En natt jag drömde...

Natten till idag drömde jag om David (som jag för övrigt till slut lägger upp en länk till efter ett jävla hattande fram och tillbaka. Cred till hans sätt att skriva och sitt utvecklande i språket som jag inte kan undgå att beundra, språkfascist som jag är).

Vi var på en fest tillsammans, och förmodligen där som ett par. Jag trivdes, som förr, och det var en kväll som inte var helt utan kramar och kyssar. Senare på kvällen skulle en nylanserad film visas på festen och det visade sig vara en skildring av Davids liv, producerad av densamme. På något konstigt sätt så visste jag att han fick sms hela kvällen av olika flickor, men det är dock inte likt mig att ställa till en scen. Och vi var ju där tillsammans. Efter en stund var han försvunnen och jag gick runt för att leta efter honom. Var jag än kom så hade han precis varit där och berättat för varje herre han stött på att han var aftonens kung, då p.g.a. den storartade filmen som snart skulle visas. Jag förstod inte vad han höll på med, och fortsatte mitt letande bland allt folk. Jag kom in i en sal där hans film gått en stund, och jag ställde mig och tittade på duken en stund. Jag kom mitt i uppläsandet av brevet från en tjej. Djupa, känslosamma och längtande meningar till hennes käre David. Mitt sinne krampade allt eftersom och jag började gråta alltmer intensivt för varje ord som lästes upp. Och det fanns ingen där för mig. Jag ramlade runt bland alla människor i mörka rum och sökte desperat efter honom, för att efter en stund få reda på att han lämnat stället med en tjej. Och han kom aldrig mer tillbaka.

Fin skit.

Lägger upp en länk till Oskar som är en mäkta skön snubbe. Orkar dock inte skriva en lång jävla radda om det, men spana in i framtiden och förvänta er schysst läsning. Jag gör det.

Bubbel

Jag hoppas att det blir en rolig morgondag. Förmodligen drar jag till Sara framåt kvällningen, gör mig i ordning innan vi tillsammans går till AIK-vallen i Falkenberg. Vi skall festa med våra gamla tjejkompisar, och med dem kommer deras respektive och andra som varken Sara eller jag känner.

Det är ett typiskt sådant därnt svårt gäng att komma in i, de kör enbart med interna skämt och skall höras mest med sina skålar och snapsvisor. Idrottsmänniskor och par är vad de är. Förmodligen är landslagsspelaren i innebandy Magnus Svensson med, och jag brukar vara den enda som inte känner mig road av fucking innebandy. Eller präktighetsfasoner. Nej, usch fy och blä! Men det blir ju lite vad man gör det till, och jag har ju som tur är med mig Sara som befinner sig på ungefär samma nivå som jag, trots att vi jämt tjafsar.

Jag kan tänka mig att morgondagen kommer sluta på följande vis att Sara och jag förmodligen kommer att göra bort oss totalt, fly fältet och kila in till stan och krogen istället. And I say no romance. Ibland känner man det bara. Och imorgon vill jag inte ha med killar att göra på något annat sätt än att skåla med.

Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År! Tack alla ni som jag fått chansen att bekanta mig med under året som gått och som på ert egna lilla sätt förgyllt min vardag. Några av er kommer att höra från mig imorgon.

Puss

Mina nyårsaftnar.

2005

En spontan nyårsafton. Egentligen skulle jag fira nyår med Mica och Sofie inne i skogen i Älvsered, kände mig dock allt annat än sugen på detta då jag aldrig drog jämnt med Sofie back then. Efter ett överraskande telefonsamtal ställde jag in mina planer i Älvsered och begav mig in till Falkenberg istället. Tre gamla tjejkompisar och jag satt i en pojkväns lägenhet och hade det hur mysigt som helst. En stund senare kom Maddes pojkvän och hans kompisar och vi gick sedan innan tolvslaget tillsammans uppför Arvidstorpsbacken till en annan fest och skålade in det nya året. Jag stod och hoppade på en sådan där dansmatta, hånglade med en jättekort kille och ställde sedan till med hyss.

Karin och jag gick tillsammans in på toan och låste om oss. Båda var lika kissnödiga men Karin hann först. Nöden har ingen lag, så jag satte mig över kattlådan som stod jämte toalettstolen och kissade lite. Vi skrattade och tyckte mest att det vart en mongokul grej. Något senare gjorde vi om det, men nu var det Karins tur. Jag tyckte dessutom att det var skitkul att jag fick Djursholmstjejen till att kissa i en kattlåda. Dessvärre reagerade värdparet radikalt. Rätt som det var när festen var som mest igång så hörde man plötsligt ”VEM FAN HAR PISSAT I KATTLÅDAN?!” De flesta var ovetande om situationen, och jag frågade lugnt ”Men…var är er katt då?” Den var tydligen inlåst på vinden, och rätt som det var så slängde de ut oss alla från festen, och folket gick hem. Jag förstörde alltså festen, plus att jag inte fick sova hos min kompis då hennes pojkvän förstod att det var Karin och jag som var skyldiga. Däremot släppte han in Karin i lägenhetshuset. Där stod jag i minusgrader, utelåst men ändock jävligt glad i hågen. Jag skrattade fast var en aning förbannad då jag blev lämnad ute i kylan. Började då gå genom stan och ut till Annelis lägenhet. Det tog tid, jag stannade och lekte i snödrivor och klappade kisemisar, men till slut kom jag fram och fick sova.

Det är knappt så jag vågar gå in på Intersport i Falkenberg efter händelsen då värden är butikschef där.

2004

Hade köpt biljetter till Hertigen, stället som Robert Wells tog under sina vingar och försökte styra upp. J som jag dejtat några månader tidigare bad mig komma dit när vårt dejtande pågick då han och hans kompis anordnade skiten, och jag ville gärna se honom när han kommit hem från Bergen, Norge. Mica och jag skyndade oss på kvällen till André. Där hann jag precis öppna min Asti Cinzano och halsa på högst tjugo minuter innan vi var tvungna att ila vidare. Vi skulle dela taxi med några tjejkompisar till mig som även de skulle till Hertigen, och vi befann oss i samma del av stan. Mica och jag sprang genom buskar och hoppade över staket i ungefär tio minuter innan jag såg en taxibil och chansade på att det var den. Det var rätt och vi åkte iväg mot Hertigen.

Lämnade in min biljett, och J sade att jag inte fick gå in om jag inte gav honom en kram. Det var ju det jag egentligen ville mest. Sedan minglade vi runt lite bland folket, jag höll utkik efter J hela tiden men han var totalt jätteupptagen med att hålla koll på allt, som värd. Vid tolvslaget hade jag tappat bort alla mina kompisar, och J gick förbi mig utan att säga något. Krossat hjärta. Jag blev sentimental och letade upp Mica. Vi två hämtade ut våra jackor och sprang in till stan. Äntrade Upstairs och firade med folk vi trivdes med.

2003

Krossat hjärta.

2002

Konstigt. Övervägde att köpa gräs, satt inne i ett rum med en främling som inte sade något och hyllade en av mina alla favoritlåtar, I Wanna Be Your Dog med The Stooges. När det blev dags sprang vi ned till Tullbron för att bevittna fyrverkerierna varpå jag som vanligt tappar bort mitt sällskap. Minns inte mer.

2001

Färgade håret rosa, söp i Saras fars persiennfabrik innan vi gick till Tompa. Där drack jag, åt upp Tompas familjs all choklad, ringde en jävla massa mobilsamtal från deras hemtelefon och rätt som det var ramlade Emma i trappan och kunde inte stå på sitt ena ben. Vi snodde grannens pulka och drog tillsammans in henne till stan (en jävla bit). Firade tolvslaget i Arvidstorpsbacken då vi inte hann in till tullbron i tid och stack till Ylvas lägenhet där jag fick en köldchock. Happy New Year!

Ge mig ge mig ge mig.

Åh, jag vill ha kramar. Kramar i massor! Hela jävla tiden. Mitt huvud sprängs snart av alla tankar på välbehövliga omfamningar, ömhet och en öppen hand.

Liksom min kropp som skriker efter närkontakt av tredje graden där jag gör vad jag vill, där jag tar vad jag behöver för att överleva och må bra men försöker ge tvåfalt tillbaka. Jag vill rulla runt och låtsasbråka och kramas, kyssas och tokhångla och kanske till och med grensla mitt offer. Kanske ta honom på kuken men om så är fallet att jag inte ens känner för något sådant, bara ligga och se in i ett par ögon som vill mig väl, som smeker min själ till orgasm och välbehag.

Det är vad jag vill ha.

Den senaste veckan

Julafton spenderades på jobbet. Gick upp lite efter 06:00, åt frukost med mor och gjorde mig sedan i ordning. Det röda läppstiftet åkte på, dagen till ära, och fröken Maria cyklade iväg till jobbet, fem minuter för sen.

Tiden gick fort och vid 10:30 satte sig min kollega och jag och åt frukost. Medan hon pratade så satt jag rakt upp och nickade till några gånger mitt i en konversation. En aning oartigt, men tröttheten smög sig sakteligen på mig efter bara två timmars sömn innan jobbet.

Resten av dagen passerade snabbt, och efter att ha bråkat en hel del med pat. 4 i några timmar, så fick jag lov att cykla hem vid 20:45. Jag hade då jobbat 13,75 h utan rast, förutom de gånger jag stod ute och rökte och svarade på sms. Bl.a. det missnöjda sms:et som drog ned även mitt humör en aning, men när jag väl kom hem så drog jag på mig min gröna klänning och en lång tomteluva och försökte vara en glad liten skit. Vi åt gott, delade ut några julklappar och spelade Sybarit.

På juldagen slappade jag medan jag försökte komma på vad fan vi skulle hitta på till kvällen. Till slut fick jag skjuts in till Falkenberg, anlände utanför Grand 20:45 och mötte upp mitt sällskap. Jag fick som jag ville, och fick ur mina kompisar ur kön till Grand. Istället satsade vi på en trevlig förfest och sedan utgång på något av ställena som inte krävde mongobiljett.

Min goda vän Malin, hennes pojkvän Micke från Stockholm, Erik från Stockholm samt jag gick till Malins fars lägenhet. Där blandade vi drinkar, jag öppnade en Kilkenny och vi satt alla och bekantade oss en aning. En stund efter så kom även Fanny, Sara och slutligen Karin. Där satt jag med fem som bor i Stockholm, och en som bor i Sundsvall. Tokigt värre, men trevligt var det och vi fortsatte med drinkarna och spelade Retro. Förfesten bjöd på massvis med skratt och trevligheter och fivetvis lite sedvanligt tjafs mellan Sara och mig. Vi älskar varandra, men har totalt olika åsikter och ungefär lika stora viljor. Men det var mest roligt tjafs, och vi visste när vi skulle sätta punkt. Om inte annat så gjorde andra det åt oss.

Vi gick den lilla promenaden in till stan och ställde oss i kön till Zätas. Den var lång, och den rörde sig inte över huvud taget. Efter tio minuter blev jag rastlös och otålig, och det var när även törsten slog in som jag sökte ögonkontakt med vakten och gestikulerade att vi var tre i mitt sällskap. En annan vakt lossade på repet, och vi smet förbi kön. Jag har aldrig gjort så där förut, jag har egentligen jävligt svårt för sådant där statusutövande men tänker samtidigt att man självfallet som stammis skall ha vissa förmåner.

Väl inne hälsade jag på lite folk och nästlade sedan in Erik, Karin och mig vid ett bord. Erik gick och beställde två öl till oss var, och när det blev min tur att bjuda så slutade det med tre Cuba Libre och tre Cosmopolitan. Sexor, givetvis. Karin samt Malin som sedan dök upp med hennes Micke och Frida som jag mötte i baren fick tjejdricka medan jag avnjöt rom och cola med Micke och Erik. Vårt sällskap hade det himla trevligt även på Zätas, och innan Malin och Micke avrundade kvällen såg jag till att tala om för Micke vilken underbar kvinna han fångat. Det var första gången jag träffade honom, och jag ville försäkra mig om att han är medveten om att Malin är above all och förtjänar att behandlas därefter. Micke själv verkade vara en riktigt bra kille, så det är inget jag misstror honom om. All lycka till dem.

