Usch, jag har lite halvsvårt för det där med födelsedagar, och imorgon är det min tur. Och Paulinas.
Det som jag mest, och nästan enbart, värdesatt på mina födelsedagar hittills är början av dagen. Då har jag alltid vaknat upp av att mor knackat på dörren, sjungit för mig och satt ned en bricka med frukost samt plockat några blommor i trädgården och satt i en liten vas på brickan. Vanligtvis några vackra penséer eller rosor. Och jag älskar blommor. De tidigare åren låg jag visserligen vaken och lyssnade på när hon förberedde allt och sov sedan räv när hon knackade på dörren, senare år har jag legat som en död säl.
However, nu finns här ingen mor att förgylla min dag redan från morgonen, och ingen trädgård med penséer i. Ingen flagga att hissa. Jag skall försöka trotsa min numera katastrofala dygnsrytm genom att ställa klockan på 08:00. Mellan 10:00-12:00 ringer jag en av mina lärare i kriminalpolitik och diskuterar den misslyckade hemtentan för att se om jag kan slippa göra om hela provet och istället komplettera skiten. Sedan vet jag inte mer. Baka tårta? Nä, funderar på att ta någon eftermiddags-/kvällsöl eller två på Carmen eller liknande ställe. Hör av Dig om du är sugen på öl.
Imorgon är en perfekt dag att dricka öl på, i alla fall för mig.
Jag köpte massvis med godis och åkte till Jenny i Sollentuna. Vi hade dagen innan bestämt att kvällens dresscode skulle vara klänning och klack, gjorde oss i ordning under skratt och alkoholintag och satte oss på tåget in till stan strax efter 18:00. Stötte på lillebror E innan vi kom till Kocksgatan och lite inflyttningsuppvaktning hos en vän till Jenny.
Vi svalkade oss med sanslöst mycket öl, rökte i köksfönstret, pratade om allt möjligt och avslutade med en runda Playstation 3 innan vi mötte upp en lagom full David som stod nere i korsningen, och så var vi fem. Vi hade Metro som mål, och på vägen dit sprang jag på två falkenbergare utanför Broder Tuck.
På Metro vart det soffhäng med öl och drinkar i mångfald. Vi blev till slut ett rejält sällskap då Jennys kompisar satt där när vi kom, och Jasmine med sällskap anslöt sig senare. Jag blev gravt salongsberusad och blev kvar till stängningsdags, 02:00. J föreslog efterfest med vin och Guitar hero men jag bestämde mig för att avrunda kvällen efter Metro.
Jag hade fått en aning för mycket av det sociala och tyckte att det var skönt att få vara lite ensam. Jag saknade Någon, men det var välbehövligt att få lite stilla vila från konversationer, skratt och leenden. I klack och grön klänning gick jag ensam längs Götgatan, svängde in på Folkungagatan, Östgötagatan, Tjärhovsgatan och slutligen Medborgarplatsen. Det kändes som om jag sökte något, andades ut bland höga konstruktioner och önskade väl att jag hade något att gå till. Men det har jag inte. Och ingen kommer till mig.
Tog bussen vid Slussen 02:50, gjorde pastaröra när jag kom hem och lyckades inte somna förrän vid sextiden. Innan dess pratade jag med mor flera gånger, hyllade henne som mor och det var skönt att bara prata, med någon.
Idag har bara varit en grå dag. Man är trött på allt, inte minst sig själv. Det är svårt att få fram någon som helst positiv tanke. Utan mål, hopp eller efterfrågan. Blodet bara konsumerar hjärtats muskelkraft, and that's pretty much it.
On a parti, six ans de mer sans pouvoir border la terre. Au bout de la septième année on a manque de provisions.
Usch och fy, vad less man kan bli. Även om solen idag gör vädret himla vackert.
Skolan går riktigt dåligt, fick reda på lite resultat idag och jag kan inte annat än att känna mig korkad och misslyckad. Jag trodde att jag hade kapaciteten till att styra upp den här terminen...eller jag vet att jag har kapaciteten. Jag har kapacitet så det räcker och blir över, men vad händer? Jag låter alla jävla hjärnspöken ta över en hel termin.
.
Åh, ni fantastiska män som vet hur man angör en brygga.
Ni som med solbarkad hand håller skotet i spänn, ni starka, ni tysta, ni lugna, ni trygga.
.
