...tråkigt att packa. Orka planera vad man kommer att behöva en vanlig vardag. Och det skulle ta mig fan inte förvåna mig om SJ's personal nekar till att hjälpa mig att flytta packning från tåg 1 till tåg 2 imorgon. Då skall jag bara be om att få tala om att när gaggiga gamla ladies ber om hjälp så springer de likt knähundar kring deras skrangliga ben. Det är oacceptabelt och diskriminerande. Det tänker jag säga.
Och skapar vädret här problem för mig på min resas gång...så skall jag säga att det är orättvist.
Jag vet precis vad jag skall säga.
Direkt efter att allt bök imorgon kring lägenheten så tänker jag gå och supa bort min ångest. Den där endagars-ångesten jag alltid får när jag kommer upp till Stockholm. Det verkar bli i många goda vänners lag, och det är jag glad över. Det skall bli gott.
Thursday, January 31, 2008
Thursday, January 24, 2008
Förlåt mig
De sista nätterna har varit förvånansvärt tårfyllda. Jag vet inte riktigt varför. Ibland känns det som att bedriva exorcisten i sig själv. Något som måste ut, men som inte kommer att komma ut på ett smärtfritt sätt.
Ibland känns det som att man på sätt och vis rent undermedvetet vet att det skall ut, men man väljer när. För min del på nätterna. Jag önskar så att någon hade hållit om mig om inte alla så åtminstone hälften av alla de nätter jag har kämpat själv.
I natt har jag en tung känsla av att jag felat någon. Det är skitjobbigt för jag vet inte vem, när, var eller hur. Jag känner det bara på mig att jag är skyldig någon, eller kanske till och med några, en ärlig ursäkt. Jag känner att jag varit frånvarande, reserverad...
...det gör jätteont, för jag vill vara nära för dem som vill ha mig nära. Jag vill ingen något ont. Jag har fått ta avstånd från folk det senaste året. För att det är en del av livet. Men jag har inte velat. Jag har velat veta vad Ni gör, hur Ni mår. Har Ni gått vidare, tänker Ni någonsin på mig...jag skulle vilja komma med lyckönskningar till speciella människor. Andra skulle jag vilja lyfta.
Ibland har jag tänkt på Er varenda dag, någon gång varenda minut. Men alla har Ni gjort ett val. Jag gjorde mina. Men de har alltid varit ett resultat av Era.
Ni kommer för alltid att skina likt stjärnor på min himmel, har jag en gång släppt in Dig i mitt liv så är jag lojal och det kan jag svära på.
Om Ni någon gång skulle känna Er värdelösa eller som om allt rämnar, som om väggarna kryper allt närmre och lungorna imploderar, så höj blicken och tänk på att jag har saknat Er, tänkt på Er och att jag förmodligen bara är ett telefonsamtal eller sms bort.
Jag gjorde det för att bli starkare.
Om någon vecka befinner jag mig i Stockholm. Livet är lustigt och jag slutar aldrig att förundras över dess olika skeden. Känner man sig inte väldigt ofta som en försökskanin, eller är det bara jag?
Hur som helst så har jag förmodligen ett jobb, och inte ett vårdjobb vilket jag är ytterst tacksam för. Jag kommer att dela lägenheten med Paulina, vi får bara komma på något bra sätt så att båda får en bra sovplats. Jag har många människor som jag ser fram emot att utveckla en djupare vänskap med, och jag ser faktiskt nästan bara möjligheter framöver. Kanske för första gången i mitt liv. Jag känner mig konstigt nog hyfsat stark i mig själv. Det är däremot inte första gången i mitt liv.
Något som dock är tråkigt är att jag börjat fundera på att avveckla det här, min blogg. Jag tycker inte om tanken alls faktiskt men som det ser ut nu så skulle jag ungefär lika gärna kunna skriva en privat dagbok. Man måste förstå att jag riskerar att få avslag, big time, när det gäller nya jobb och dylikt på grund av den här sidan. Det måste kännas värt den grejen. Nåväl, det är bara en lös tanke som slagit mig den senaste veckan, jag får känna efter lite mer.
Ibland känns det som att man på sätt och vis rent undermedvetet vet att det skall ut, men man väljer när. För min del på nätterna. Jag önskar så att någon hade hållit om mig om inte alla så åtminstone hälften av alla de nätter jag har kämpat själv.