Zätas stängde och vi kilade vidare till Harry's som den partyelit vi utgjorde. Mer öl skulle drickas och dansgolvet stampades en stund det med. Kommer inte ihåg så mycket mer förutom att A skymtades till vid vissa tillfällen, och jag var som vanligt världsbäst på att visa mitt ointresse. 03:30 kom min skjuts och jag åkte hem efter att ha sprungit efter Sillen då något verkade vara på tok, samt tog farväl av Erik.

Jag hoppas att mina party animals vart nöjda med kvällen, jag kände något konstigt ansvar om att underhålla mitt sällskap då jag är den enda som bor kvar här nere. Lite som en väninna, men ja, jag tror att det gick hem även att fira juldagen i Falkenberg!

Dagen efter, alltså på annandagen, så kom far och hämtade min bror och mig i Tvååker. Nästkommande fyra dagar spenderade jag alltså ute i V. Frölunda. Vi delade ut julklappar, jag försökte socialisera med min blyge halvlillebror på fyra år, det blev några rundor i Göteborgs affärer och även några timmar med min vän Erik.

Sömnen var katastrof. Då jag hostat som en galning i över en vecka nu så tvingade fars fru i mig Cociliana första natten. Den hade ingen som helst verkan, jag blev snarare piggare på det och fortsatte hosta lika illa. Somnade sent på min komfortabla tältsäng, och vaknade sedan vid 02:00, 05:00, 07:00 samt 08:00. Och så var det alla tre nätter. Cociliana kan ta sig i arslet.

Bygga lego är roligt, och otroligt nog lyckades min storebror och jag med inköpet av den bästa julklappen åt vår lillebror i år (till skillnad från tvärtom alla tidigare år). Han vart överlycklig när han fick en legobrandstation. När resten av herrskapet skulle åka och titta på bärbara datorer så lämnades jag ensam med min lillebror som besitter blicken som bara blivande seriemördare har. Men han är en rar gosse, ordentlig, tyst och skötsam. Vi hjälptes åt att bygga upp hans brandstation och det gjorde honom även till en glad gosse. Jag passade faktiskt på att ha ett vuxet samtal med honom, eller snarare en vuxen monolog. Där jag förklarade för honom varför jag inte kommit och hälsat på honom på sju månader, vars jag står i livet och div. annan skit. Tyckte det verkade lyckat.

På torsdagen skuttade jag upp ur sängen, klädde mig och sprang ned till lillebror och alla leksaker. Rent instinktivt tog jag gitarren som låg i fåtöljen i min hand och satte mig i soffan. Kände över träet och testade strängarna, samtidigt som jag med jämna mellanrum uppmärksammade min lillebror som frågade mig saker och ting och skulle visa leksak efter leksak. Det var nog över ett år som jag satte mig med en gitarr. Av det lilla jag en gång kunde så fanns knappt något alls kvar, men jag kom i alla fall ihåg hur roligt det är att sätta sig ned med gitarren och spela lite.

Lite senare skjutsade far in mig till stan då spårvagnsbanan krånglade ute i Tynnered. Jag skulle shoppa med Erik, men hann ta de värsta affärerna själv innan han till slut kom in och mötte mig. Shoppingen förbyttes till caféletande, vi kunde tänka oss en fika men inte på vilket ställe som helst. Till slut tog vi en fika bortanför Haga, och gick sedan genom Haga tillbaka in till stan. Det hade börjat mörkna och Hagas kullerstensgator lystes lite lamt upp av juldekorationer och lyktor. Vi tog några snabbtittar i vissa affärer, och när vi väl var inne i stan så tog vi några bärsa på 7:ans. Erik verkade på knepigt humör redan från början när vi möttes, och samtalen på puben var rätt bra. Vi pratade ångest och kärlek. Trubbel...ibland satt vi bara tysta. Men det var stämningsfullt på något vis.

Tillbaka till V. Frölunda vid 19:00-tiden, vi tittade på en hyrfilm och jag försökte sedan sova. Dagen efter spelade jag hundratusen olika spel med min lillebror och blev sedan hämtad av mor. När vi kom tillbaka på kvällen gjorde jag mig i ordning, och körde oss sedan till Varberg vid 19:00. Min bror och jag hade beställt bord på Harry's åt mor, hennes sambo och oss två. Det var som julklapp åt dem, och efter hade vi biljetter till Borat på bio. Vi åt gott, och de andra drack även gott då jag kände mig snäll och körde.

Filmen var bra, och sedan kom jag hem och mådde senare som jag gjorde. På msn började en full D skriva till mig och samtalet bekräftade en del beteenden hos folk, samtidigt som det bekräftade en del saker hos mig. Han avfyrade en hel del onödiga och hårda ord utan någon vidare eftertanke ibland, men samtidigt kändes det lugnt. Och dessutom sken det igenom att det när allt kom kring handlade om hans ärliga omtanke. Jag litar sällan på folk, jag tvivlar ofta på folks hängivenhet. Så jag är aldrig helt säker på folks avsikter, men D är väl en av de få som jag verkligen innerligt hoppas tycker mycket om mig och bryr sig, fast på riktigt. Och till och med tillåter mig att lita på, för det mesta. Det är jag som är skadad, så no offense.

Oh well, Gott Nytt År.

Åh vad tjusigt, tårstrass!

Jag har som princip att aldrig släppa känslor fria förrän resten av hushållet sover när det ibland blir som det blir. För en halvtimme sedan gick något tokigt. Jag trodde att mor gått och lagt sig, men överraskades av en hand på min axel och jag skymtade en blå morgonrock bredvid mig. Samtidigt som jag satt med hörlurarna för öronen här framför datorn och lät tårarna strila nedför mina kinder och läppar. Hon hämtade en näsduk, blev orolig varpå jag kramade om henne och sade att det bara är så här ibland. Att hon borde gå och lägga sig, och att vi ses imorgon. Nu är min näsduk genomdränkt.

Vet inte vad jag skall hålla fast vid. När allt lossnar och fyrar av ett jävla hånflin. Och jag tänker tillbaka på någon random tid då jag gick runt i mina trasiga byxor och inte ville vara intressant inför folk då människor bara gör så jävla ont, som nu. En stund som nu, då jag helst av allt vill be alla dra åt helvete. En stund som nu då jag helst av allt skulle vilja avlida. Men man får inte. Och jag vet att det inte är värt det. Men klart som fan att man inte ser så jävla mycket ljust på saker och ting när man i stort sett tar skada av vad man än vidrör, som om det är en själv som åsamkar skadan ifråga. Som ett Ebolavirus.

Men jaja. Klart du har rätt, jag vet att folket finns där.

Ni runkar, jag gråter. Fair enough?

Nu svider det sjukt mycket i mina ögon, så mycket att jag inte finner någon annan utväg än att krypa ned under täcket och sova. Jag avskyr det här. Men fuck shit same, imorgon är jag säkert skitglad. Och skäms, såklart.

Er tillgivna..

But hey, I'm just a girl.

Ok, jag har typ gått och varit dum tant nu. Fick ett missbelåtet sms på jobbet och det kändes jävligt tråkigt att ha gjort en negativ inverkan på någons vardag, även om kanske bara för en liten stund. I alla fall om det är någon man tycker väldigt mycket om och bryr sig om, som nu var fallet.

Som när man säger en mening, budskapet missuppfattas och man typ känner sig uppgiven p.g.a. att det faktiskt kan såra och skada. Samtidigt som man inte vill ta tillbaka ett enda ord, slänga om bokstäverna eller svälja tungan. När man för en gångs skull känner sig välförtjänt eller rättfärdigad till att bli missuppfattad. Rättfärdigad till att göra fel. Fast när är man det, egentligen? Oh, silly me.

Det kanske vore en bra idé ändå att hosta upp strupen och hålla käft.

God Jul!

Ledsen för mina långa stycken, men alldeles för mycket att skriva efter en sådan utekväll! Har dock några saker som bör tilläggas:

1. När Anneli och jag passerade en herre på Harry's så utbrister han "här kommer negern!" Anneli är indiska, och jag förstod att det var henne han menade. Jag ställde mig och avvaktade, och då han märkte det så tvångsomfamnade han en väninna som kom förbi, för att skydda sig. Jag gick fram och sade "Var det den negern du menade?" och syftade på hans vithyade väninna. Han tittade frågande på mig och skrattade lite nervöst. Jag gick närmre honom och upprepade frågan och fick samma gensvar. "Bara så du vet så kallade din killkompis här precis dig för neger", sade jag till tjejen varpå hon vart skitlack och dissade sin killkompis. Det tyckte jag var roligt. Poängen är att jag avskyr när folk beter sig oanständigt mot de mina. Jag tänder till direkt, och det är dumt ibland. Jag kunde självfallet heller inte undvika att trycka in honom mot en pelare innan jag gick min väg.

2. Idag känns det att jag startade mosh pit igår. Har extremt ont i hela kroppen, men främst skulderbladen, nacken och ryggen. Dessutom har jag börjat få träningsvärk i revben både i mage och rygg efter mitt hostande som inte vill ge med sig.

3. Imorse innan jag somnade så vart jag så hes och hade fucked up röst att jag lätt slog Sanna Bråding med hästlängder.

4. Även jag blev halvt förnärmad igår. När jag gick förbi en grupp människor efter att ha rökt utanför Harry's så sade en kvinna "Ät!" precis när jag gick förbi. Jag förstod att hon syftade på att jag är smal, och jag stör mig otroligt mycket på det. Dessutom är jag inte ens något extremt fall. Varför säger folk så jävla mycket?

5. Bluemoonbaby var jävligt mycket på hugget igår. Kill kill kill!

6. Klockan är nu snart 02:00. Om fyra timmar skall jag upp och jobba fjorton timmar. Det känns ok, men ändå lite sådär. Hade behövt sömnen.

Vill i alla fall passa på att önska Er alla en jävligt skön dag. Chilla, slappna av och gör kul saker. Kärlek.

Jag är odödlig.

Imorse kl. 06:03

-Litar du på kvinnlig intuition? frågade jag där jag låg i soffan i A’s famn med hans händer som var på upptäcktsfärd innanför min tröja längs ryggraden och ned över höftbenet.
-Eh…ja, svarade A och knäppte upp mina byxor.
-Ok, vad bra. För min kvinnliga intuition säger mig att du borde åka hem nu.

Mycket tidigare på dagen körde min bror och jag in till Varberg. Jag hade inte köpt några julklappar än och skötte det effektivt på två-tre timmar. Kunde inte låta bli att unna mig själv något (som vanligt numera), och shoppade makeup för nästan sjuhundra kronor. Ka’ching.

Sara som kommit hem från Sundsvall hade lämnat ett meddelande på min telefonsvarare, och jag ringde hastigt upp då jag misstänkte att planer för kvällen med tillhörande alkohol vart inblandat. Så var fallet, och vi styrde upp en kväll som verkade jävligt schysst. Storebror skjutsade in Sara och mig till Anneli, där satt Klas som är lite småjobbig och drack öl med Anneli, och vi anslöt oss. Jag föll offer för Klas jävla sedvanliga tjöt, men samtidigt så är man inte den som är den, det är bättre att han sitter och super med någon än att sitta hemma själv och bärsa. Jag satte fart på mina partydjur då jag lovat kompisar att komma till en spelning, och hade lovat att betala in för mitt sällskap då det kanske inte direkt var vad de ville se. Inte riktigt deras umgängeskretsar heller.

