Miss my lion

Med en något skamfilad känsla skriver jag första raden av kvällens bloggande. Jag har skrivit att jag varit på mitt allra bästa humör den senaste veckan. Att allt känts så jävla rätt och bra, vilket det även har. Och jag är jätteglad över att det liksom vänt, och är övertygad om att det här inte är ett totalt bakslag som nu skett. Men det är svårt att ta. Alltid lika svårt.

För någon timma sedan så slog jag min lilla knytnäve i skärmen och tårarna lämnade mina ögon som neonljusen på en uppspeedad bild över en storstad om natten. Nu sitter jag otåligt med darrande läpp och väntar på att resten av hushållet skall somna så att jag, utan att mor kommer in, ostört kan låta tårarna falla på nytt. Hon har så svårt för att se mig sådan här och det förstår jag. Det är så fruktansvärt svårt att hålla tillbaka bara.

Jag kan tyvärr inte sluta älta, hålla tillbaka allt som jag analyserar sönder i hjärnan. Jag undrar väldigt ofta vad jag gör för fel, varför jag gång på gång ser människor jag fastnar vid gå iväg från mig. Lämnar mig och vänder ryggen till som om jag inte finns. Vad är det i mina ögon som skrämmer iväg folk, är det saker jag säger eller sättet jag rör vid dem?

Det är ett stort jävla problem jag har, en fucking nojja. Att jag alltid lämnar relationer till killar med ärr på hjärtat som gör förbannat ont. Och jag är trött på att det alltid blir så. Motgångar måste man kunna möta, det är bara nyttigt, men att gång på gång få käftsmällar av sneda relationer och sedan klandra sig själv är bara så självdestruktivt. Jag ber alltid om ursäkt för att jag känner så jävla mycket, förklarar mig som om det vore mer hälsosamt och vettigt att lämna folk utan att röra minsta min.

Vad är det som gör mig så desperat enbart för att jag går och söker efter någon? Jag har sökt någon så länge jag kan minnas, och varje gång jag får någon form av förhoppning så slutar det med att jag sitter i tårar och känner mig totalt hopplös. Sårad och inte minst besviken på människor. Jag vill inte vara lam och sårbar men jag har dessvärre inget val. Jag känner skam för att jag söker någon, och inte bara följer med krogragg varje helg och förlustar mig med. Sedan är jag väl ingen ängel heller, och ser absolut inte ned på människor som lever det där livet. Däremot kan jag ibland bli äcklad, men det är en helt annan femma och händer bara ibland.

Jag brukar jämt beskåda andra som hittat någon. Sättet han håller hennes hand, hon som tittar på honom när han inte ser. De två som smyger hem lite tidigare från krogen för att enbart kunna ägna sig åt varandra i sängen och vakna upp dagen därpå med ett leende på läpparna. Min kompis och hennes pojkvän får mig att le. Ibland med något blankt i ögat. Alla är så fina och skiner som stjärnor på ett becksvart himlavalv. De gör varandra fruktansvärt vackra, även tjejen som lyckats fånga sin kille för kvällen. Jag är avundsjuk men också glad för deras skull. Går hem och somnar på Annelis soffa med en halvdrucken Kilkenny jämte mig.

Och jag är trött på alla försök till uppmuntrande ord som känns passé. Att jag minsann också kommer att hitta någon en vacker dag. Att jag skall sluta söka, för det är då någon dyker upp. Att allt blir bra. Jag är trött på folk som inte ser vem jag egentligen är. Det finns några få enstaka som gör det, och det är jag så fruktansvärt tacksam över. Det är de som ger mig lust att över huvud taget lyfta blicken från marken, men så känns det så sjukt jobbigt när folk man fastnar för inte går att nå. Vissa jag känt att jag behövt i mitt liv som sjabblar bort det. Jag tar nog väldigt hårt på när folk inte behöver mig, längre. Eller aldrig behövt mig.

Jag vill ha en famn att söka tröst i när det behövs. Jag vill ha något att känna mig trygg i. Jag vill ha någon som aldrig sviker och lämnar min sida. Jag vill ha någon som stryker min kind eller håller min hand och kysser bort mina tårar. Jag vill känna ärlig åtrå, ha en darling och sitta några meter ifrån bland folk och aldrig kunna släppa blicken från. Känna lite avundsjuka så där så att det pirrar i en, sedan skratta och veta att någon känner likadant. Jag vill ha någon att göra äppelpaj till en bakfyllesöndag.

Jag vill mest supa mig redlös och dyngrak.