I natt har jag en tung känsla av att jag felat någon. Det är skitjobbigt för jag vet inte vem, när, var eller hur. Jag känner det bara på mig att jag är skyldig någon, eller kanske till och med några, en ärlig ursäkt. Jag känner att jag varit frånvarande, reserverad...
...det gör jätteont, för jag vill vara nära för dem som vill ha mig nära. Jag vill ingen något ont. Jag har fått ta avstånd från folk det senaste året. För att det är en del av livet. Men jag har inte velat. Jag har velat veta vad Ni gör, hur Ni mår. Har Ni gått vidare, tänker Ni någonsin på mig...jag skulle vilja komma med lyckönskningar till speciella människor. Andra skulle jag vilja lyfta.
Ibland har jag tänkt på Er varenda dag, någon gång varenda minut. Men alla har Ni gjort ett val. Jag gjorde mina. Men de har alltid varit ett resultat av Era.
Ni kommer för alltid att skina likt stjärnor på min himmel, har jag en gång släppt in Dig i mitt liv så är jag lojal och det kan jag svära på.
Om Ni någon gång skulle känna Er värdelösa eller som om allt rämnar, som om väggarna kryper allt närmre och lungorna imploderar, så höj blicken och tänk på att jag har saknat Er, tänkt på Er och att jag förmodligen bara är ett telefonsamtal eller sms bort.
Jag gjorde det för att bli starkare.
Om någon vecka befinner jag mig i Stockholm. Livet är lustigt och jag slutar aldrig att förundras över dess olika skeden. Känner man sig inte väldigt ofta som en försökskanin, eller är det bara jag?
Hur som helst så har jag förmodligen ett jobb, och inte ett vårdjobb vilket jag är ytterst tacksam för. Jag kommer att dela lägenheten med Paulina, vi får bara komma på något bra sätt så att båda får en bra sovplats. Jag har många människor som jag ser fram emot att utveckla en djupare vänskap med, och jag ser faktiskt nästan bara möjligheter framöver. Kanske för första gången i mitt liv. Jag känner mig konstigt nog hyfsat stark i mig själv. Det är däremot inte första gången i mitt liv.
Något som dock är tråkigt är att jag börjat fundera på att avveckla det här, min blogg. Jag tycker inte om tanken alls faktiskt men som det ser ut nu så skulle jag ungefär lika gärna kunna skriva en privat dagbok. Man måste förstå att jag riskerar att få avslag, big time, när det gäller nya jobb och dylikt på grund av den här sidan. Det måste kännas värt den grejen. Nåväl, det är bara en lös tanke som slagit mig den senaste veckan, jag får känna efter lite mer.
Monday, January 14, 2008
Naturens gång
Ok. Så fick jag ta farväl av min favorit på jobbet idag. Han levde på övertid med sitt urusla hjärta, så det kom inte som någon chock. Han var redan död när jag började 14:00, men han låg där fridfullt och såg precis ut som om han sov. Med knäppta händer, en liten bukett på hans bröst och svept till midjan i ett vitt lakan. Begravningsbyrån kom strax efter 16:00 och jag fick hjälpa honom upp på båren.
Död är lika naturligt som födsel.
Varför man inte skall dricka Coca Cola Light? Well...för det första; roligt att någon kommenterar! Det vore dock roligare om det handlade om något annat än läskeblask.
Jag har sedan länge förstått själva syftet med lightprodukter, men jag har faktiskt aldrig förstått grejen med det. Fascinationen av light. Jag vet folk som, trots att de inte erkänner, tror att det är jättemycket nyttigare med lightprodukter, att de skall bli smala och hälsosamma med hjälp av lightprodukter. Sedan kan de smälla i sig snabbmat tre-fyra gånger i veckan.
Det får tala för sig självt. Vi har alla våra principer och åsikter; jag dricker i stort sett aldrig lightprodukter eftersom jag tycker att det är fjantigt och inte lika gott, jag köper smink och diverse andra skönhetsprodukter på The Body Shop då jag tycker att de står för sjukt bra saker och jag tycker inte alls att det är trevligt att duscha. Och så där skulle man kunna hålla på i all evighet för att andra personer skall reagera på olika sätt och säga "men usch, hur kan du tycka så?" eller tvärtom.