När vi var på väg märkte jag att vi dragit ut på tiden och beställde en snabb taxi. Vi kom till stan, gick in på Bakfickan som är ansluten till Grand och jag träffade mängder med kompisar som man inte träffar så ofta. Beställde öl till mitt sällskap och vi stod och väntade på att The Kill Company skulle gå upp och riva loss sin allra första spelning. Efter att jag bad dem höja micken så gjorde de grymt bra ifrån sig, jag hann dock aldrig säga något då jag tog en rök- och kisspaus. När jag kom in i lokalen igen så började jag bli så där alldeles lagom salongsberusad. Mitt tidigare sällskap hade då gått till Harry’s i förväg medan jag ville se en del av The Goddamneds spelning. Jag gick och minglade lite, och jag kommer inte ihåg riktigt hur det tedde sig som så, men en stund senare stod jag framme vid den väldigt låga och provisoriska scenen och slogs med de stora gossarna. Jag fick för mig att det var en alldeles underbar idé att starta en mycket argsint mosh pit, och om det inte dyker upp bildbevis som säger något annat, så skulle jag vilja påstå att jag ägde alla långhåriga karlar som stod i närheten av scenen. De föll som furor efter att jag knuffades och slog hejvilt omkring mig, även om jag ibland hamnade uppe på scenen eller nere på golvet bland den öl som innan regnat över mig.

Efter cirka trettio minuters akrobatik som resulterade i att jag moshade sönder mina kedjor och vart rejält svettig så lämnade jag spelningen. Blickarna jag mötte när jag gick genom publiken var något besvikna, de trivdes nog med ett blondt yrväder som röjde framme vid scenen. Tanken var ju egentligen att jag skulle kila till Harry’s, men den dumma tanten i mig tog mina berusade Julia Roberts-ben till Zätas. Stod och snackade med vaktis-Göran, resten av tiden har jag ingen aning om vad jag gjorde, men en stund efter så betalade jag mig i alla fall in på Harry’s. Hittade Anneli och Sara direkt, så jag gick upp och hängde in min jacka. Satte mig ned och snackade med en bekant när kvällens första fulragg ägde rum. Fulla människor kan vara så jävla pinsamma.

Kvällens första våldsamhet, såvida man inte räknar mosh piten, vart när jag lite senare stod och dansade med tjejerna och en herre vägrade hålla tassarna borta från Sara och Anneli. Jag såg mitt självklara kall och bad den svarta krullhåriga sliskbollen att lämna oss ifred. Han var utländsk och menade på att han inte förstod, varpå jag frågade på vilket språk jag skulle ta det. Han fortsatte, och jag upprepade allt flera gånger. Han puttade då häftigt till mig, jag gjorde en kontring och sedan var det över. Mycket smärtfritt. Jag höll dock ögonen på honom hela tiden och kände mest för att ge honom ett slag över käften. Vilket han märkte, och mitt självförtroende växte då han backade från besvärade tjejer så fort jag gav honom en blick. Efter att jag märkte att mina tjejkompisar uppmuntrade honom och andra till sitt beteende så skällde jag ut dem och sade att då kan de ta mig tusan skylla sig själva om de får äckel efter sig.

Kvällen fortsatte lika galet. Anneli följde med en kille ut, jag fick negativa vibbar och gick ut för att röka. Ställde mig och spanade en stund då en röst ursäktade sig och frågade om jag inte hade tänkt tända min cigarett någon gång. Pinsamt. Han gav mig eld, visade sig heta Nelson och var görtrevlig. Jag förklarade vad jag egentligen gjorde på uteserveringen och jag hade hans fulla förståelse. Såklart.

-Du är väldigt eftertraktad, sade N och log fast dock inte på ett inställsamt och sliskigt sätt.
-Vad…jag? Njae, det tror jag väl inte…eller liksom kanske vid vissa tillf…
-Haha, men det ser man ju. Det syns på dig, och runt omkring dig. Det strålar om dig. Jättemånga killar vänder sig om och tittar när du kommer, försöker få kontakt. Ser du inte det? frågade N.
-Jag vet inte…kanske inte riktigt tänker på det, sade jag.

A dök upp vid min sida, och jag märkte direkt att han på sätt och vis markerade sitt revir. Ett revir som inte ens existerar. N log, bad mig att öppna ögonen en aning och sade att han skulle gå inåt. Jag gav A en blick som egentligen betydde att han självfallet skall sluta upp med sådana dumheter. Att jag får prata med precis vem jag vill utan att han skall komma fram och leka alfahanne. Tog mina sista bloss på cigaretten och gick in tillsammans med A. Vi drack ännu mer, dansade lite. Satte oss uppe i fåtöljerna där det är lite lugnare och pratade om allt möjligt. Hade bestämt träff precis utanför med Sara, och plötsligt frågar A hur lång tid det är till dess.

-Cirka fem minuter. Fyra kanske, sade jag och var helt säker på vad som komma skulle.
-Ok. Skall vi hångla?
-Visst, sade jag och våra läppar möttes och de varma tungorna likaså.
A slutade efter en liten stund och tittade ned i golvet medan han stakade sig.
-Alltså, började han och skrattade till lite, Mia? Om jag hade fått välja mellan alla i hela världen att hångla med, så hade det varit du! Fan vad bra, du är sj…
Och mer hann han inte förrän jag hånglade upp honom, orkade verkligen inte höra en massa sådant där. Ibland kan det få mig att känna mig bra och så, men ibland blir jag bara obekväm. Kanske när det kommer från människor jag inte är hundra på.

Efter att ha hämtat ut min jacka, gått ned och satt mig vid Ätran (ån som rinner genom Falkenberg) och hånglat slash rökt lite med densamme så gick vi till en pizzeria där Sara var. Vi beställde varsin pizza, och ännu en gång kom jag till undsättning för Saras skull. Två dryga killar satt jämte henne, och jag gjorde allt för att lätta upp stämningen en aning. Sedan kom Anneli och vi gick ut. A frågade om han fick följa med mig, och jag sade att det var ok. Jag bestämde mig redan då. Vi hamnade i en bil, jag satt i någons knä i framsätet, och då det var en Volvo med rak femma (tror jag) så gick den sjukt kul på vägen. Jag satt och skrattade och spillde cola på alla, tömde mina fickor på sedlar som taxipengar och vi kom in i Annelis lägenhet.

Problemet var dock att vi hade fått med oss en extra person. Eller egentligen två, då Anneli blev upprörd över att A var med. Jag påminde henne om att jag faktiskt frågat och hon misstyckte inte. Däremot hade jag inget ansvar för den andre killen som hamnat där. Vi tre tjejer hade samråd på toaletten, varpå jag gick ut som rättvisans svärd och sade till killen att han skulle ut ur lägenheten, och inte sova på soffan som han själv sagt efter att ha brett ut sig. A sade jag nästan detsamma åt, men så sade jag också att han skulle följa med ut på balkongen och röka med mig. Förklarade då situationen för honom och sade att det självfallet var ok att han stannade en stund. Då den andre killen gått och satt sig i Annelis säng så gick jag in och satte mig jämte honom.

-Jag är jätteledsen, men du får försöka ta dig hem på något sätt, sade jag en aning bestämt.
-Jaja för fan, jag skall. Jag ringer en taxi, jag vill ändå inte sova här. Vad heter gatan? Jag tar en taxi. Ja men tack så jävla mycket då. Hej på’re. Hej på’re, sade han.
-Ja, men res på dig då, sade jag. Och vid det läget började jag bli riktigt irriterad. Vilken jävla snorunge! Jag kände till honom, han gick i en parallellklass i högstadiet nämligen.
-Jaja för fan! Alltså, norrmän är ett så jävla bra folk. De hade aldrig kört ut en. Men svenskar är så jävla…
-…fittiga? Jo, tack. Jag vet, fyllde jag i. ”Varför stannar du inte kvar i ditt jävla Osloparadis à la falkenbergare goes fuck party”, tänkte jag.
Jag hjälpte honom att leta efter sin jacka då vi stod vid dörren.
-Nej, ingen av de där är min, jag har inte så jävla fula jackor!

Fick slängt jackan på gnällpellen och stängde dörren efter honom. Tjejerna låg och sov i Annelis säng, och så var det bara A och jag kvar. Vi satt och diskuterade saker och ting, efter en stund lade han sig i soffan med filt på sig. Han lyfte upp filten som för att visa att där fanns en plats åt mig. Lade mig i hans armar. Vi kysstes och han smekte mig utanpå kläderna men jag avbröt lite då och då. Han försökte mer, och jag frågade skrattande om han trodde att jag är ytterligare en svag människa som ger vika för beröring och närhet. Viskande förklarade jag mig odödlig bland er dödliga människor som är hängivna sömn, lust, mat och diverse andra s.k. behov. Han bad mig försöka sova, men såg på mig att jag var klarvaken och energisk. Han masserade mina tinningar utan något vidare resultat Gav mig skamliga förslag som vi skrattade bort. Jag hade nämnt tidigare att jag ville att han skulle åka hem, men det blev liksom aldrig något med det, förrän halv sex på morgonen. Ända till dess hade jag lyckats avsexualisera situation efter situation.

-Litar du på kvinnlig intuition? frågade jag där jag låg i soffan i A’s famn med hans händer som var på upptäcktsfärd innanför min tröja längs ryggraden och ned över höftbenet.
-Eh…ja, svarade A och knäppte upp mina byxor.
-Ok, vad bra. För min kvinnliga intuition säger mig att du borde åka hem nu.

Jag lade min hand på hans som precis skulle till att söka efter mitt sköte och tog bort den. Jag sade lugnt att jag tänkte ringa taxi, och att jag förväntade mig att han skulle ta det rätt. Fick en taxi direkt, och jag följde honom ned. Satte mig i passagerarsätet och drog mitt kort för att betala hans resa hem då det blåste för jävligt och han hade en bit att gå. Bad chauffören ge ett fastpris i runda tal och att han kunde ta i överkant. Jag ville vara ensam. Jag kanske ville ligga där i soffan med någon annan.

Gav honom en varm kram och stängde bildörren efter honom. Gick in i lägenheten, in till Anneli och viskade att det bara var jag som var där nu. Somnade i soffan, ensam.

Buffé

Becka länkar foton på killar från helgon.net, jag är kräsen och gubbkåt:

Rebecka säger:
dmanwarshizzle kanske är något för dig
Rebecka säger:
eller:
http://u.helgon.net/g/%7BA41/%7BA414261F-2594-4F5B-9A95-2F83981E9322%7D.jpg
Mia säger:
Njae, han kanske hade ful näsa och ser omogen ut....eller jag vet inte
Mia säger:
NEJ
Mia säger:
Han var ful
Rebecka säger:
Haha okej
Mia säger:
De ser ju så unga ut.
Rebecka säger:
De är 21!
Mia säger:
Ja?!
Rebecka säger:
Haha
Mia säger:
Haha! Förutom *CENSUR* så har jag liksom inte rört mig med folk som typ är under trettio detta året liksom. // Kom på efteråt att det var lite halvljug!
Mia säger:
Usch, vad hemskt
Mia säger:
Jag är gubbkåt.
Rebecka säger:
Haha ja
Mia säger:
Men de är ju så rara i den åldern, haha!
Rebecka säger:
Är det så? I vilken ålder?
Mia säger:
Nä jag vet inte...runt de trettio?
Mia säger:
Jag kanske skulle börja med en fältstudie?
Rebecka säger:
Ja
Mia säger:
Du får hjälpa till, om du vill.
Rebecka säger:
Hur skall det gå till?
Mia säger:
Jag har inte tänkt så långt än.
Rebecka säger:
http://u.helgon.net/g/%7B4F5/%7B4F577551-626A-4502-8741-8262B31A4E72%7D.jpg
Mia säger:
Men usch, han ser ju bitter ut.
Rebecka säger:
haha

Jay-Z ain't got nothin' on me!

Det är sällan jag lyssnar på hiphop vill jag lova, men lyssnar jag på något så är det riktigt bra sådan! Här nedan följer Sole med Salt On Everything, Atmosphere med Trying To Find a Balance, Immortal Technique med hans översatta Dance With the Devil och sist men nästan det man borde kolla in mest - hiphop från Uganda. Synd att sådant där är lite svårare att hitta. Sköna prickar och ursöta negerbarn som är svintuffa!