Helt jävla värdelöst. Och så dessa kryptiska sms. Eller kryptiska avsändare kanske är mer korrekt uttryckt? Eftersom jag tappade bort mobilen för någon månad sedan så är ju alla mina gamla nummer borta. Så får man något i stil med "Hej Mia, du har glömt mig, blabla, hoppas du har det bättre än jag, blabla, kram och all lycka" runt 02:00 i natt. Jag har förmodligen inte glömt personen ifråga, jag glömmer inte människor. Och jag blir ju självfallet orolig. Skrev tillbaka och förklarade läget med borttappade nummer, men får inget svar. Har därefter skrivit ytterligare två sms för att få reda på vem det är, men näe. Går självklart inte att spåra på vare sig eniro.se eller hitta.se.
Idag trotsade jag min lilla förkylning och begav mig ut på shopping tillsammans med Paulina och Jenny. Vi åkte ut till Kista galleria.
Jag började shoppingrundan med en citron-cheesecake. Sedan direkt in på Clas Ohlson för att shoppa loss. Jag hittade en skruvmejsel, en flacktång samt en RCA-sladd. Var mycket nöjd med mina inköp än så länge. Efter det sprang vi runt som tre ekorrar på speed i alla affärer. Skor, väskor, jeans, kjolar och x accessoarer senare gick jag ut från H&M med en ihopflätad svart swinghatt-kind of thing. Åh så käckt.
Jag lämnade egentligen Fisksätra mest för att hitta något åt min mor. Jag har sedan några veckor velat skicka ned en present till henne lagom till Mors dag eftersom hon helt klart är en av världens bästa man kan ha. Så J & P tog med mig till någon prylaffär. Efter fem minuter konstaterar jag att min mor absolut inte är en prylmänniska. Om två år är hon femtio, inte fan tänker jag köpa något som hon skall inreda hemmet med. Nixpix, kräsen Mia lämnar affär. Jag kilar in på Body Shop men lämnar affären ganska snabbt igen. Jag tappade motivationen och det enda jag kunde komma att tänka på var presentkort. Jag sprang upp till MQ (en personlig favorit, Ebba) och kände direkt att nej fy farao för presentkort. Jag ville ju skicka ett paket. Så efter några minuter fick jag en sjal inslagen och jag kände mig hyfsat nöjd.
Så där shoppar jag. Alltså - sällan något alls. En hatt och lite verktyg. Det roliga är att cirka en timme efter att vi lämnat Kista galleria och kommit hem till Jenny, så lyckas jag ha sönder min skruvmejsel (den vart så jävla high tech, den hade en så kallad plockmagnet som man kunde dra ut så att den liknade en jävla radioantenn. Jag var givetvis tvungen att kolla om den även fungerade som en smärtsam piska, varpå jag böjde hela skiten när den träffade min arm). Kontentan blir att man än en gång blir påmind om att allt man faktiskt behöver är en jävla karl.
Varför säljs inte Ni på Clas Ohlson?
Ps. Skruvmejseln var till spisfläkten jag vill rengöra, flacktången till alla mina kedjor jag gör sönder och behöver böja till. Sladden...var fin? Ds.
It takes a lot of courage to be me right now. I’ve never asked to be hurt. I asked once, and so I got hurt. What am I doing wrong? Is it the fact that I do not ask people not to hurt me? Is it the fact that the world and all humans are fucked up and get turned on by hurting? Is it satisfying you? Now that would be pretty darn sick. Or is it the fact that I am "too sensitive”?
You know, last night when I struggled to get some sleep, I was thinking about writing you a letter. A letter that would explain what I felt for you and why I reacted like I did. Why you haven’t heard from me for a while and how shitty it feels to stay away from you. How a part of me dies when I can not be embraced by you, when I can not look into your eyes, your beautiful soul.
How you could take a piece of paper, turn it into a swallow and actually make it fly.
I imagined the letter in my head, last night. But I didn’t finish it. And now, 24 hours later, tears are dripping into my tea. I guess I am not the fortunate one, I have never been.
I read your words today, oh stupid me. It makes me laugh a bit out of angst, before the tears go all wild and crazy again. This is like the 2nd time in a few months that I get the privilege to experience the feeling of being the one who may not be that important after all. To be the one who’s standing first in line with a lot of feelings involved, while someone else is making her way just passing me with ignorance. I simply just follow her fashion like walk, and then I look back at him and he‘s…gone. And so is she. Maybe I wasn’t first in line. Maybe there are no lines. Then why am I drawing lines?
