När vi kom fram och ned i Pers källare så öppnades öl- och spriflaskorna, jag slukade som vanligt mina öl på nolltid och en stund senare satt jag och pratade om gud och jesus medan de filmade mig, och Henke låg i sängen och headbangade till Raised Fist. Det är verkligen pinsamt att se sig själv inspelad, men ändå kunde jag inte låta bli att be om att få titta på skiten senast jag besökte Per, för några månader sedan.
Vi skulle självfallet göra Falkenberg osäkert, och gick i samlad trupp ned för Arvidstorpsbacken och vidare in i stan. Efter att ha kastat en tändare i en vakts huvud till ett ställe jag inte fick komma in på så stod vi några stycken på kullerstensgatan, då jag får syn på mors ex. Jag fick något klent i hjärtat och kände medlidande. Han stod utanför Valvet, och jag bestämde mig för att gå fram. Med lätta steg närmade jag mig honom och när han fick syn på mig någon meter från honom så stannade jag.
Jag: Hej Benny.
B: Hejsan...
Jag: Hur är det med dig nu för tiden?
B: Varför i helvete undrar du det?
Jag: Njae alltså...jag tänkte bara vara snäll och fråga.
B: Det är skit fattar du väl?
Jag: Jaså? Det var inte bra..
B: Det är ju ditt fel. Ditt och din jävla subba till mammas fel.
Jag: Vad?
B: Du har förstört mitt liv. Subban också.
Malin, en god vän, kom fram till mig och sade att jag skulle följa med henne, men jag ville inte. Jag förstod vad jag kunde få ut av situationen, och bad henne gå sin väg.
Långsamt började jag trissa upp mors ex. Ställde mig med ansiktet bara några centimeter från hans och talade om för honom hur dålig han var, stirrade in i hans ögon och berättade för honom om allt han aldrig kunnat ge oss, vilket socialfall han alltid varit och tryckte på alla ömma punkter. För jag visste att han kunde slå mig, och jag ville. Allt jag ville, just då, var att han gav mig en rak höger över tinningen, att jag skulle falla till kullerstensgatan, med en pöl av blod rinnandes vid sidan om. Och då började ångestattacken sätta in. Medan jag psykade honom tittade jag runt omkring mig, för samtidigt som jag ville dö, så ville jag att någon skulle hjälpa mig. Blicken var totalt fördröjd, och jag såg mest att det stod folk runt omkring och tittade. Men varför slog han aldrig? Han höll på att vinna över mig, och det var det sista jag ville. Slå mig då! Jag såg hans ögon svartna, samtidigt som något ryckte tag i mig. Det var två av mina kompisar, men jag flyttade mig inte en centimeter. Men hjälp till då, någon! hörde jag dem ropa. Hjälp till för i helvete! Jag slet och ryckte för jag ville stå kvar, men när de fick hjälp av två starka killar så kunde jag inte. Jag försökte streta emot och skrek på Benny, men han hade redan vunnit. När de fått bort mig några meter så stod B som jag senare skulle lära känna, och höll fast mig. Han sade att jag skulle lugna ned mig, att det inte skulle tjäna något till och att han visste vem Benny var. Att han inte var värd det.
Att spela lugn har aldrig varit något problem för mig, så jag andades in, andades ut...jag blev släppt av dem, och ingen av de fyra höll ögonen på mig. Då passade jag på, tog sats och fart åt samma håll igen. Hann dock ingenstans, de var med på noterna och hindrade mig direkt. Jag gick då åt andra hållet, och då bröt panikångesten ut totalt. Allt kändes overkligt, allt rörde sig jättesegt och flimrade, min andning var tung och jag kunde inte gå upprätt. Visste inte vars jag skulle ta vägen, men gick bestämt mot Barbro's som nu heter Zätas. Att jag som sjuttonåring skulle komma in på ett ställe för 24-åringar bekymrade mig inte det minsta, jag stegade in, upp för trappan och såg Adrian som sjunger i By Night sitta i en soffa och diskuterade med Jocke P. Jag greppade Adrians arm och sade att nu följer han med illa kvickt.
Faran var över, och Adrian och jag gick på vägen hem mot Per. Med jämna mellanrum satte sig A ned, höll min hand och bad mig att lugna ned mig.
Nu såhär efteråt är jag så fruktansvärt glad att A kom med mig. Då kände vi inte varandra så väl än, men på något vis kände jag förtroende för honom och sökte mig kanske till någon lite mer avlägsen. Och jag tror att jag blev rätt lack på alla mina kompisar som stod runt omkring själva händelsen. Själva säger de att de blev chockade och inte visste hur de skulle reagera. Några av dem visste inte ens vem Benny var. Något som jag också undrat såhär i efterhand är varför inga vakter ingrep. Det fanns vakter i närheten, och de borde med all säkerhet ha hört allt.
Men den där påtagliga längtan efter död och blod som jag kände vid det tillfället, gör ont i mig. För jag ville verkligen. Och än idag när vi tittar på den där videon, med bilder både före händelsen på stan och efter (då efterfesten filmades även den), så kan jag inte låta bli att nästan enbart tänka på det som hände utanför Valvet den natten.
No comments:
Post a Comment