Coughein

Idag har jag städat, fått min mor till att gråta (skitjobbigt), kramat henne och gosat och inte så mycket mer. Försökte skaffa en s.k. e-legitimation då det stod på det papper som csn skickade att det var busenkelt. Enkelt up your arse säger jag bara! Fan vad lack man kan bli på sådant som fan ta mig bara krånglar.

När jag gått här och hostat idag så har jag även funderat lite. Vilka är ni? Jag vet nog ungefär vilka en sjättedel av mina läsare är för några sköna prickar, men resten då? Tycker att det är dags att ni drar ert tunga strå till stacken. Ni kan väl typ skriva hej, eller vad ni heter. Skriva några kloka ord eller bara någon rolig grej, det spelar ingen roll vad jag får läsa för kommentarer, rosa eller risa.

Om ni mot all förmodan inte skulle vara game, så fortsätter vi bara som vanligt. Det var blott en tanke som slog mig idag. Jag är redan så oerhört smickrad över att det faktiskt är återkommande läsare var dag, men klart man blir lite nyfiken också.

Nu skall jag ta en cigarett och läsa lite innan sömnintag. Till nästa gång delar jag med mig av en schysst låt.

Kram

Alla barnen spelade hockey förutom Anders, för det var hans puck.

När jag kom in genom dörren till Emma och hennes pojkväns lägenhet möttes jag av det sedvanliga kacklet från tjejerna.

-Hej! Jag trodde att jag skulle komma sist? sade jag frågande då det fattades folk.
-Nej, för en gångs skull så är du inte det, fick jag till svar i en feminin kör.

Det är nämligen så att jag under alla våra vänskapsår alltid tagit mycket god tid på mig när jag skall göra något. Det är inte ovanligt att jag kommer två timmar efter utsatt tid, och brukar trilla in på förfester vid 22:00-23:00 ibland. Jag bara är sådan, jag vet att det kan vara väldigt irriterande med människor som är lika slappa som jag, men jag bara är sådan. De flesta i min omgivning vet mycket väl om det, och har börjat acceptera det.

Emmas pojkvän skulle först träna och sedan till Carlsberg och jobba, och vi tjejer hade mycket att prata om. Det var Marie, Ulle, Emma och jag. Det fattades fem tjejer, två skulle komma senare då de jobbade, två bor i Stockholm och en utanför Sundsvall och kommer inte förrän närmre julafton. Men när alla som kunde komma var samlade så satte vi oss och åt lite, och tjötade vidare. Som ensam singel kommer man inte ifrån det där med att man faktiskt pratar om helt olika saker, och efter en stund kände jag mig lite halvt uttråkad och trött. De pratade om nödvändiga sprutor och tabletter som man behöver ta inför t.ex. Thailandsresor, vilken vårdcentral de bytt till och vad de skulle köpa eller hade köpt till sina pojkvänner i julklapp. Jag satt mest och skrattade åt roliga saker, däribland en alldeles sjukt klockren replik av Elin:

Vilken gammal tröja du har på dig, Marie!

Alla skrattade, det var självfallet inget illa menat, Elin menade mer på att hon kommer ihåg den från några år tillbaka, back in the good ol' days. Men det lät verkligen jävligt roligt just då.

Har aldrig skådat så lyckade kort förr. Tjejerna rimmar på första fotot, Marie och jag på det andra.

Sedan satt de och rimmade på julklappar åt folk, och då jag inte är så julig av mig så satt jag mest och kom på fula rimord, försökte förstå mig på kameran jag hade med mig och kände mig mongo. Nivån sjönk drastigt på humorn, och det slutade med att jag satt och drog dåliga gamla "Alla barnen..."-skämt i stil med "Alla barnen spelade hockey förutom Anders, för det var hans puck". Ändock skrattade både Marie och jag sanslöst, och en stund senare bröt vi upp. De flesta skulle jobba idag eller hem till sina pojkvänner, och jag föll för grupptrycket. Jag var väldigt trött och konstigt nog inte på humör.

I början tvivlade jag på att åka till Eckes dödsplats. Det var kolsvart ute, och jag är mörkrädd. Att stå ute bland en massa åkrar och träd i mörkret och dessutom där en bekant kört ihjäl sig kändes liksom inte så lockande, men ändå ville jag. Och så blev det, och jag tog med mig kameran som ni kanske märkt nedan. Det är skrämmande att se sig själv, men samtidigt så ville jag slänga upp de där klippen. Kanske för att visa...kanske för att bilder ibland säger mer än ord? Kanske för att jag sällan visar mig "svag" inför människor, men samtidigt inte är rädd för det.

They call me the seeker

Ok, får väl bidra med en lite muntrare video också, det vart ju så jävla emo. Tja.



PS. Yup, jag är lila i luggen DS.

Hos Ecke

Efter lite julmys med gamla tjejkompisarna så beslöt jag mig för att köra en sväng om min vän Eckes dödsplats. Kör bil, det är därför det kan se en aning konstigt ut, men shit happens. Tog en cigarett vid trädet där han dog, vart knäpptyst en bra stund, sade att jag saknar honom och begav mig sedan hemåt. Fick bara för mig att låta kameran vara med, glutta om ni vill. Ni får även bevittna hur jag faktiskt ser ut, och att det blåser jävligt mycket på västkusten.

Det naturliga urvalet

Cyanide & Happiness @ Explosm.net

Cinema Strange-oompa

Nu: Snackar laxrosa flytningar med M på msn och hostar.

Snart: Läsa Röde Orm och sova.

Imorgon: Besöka frisörskan och förvandlas till tjusig. Eller bara komma hem och se ut som vanligt.

Otyg är vad ni är.

Huttrande stod jag och sökte skydd mot regnet under en presenning. Himlen var mörk, och Trent Reznor stod på den stora scenen cirka hundra meter framför mig. Jag önskar som så många andra gånger att jag bara hade kunnat stå och njuta av musiken, men icke.

Jag stod alldeles dyblöt och tittade oroligt omkring mig hela tiden, jag hade nämligen tappat bort alla kompisar och stod ensam bland en massa folk jag inte kände. Mobiltelefonen hade jag tappat en stund innan dess, och jag hade bara på mig ett linne upptill då jag skyddade min tröja från regnet. Tänkte att det vore skönt att ta på sig något torrt senare. Det droppade från mina hårslingor, och regnet på pannan begav sig nedåt och blandade sig med mina tårar.

Bakom mig, eller rättare sagt precis intill mig, stod ett par och grovhånglade till Nine Inch Nails muntra melodier. Tjejen stod med ryggen mot min, och hade det inte varit för att det var så trångt överallt under regnskyddet så hade jag flytt från dessa äckligt påträngande juckningar.

Pianoslingan som inleder Something I Can Never Have kände jag så väl igen, nu nådde mina ledsamheter kulmen och tårarna trängde sig fram mer och mer intensivt. Regnet nådde nu min taniga och frusna kropp och några blixtrar lyste upp himlen samtidigt som man kunde se Trent på storbild. Vilken dekadent harmoni. En liten bevingad djävul kom flygande genom folkmassorna och satte sig på min ena axel.

På vägen till tälten möter jag människor jag inte vill titta i ögonen. Jag kände mig liten, jag var nedkyld och min ångest växte sig allt större och större. Ibland önskade jag att en lång kille med lagom grova armar skulle stoppa mig på vägen, ta med mig till hans tält och sedan värma mig med sin kropp till morgonen. Jag har alltid gillat att drömma.

Jag hade hela tiden koll på folket runt omkring mig, och till slut kom jag fram till tälten. Gick från det ena falkenbergslägret till det andra, men där fanns aldrig något folk för mig. Satte mig med en bekant i regnet i en brassestol, men det dröjde inte länge förrän jag satt där ensam då han skulle gå med en tjej och knulla henne i tältet. Jag gick tillbaka till ett läger jag varit i precis och frågade efter Jossan, men hon var inte där.

-

Några dagar innan anlände jag till ett soligt Hultsfred. Jag hade fått tag på biljett dagen innan jag stack, och fixade snabbt skjuts upp med en gammal klasskompis. Efter många om och men fick jag även sovplats hos kompisar i en husvagn efter att ha gått runt med min blygsamma packning en stund och pratat lite med vänner, så det började kännas rätt så bra. Jag hade glömt sovsäck, liggunderlag och tåliga kläder. Jag hade mens.”Mia, jag har lugnande med mig, så tveka aldrig att ringa om du behöver, ok?” sade min fd. klasskompis Yasmin. Oh, happy day.

När jag var inne på min andra dags festande så ringde jag upp en internetkompis som hade varit skitkul att träffa, och efter att ha hittat varandra så gick A och jag en promenad. Jag gick sedan med till hans tält och satt en stund och pratade med de andra som hade sina tält där. Jag sov hos A, han höll om mig hela natten och sexet uteblev då jag för det första väldigt ogärna knullar vem som helst på festival, och för det andra så kändes det som världens mest ofräscha grej just på festival. Hittills har jag mest varit intresserad av att supa skallen av mig, ha jävligt kul och titta på uppträdanden.

Nästa natt sov jag hos honom igen, och jag tog honom fortfarande inte på kuken, eftersom jag inte kände för det. För jag kom på för några år sedan att det är OK, man behöver inte ta en kille på kuken om man inte vill. Sedan får killen ifråga skylla sig själv om han slösar sin tid på att smeka en liksom. Tough luck. Hur som helst, jag trivdes med A. Han värmde mig, kramade om mig och var en väldigt vettig människa. Han vände inte ryggen till när jag inte ville ha sex.

-

Och så tillbaka till den där sista dagen, och efter att jag lämnat Nine Inch Nails och frågade efter Jossan. Jag rökte som en galning medan jag flummade runt bland alla tälten. Min ångest tog iväg mig på äventyr och synvillor, den bevingade lille djävulen flög framför och hade mig i koppel. Så fick jag för mig att gå till A. Jag var inte riktigt säker på att jag skulle hitta till hans camp, men jag gjorde ett försök. Villade dock bort mig totalt och gick tillbaka. Ställde mig under ett träd och öppnade en öl som låg i min väska. Den var iskall av sommarnattens kyla, och det kom rök ur munnen när man andades. Jag tände ytterligare en cigg, och djävulen och min ångest tog mig med på freakshow. Folk stötte till mig, gick på mig, skrattade åt det, sade förlåt och jag kände allt i ultrarapid. Om jag bara kunde nå Yasmin och tugga lugnande.

Rätt som det var skymtade jag A. Äntligen! Jag sprang efter honom och slog armarna om hans hals. Han blev orolig och frågade om det hänt något, och jag förklarade hastigt medan hans kompis gick i förväg. Med tårar i ögonen sade jag att jag behövde honom nu, väldigt mycket. A skruvade på sig och sade att han var tvungen att festa lite med några kompisar som inte hade kommit in på området, men att jag kunde komma till hans tält vid halv fyra om jag behövde kramar och värme.

Sakta började jag gå igen, men jag hade ingen att gå till. Men plötsligt fylldes mitt hjärta av en liten gnutta hopp, och jag visste vars jag skulle gå. Jag stegade hastigt, kom ned för en liten backe och saktade ned en aning och spanade in över ett camp. Jag hörde skratt, men jag såg honom inte. Tänkte precis tränga mig på i deras festande och fråga efter min storebror när jag ser någon som stått och kissat vid en buske. Det var min storebror, och mina ögon fylldes av tårar. Han kom fram till mig och såg att något var fel. Hade vi haft en kärleksfull syskonrelation så hade han förmodligen slagit armarna om mig, men han frågade mer vad som var fel, och lade sin hand på min höft.

Det var otroligt skönt att hitta sin storebror, jag satt med hans gäng ett tag innan vi gick och såg The Haunted tillsammans. När vi gick tillbaka frågade bror om jag klarade mig själv. Jag kände på mig att klockan närmade sig tre-tiden, så jag skulle strax bege mig till A. Vi tog farväl, och jag ställde mig och rökte medan jag åt lite nachos. Jag frågade någon vad klockan var efter någon timme, och klockan var då 04:00. Jag gick med förväntansfulla steg mot A’s tält.