You really, no I mean really, take my breath away.
Jag är jävligt arg. Och jag är jävligt trött. Och jävligt ledsen. Det bara kom nu, och jag skrek och slog med min högra knytnäve i väggen och ville egentligen köra huvudet i väggen flera gånger men då knytnäven mötte något annat än en gipsvägg så vågade jag helt enkelt inte, för mitt eget bästa.
Varför i helvete...skall det vara så här? Varför gör vissa människor som de gör, mot mig? Det är väl inte så jävla noga med mig antar jag. Utstrålar jag någon form av extraordinär kraft eller girlpower som säger att "ja men hon tål hur mycket stryk som helst, jag behöver inte behandla henne rätt. Jag behöver inte förklara saker och ting för henne. Jag behöver inte ta konsekvenserna."
Era jävla avskum. Jag vill inte ha ett jävla skit med Er att göra mer, jag vill inte ha Er äckliga sympati och jag vill INTE ha Er i mina tankar. Det förstör så jävla mycket för mig att jag bara...blir så fruktansvärt ledsen. Tack. :(
Mia säger: Om jag vill ha barn? Jaa...det vill jag väl, så småningom? Mia säger: Jag har alltid varit lite anti barn...men ibland är de rätt så...äh jag vet inte om söta är rätt ord. Usch. Men något.
Efter många om och men så hoppade jag in i duschen igår och gjorde mig i ordning. Gjorde en kökspose och gick till pendeltåget. Det bjöds på rosévin och sällskap hemma hos Jenny i Sollentuna vilket jag var i stort behov av. Paulina kände för en öl eller två på stan, och jag är mycket sällan den som bangar. Vi hamnade på Kelly's där det vart några öl, och jag fick även plocka fram min engelska då det blev en hel del prat med en herre från Australien.
Mitt förmodligen största problem just nu är att jag sover, sover och så...sover jag lite till. Jag har ingen lust att gå upp om dagarna, så jag burrar in mig i täcket och somnar om. Nästan varje dag, förutom de dagar då jag verkligen måste ta mig upp.
Kanske hade mor rätt när hon bad mig komma hem omedelbart vid vårt nattliga samtal då Anneli var uppe och vi hade varit på Debaser...
Ibland känns det som att Stockholm hittills tagit så mycket mer än vad det givit. Ens tillvaro raseras gång på gång och man försöker febrilt att bygga upp något att liksom...tillförlita sig på. Man vill kunna frigöra sig från den krampaktiga balansen och falla bakåt utan att slå i skallen varje gång.
De närmsta veckorna innebär att Paulina flyttar in hos mig nu över sommaren. Efter sommaren kommer jag att flytta till Sollentuna. Paulina och jag fyller båda år den 30 maj, så vi tänkte slänga ihop en jävligt trevlig tillställning någon vecka därefter. Det blir ett 45-årskalas med pompa och ståt.
Imorgon är det jobbintervju, och senare får jag tillbaka både omtentan och hemtentan. Ja, jag är nervös som en jävla Snövit i underlandet, chasing rabbits. "And you know you're going to fall." /JA
I'm too cold to be alone this winter, I'm too old to be alone. I just want to hold you this winter, I know you get so cold. I just want to call you this winter. Where are you tonight? Why aren't you here? You should be looking after me this winter, I sure as hell can't.
Behind everything I do stares the cold truth I don't have you. I still love you, I must be the world's biggest fool. Everyday I wish you weren't so braw cause I miss you. How am I supposed to unmake the world's biggest mistake.
I don't want to be your open wound all winter; you don't need to see me cry.
...
My life is dead and I can't see a future, I never could and I still can't.
Skall bli intressant att se vad det blir för resultat av den vapenamnesti som just nu äger rum och fortsätter fram till 31 maj. Dessvärre är det väl de som absolut inte borde inneha vapen och ammunition som behåller skiten. Avbeväpna alla idioter. Skjut dem!
Mhm. Känns som att jag har en del att ta i nu här på blogen innan jag kan fortsätta med annat.
Förra fredagen blev det några öl på Underbara Bar med Jenny och hennes kompis. Efter en stund kom Paulina och ytterligare något senare Paulinas Simon. Jag ville absolut inte avrunda kvällen efter Underbara Bar, så jag fick tjatat med mig Paulina att dra vidare. Vi hamnade på Debaser och det blev en hel del öl.