Så: Sluta dricka Coca Cola Light!
För övrigt är jag väldigt spänd och nyfiken inför att åka upp till Stockholm igen. Det blir härligt att ha en hel del personer närmre, och att börja på ett nytt jobb (som jag inte fått än) och att bo i en ny lägenhet känns minst sagt spännande.
Död är lika naturligt som födsel.
Varför man inte skall dricka Coca Cola Light? Well...för det första; roligt att någon kommenterar! Det vore dock roligare om det handlade om något annat än läskeblask.
Jag har sedan länge förstått själva syftet med lightprodukter, men jag har faktiskt aldrig förstått grejen med det. Fascinationen av light. Jag vet folk som, trots att de inte erkänner, tror att det är jättemycket nyttigare med lightprodukter, att de skall bli smala och hälsosamma med hjälp av lightprodukter. Sedan kan de smälla i sig snabbmat tre-fyra gånger i veckan.
Det får tala för sig självt. Vi har alla våra principer och åsikter; jag dricker i stort sett aldrig lightprodukter eftersom jag tycker att det är fjantigt och inte lika gott, jag köper smink och diverse andra skönhetsprodukter på The Body Shop då jag tycker att de står för sjukt bra saker och jag tycker inte alls att det är trevligt att duscha. Och så där skulle man kunna hålla på i all evighet för att andra personer skall reagera på olika sätt och säga "men usch, hur kan du tycka så?" eller tvärtom.
Så: Sluta dricka Coca Cola Light!
För övrigt är jag väldigt spänd och nyfiken inför att åka upp till Stockholm igen. Det blir härligt att ha en hel del personer närmre, och att börja på ett nytt jobb (som jag inte fått än) och att bo i en ny lägenhet känns minst sagt spännande.
Saturday, January 12, 2008
Kadaver i soppan
Han är här, och jag avskyr det. Det stör mig så sjukt jävla mycket.
För ungefär en månad sedan såg mors väninna B med en kvinna här i Tvååker. De var ute och gick. För någon vecka sedan stod han strax bakom mor i affären. Jag är glad att jag hittills inte sett skymten av honom här, i närheten.
Jag tycker bara att det är jobbigt att åka härifrån...när jag vet att mor förmodligen kommer att ha allt det där i åtanke så fort hon går utanför dörren. Jag vill väl visst ändå tänka att hade något hänt, så skulle det ha skett redan för några år sedan. Men det tar ju inte bort det faktum att han är den mest idiotiska människa jag någonsin personligen fått uppleva.
Och jag glömmer aldrig den där natten då örfilen satt som en smäck på mor, och jag av ren impuls drog ut honom på gräsmattan och fick en höjd knytnäve riktad mot mig. Eller när jag psykade honom på kullerstensgatan efter en blöt krogkväll för att få just den där knytnäven riktad mot mig igen.
Han skulle bara våga få för sig eller försöka något, det jävla praktkadavret.
För ungefär en månad sedan såg mors väninna B med en kvinna här i Tvååker. De var ute och gick. För någon vecka sedan stod han strax bakom mor i affären. Jag är glad att jag hittills inte sett skymten av honom här, i närheten.
Jag tycker bara att det är jobbigt att åka härifrån...när jag vet att mor förmodligen kommer att ha allt det där i åtanke så fort hon går utanför dörren. Jag vill väl visst ändå tänka att hade något hänt, så skulle det ha skett redan för några år sedan. Men det tar ju inte bort det faktum att han är den mest idiotiska människa jag någonsin personligen fått uppleva.
Och jag glömmer aldrig den där natten då örfilen satt som en smäck på mor, och jag av ren impuls drog ut honom på gräsmattan och fick en höjd knytnäve riktad mot mig. Eller när jag psykade honom på kullerstensgatan efter en blöt krogkväll för att få just den där knytnäven riktad mot mig igen.
Han skulle bara våga få för sig eller försöka något, det jävla praktkadavret.
Wednesday, January 09, 2008
Snabbsorti
Det blir i alla fall flytt i februari. Jag vet egentligen inte vad det innebär...men skit samma. Måste hitta jobb dock. Det är så jävla tråkigt att söka jobb.