Utanför stod hans kompisar, och jag kände direkt att något var fel. De sade att han inte var där, men jag sade att han var i sitt tält. För jag visste. Jag bad hans kompis D att säga att jag var där. D kröp in i tältet och det tog en stund innan han kom ut. ”Njae alltså…han var så jävla sur”. Jaha? Men så tänkte jag efter. När D var inne i tältet hörde jag A säga ”du får väl hälsa på tjejen?” och då förstod jag. Jag stod och stirrade på D. han förstod att jag hade fattat, gav mig en kram och frågade hur det var. Jag sade att det var lugnt, men stod kvar och stirrade. Vad skulle jag göra? Skulle jag bli ursinnig och sparka ned tältet? Skulle jag krypa in i tältet och kramas med dem? D gav mig en kram till, jag sade att han var en schysst grabb och så gick jag min väg. Jag var i chocktillstånd. Gick med mina smutsiga converseskor i leran.

Vart jag svartsjuk? Nej, jag var inte kär i A. Men jag var totalt jävla rosenrasande och sviken. Det ofantliga förtroende han lyckats inge mig de senaste dagarna befann sig nu under mina skor, bland smutset. Han låg och knullade med en jävla tjej, när han lovat att finnas tillgänglig med en famn då jag verkligen behövde det. Jag tyckte att det var så jävla lågt, så jag gick i ren trans till husvagnen. Han vart alltså sur för att jag inte ville ta honom på kuken, så han tog första bästa? Det är sådant beteende som kan göra mig så fruktansvärt nere, och jag tappar allt hopp om att hitta en vettig jävla kille som faktiskt är lite finkänslig. Men nä. Var tjuriga då.

A och jag snackade om det när vi kommit hem från festivalandet. Vi löste det, och jag skulle åka upp till Uppsala och hälsa på honom. Kanske skulle vi bli ett par. Konstigt nog slutade jag höra av mig, och vi sågs aldrig mer.

Monster & sliskbollar

Lördag 16/12

Förmiddagen ägnades åt att mest sitta och slappa. Hoppade in i duschen och började att göra mig i ordning så sakteligen, och så kom Mica hit vid 15:30 och hämtade mig. Jag var som vanligt inte färdig när hon kom. Till slut kom vi iväg, och jag kände mig väldigt glad men lite obekväm där i passagerarsätet jämte Mica. Det är ibland svårt att umgås när man varit jättetighta några år för att sedan inte ses mer än någon gång i månaden, högst, precis som det är nu. Det känns särskilt konstigt för mig tror jag, som jämt kämpat för att inte tappa det vi två hade tillsammans, medan hon blivit med pojkvän, har två jobb, skaffade en häst att ta hand om och ja...ni förstår säkert.

Vi stannade till vid torget och Mica köpte sig en hamburgare då hon blev akut hungrig. Mica blir farlig när hon inte får mat, det är riktigt läskigt. Vi satt i bilen, jag rökte medan hon mumsade på sin mat, och rätt som det var pep hon till en aning och släckte ljuset i taket. Jag följde hennes exempel och tryckte ihop mig där i sätet, och framför oss skymtade vi en gammal "pojkvän" till Mica. Det blev sedan mest att jag skrattade åt henne, och vi körde iväg till Anneli.

I köket satt Annelis "svägerska" som passade på att följa med oss ut då hon nu skaffat barn och det blir väldigt sällan, samt Annelis schizoida monster till "svärmor". Hon är trevlig men jävligt skum, en sådan där människa som man kan gå runt och vara rädd för samtidigt som att det är något hos denne som tilltalar en. Glögg och pepparkakor bjöd Anneli på, sedan försvann monstret medan Jennifer klev innanför dörren, och då alla tjejer vart samlade så började vi äta tacos efter att ha skålat i bubbel.

Vi satt och tjötade om allt möjligt, men väldigt mycket tid gick åt att diskutera kvinnomisshandel och dylikt, varpå jag kom in på att det faktiskt även finns män som lever i svåra förhållanden. Jag berättade lite hastigt om mina erfarenheter från uppväxten, och till slut smet jag iväg till köket för mig själv. Ibland kommer jag liksom på saker jag inte brukar tänka på när jag snackar om det där inför andra människor, och känner då ofta för att dra mig undan och tänka över saker och ting. Jag satte mig vid fläkten och tog en cigarett medan de fortsatte snacka där ute. Det var nästan så att någon tår eller två skulle skymta fram, men jag kände mig huvudsakligen glad och bestämde mig för att ha en trevlig kväll istället.

Vi lade upp en plan, beställde taxi och drack upp det sista. Jag satt som vanligt längst fram och fick köra det sedvanliga kallpratet med Herr Chaufför innan han släppte av oss precis utanför Harrys ingång, på torget. Dessvärre frågade de efter legitimation, jag försökte få in Jennifer som bara är arton men det fungerade inte den här gången. Vi bestämde att Mica och jag skulle besöka Zätas medan de andra fortsatte till Grand, och där skulle vi mötas senare.

Mica och jag träffade mängder med bekanta, jag vet inte hur många pussar det blev här och var av folk som man inte sett på ett tag. Den jag egentligen vart mest glad över att se var nog Jossan, en underbar tjej. Vi träffas inte så ofta, ibland kan det gå månader mellan, och vi har alltid sagt att vi borde hänga mer med varandra då vi verkligen blir extremt glada båda två var gång vi ses. Dessvärre blir det aldrig av utan blir som med så mycket och många andra.

Lite efter 02:00, en hel del senare än vad vi hade tänkt oss, så betalade vi oss in till Grand och mötte upp tjejerna. Jag träffade på min lillkusin Eric och även härligaste Sillen och hans brud. Tjejerna och jag dansade resten av tiden, dock inte alldeles problemfritt. Jag kände mig trött på trängsel och fulldryga människor samt äckliga sliskbollar, så så fort någon närmade sig vår cirkel med dreglande leende och kåta ögon så knuffade jag antingen bort dem eller dansade i vägen. Vi hade väldigt roligt, och Mia var mycket full. Många fötter klackades, och det var dags för att hämta våra jackor. Till mitt förtret stod tre av killarna jag hade varit dryg mot på dansgolvet bara några meter ifrån mig och blängde surt på mig. Jag är inte den som viker mig, så när de började att käfta och bli vulgära så vart inte jag sämre utan att jag kunde kontra. Innan det hann bli något större bråk så gick mitt sällskap och jag ut från Grand. Stod och pratade med lite igenkännbart folk som passerade, och sedan kom Micas pojkvän Julius och körde oss hem.

Stod på Annelis altan och ringde upp Oscar vars mobilsvarare gick på. Jag spelade in ett meddelande, önskade grattis i efterskott och avslutade med något moget i stil med "Bajsunge, puss". Därpå ringde jag upp Pär, och vi pratade tills mina pengar tog slut. Då ringde han själv upp, vi sade godnatt och sedan somnade jag på kortsidan av soffan efter att ha läst hans sms med värmande ord. Dagen därpå var jag trött utav bara helvete och bad min mor hämta mig innan 11:00.

Sparris och bollar

• "Jamba" och div. annan skit till mobiltelefoner - Jag förstår inte vad det är för människor som går på sådant där. Vem fan vill ha en juckande flodhäst i stringbikini i sin mobil och som dessutom betalar för det? Och vem vill ha en frodig jävla ko som trycker upp sina spenor i skärmen och skrålar "MUU MUU MUU"?! Reklamen för skiten på tv får mig att rysa. Jag använder min mobiltelefon till att svara i telefon, ringa upp andra, som klocka, skriva in viktiga anteckningar plus att det blir ett och annat sms. Varför måste allt vara så otroligt barnsligt och färgglatt? Usch.

• Shirley Clamp - Jag kan inte hjälpa det. Jag tål inte den rödhåriga mastodontkvinnan som kom till att bli en folkkär gestalt. Jag avskyr ditt sångsätt, jag tycker inte att du är söt, jag avskyr att du inte kan låta bli att talla på vackra verk som innan besjungits av bl.a. Marie Fredriksson och Cyndi Lauper, för nej, det blir verkligen inte bra. Jag tycker att ditt namn suger. Dessutom bor du i Borås. Stick.

• Politiker - Sluta vara så jävla tråkiga. Jag har följt några riksdagsdebatter de senaste veckorna och jag tycker att det är sjukt långtråkigt. Det enda som sägs är "blabla jag undrar ditten och datten", "blabla jag undviker att svara", "blabla du undvek att svara så nu börjar jag med smutskastning", "smutskastning tillbaka och kanske ett litet diskret personangrepp" och följer ungefär samma mönster för varje person som ställer sig där framme och introducerar de punkter som han eller hon valt att ta upp. Ibland hoppas jag att EU får större och större makt och att tråkmånsarna här hemma får så lite som möjligt att säga till om. Det är väl egentligen ett av de starkare argumenten till att gå i täten för EU.

• Sol - Det finns få saker jag saknar så mycket som solen under vinterhalvåret. När den lyser med sin frånvaro istället för på ens ansikte känner man sig på sätt och vis sviken och förrådd! Jag vill ha grönt gräs, öl, cigg, solglasögon, sköna människor, en park, sol och tjo och tjim!

• Klackar - Man står och dansar med sina tjejpolare, tar en klunk av sin öl och har bara så jävla trevligt. Plötsligt ser man på sina vänners blickar att man fått en beundrare, och genast börjar en form av stående analsex då beundraren trycker sig mot en bakifrån och tar på ställen man inte får ta på. Det är då man kör armbågen i magen på cpbarnet och bestämt stampar med sina klackar på offrets fötter. Det gör ont. Men så sade Lena PH också, och jag bryr mig varken om Lena PH eller äckliga semi-dansanta sliskbollar.

Hush

Lugna sig, fröken. Kom ihåg orden du gav åt P igår när P kände precis likadant som du gjort ikväll.

Jag unnade mig några djupa andetag, torkade tårarna med handen och försökte sansa mig. Det lyckades, men visst finns alla tankar kvar. Men det är lättare att se helheter när man lugnat ned sig lite, och visst vet jag att jag inte är ensam. Jag vet att jag är omtyckt och uppskattad.

Igår efter krogen så ringde jag upp Amsterdam. Han är en av de få jag nämnt som liksom känner av hela mig. Han gör mig på gott humör, han gör mig rörd och han lugnar även ned mig. Säger fina saker och känns på något sätt som en underbart rar själsfrände, trots åldersskillnaden på drygt tretton år. Honom vill jag aldrig förlora. Han är dock skyldig mig ett recept plus ett boktips, jag väntar otåligt!

Erik är en annan given själsfrände. Det känns dock ibland som att jag tar mer än vad jag ger. Han får stå ut med så mycket ångest och ledsamheter från min sida så det är sjukt. Och jag trivs inte med att ta mer än vad jag ger, men då jag redan tagit upp det med honom och sagt att han får skälla på mig om han vill, så hoppas jag att det är ok. Jag tror att Erik är den ende som torkat tårar från min kind. Han torkar till och med bort massvis med snor med sin hand, medan jag gråtande protesterat och sagt att det faktiskt är äckligt och skrattat lite. Du är så jävla äkta.

Nu skall jag sluta nojja för idag, lägga mig och läsa Röde Orm och sedan sova.
Och jag tycker om Dig, det vet Du. Tråkigt att det är som det är. Eller jag vet inte riktigt, egentligen.

Puss!

Miss my lion

Med en något skamfilad känsla skriver jag första raden av kvällens bloggande. Jag har skrivit att jag varit på mitt allra bästa humör den senaste veckan. Att allt känts så jävla rätt och bra, vilket det även har. Och jag är jätteglad över att det liksom vänt, och är övertygad om att det här inte är ett totalt bakslag som nu skett. Men det är svårt att ta. Alltid lika svårt.

