik. Hittar hur mycket som helst som jag glömt och blir påmind om att jag aldrig behöver känna mig ensam mer. Människor är idioter, men göra musik kan vi. Älskvärda kreativitet i 130km/h och Vättern har aldrig sett så kall ut.

Huvudvärken smyger sig på och förvandlar alla vyer till tråkiga landskap, krassa målningar och jag känner mig matt. Det blir jag alltid av att ta farväl av folk, och av att resa såklart. Min mor fällde tårar när jag kramade om henne innan jag gick ut och satte mig i bilen med Paulina och Simon. Det kan vara så svårt att bara säga hej då, min mor och jag är likadana.

Jag hade faktiskt även en sentimental återförening med mitt piano där hemma. Jag vet inte när jag spelade senast. Jag satt och kände på tangenterna och vågade till slut släppa mina pianofingrar fria. Jag började gråta, och gjorde så i de tio-femton minutrarna jag satt där och spelade. Absolut av ren lycka, det var bättre än intimitet och att känna en partners hud intill min egen. Så jävla fragilt men ändå fulländat.

Kom värm mig i vinter, jag ber Dig på mina bara knän.

Garagerevolt

Det gjorde ont en stund nu. Det kommer som emotionella kramper ibland och det är inte konstigare än Din migrän. Jag tycker inte om att stå still, särskilt inte när varenda vägskäl blir ett skäl till att uppsöka närmsta betonggolv och hardcore-moppa med mitt egna huvud.

Och när jag tänker på allt nonsens här kring; vad gör då det för nytta? Jag måste försöka sluta bli besviken på folk stup i kvarten, men främst måste jag försöka lära mig att inte känna mig så fruktansvärt ensam. Jag är själv ensamhets-motståndare då ensamhet på lång sikt underminerar vårt samhälle. Vi slutar som själlösa varelser, tappar ögonen och blir livets B-skådisar. Det är så inte min kopp te.

Upp till kamp, nu är det revolution!

A Sunday smile, I wore it for a while

Jodå, visst blev jag underbart glad när min barndomsvän Emma ringde mig och berättade att hon blir den andra i vårt tjejgäng att sätta en liten varelse till världen. Stora gratulationer och lyckönskningar. Tick-tack sätter än så länge ingen press på mig, personligen, men man blir ju hjärtans glad för andras skull.

Den här helgen har jag hållit ganska kort. Gått hem från krogen senast 01:00, vilket är tidigt för mig, och dessutom har jag inte druckit så mycket.

Men så står man där ändå. Utanför tunnelbanan med en cigarett i handen medan alla passerar förbi. Konstiga människor som försöker prata med en. Ett tillhörande vemod som aldrig går att skaka av sig - det finns alltid där. Jag brukar dölja det. Ibland, på fester, så lyckas jag ta mig ut på egen hand för en cigarett, utan att någon skall följa med. Mina ögon vandrar längs skuggattackerade väggar som tar slut och går över till luft och himmel. Stjärnor och måne. Och så dräneras jag på tårar och själ en stund. Och kan gå in efter en liten stund med ny energi att dölja vemod med.

En konstig sak är att det bara är främlingar som lägger märke till det mina ögon egentligen uttrycker. Det är som om de ser rakt igenom mig, läser mitt spel och något får dem att känna för de kommer ofta med välmenande kommentarer. Är de som står mig nära, rädda för att bemöta det jag har inom mig? Då kan de förmodligen heller inte hantera det, antar jag.

Kan undra om någon tänker på mig nu. Jag tänker nog inte på någon. Äh, jag har ju bara träffat losers liksom. Som inte har haft vett att vara raka och ärliga. jag har jättesvårt för ynkryggar och harkrankar. Live happily ever after men väx gärna upp på vägen.