Nu är bara den stora frågan; vars i helvete går man och ser schyssta musikaler i Stockholm? Jag vill inte ha något käckt och äckligt som Singing In The Rain eller Grease, utan jag vill ha dramatik som i Les Misèrables och dylikt. Fuck Oscarsteatern, den verkar kass. Cirkus likaså. Give me das klassikers, herregud.
Jag hoppas att det blir lite angst i vår. Mindre än förra, jag höll mer eller mindre på att dö kändes det många gånger som. Jävla skit. Senast i förrgår natt knåpade jag ihop ett sms nattetid till någon jag litar på och som jag känner värme från. Det var inte så muntert alls...
Ligger och är ledsen. Känner mig så otillräcklig, förlegad och hemsk, pinsam, oönskad och jobbig. Något som kanske är kul och intressant i början men sedan totalt passé. Jag har ingen. Fördömd. Inte ens en i mängden. Usch.
Det får bli ändring på allt det där. Det roliga med mig är att jag har något konstigt behov av att skriva sms när jag skall sova. Jag antar att det får mig att tänka på annat än sådant som står ovan. I samma stund skrev jag även följande:
Meep, jag hoppas att du är ok vännen. Jag är inte det, ligger och tänker för mycket. Så jag försöker ta några djupa andetag och skriva sms för att glömma lite.
Om jag har tur så kanske jag bor i Sthlm igen fr.o.m. februari, väntar på svar, nervös. Om det blir så så kanske vi kan leka någon gång ibland om du vill. Vill hjälpa dig att må bra men det kan jag nog inte. Men att dricka kaffe eller varför inte bara stirra in i en vägg med någon kanske kan få en att tänka på annat. Hur som helst så ställer jag upp i sådana fall. Lagar mat, utan kött, fixar skattjakt, stryker medhårs eller typ håller med om allt. Är tyst. Mm. Godnatt, kramar
Jag somnade till slut. Dagarna går fort och snart blir det sorti. Kan undra hur det kommer att sluta. Förhoppningsvis så finns det i alla fall kaffe och väggar.
Men ok. En anledning till att lämna den här regionen:
.
.
Nu är bara den stora frågan; vars i helvete går man och ser schyssta musikaler i Stockholm? Jag vill inte ha något käckt och äckligt som Singing In The Rain eller Grease, utan jag vill ha dramatik som i Les Misèrables och dylikt. Fuck Oscarsteatern, den verkar kass. Cirkus likaså. Give me das klassikers, herregud.
Jag hoppas att det blir lite angst i vår. Mindre än förra, jag höll mer eller mindre på att dö kändes det många gånger som. Jävla skit. Senast i förrgår natt knåpade jag ihop ett sms nattetid till någon jag litar på och som jag känner värme från. Det var inte så muntert alls...
Ligger och är ledsen. Känner mig så otillräcklig, förlegad och hemsk, pinsam, oönskad och jobbig. Något som kanske är kul och intressant i början men sedan totalt passé. Jag har ingen. Fördömd. Inte ens en i mängden. Usch.
Det får bli ändring på allt det där. Det roliga med mig är att jag har något konstigt behov av att skriva sms när jag skall sova. Jag antar att det får mig att tänka på annat än sådant som står ovan. I samma stund skrev jag även följande:
Meep, jag hoppas att du är ok vännen. Jag är inte det, ligger och tänker för mycket. Så jag försöker ta några djupa andetag och skriva sms för att glömma lite.
Om jag har tur så kanske jag bor i Sthlm igen fr.o.m. februari, väntar på svar, nervös. Om det blir så så kanske vi kan leka någon gång ibland om du vill. Vill hjälpa dig att må bra men det kan jag nog inte. Men att dricka kaffe eller varför inte bara stirra in i en vägg med någon kanske kan få en att tänka på annat. Hur som helst så ställer jag upp i sådana fall. Lagar mat, utan kött, fixar skattjakt, stryker medhårs eller typ håller med om allt. Är tyst. Mm. Godnatt, kramar
Jag somnade till slut. Dagarna går fort och snart blir det sorti. Kan undra hur det kommer att sluta. Förhoppningsvis så finns det i alla fall kaffe och väggar.
Men ok. En anledning till att lämna den här regionen:
.
.