För någon timma sedan så slog jag min lilla knytnäve i skärmen och tårarna lämnade mina ögon som neonljusen på en uppspeedad bild över en storstad om natten. Nu sitter jag otåligt med darrande läpp och väntar på att resten av hushållet skall somna så att jag, utan att mor kommer in, ostört kan låta tårarna falla på nytt. Hon har så svårt för att se mig sådan här och det förstår jag. Det är så fruktansvärt svårt att hålla tillbaka bara.

Jag kan tyvärr inte sluta älta, hålla tillbaka allt som jag analyserar sönder i hjärnan. Jag undrar väldigt ofta vad jag gör för fel, varför jag gång på gång ser människor jag fastnar vid gå iväg från mig. Lämnar mig och vänder ryggen till som om jag inte finns. Vad är det i mina ögon som skrämmer iväg folk, är det saker jag säger eller sättet jag rör vid dem?

Det är ett stort jävla problem jag har, en fucking nojja. Att jag alltid lämnar relationer till killar med ärr på hjärtat som gör förbannat ont. Och jag är trött på att det alltid blir så. Motgångar måste man kunna möta, det är bara nyttigt, men att gång på gång få käftsmällar av sneda relationer och sedan klandra sig själv är bara så självdestruktivt. Jag ber alltid om ursäkt för att jag känner så jävla mycket, förklarar mig som om det vore mer hälsosamt och vettigt att lämna folk utan att röra minsta min.

Vad är det som gör mig så desperat enbart för att jag går och söker efter någon? Jag har sökt någon så länge jag kan minnas, och varje gång jag får någon form av förhoppning så slutar det med att jag sitter i tårar och känner mig totalt hopplös. Sårad och inte minst besviken på människor. Jag vill inte vara lam och sårbar men jag har dessvärre inget val. Jag känner skam för att jag söker någon, och inte bara följer med krogragg varje helg och förlustar mig med. Sedan är jag väl ingen ängel heller, och ser absolut inte ned på människor som lever det där livet. Däremot kan jag ibland bli äcklad, men det är en helt annan femma och händer bara ibland.

Jag brukar jämt beskåda andra som hittat någon. Sättet han håller hennes hand, hon som tittar på honom när han inte ser. De två som smyger hem lite tidigare från krogen för att enbart kunna ägna sig åt varandra i sängen och vakna upp dagen därpå med ett leende på läpparna. Min kompis och hennes pojkvän får mig att le. Ibland med något blankt i ögat. Alla är så fina och skiner som stjärnor på ett becksvart himlavalv. De gör varandra fruktansvärt vackra, även tjejen som lyckats fånga sin kille för kvällen. Jag är avundsjuk men också glad för deras skull. Går hem och somnar på Annelis soffa med en halvdrucken Kilkenny jämte mig.

Och jag är trött på alla försök till uppmuntrande ord som känns passé. Att jag minsann också kommer att hitta någon en vacker dag. Att jag skall sluta söka, för det är då någon dyker upp. Att allt blir bra. Jag är trött på folk som inte ser vem jag egentligen är. Det finns några få enstaka som gör det, och det är jag så fruktansvärt tacksam över. Det är de som ger mig lust att över huvud taget lyfta blicken från marken, men så känns det så sjukt jobbigt när folk man fastnar för inte går att nå. Vissa jag känt att jag behövt i mitt liv som sjabblar bort det. Jag tar nog väldigt hårt på när folk inte behöver mig, längre. Eller aldrig behövt mig.

Jag vill ha en famn att söka tröst i när det behövs. Jag vill ha något att känna mig trygg i. Jag vill ha någon som aldrig sviker och lämnar min sida. Jag vill ha någon som stryker min kind eller håller min hand och kysser bort mina tårar. Jag vill känna ärlig åtrå, ha en darling och sitta några meter ifrån bland folk och aldrig kunna släppa blicken från. Känna lite avundsjuka så där så att det pirrar i en, sedan skratta och veta att någon känner likadant. Jag vill ha någon att göra äppelpaj till en bakfyllesöndag.

Jag vill mest supa mig redlös och dyngrak.

Girls just wanna have fun

Kvällen har varit så jävla manlig. Jag har ätit pizza, druckit öl och dessutom bl.a. lyssnat på stonerrock! Jävligt manligt. Nu satte jag dock på min party-playlist för ett tag sedan, mest för att hylla min hype som pågår sedan en vecka tillbaka då jag städade mig till en må bra-feeling. Är lite orolig över att jag kommer att bli totalt uppgiven när hypen slår tillbaka, men skall göra mitt bästa för att upprätthålla mitt mycket goda humör! Visst kommer det vissa tunga stunder, men jag kan inte tänka mig ett liv utan lite ångest och tårar. Och jag får vara glad för det lilla jag kan greppa, så här uppåt har jag inte varit på länge! Om än någonsin.

Min plan just nu är att få det att hålla i sig med att se fram emot och planera våren. Något nytt som händer. Får styra upp boendet i Stockholm bara, och det är väl i och för sig inte så "bara". Och imorgon blir det roligt, då skall vi dricka öl hela dagen hoppas jag, Mica, Anneli, Sandra, Jennifer och självfallet jag. Då skall jag vara DJ minst 50% av förfesten har jag bestämt.

Befinner mig just nu on top of the world. The way I walk is just the way I walk, the way I talk is just the way I talk, the way I smile is just the way I smile! Min party-playlist är väldigt mångnyanserad, för en stund sedan härliga Honky Tonk Woman, efter det Children of the Revolution med fucking T-REX och nu dök underbara Eat Rabbit upp. Enmannaparty när det är som bäst. Även Devo är med! Och jag känner mig snygg också! Hype hype hype.

Tänk Vittring med Magnus Uggla. Då förstår ni. Det enda som fattas är en park, ett gräs, en sol, ett par solglasögon, sköna människor och massvis med öl. Det är min favoritmiljö. Åh, och en sak till som fattas är lite härligt underbar semi-romans! Men jag klarar mig. Kanske har jag redan så det räcker?

Puss på er!

Once a failure...

Gick upp vid lunchtid, tog en röyk och vart ciggskakis. Det brukar inte gå så bra att röka på fastande mage, konstigt att jag inte lär mig av mina misstag. Jag tycks aldrig göra det. Dum flicka.

Mor serverade lunch, gratäng på torsk och räkor med potatis till. Jag är ingen sucker för fisk, så jag tvingade i mig en miniportion. Min mage brukar inte kräva så mycket mat, så mätt och belåten fräschade jag till mig en snabbis och körde till Varberg med mor. Först pantade vi PET-flaskor och burkar för cirka tvåhundra kronor och sedan var det dags för ett besök på Apoteket. Jag julhandlade medicin för tusen jävla spänn, det kändes som ett rån men det är ju illa tvunget dessvärre. Kollade lite på julklappar for my people och köpte smink till mig själv. Var inne i en leksaksaffär och tittade på grejer åt min halvlillebror i V. Frölunda på fyra år, men det blev mest att jag hittade en käck cowboyhatt, satte den på huvudet och gick runt och kände mig svintuff. Jag är verkligen ingen effektiv julklappshandlare skall ni veta. Men en klapp vart det i alla fall, och efter en stund släpade jag med mig mor in på Paganini. Kaffe och jordgubbs-cheesecake var mumma, och innan vi åkte hem igen så gick vi in i en parfymaffär och drog förmodligen med alla dofter hem.

Och nu sitter jag här och lyssnar på Antonys urvackra stämma. Och känner mig på sätt och vis bedrövad över början på nästa år. Bekymrad över hur jag skall göra och sådär. Och den största hemligheten är att jag faktiskt nojjar lite över att börja plugga igen. Jag sjabblade bort mig så totalt på gymnasiet trots att jag kunde göra så jävla bra ifrån mig, och jag är rädd att göra om det. Jag är rädd för att känna mig ensam i Stockholm, att de där gamla ångestkänslorna av staden skall komma tillbaka. Kanske är de värre nu? Men jag kanske inte skall börja bekymra mig innan jag har ett boende klart.

Jag tycker att tomten skall komma med en lägenhet i Sthlm åt mig i julklapp. Dessutom förtjänar Erik en lägenhet i Göteborg nu när värdgrisarna börjar knorra. Fixa, tomten!

Hey Fredrick!

Sitter och är extremt röksugen. Mina tog slut på jobbet, och då mitt extralager här hemma (mors cigaretter) är slut så känns det rätt kört. Men jaja. Det är ett nödvändigt ont att lära sig att stå ut med saker som inte riktigt är som man vill.

En blick på Skräpclownens blogg, och samma där. Jag gav precis ifrån mig ett skratt med tre tillhörande tårar, kliade mig en snabbis på magen samtidigt som jag tänkte på hur dum man är som människa. Ibland tappar jag min förmåga att kunna skratta åt mig själv och då blir allt så jäkla sentimentalt. Men jag ler nu, straffas för att jag som vanligt tuggat sönder underläppen och då såren vidgas och svider, men jag ler likväl förbaskat. Det känns skönt att kunna le när man tänker på sig själv och begrundar ens eget sätt att agera och reagera.

Antagningsbeskedet uppdaterades idag, och jag står tydligen som reserv till Kriminologi vid Göteborgs Universitet också, samt är antagen till Sociologi i Stockholm. Jag hoppas att jag hittar boende. Men så återstår nästa problem...jag är känslomässigt aprädd för Stockholm. Det kan bli så jävla fel. Men så borde jag också släppa på alla spärrar och våga göra fel. Ja.

Det måste jag...därför går jag och snor en cigarett av mors sambo nu. Våga göra fel!

Skogsstjärnor

Nostalgi och sentimentalitet på hög nivå nu. Igår gick jag igenom mina anteckningar jag förde från 2001 och några år framåt på datorn om vad som hände i mig och även i min omgivning. Det var mycket ”jag avskyr mitt liv, jag söker något, jag söker någon att tillförlita mig på, jag saknar en hjärtevän, själsfrände, många vänder ryggen till” samt en hel del ”jag vill försvinna”. Det är lite halvjobbigt att läsa så här nu på efterhand då jag vet att mycket av det inte bara var en fas, en tonårsdepression eller någon form av sympati– eller empatifiske. Inte mer än att jag ville ha någon som höll om mig just då liksom.

Ikväll efter jobbet tog jag fram alla gamla vykort varav en rejäl bunt av dem skickades av min farfar, mest mellan 1989 och 1993. Han passade på så ofta han kunde, att skicka brev och vykort från olika ställen i världen, och det är väldigt svårt att hålla tårarna tillbaka då jag hade en väldigt unik relation till min farfar (och farmor). Han skrev lite om ställena han befann sig på, och skrev alltid att jag var världens sötaste tjej, hade ett underbart vackert namn och hur mycket han tyckte om mig och saknade mig. På sätt och vis blev farfar min mest tydliga fadersgestalt då jag aldrig växte upp med min biologiske far och än idag har vi inte lärt oss att ha en sådan där typisk fader/dotter-relation, och mors ex som jag växte upp med förknippade jag med allt annat än just en far. Min farfar var min stöttepelare på alla sätt och vis. Och helt klart en av de finaste människorna jag någonsin kommer att ha lärt känna.

När jag var fjorton började farmor jämra sig vid matbordet, hon hade ofantliga smärtor i buken vilket senare visade sig vara cancer i gallan. Hennes sista jul vart provisorisk, hon gjorde så gott hon kunde men behövde hjälp med en hel del. Jag ställde upp så mycket jag kunde när jag var där, en av sakerna jag åtog mig var att kirra kalkonen. Jag minns att jag med äckelkänsla i magen försökte kasta in äppelbitarna och plommonen mellan kalkonens särande lår. Och sedan med lika mycket äckelkänsla sydde igen hålet.

Några månader senare besökte jag henne så ofta jag kunde på sjukhuset. Det var svårt att se henne med alla slangar omkring sig, och för varje gång jag kom dit så blev hon allt sämre och sämre. Sista gången hon talade till mig, så satt jag ensam inne i rummet och höll hennes hand. ”Förlåt Maria…” sade hon. ”Förlåt för att jag alltid har försummat dig.” Ord jag aldrig kommer att glömma, aldrig någonsin. Under hela min uppväxt har jag alltid varit förbisedd av släkt på både min mor och min fars sida, och jag har tagit stryk av det. Men det var väldigt hårt att höra de där orden när jag visste att hon låg för döden. Jag började gråta och sade att det inte gjorde något, medan jag kramade om henne en aning obekvämt då jag var rädd om henne och alla slangar. Nästa gång jag satt och höll hennes hand hade de satt in morfin.