Några timmar senare står jag i kön på McDonald's. En tjej öppnade en till kassa, och utefter mina mänskliga instinkter (saker skall gå snabbt) gick jag fram mot den, varpå jag hamnar jämte en herre som förmodligen stått och väntat något längre än vad jag hade. Eller, herre och herre, han såg väl kanske snarare ut som ett långhårigt, rödlätt hängbukssvin. Det tog inte lång tid innan jag fick en hand på rumpan. Jag gav honom en arg blick för att saken sedan skulle upprepa sig gång på gång. Han tog på mig på ett sätt som kanske inte ens min pojkvän skulle få göra om vi befann oss i en kö på McDonald's. Jag vart rosenrasande, stod och skällde ut honom gång på gång och kände för att höja handen, men det var smidigare att hota med att tillkalla vakter då mongot slutade.
Jag skiter verkligen fullständigt ifall en fyllekaja daskar mig på rumpan hyfsat harmlöst inne på en krog, såvida det inte upprepar sig. Men jag förstod att den där killen gjorde det där för att helt enkelt uppmärksamma mig om att man inte går före i kön. Ja, men säg det då för fan istället för att bete sig som en efterbliven jävla penis. För sådant där tycker jag helt enkelt inte är ok. Blä.
Dagen efter spenderade jag ensam här i lägenheten genom att följa Eurovision song contest på tvåan. Jag behöver inte skriva mer om det, saker och ting säger ibland sig självt. (Och om det inte skulle göra det, så är det nämligen så att i vanliga fall så super jag mig själv aspackad för att slippa titta på skiten, men vid nämnda tillfälle saknades kompanjon och jag har aldrig haft så trist i hela mitt liv, ungefär.)
Är det någon mer än jag som känner sig väldigt kasst uppdaterad när det gäller graviditet som fenomen? I onsdags mötte jag upp Karin samt gravida Malin för en kaffe i götgatsbacken. Förutom att jag körde hundra frågor till Malin så vart jag helnojjig och sade saker som "är det bättre för dig att sitta här kanske, eller sitter du bra där? Vilket är bäst för magen?" etc. Hur som helst så hade vi väldigt trevligt innan det var dags att bryta upp. Jag träffade två klasskompisar vid 19:30-tiden och vi satt på Högbergs och tog några öl. Fan vilket skitställe. Vid 23:00 anlände vi till universitetsområdet. Det var nämligen vårfest med kriminologiska institutionen. Jag hade hellre kallat det för släktkalas. Det var sjukt tråkigt, och vi stack därifrån vid 23:50. En positiv sak; man sparade iaf pengar. Usch för torrbollar.
Idag har jag städat köket i kanske två timmar. Om det var till någon nytta vet jag inte, men det känns bra att gå runt och stoltsera med. Dessvärre vart det ännu en lugn kväll idag, men jag hoppas få möjlighet att sitta och skryta med min städning över massvis med öl imorgon, lördag. Nu var det ett tag sedan som jag faktiskt hade jävligt roligt ute.
Satt och tänkte för mycket och vart less som fan, men efter att ha tittat på en hel del Woodstockgrejer så kan jag tänka mig att ta en cigarett och sedan försöka sova. Tänk vad lite batik och syra kan göra. Creds till det, och inget annat för tillfället. Punkt.
Trolla fram fint väder [ ] Fixa skruvmejsel [ ] Rengöra spisfläkten (grundligt) [ ] Plugga [X] Plugga mer 1 [X] Plugga mer 2 [ ] Plugga mer 3 [ ] Klara omtentan [?] Klara hemtentan [?] Försöka rädda min gamla hårddisk [ ] Plantera om min halvdöda Benjaminfikus [ ] Skaffa ett sommarjobb [?] Skaffa en inneboende [X] Byta glödlampor i garderob och toalett [\] Betala skuld 1 [X] Betala skuld 2 [X] Betala skuld 3 [ ] Driva in pengar 1 [ ] Driva in pengar 2 [ ] Klippa mig [ ] Må extremt bra i minst två dagar [ ] Planera in något att se fram emot [X] Se The Edukators [ ] Fixa en picknick med Paulina och Jenny [ ] Ringa Telia [X] Fixa mobiltelefon [X] Ringa sjukvårdsupplysningen [X] Ringa SL hittegodsavdelning [X] Fria till Justin Pearson [ ] Kolla upp tatuering-ar [ ] Piercning (?) [ ] Möta upp Emilia på tisdag, 16:45 [X]
OBS! Det är obligatoriskt att kolla den första minuten, annars är ni inte mina vänner. :D Har man (o)tur så kan man erfara mig i det där tillståndet, dock utan några tillskott av diverse substanser. Substanser är töntigt and we like the real shit.