Monday, January 07, 2008
Inte konstigt att man är som man är
Det har många gånger varit på tal i media. Och här på min blogg, tror jag. Men vad händer? Inte ett piss. Well, inte för att mitt fall är så akut, men;
Jag har medicin som räcker i två dagar till, så jag fick tummen ur och förstod att nu börjar det bli dags att få ett nytt recept. Men det var samma sak som föregående gånger, det tar mig ungefär tre dagar att hitta nummer och slussas rätt inom vårdenheten (kollade telefonkatalogen i jobbet redan i fredags utan resultat). När jag ringer Vuxenpsykiatriska mottagningen i Varberg så får jag knappa in mitt nummer och de meddelar att de ringer upp inom cirka fem minuter. Jag lämnade mitt mobiltelefonnummer, men ingen ringer. Jag ringer dit igen och knappar in vårt hemnummer, och de skall ringa upp inom fem minuter. Efter en halvtimme så känns det lönlöst och jag ringer ytterligare en gång.
"Vi tar inte emot några fler samtal idag, var vänlig försök nästa vardag." PIP.
Kul, tänkte jag och fortsatte att prata med min jobbkontakt uppe i Stockholm. Sedan får jag ett samtal. Det var från Vup i Varberg och hon undrade vad jag ville. Jag berättade att jag sökte min läkare E. Ernestad, varpå hon berättar att hon slutat och numera jobbar i Kungsbacka. Jo men det är ju verkligen skitbra att man får reda på sådant.
Och så är det den sedvanliga frågan man får när man berättar att man behöver ny medicin; "Ok, vad är det för medicin du vill ha?" Inga problem. Jag frågade hur jag skall göra nästa gång när jag behöver nytt recept, vilken läkare jag skall vända mig till, och det visste hon väl inte riktigt utan det blir samma visa nästa gång.
Skit samma, jag får min medicin inom ett par dagar och allt blir frid och fröjd, men hanteringen är verkligen under all jävla kritik. Mig är det ingen fara med, jag är stabiliserad och kan hantera situationen, men jag tycker fruktansvärt synd om de som faktiskt inte kan göra det på samma sätt. Något som människor kanske tar för givet att man skall kunna göra om man inte sitter på psyket.
Jag tror att det är det som stör mig mest. Antingen så är man sjuk på riktigt eller så är man frisk. Inget mellanting.
Jag har medicin som räcker i två dagar till, så jag fick tummen ur och förstod att nu börjar det bli dags att få ett nytt recept. Men det var samma sak som föregående gånger, det tar mig ungefär tre dagar att hitta nummer och slussas rätt inom vårdenheten (kollade telefonkatalogen i jobbet redan i fredags utan resultat). När jag ringer Vuxenpsykiatriska mottagningen i Varberg så får jag knappa in mitt nummer och de meddelar att de ringer upp inom cirka fem minuter. Jag lämnade mitt mobiltelefonnummer, men ingen ringer. Jag ringer dit igen och knappar in vårt hemnummer, och de skall ringa upp inom fem minuter. Efter en halvtimme så känns det lönlöst och jag ringer ytterligare en gång.
"Vi tar inte emot några fler samtal idag, var vänlig försök nästa vardag." PIP.
Kul, tänkte jag och fortsatte att prata med min jobbkontakt uppe i Stockholm. Sedan får jag ett samtal. Det var från Vup i Varberg och hon undrade vad jag ville. Jag berättade att jag sökte min läkare E. Ernestad, varpå hon berättar att hon slutat och numera jobbar i Kungsbacka. Jo men det är ju verkligen skitbra att man får reda på sådant.
Och så är det den sedvanliga frågan man får när man berättar att man behöver ny medicin; "Ok, vad är det för medicin du vill ha?" Inga problem. Jag frågade hur jag skall göra nästa gång när jag behöver nytt recept, vilken läkare jag skall vända mig till, och det visste hon väl inte riktigt utan det blir samma visa nästa gång.
Skit samma, jag får min medicin inom ett par dagar och allt blir frid och fröjd, men hanteringen är verkligen under all jävla kritik. Mig är det ingen fara med, jag är stabiliserad och kan hantera situationen, men jag tycker fruktansvärt synd om de som faktiskt inte kan göra det på samma sätt. Något som människor kanske tar för givet att man skall kunna göra om man inte sitter på psyket.