Jag tänker lite på det där med åldersskillnad. Jag har förstått att det för vissa känns jobbigt, och som en stor grej. Men jag tycker inte att det är rätt att skylla på det. Senast fick jag höra förlaringar till att...ja jag vet inte vad, till att inte höras något mer antar jag. 1) Han träffade mig på efterfesten på Tyrol, Gröna Lund, några dagar efter att det hade tagit slut med hans flickvän sedan något år tillbaka. Check. 2) Klassikern "det är inte det att jag inte finner dig attraktiv...det gör jag, verkligen!" Ööh. Ok, tack. I guess? 3) Åldersskillnaden. Han frågade om jag någonsin tänkt på hur gammal han var. Jag svarade 'Nej' och han sade, med smärre förskräckelse "jag är elva år äldre än du".

Jag vet inte, men jag kan inte annat än att gäspa, när sådant där kommer fram. Seriöst, ville han inte träffas mer så säg det rakt ut. Jag avskyr att få en massa konstiga förklaringar. Klart att förklaringar ibland rättfärdigar en handling mer, men alltså...menlöshet, I say, spelar fan ta mig ingen roll. Bespara mig all skit. Det hade uppenbarligen ingen betydelse att han var elva år äldre än mig när vi låg med varandra. Men det kanske inte är samma sak, förstår jag!

Jag är mycket trött på velande från Er killar. Vad hände med raka rör, raka puckar eller vad fan det nu heter? Det är fan Ni som är de nya tjejerna. Ett sådant jävla fiasko, Ni. JA, jag vill fortfarande träffa någon som jag kan få bry mig om, någon som jag kan få uppskatta saker med och någon som kan hålla om mig när saker känns svårt eller som jag kan få hålla om, om denne någon söker tröst. Men jag är så jävla glad att jag för tillfället slipper allt jävla krångel som det fört med sig hittills.

Jag tappade bort min mobil under flytten hit. Det är skittråkigt då alla nummer är borta. Fast det kanske bara är bra? Min kamera är även den borta. Min sedvanliga otur. I februari flyttar vi igen, Paulina och jag. Då blir det Fredhäll istället, mycket spännande. Och förmodligen för en något längre tid vilket känns ganska skönt. Så får man se vad som händer.

Alltid.

You know I'm no good

You know, sometimes you give some things up and sometimes you don't. Please tell me it's focused on the context and not only the object itself. Because I am a give up. It's something perverted about the whole thing and I am not the one in control of the situation. I have no rights to claim. I am just garbage with wings. You have made that clear, time after time.

What is left from what we used to be, is left for everyone to contemplate. I have always hated that. I have always felt like a big and black nothing, like a meaningless doll, because of that. It makes me feel dirty and that satisfies you.

Bullshitting and excuses. Do you, for real, think that you are THAT important? You take yourself too seriously, you are just like everyone else. Just another big and black nothing. You never made me come, you never completed me nor supported me the way I needed. You never satisfied me, which is why I don't feel like satisfying you now.

You could have been the one. You all could. I was deeply attached to you and it is hard letting things go. But it's a fact that you act like big and wealthy men and you really are so full of shit. So am I but I don't fucking deny it. Also add that I ain't no brain f*cker.

It hurts to know I am no good.

My Xibalbá

Ofta blir det så här...jag får inte sova. Jag har alltid fått klagomål och pikar gällande mina sömnvanor. Om att det är givet att jag aldrig kommer att må bra om jag inte sköter min sömn bland allt det andra.

Jag har spenderat så många nätter med att till slut däcka i salta tårar. Jag gör det inte mer, om jag inte måste. Nej, då håller jag mig hellre uppe och gråter färdigt som nu. Jag vill inte göra mig till något jävla offer, men jag säger som det är. Att dölja saker tjänar ingenting till längre. Tråkigt nog önskade jag för länge sedan att det här skulle få ett slut snarast möjligt. Jag trodde nog inte att det skulle var så här, nu.