Farfars hälsa försämrades allt eftersom, efter hans makas bortgång. Det var ok i början, men efter något år började han bli glömsk, och senare hade han svårt att hitta vissa ord. Även när farfar blev sämre besökte jag honom så ofta jag kunde. Mer än någon annan, och osämja rådde bland släktingar. Jag var hård och stark. Blängde aggressivt på mina två enda kusiner på fars sida, som satt och skrattade bakom farfars rygg när saker och ting blivit sämre. Blev arg på hans söner som aldrig hälsade på honom, och det slutade med att jag sade till min käre far att jag struntade i vad de gjorde för jag var trött på att tjata, men att åtminstone jag kunde gå från allt när det var slut med gott samvete. Far tog väldigt illa vid sig av vad hans sjuttonåriga dotter tillrättavisat honom med. Jag mår dåligt av det nu efteråt.
Farfar kunde helt tvärt somna när man satt och pratade med honom, och en gammal leversjukdom upptäcktes i journaler. Något som han hade gått och tigit om hela sitt liv.

Han hamnade till slut på sjukhuset, och även där var jag nästan den enda som gjorde besök. Det var väldigt svårt med farfar, han var extremt apatisk och det var svårt att se in i hans förgiftade ögon och känna de gamla banden. Han kände igen min röst ibland och log. Men om man t.ex. frågade honom saker som att ”tycker du att det är roligt att jag kommer och hälsar på?” så kunde han helt oberört efter några sekunder svara ”…nej” och stirra rakt i tomma intet. Det var väldigt jobbigt att höra, och alltid svårt att veta om han svarade medvetet eller inte när man frågade saker och ting. En gång plockade jag skogsstjärnor åt honom och tog med. Han älskade skogen och skogsstjärnor.

Farfar blev flyttad till Ätran och ett ålderdomshem, där jag hann hälsa på en gång. Dagen efter, den 6 maj år 2003, tog han sitt sista andetag. Tråkiga saker som fiffel med testamente och hans sista vilja drog ned mitt humör drastiskt back then, men jag orkade aldrig lägga ned någon energi på det där. På begravningen spelades Ave Maria och jag dog halvt.

Jag har två värdefulla minnen. En nedsmält och omgjord vigselring i kedja runt halsen, samt en ring farfar köpte åt farmor i Brasilien, som jag alltid bär. De är alltid med mig.

Fuck shit fittcancer, seriöst.

Stunder såsom den här, känner jag mest för att bara ha någon att se in i ögonen på. Det funkar liksom inte riktigt att ha det så här hela tiden. Jag har varit på ok humör de senaste dagarna, i alla fall lite. Förutom lite vanligt känslotjafs har man mest gått runt och varit under ok omständigheter. Vi var på 76-årskalas igår, det var ganska tråkigt. Jag åt alldeles för mycket, tog farväl av Johanna som skulle dra sig nedåt nazihållet och jobba på något pensionat/skidresort/bajs. Satt och lyssnade lite på Lena som behandlas för livmoderscancer och har haft det i några år, inte heller så upplyftande. Men starkt som fan. Vilket dock påminner mig om min tjejkompis som blott är tjugo men redan hunnit behandla en omgång cancer i äggstockarna. Det enda positiva man kan se i det är att hon typ för nuvarande enbart har en äggstock att få tillbaka cancer i. Men fuck shit cancer liksom. Här skall levas.

Idag har jag jobbat. Det var ok, men pat. 4 är så sjukt orolig nu så det är väldigt påfrestande. Bråkade och tjafsade med honom i flera timmar på eftermiddagen då han vart helt omöjlig. Aggressiv, dryg och otrevlig som fan. Trissar upp stämningen på hela stället, dessvärre. Hemsk sjukdom. Skall be mina framtida kids att ta mig till en öde skogsdunge och sätta en kula i pannan på mig om jag någon gång drar på mig någon form av Alzheimers. Slaktmask är rätt effektivt, också. Splaff.

F.ö. bakade mor lussekatter idag varav två gjordes extremt små, då både mor och jag var övertygade om att vår katt Caesar hade uppskattat egna. Larvigt, jag vet. Och nu ikväll vart mor och jag totalt begeistrade då vi satte på Sunes Jul. Tände lite ljus, käkade schysst kvällsmat och sådär. Det är liksom nostalgi för oss, jag älskar fan Rudolf och Karin. Men det hela slutade med att jag vart störtlack, sort of, på mors sambo. Han satt typ och fnös hela tiden och påpekade hur dumt och barnsligt det var. Ja? Det är en gammal julkalender, so what? Det har tyngt mig sedan han började fnysa då jag återigen blir påmind om att mor och jag sällan har något tillsammans. Vi kan inte ens sitta och titta på en gammal simpel jävla julkalender inspelad på VHS år 1991 utan att typ...äh. Fuck. Det tråkiga är att det drar ned mors entusiasm, och så blir det som vanligt att jag sitter där ensam.

Jag vill verkligen ha två urgrymt fina ögon här, nu. Att se in i, försvinna i. En liten stund i alla fall. Som bara ser mig just då.

Men jag ryggar istället tillbaka och tittar bort.

PS. Antagningsbeskedet lyder följande att jag förmodligen står som reserv till Kriminologi vid Stockholms Universitet. Men jaha? "Övriga kurser strukna". Jag kanske är korkad, men jag trodde att de andra skulle räknas likväl förbaskat som det man valde som prio nr. 1. Om jag inte missuppfattat så är det inte helt omöjligt att jag kommer in. Men när får man reda på det som reserv? Kunde ju vara lite lätt smidigt att liksom befinna sig i Sthlm och ha något form av boende när kursstarten äger rum. Jag vet inte ens när kursen börjar. Och...om jag inte kommer in på reserven p.g.a. mina äckliga betyg, är det då kört? Jävla fuck shit studier. DS.

Därför gillar jag inte dig.

Idag slog det mig hur trött jag är på när folk knarkar tid och använder sig av den, som en ursäkt till att skynda vidare, att inte hinna. Sedan när upphörde viljan till att faktiskt kunna göra saker som tillsynes är totalt meningslösa? Stanna upp och känna, se och skaffa sig en uppfattning om vad som egentligen omger en.

Jag gick med på att följa med min kära mor på promenad idag. Var dag går hon en lång runda på cirka 45 minuter, och jag såg min chans till att ta med mig kameran och kanske ta lite kul foton. Vi hade inte hunnit långt förrän mor frågade mig om varför jag tackade nej till att jobba nyårsdagens natt samt natten efter. Jag sade direkt att jag inte ville diskutera det då jag vet att vi inte kommer någon vart. ”Jag trodde att du tyckte att det var roligt att tjäna pengar”, sade hon varpå jag svarade att nej, det är verkligen skittråkigt att tjäna pengar. Mest för att avdramatisera hela diskussionen och tysta ned den. Jag orkade verkligen inte. ”Vad är det med dig, är du ledsen?” frågade hon då. Jag kände mig mer och mer irriterad och sade att herregud, nu fick hon ta mig fan lägga ned. En ganska lång tystnad följde vilket var tur, för jag funderade nästan på att vända på klacken och gå hemåt igen.

Då de precis rest tre riktigt stora vindkraftverk där vi brukar gå, så tänkte jag passa på att kanske få till lite tuffa foton. Jag började rätt tidigt och plåtade meningslösa saker, och i början hade mor tålamod. Men det slutade alltså med att hon gick tjugo meter framför mig. I början struntade jag i det, fortsatte ta kort lite här och där och tänkte att jag kunde springa ikapp då hon stannade för mig. Hon stannade dock aldrig, inte förrän vi kommit halvvägs hemåt. ”Det var ju himla kul att vara ute och gå med dig, mamma”, sade jag medan jag kom ifatt henne. Hon menade då på att jag skulle ju stanna och tramsa mig med kameran hela tiden. Och det var då jag kom på vad jag skulle blogga om när jag kom hem.

Jag är helt enkelt så jävla trött på folk som säger att de verkligen inte har tid till saker och ting. Tiden är viktigare än ett foto. Än att skaffa sig ett intryck, andas in luften och sätta färg på det som hamnar i ens tankebanor. Tiden är viktigare än mig, då jag förkastar den. Jag förstår att man som människa i regel har ett jobb att sköta, kanske en tvätt-tid att passa och div. andra beting som faktiskt måste bli gjorda. Personligen har jag en väldigt lugn period nu som sådan att jag inte har ett heltidsjobb, ingen pojkvän att ta hänsyn till, inga räkningar att betala osv. Jag har all tid i världen att sitta på huk och plåta ett löv som ligger på en kullerstensgata.

Jag lever väldigt mycket för nuet, för idag och för det jag är just nu. Jag tycker inte om att känna mig jagad, älskar att sätta mig på en klippa någonstans och känna solnedgångens ljumma kärlek krama mitt hjärta medan värdelös tid passerar revy. Ändå känner jag mig alltjämt stressad, vilket är tidens fel och människor runtikring mig.

Och, då tid är viktigare än just det där ögonblicket, om tid väger mer än ett foto eller en omfamning, så blir min teori om att komma till att leva ensam, bekräftad än en gång. För om du är tidkåt – slösa inte en sekund på mig.

Nazi halo

You are Senior Nazi Official Hans Frank You are a sellout and a traitor. You would have killed the Fuhrer if you had the chance. You live in the now and justify your actions. You'll repent shortly before you die but will it be enough? Bastard? [ find out which Nazi Bastard you are ]

Våga, and let me know!

Burn all sheets

I’m watching you flirting with that blonde girl with her hands all over you. She’s giving me that disgusted look as she’d noticed you watching me in secret all night. As you leave the place together, laughing and kissing, I hide between suits and finish my drink. I wanted to have a chat with you, so my friends left earlier. But she was just too much, lickin’ your neck and kept you occupied just to be sure. I wouldn’t do that, I wouldn’t need to. I would set you free, letting you talk about memories with ol’ laddies, still knowing we would meet up afterwards doin’ our beautiful thing together and I know you are fully aware of that. I get my coat and hurry myself out of here. I move fast across the street, passing people I know but they don’t know me. “Nice to see you, but I’m in a hurry” I say as my steps are getting faster and faster knowing I have to run to protect myself. Out of sight, I start to run and my long black coat’s shadow follows the wet cobblestone street. I don’t want to but I panic and stop at the pavement, putting my hands and my head against the brick wall and my tears are running wild. Someone passes and asks me if I want to fuck and I ask him to bugger off unless he doesn’t want a brick face. Oh for cryin’ out loud, I’m just another worthless fucking bird, so I strike the wall and continue my walk to a safer place. Reached my friend’s flat and I share a cigarette with her while also sharing my thoughts. All he wants is her moaning and sighing, telling him how good he is while he penetrates her false vagina, darling can I sleep at your couch? She tells me her boyfriend’s away and that I can sleep next to her and if I want to, she can even hold me. I need a friend, I need nearness. I need you but you don’t need me. You need confirmation. I will always watch you leave places with your girls. I kiss my friend on her hand, pick up some serotonin and fall asleep. My tears for her vagina, I hope you’re satisfied love.

Burn these sheets

När jag klev in genom dörren, upptäckte jag det direkt. Det är sjukt hur man ibland lägger märke till saker på bara någon hundradels sekund. Det rosa läppglanset som låg där och skrek FUCK YOU. Och jag knullade mig själv och min hjärna med tankar i flera dagar. Jag kunde släppa det, för en liten stund, men när jag nästa gång passerade det vart jag påmind. Vem i helvete hade värmt upp lakanen? Vem i helvete särade på benen inför honom, blottade sitt sköte emedan mitt hjärta pumpade blod hejvilt för denne herre?