Jag tror att det är det som stör mig mest. Antingen så är man sjuk på riktigt eller så är man frisk. Inget mellanting.
Sunday, January 06, 2008
Nervositet
Har suttit som på nålar hela helgen nu p.g.a. att jag inte fått besked än om brüden vill hyra ut till mig eller inte. Jag har i alla fall mitt på det klara nu att jag tänker tacka ja om tillfället bjuds. Det är därför jag varit så fruktansvärt nervös nu det senaste dygnet. Det faktum att jag dragit ned en aning på nikotinet gör inte saken bättre.
Ju mer dagarna går, desto mer känner jag saknaden av något. Den drar sig aldrig undan hur mycket jag än önskar. Även om jag under den senaste tiden förändrats en del när det gäller sårbarhet, så finns det alltid där. Man är ensam och man vill inget hellre än att ha någon nära psykiskt. Det är de enkla sakerna jag avundas alla andra. Någon att tänka på, någon som får en att le. Någon att vänta på efter jobbet. Att somna och att vakna jämte någon. Någon man kan kalla för "sin". Någon man kan ta en promenad med, någon att göra uppoffringar för. Det finns ju så mycket. Jag har så lite.
I natt fick jag världens mest ultimata kommentar. Jag älskar den.
-Jag saknar att kramas med dig.
-Det ligger något i det.
What?! Jag abdikerar från känslolivet. Tack för mig.
Ju mer dagarna går, desto mer känner jag saknaden av något. Den drar sig aldrig undan hur mycket jag än önskar. Även om jag under den senaste tiden förändrats en del när det gäller sårbarhet, så finns det alltid där. Man är ensam och man vill inget hellre än att ha någon nära psykiskt. Det är de enkla sakerna jag avundas alla andra. Någon att tänka på, någon som får en att le. Någon att vänta på efter jobbet. Att somna och att vakna jämte någon. Någon man kan kalla för "sin". Någon man kan ta en promenad med, någon att göra uppoffringar för. Det finns ju så mycket. Jag har så lite.
I natt fick jag världens mest ultimata kommentar. Jag älskar den.
-Jag saknar att kramas med dig.
-Det ligger något i det.
What?! Jag abdikerar från känslolivet. Tack för mig.
Thursday, January 03, 2008
Jaha...
Har blivit erbjuden en 1,5a på söder i andrahand. Problemet är att den ligger på 5700 kronor i kallhyra. Kollar kontakter efter jobb, saken är den att jag absolut inte alls känner för vårdjobb just nu igen. Och det är nog sällan kompisar vill dela en 1,5a på 48 kvm. Jävla dilemma.
Tuesday, January 01, 2008
Ég skuli vaka
Det finns en person som jag bryr mig väldigt mycket om som jag märker mår mycket dåligt. Jag tycker att det är skitjobbigt för jag vet inte riktigt vad jag skall göra. Vi har för mycket distans mellan oss både på det geografiska och själsliga planet. Men jag vill verkligen inte se en människa gå sönder. Jag skulle vilja släppa allt och bara ta första bästa tåg. Eller beställa två biljetter till Island.
Men jag är inte säker på att han vill ha hjälp från mig. Eller rättare uttryckt; jag är rätt säker på att han inte vill ha min hjälp. Även om det inte är illa menat från hans sida. Nåväl, jag ser inte att det inte skulle ordna sig till slut, så jag får bara ge det lite tid. Och komplettera med två styck musikvideos.
Att vakna upp och upptäcka att solen och allt ljus är bortom räckhåll. För att till slut, en dag, finna solen igen. En stor dag.
Att vara oerhört vilsen. Resten talar videon om.
Men jag är inte säker på att han vill ha hjälp från mig. Eller rättare uttryckt; jag är rätt säker på att han inte vill ha min hjälp. Även om det inte är illa menat från hans sida. Nåväl, jag ser inte att det inte skulle ordna sig till slut, så jag får bara ge det lite tid. Och komplettera med två styck musikvideos.
Att vakna upp och upptäcka att solen och allt ljus är bortom räckhåll. För att till slut, en dag, finna solen igen. En stor dag.
Att vara oerhört vilsen. Resten talar videon om.
Subscribe to:
Posts (Atom)