Jag är spekulant på ett jobb. Måste ju kunna försörja mig i sommar och jag har verkligen inte orkat engagera mig i jobbsök, så när det här dök upp så blev jag riktigt glad. Ett problem bara:
Vi bestämmer en tid då jag skall besöka dem om drygt en vecka, då vi pratar vidare. Jag lämnar mitt namn och telefonnummer, och två timmar senare har någon hamnat på min blog efter att ha googlat på mitt namn. Det är inget nytt för mig, jag vet att det blir allt mer vanligt att de som erbjuder tjänster kollar upp personer som söker. Men jag skall inte sticka under stolen med att jag varit nojjig sedan dess, jag skriver ju trots allt hyfsat öppet om diverse saker här.
Hur det går återstår att se, och även om det nu skulle bli så att jobbet inte blir mitt p.g.a. bloggen, så lär jag inte få reda på det. Oh vad spännande.
Söndagen den 3’e Juni är det heldag med TV4 på Gröna Lund och du är bjuden som min gäst. Du får ta med dig en tjejkompis om du vill och vi får inträde, åkband och matkuponger (eller ölkupong om man prioriterar det).
Hojta om du vill ha med en vän att hålla i handen, har 10 inbjudningar och det är än så länge dessa bjudna: 1. Jag 2. Du 3. Paulina 4. Charlotte
Over and out
Sådant här är trevligt! Wee. Känns dock konstigt att svika goa Göteborg med Liseberg för Gröna Lund.
Jag var inte gammal när jag fick ett exemplar av boken “Om detta må ni berätta” i handen, precis som mina klasskamrater, och samtalen om bokens innehåll gick hand i hand med aktiviteterna på skolgården.
Jag minns att jag luktade på bokens grova och matta blad. Inbillade mig att den luktade jude, misär, våld och mord, precis som bilderna inuti skildrade. Strök min hand över pappret och förstod att det som skett var fullständigt fruktansvärt. Folkmord. Och folkmord har vid flera andra tillfällen skövlat miljontals liv i hyfsat modern tid och vi lär oss vilka som är onda respektive goda i ordens rätta bemärkelse för att si och så är det. Och visst, det är bra att man inte glömmer, men varför är vi så jävla lama när det kommer till att uppmärksamma nutidens hot och hemska människor. Det finns nutida samhällsfenomen som jag anser är oroväckande och som många anammar, och om detta må jag berätta.
När jag såg ett program för ganska längesedan där Olinda medverkade och slängde ur sig “lilla fittan på Expressen” när Ebba von Sydow (Sveriges mode-Bush) diskuterades så drog jag på smilbanden och tänkte "Stureplansintriger". Men nu förstår jag vad hon menar. Det är människor som Ebba von Sydow som vi skall vara aktsamma för, inte för några jävla talibaner eller mörkhyade karlar på stan som delar ut Metro. Det är människor som Ebba von Sydow som förespråkar allt det där smått påträngande, irriterande och oroväckande som härjar runt i vårt samhälle, och sist men inte minst så är det kvinnor som Ebba von Sydow som får mig att önska att vi får behålla vårt kära mansdominerade samhälle.
Kvinnor inom modevärlden med makt, fy fan säger jag bara. Stureplansfeminister vs. anarkofeminister. Medvetna människor och redighetsbyxor, ja korkade personer över huvud taget - kan inte alla bara hålla käften?
Tjejer skall ju vara på ett speciellt sätt. Ja, alltså för att de skall ses som varelser med kvinnlighet. Häromveckan läste jag t.ex. om att det, enligt en bartender här i Stockholm city, verkligen är big no-no för en tjej att beställa in en stor stark på krogen. Nej för tjejer skall beställa varsin cosmo och gå runt och fnittra över bakåtslickarnas amex-kort. Vilket jävla horeri. Fan vad alla är tråkiga!