Det kunde vara en kompis, såklart. Men min kvinnliga intuition säger fortfarande något helt annat, som den gjorde back then. Ibland slår tanken mig att det kanske var lämnat framme, med flit. Fy fan säger jag. Men likväl förbaskat teg jag, och lät hans kyssar försäkra mig om att jag betydde något.

Jag blir så jävla äcklad. Gång på gång.

Jag

1. Fastnade vid ett tillfälle med håret i en elvisp.
2. Har reptilfobi och div. andra skitmånga nojjor…
3. …likaså tvångstankar, men inga som direkt märks utåt.
4. Har aldrig ätit sill.
5. Är svag för katter, bakverk och herrar.
6. Kramar en gosedjurssäl som heter Sälle varje natt innan jag somnar sedan 17-18 år tillbaka.
7. Har gått hos en talpedagog som hette Ewy och var äcklig. Eew, typ.
8. Är väldigt intresserad av mat och alkohol.
9. Brukar ibland fyllehångla med väninnor.
10. Är ytterst flexibel och användbar.
11. Föddes med kolsvart hår, extremt ful enligt min mor samt väldigt påverkad av smärtstillande.
12. Är extremt glömsk och tankspridd.
13. Har velat ha en piercing i läppen i ungefär fem-sex år nu.
14. Har inte träffat min far på ca. ett halvår när jag skriver det här.
15. Har inget emot kungahuset.
16. Är mycket intresserad av dialekter och språk, älskar norska och isländska.
17. Har spelat piano i tio år.
18. Har alltid tyckt om att spexa och underhålla på ett eller annat vis.
19. Är extremt känslig mot kyla.
20. Är inte överförtjust i kött i största allmänhet.
21. Har satt på en strumpa på en död mans fot.
22. Har varit nära att begå tjänstefel vid ett flertal tillfällen.
23. Tror att jag har jävligt bra gener, vad fan det nu kan innebära.
24. Är estetiskt kräsen.
25. Brukar för det mesta vara lat som få, men är faktiskt egentligen mycket pedantisk.
26. Brukar trycka och klämma på saker i matvaruaffärer.
27. Har oftast svårt för auktoriteter.
28. Tycker mycket om att skämma ut mig själv och de mina.
29. Är väldigt ofta kärlekskrank, sällskapssjuk och pilsk.
30. Tycker att korta människor kan vara otäcka och lömska.
31. Tycker att korta och ilskna brudar är ännu mer otäcka och lömska.
32. Har aldrig legat på sjukhus.
33. Lagar alltid hål hos tandläkaren utan bedövning.
34. Tackar ogärna nej till festligheter.
35. Har sålt en låda kokosbollar för 500 kronor.
36. Var min tarotkortlek väldigt hängiven för några år sedan, såklart.
37. Tycker om att hoppa över saker, klättra i saker och hoppa i vattenpölar.
38. Måste någon gång åka till Island.
39. Är blyg men älskar att träffa nya människor.
40. Har en avlägsen släkting som sköt ihjäl två poliser i USA.
41. Tycks nästan vara den enda som faktiskt vågar yttra sig om att alla bebisar INTE är söta och fina.
42. Har kommit på att 50 % av de jag haft sexuellt umgänge med har jag raggat upp på internet.
43. Har blivit liknad vid Kate Moss, Milla Jovovich, Brigitte Bardot och någon av tjejerna i Bubbles! // Tillägg: Olinda.
    

Eg kan'kje gleda deg/meg

So, I hear he likes to cook you dinner
Then you can both just sit and talk.
Are you in it cause he's got his own smart place
Or are you just in it for the cock?
I still miss you...
Does he know just where to touch you?
Can he get you on your knees?
That fuckin' smug look on his fuckin' ugly face
Almost made me wish I'd had a disease.
I still miss you...
So, are you still using johnnies?
I ask just 'cause it looks like you could be on the pill.
And I found out today that you'd been shagging him behind my back
When we were still going out.
But even still, I'd wait for you.
I'd wait for you.
I still miss you...

Pill Kills Pill

Hon höjde den nätta handen ur vattnet, kupade handen lätt och dropparna föll från fingertopparna och ned, tillbaka till sitt eget. Så gällde också flickan. Tankarna som var någon annanstans, emedan hon tillfredsställde sig själv, började sakta men säkert blekna med den tunga andningen, och hon föll åter ned. Tillbaka till sitt eget.

En tår föll ned från kinden till vattnet, och andningen som började bli mer frekvent vände så sakteligen åt det mer intensiva igen. Flickan försökte hålla lugnet, böjde på benen och höll sina armar om knäna med huvudet mot benen. Gungade sakta fram och tillbaka medan andningen var tungrodd. Hon satte sig istället på knä medan tårarna började komma allt tätare. Blicken låste sig, hon stirrade på vattenytan och ingenting.

Hon satt naken, och stirrade rakt in i sin själ. Kände inget, men allt. Hon kved fram sin smärta, i ett enda andetag kved hon ut allt sitt lidande i ett ögonblick som kändes som två minuter. Ett andetag. Kvidandet rådde under total handlingsförlamning, hela hon var paralyserad och inte ens kunde hon skrika. Kvidandet, väsandet, det handlösa stryptaget kring halsen, rådde medan ögonen fortfarande fäste mål på vattenytan.

Till slut efter ca. tio minuter lyckades flickan fånga tillräckligt mycket av sin egen vilja, att hon kunde röra på benen. Lyfte ena benet så att hon satt på huk. Kved, tog i med all sin kraft och ställde sig upp i badkaret. Tårarna bröt sig fria och strilade ned i vattnet medan hennes ögon stirrade in i väggen. Fortfarande kved hon, och plågades av något hon inte förstod. Efter ytterligare en stund, kunde hon gå ur badkaret varpå hon ställde sig i duschen och lät det kalla vattnet skölja över hennes synder och oförståelse.

Det var för drygt ett år sedan, och flickan var jag. Psykofarmaka nästa.

Hoolabaloo

VARNING! Mycket text.

Vaknade upp i Annelis soffa runt 11:30, kikade mot dörren. Madrassen som låg en bit ifrån var tom, så jag räknade snabbt ut att Jennifer och hennes Anders redan hade givit sig av. Låg kvar en stund under det varma täcket och gick sedan till toaletten och drog på mig gårdagens party-outfit (svart korselett samt svarta satinbyxor). Solen var på strålande humör där utanför lägenheten, och så var också mitt humör. Jag vet inte varför, men allt kändes så jävla bra just då. Jag lade min stora svarta sjal om mina bara axlarna, tog en cigg och satte mig på balkongen i solen. Morgonciggen dagen efter party är full njutning.

Anneli stod en kvart senare och gestikulerade lite tramsigt genom fönstret inifrån lägenheten, och jag gick in. Vi sade god morgon till varandra, och samstämde i att gårdagen var riktigt lyckad!

Jag sprang till bussen någon minut innan den gick 18:45 från Tvååker igår kväll. Väl i bussen upptäckte jag att jag för det första tagit för få öl med mig, plus att jag glömt mina kort hemma. Katastrof. Jag tog ett snabbt beslut och ringde min vän Madde. ”Hej, det är Mia. Jag skulle inte kunna komma förbi och låna lite pengar, är på väg in till Falkenberg nu på buss och har glömt mina kort.” Det var inga problem, och jag kunde pusta ut en aning. Ca. femton minuter därefter anlände jag till Falkenberg, gick till Madde och hennes pojkväns trivsamma lägenhet och knackade på. Då vi hälsat och hon fått ur mig att jag inte riktigt visste vars jag skulle ta vägen till att börja med då Anneli inte tagit sig in till stan än från sitt föräldrahem som ligger långt ute i skogen, så insisterade hon på att jag skulle komma in en stund.

Till min fasa hade de gäster där, och jag kände mig som en skurk som kom in och förstörde allt. De hade precis avnjutit en god måltid, och vi satte oss i soffan. Då Magnus Svensson som spelar i landslaget i innebandy är vän till detta umgänge, och en innebandymatch sändes på tv så vart det i stort sett enbart snack om innebandy, även mycket internt. Jag satt mest och teg och skrattade lite då och då, men efter någon timme sade jag försiktigt till Maddes Daniel att det där med innebandy eller sport aldrig riktigt roat mig.

Nog om det. Halv nio följde Madde mig en bit, tog ut pengar, och sedan började jag gå mot Annelis lägenhet. Där åt vi lite thaimat och drack, samt tjötade sådär som bara tjejer kan göra. Kom in till stan lite innan 00:00, gjorde en ytterst snabb visit på Zätas innan vi skyndade vidare till Harry’s. Kom lyckligtvis in utan legitimation som låg kvarglömt hemma kvällen blev riktigt trevlig. Vi gick först upp och softade med öl i skinnfåtöljerna med Jordan och Jimmy som satt där. Rätt som det var skymtades Harri till, jag gav honom en kram och småpratade lite. Hann knappt sätta mig ned igen då jag såg min fd. låtsassyster. Gick fram och vi blev sådär glada som vi alltid blir när vi ses, kramades massvis och pratade.

”Du borde bli modell!” utbrast Carolines kompis som jag träffat några gånger innan. Hon ställde sig en bit ifrån och synade mig. Jag kunde inte undvika den långa historian och efter att ha tröttnat på samtalet efter en stund så gick jag tillbaka till fåtöljerna. Jag var i högform, Jordan bad mig langa utav det jag gick på, rätt som det var så var det någon som slängde ut en annan ned för den långa trappan, och vi bestämde oss något senare för att gå ned. Jag gick ut och rökte och sedan på toaletten. Passade på att sprayfixa min tuperade frisyr en aning och bättrade på kajalen då en kvinna kom ut från en toa. Jag ursäktade mig lite med att man ju faktiskt får passa på att fräscha till sig lite när man väl gjorde toabesök, och log. Hon sade att det inte verkade så välbefogat i mitt läge och jag svarade med att vi alla behöver det någon gång då och då och log åter. ”Det där tror jag inte riktigt på, modellen” sade kvinnan och klatschade till mig lite lätt på rumpan innan hon lämnade toaletten. Jag vet inte varför, men jag vart så fruktansvärt förvånad.

Jag kom upp till dansgolvet, anslöt mig till Jennifer och Anneli. Skymtade M någon meter ifrån. Bara en liten stund efter så kom han fram och kramade om mig, lät sin hand följa korselettens skenor på min rygg. Jag tycker om att krama M. Jag tycker om att krama de flesta, men jag tror att han är i behov av uppriktiga kramar bland alla ”halvdanna” sådana. Han verkar vara en skadad liten finfin fågel. Men så kan jag också ha väldigt fel. Senare dansade jag tryckare med en ful kille som dessutom försökte hångla med mig hela tiden, jag vart lättad när den första låten tog slut och tackade för dansen. Hämtade min jacka, stod och pratade med Anneli om M. Han hade än en gång, som alla andra gånger, en beundrarinna klängandes på sig.

Han kom ensam ned för garderoben och trappan, såg lite bedjande på mig samtidigt som han gick fram till Anneli och mig. ”Katastrof”, var det enda han fick ur sig, vi frågade vad det var men samtidigt kände jag igen det sedan många gånger förr. Något som både Anneli och jag bevittnat och förundrats över vid ett flertal tillfällen. Vi kommer gång på gång överens om att han förmodligen är så otroligt osäker i sig själv att han inte vågar ta den där kontakten med mig. Men människa på snart trettio år, ta dig i kragen och avfärda snällt tjejer du inte vill vara med. Våga ge mig en extra kram om du känner för det. För det finns där. Men allt är inte för evigt, och jag är ung.

Jag är ung.

Vi gick en omotiverad sväng till Falkenbergs pizzeria och till min glädje träffade jag på Sillen. Kramade om honom massvis och pratade lite innan han och hans flickvän åkte iväg i taxi. Kvällen var härlig, natten var härlig. Jag träffade så många värda människor. Idag mår jag jättebra.