Skogsstjärnor

Nostalgi och sentimentalitet på hög nivå nu. Igår gick jag igenom mina anteckningar jag förde från 2001 och några år framåt på datorn om vad som hände i mig och även i min omgivning. Det var mycket ”jag avskyr mitt liv, jag söker något, jag söker någon att tillförlita mig på, jag saknar en hjärtevän, själsfrände, många vänder ryggen till” samt en hel del ”jag vill försvinna”. Det är lite halvjobbigt att läsa så här nu på efterhand då jag vet att mycket av det inte bara var en fas, en tonårsdepression eller någon form av sympati– eller empatifiske. Inte mer än att jag ville ha någon som höll om mig just då liksom.

Ikväll efter jobbet tog jag fram alla gamla vykort varav en rejäl bunt av dem skickades av min farfar, mest mellan 1989 och 1993. Han passade på så ofta han kunde, att skicka brev och vykort från olika ställen i världen, och det är väldigt svårt att hålla tårarna tillbaka då jag hade en väldigt unik relation till min farfar (och farmor). Han skrev lite om ställena han befann sig på, och skrev alltid att jag var världens sötaste tjej, hade ett underbart vackert namn och hur mycket han tyckte om mig och saknade mig. På sätt och vis blev farfar min mest tydliga fadersgestalt då jag aldrig växte upp med min biologiske far och än idag har vi inte lärt oss att ha en sådan där typisk fader/dotter-relation, och mors ex som jag växte upp med förknippade jag med allt annat än just en far. Min farfar var min stöttepelare på alla sätt och vis. Och helt klart en av de finaste människorna jag någonsin kommer att ha lärt känna.

När jag var fjorton började farmor jämra sig vid matbordet, hon hade ofantliga smärtor i buken vilket senare visade sig vara cancer i gallan. Hennes sista jul vart provisorisk, hon gjorde så gott hon kunde men behövde hjälp med en hel del. Jag ställde upp så mycket jag kunde när jag var där, en av sakerna jag åtog mig var att kirra kalkonen. Jag minns att jag med äckelkänsla i magen försökte kasta in äppelbitarna och plommonen mellan kalkonens särande lår. Och sedan med lika mycket äckelkänsla sydde igen hålet.

Några månader senare besökte jag henne så ofta jag kunde på sjukhuset. Det var svårt att se henne med alla slangar omkring sig, och för varje gång jag kom dit så blev hon allt sämre och sämre. Sista gången hon talade till mig, så satt jag ensam inne i rummet och höll hennes hand. ”Förlåt Maria…” sade hon. ”Förlåt för att jag alltid har försummat dig.” Ord jag aldrig kommer att glömma, aldrig någonsin. Under hela min uppväxt har jag alltid varit förbisedd av släkt på både min mor och min fars sida, och jag har tagit stryk av det. Men det var väldigt hårt att höra de där orden när jag visste att hon låg för döden. Jag började gråta och sade att det inte gjorde något, medan jag kramade om henne en aning obekvämt då jag var rädd om henne och alla slangar. Nästa gång jag satt och höll hennes hand hade de satt in morfin.

Farfars hälsa försämrades allt eftersom, efter hans makas bortgång. Det var ok i början, men efter något år började han bli glömsk, och senare hade han svårt att hitta vissa ord. Även när farfar blev sämre besökte jag honom så ofta jag kunde. Mer än någon annan, och osämja rådde bland släktingar. Jag var hård och stark. Blängde aggressivt på mina två enda kusiner på fars sida, som satt och skrattade bakom farfars rygg när saker och ting blivit sämre. Blev arg på hans söner som aldrig hälsade på honom, och det slutade med att jag sade till min käre far att jag struntade i vad de gjorde för jag var trött på att tjata, men att åtminstone jag kunde gå från allt när det var slut med gott samvete. Far tog väldigt illa vid sig av vad hans sjuttonåriga dotter tillrättavisat honom med. Jag mår dåligt av det nu efteråt.
Farfar kunde helt tvärt somna när man satt och pratade med honom, och en gammal leversjukdom upptäcktes i journaler. Något som han hade gått och tigit om hela sitt liv.

Han hamnade till slut på sjukhuset, och även där var jag nästan den enda som gjorde besök. Det var väldigt svårt med farfar, han var extremt apatisk och det var svårt att se in i hans förgiftade ögon och känna de gamla banden. Han kände igen min röst ibland och log. Men om man t.ex. frågade honom saker som att ”tycker du att det är roligt att jag kommer och hälsar på?” så kunde han helt oberört efter några sekunder svara ”…nej” och stirra rakt i tomma intet. Det var väldigt jobbigt att höra, och alltid svårt att veta om han svarade medvetet eller inte när man frågade saker och ting. En gång plockade jag skogsstjärnor åt honom och tog med. Han älskade skogen och skogsstjärnor.

Farfar blev flyttad till Ätran och ett ålderdomshem, där jag hann hälsa på en gång. Dagen efter, den 6 maj år 2003, tog han sitt sista andetag. Tråkiga saker som fiffel med testamente och hans sista vilja drog ned mitt humör drastiskt back then, men jag orkade aldrig lägga ned någon energi på det där. På begravningen spelades Ave Maria och jag dog halvt.

Jag har två värdefulla minnen. En nedsmält och omgjord vigselring i kedja runt halsen, samt en ring farfar köpte åt farmor i Brasilien, som jag alltid bär. De är alltid med mig.