Gränsen mellan ett downs syndrom-fall och Sofi Fahrman, Ebba von Sydow eller annan random efterföljare är hårfin, och jag brukar överväga att kasta upp mitt tarmsystem när de slänger upp sina smil och snedknullade fittor på television. Ge mig en sund jävla modeguru. Antingen skall alla se likadana ut med en liten kryddig touch av wierdness i form av t.ex. ett trendenligt och fult litet troll till hund, eller så förespråkar andra att man skall vara så pretto och medvetet omedveten som möjligt. “Vi är konstiga men vi bryr oss inte”. Det är bara att haka på allas vår freakshow.
Det är riktigt tråkigt att könsroller prioriteras så högt på alla plan, både i hur man skall se ut och hur man bör föra sig bland folk. Jag vet inte hur många gånger som jag t.ex. fått höra att jag har små bröst. Jo, jag är fullt medveten om det. Men jag är faktiskt också fullt medveten om att jag är en kvinna, trots mitt blygsamt tilltagna behag. Jag skall dock inte sticka under stolen med att jag vid vissa tillfällen känt mig kränkt och nedtryckt av människors kommentarer och synpunkter på hur jag ser ut eller hur jag beter mig. För hur man än ser på saken, så kommer man alltid att påverkas utifrån och dess kraft kan vara så stor att man börjar tvivla på sig själv. Vi besitter mänskliga behov som i form av t.ex. instinkten att fortplanta sig. Och för att fortplanta sig så skall man vara attraktiv, och rent allmänt så skall man faktiskt inte vara attraktiv i sina egna ögon, utan andras. Det är svårt att komma ifrån den biten. Däremot har tekniken gått så långt att männen snart knappt fyller någon funktion längre, och därför är det med en viss lättnad och stolthet som nästa stycke tillkommer.
Jag beställer i stort sett enbart öl när jag är ute, för jag tycker att det är gott. Jag rapar mycket, jag skiter precis som alla andra. Jag dreglar när jag sover, jag blir aspackad ute på krogen och jag bråkar gärna med människor. Jag är inte feminist. Jag är inte rädd om naturen, jag är förmodligen inte pk enligt Dig och jag är varken lågmäld eller len om tungan. Jag är bara jag, och jag är jävligt bra på många sätt och vis. Och om jag skulle vara en turn off för samhällets karlar eller Ebba von Sydow så hade jag hellre idkat tidelag än att ändra på mig. Med häxprocess-eran som undantag - Knulla lite get har väl ingen dött av?
Ny vecka, fan vad roligt. Tänker inte skriva något längre just för tillfället utan mest uppdatera om das situation. Det blir säkert långt ändå.
Hämtade Anneli på t-centralen i torsdags. Innan vi drog hem till mig så tog vi några öl och en Irish Coffee på Underbara Bar samt Carmen. Jag blev stormfull och knäppte sanslöst många sängbilder, väl hemma, innan jag bestämde mig för att Anneli skulle få sova. Dagen därpå slet jag med min hemtenta. Lagom roligt var det. Den skulle vara inlämnad senast 18:00 på universitetet, och efter mycket svett och nervositet så lyckades jag lägga den i lådan ca. 18:07. Efter det satte vi oss på Carmen för några öl trots att jag egentligen borde ha pluggat inför omtentan.
Efter tre timmars sömn gick jag upp på lördagen. Slängde i mig en smörgås och lite grönt te innan jag sprang till pendeltåget på väg in mot omtentan. Omtentan var löjligt svår, mer har jag inte att tillägga om det. Jag åkte hem igen efter att ha gjort mitt bästa och var fruktansvärt trött. Drog med mig Anneli till city då hon ville kolla i affärer. Egentligen orkade jag verkligen inte, men jag ville inte vara gnällig. Småirriterad och med en jävla värk i kroppen och påtaglig trötthet gick vi runt innan vi satte oss på bryggan i Gamla Stan och tog en öl.
Vi kom hem, jag ställde mig och gjorde mat medan Anneli tog kort, jag bytte om och vi satte i gång med en tvåmanna-förfest. När vi tidigare gick från Gamla Stan till Slussen så bestämde jag mig för att det fick bli Debaser på kvällen, deras uteservering såg barnsligt inbjudande ut. Dessvärre drog det ut på tiden hemma i Fisksätra och vi var inte vid Debaser förrän 22:30 eller något. Träffade på David, drack en massa öl och jag vart verkligen aspackad. Då började jag beställa in drinkar. Förolämpade kvinnor från Tallinn (omedvetet såklart) och träffade på lite annat bekant folk lite här och var. När Debaser stängde blev tyvärr allt bajs. Jag började bråka med en herre utanför McDonalds och spårade allmänt ur.