Jag känner mig så fruktansvärt ensam här i livet. Jag vill skrika ut allt det här istället för att kvida, jag vill springa ut och villa bort mig i ingenstans. Eller så vill jag att någon skall hitta mig och ta mig hem. Jag får kramp i skallbenet av att spänna mig, spänna alla muskler i ansiktet när det blir för mycket på en gång. Sedan kittlar det uppe i gommen efter ett tag, nästan domnar bort. Det svider i hela ansiktet, spänner och nästan pyr i huden. Har du fått stryk någon gång? Då vet du. Med tårar istället för blod. Upptagna luftrör och svårt att andas. Jag behöver helg. Jag vill köra bil. Eller dricka sprit och lyssna på rock'n roll och röka cigaretter. Orkar inte med en vecka, fast det är ju just nu. Orkar inte med något.

Är det någon som förstår?

När allt gör sig påmint

Har nu bott i Farsta Strand i snart en vecka. Det funkar. Det kan ha varit den värsta veckan på länge, men inte just på grund av flytten. Var i Göteborg helgen innan, och det var stressigt värre. För att sedan komma hem till flytt och stress. Jag var nere och gick på autopilot istället för medicin. Slet hela tisdagen och kom sedan knappt i ro på kvällen när alla saker var här på plats. Dessutom blev jag av med min mobil samma kväll.

De två följande dagarna var fulla av flytt på jobbet, och ångest. När vi slutade 17:00 så stannade vi kvar, drack öl och packade kartonger. När jag kom hem var jag helt slut. Och ingen mobil att skicka iväg ett futtigt sms med, ett sådant där nödsms man kan skicka till någon man tycker om, för att få lite omtanke tillbaka. Då kom jag på att jag inte tagit min medicin på en vecka. Jag var ett vrak, satt tårögd på jobbet en hel dag och snörvlade. Försökte dölja min misär.

Första dagen då substans hittade blod mådde jag illa hela dagen. Ville vända in och ut på hela mig. Det är en drog. Andra dagen - bättre. Nu så är det ganska så normalt. Normalt = ensamt. Jag känner mig fruktansvärt ensam. Särskilt när jag ligger här varje natt, på mina svarta satinlakan och försöker tänka logiskt. Istället försvinner jag in i musiken.

Jag saknar mitt piano jättemycket. Jag vill ha ett piano. Jag vill ha ett eget rum med ett piano i. Ett spartanskt möblerat rum, rått och utan vidare uttryck i väggarna. Hela jag skulle vara utan talande drag alls. Tänk att få tala med pianofingrarna igen.











Någon som har bra tips på mobilinköp?

När Du sade att jag ville.

Det där med sex kan göra mig så fruktansvärt jävla förbannad ibland. När man sitter och tänker på det eller samtalar om det med vänner och bekanta. Och jag kom fram till igår att förmodligen 94% av alla tjejer som varit sexuellt aktiva i minst två år, och som inte varit ihop med en och samma person under den perioden vilket råkat vara en sjukt omänskligt disciplinerad hane, skulle kunna ta sig rätten att påstå att de mer eller mindre blivit sexuellt trakasserade, antastade eller rent utav påtvingade att ha sex. Så jäkla respektlöst.

Det är på sätt och vis ett genant ämne men jag kan själv medge att jag upplevt det. Jag tror att det är när man har det bakom sig och får lite distans till det, som man förstår vad saker och ting faktiskt handlar om.

Jag vågar definitivt säga ifrån mer nu. Det är inte så att jag tagit emot skit innan, jag har gjort motstånd. Men istället för att göra motstånd, skynda sig iväg och skämmas eller känna sig liten - vara rädd, så blir jag fly förbaskad numera och skall försöka att inte alls tolerera minsta lilla trams.

Det är fult att tvinga sig på människor. Kan du inte få något genom annat sätt än att tvinga en kvinna till något - stanna inne och masturbera för resten av ditt liv för i helvete. Sitt där som den jävla homo erectus du är.

Och ja, jag är mycket väl medveten om att jag skriver med ett heterosexuellt perspektiv, och även mannens handlingar gentemot kvinnan, enbart. Men vänd och vrid på det hur Ni vill, och är det inte pk nog så får Ni läsa någon annans ord om ämnet. Jag skriver utifrån MITT perspektiv.

USCH, säger jag bara.