Har haft några hårda veckor nu, och jag antar att allt släppte i lördags efter omtentan. Det i kombination med alkohol är uppenbarligen inte bra. Jag är visserligen ganska säker på vad det var, mer specifikt, som utlöste själva grejen. Och om det är så så är det riktigt jobbigt. Hur som helst så hade jag Anneli och David vid min sida vilket var skönt, även om jag föredrar att leva ut mina känslor när jag är ensam. Man vill inte att människor skall se när man är svag och ynklig.
Kom ikväll hem efter att ha druckit lite rött vin hos Jenny och tjötat, nu skall jag försöka kämpa på, sälja av lite fonder då jag övertrasserade mitt konto i lördags på drinkar och styra upp lite andra saker. Det tar fan aldrig slut.
Jag vill bara ha en jävla famn att vila i, inget annat. Blä, vill inte vara ensam något mer. Ge mig något att gå på.
Jag vet att saker ordnar sig. Jag klarar mig och överlever alltid, det är lite min grej. Men just nu är saker jättetunga.
Jag har inget att se fram emot. Jag ser ut som sju svåra år, bekymmersrynkan lämnar aldrig min panna, hemtenta, omtenta, oviss sommar, jag sitter fast i ett järngrepp, tryck över bröstet och ständig klump i halsen. Jag är ledsen och känner mig värdelös. Fysiskt jättesliten. Äter dålig mat och jag tror att jag gått upp i vikt. Något som får mig att må riktigt dåligt. Känner mig tjock.
När depressionen uttrycker sig som mest, så är min förmåga att uttrycka mig själv verbalt som sämst. Man svamlar och stakar sig. Biter sig i läppen och vill helst hålla käft. Man vill dunka huvudet i väggen och allt sådant. Nu förstår jag hur det förhåller sig till varför jag faktiskt inte vill stiga upp om dagarna. Eftersom det inte känns lönt. Jag har inte tagit min medicin på jag vet inte hur många dagar, kanske en vecka. Man ger på något sätt upp?
Igår hade jag nästan bestämt mig för att stanna hemma och strunta i valborgsmässoafton-grejen. Men istället blev det Rival, Bishop och Debaser. Bortsupna pengar, efterfest på Skånegatan, jag kräktes lite kidneybönor innan jag högg pendeln 06:45. Somnade och missade min hållplats. Kom hem och försökte vara vaken. Gick och lade mig för att "vila ögonen" klockan 11:00, men sov till 16:00 trots att jag satte klockan på väckning klockan 13:00. Misär.
Jag tror inte att människor i ens omgivning förstår hur pass mycket man faktiskt kämpar varenda jävla minut. Man kan dölja det rätt väl, fast just nu känns det som att det faktiskt gått så långt att jag verkligen inte kan dölja det, och det är då jag inte vill beblanda mig med folk. Jag vill inte att någon skall se mig sådan här.
Hade, fram tills för just precis nu, bestämt mig för att öka serotoninintaget på eget bevåg då jag inte får tag på min läkare. Men efter att ha läst runt på nätet så vet jag nu att det skulle betyda en dos som överstiger den rekommenderade maxdosen om jag börjat ta en och en halv tablett. Därför får det vänta, jag är inte korkad. Men jag är otålig. Får ringa imorgon och försöka få tag på en telefontid med min läkare. Vill inte gå i terapi här uppe. Känns som att jag fått nog av det där. Jag känner mig väldigt maktlös. Jävla skit, men jaja. Skall ta min tablett nu, försöka få pluggat lite, sedan käka Stilnoct senare och försöka få en vettig jävla sömn.
Det som jag mest, och nästan enbart, värdesatt på mina födelsedagar hittills är början av dagen. Då har jag alltid vaknat upp av att mor knackat på dörren, sjungit för mig och satt ned en bricka med frukost samt plockat några blommor i trädgården och satt i en liten vas på brickan. Vanligtvis några vackra penséer eller rosor. Och jag älskar blommor. De tidigare åren låg jag visserligen vaken och lyssnade på när hon förberedde allt och sov sedan räv när hon knackade på dörren, senare år har jag legat som en död säl.
