Åh vad tjusigt, tårstrass!

Jag har som princip att aldrig släppa känslor fria förrän resten av hushållet sover när det ibland blir som det blir. För en halvtimme sedan gick något tokigt. Jag trodde att mor gått och lagt sig, men överraskades av en hand på min axel och jag skymtade en blå morgonrock bredvid mig. Samtidigt som jag satt med hörlurarna för öronen här framför datorn och lät tårarna strila nedför mina kinder och läppar. Hon hämtade en näsduk, blev orolig varpå jag kramade om henne och sade att det bara är så här ibland. Att hon borde gå och lägga sig, och att vi ses imorgon. Nu är min näsduk genomdränkt.

Vet inte vad jag skall hålla fast vid. När allt lossnar och fyrar av ett jävla hånflin. Och jag tänker tillbaka på någon random tid då jag gick runt i mina trasiga byxor och inte ville vara intressant inför folk då människor bara gör så jävla ont, som nu. En stund som nu, då jag helst av allt vill be alla dra åt helvete. En stund som nu då jag helst av allt skulle vilja avlida. Men man får inte. Och jag vet att det inte är värt det. Men klart som fan att man inte ser så jävla mycket ljust på saker och ting när man i stort sett tar skada av vad man än vidrör, som om det är en själv som åsamkar skadan ifråga. Som ett Ebolavirus.

Men jaja. Klart du har rätt, jag vet att folket finns där.

Ni runkar, jag gråter. Fair enough?

Nu svider det sjukt mycket i mina ögon, så mycket att jag inte finner någon annan utväg än att krypa ned under täcket och sova. Jag avskyr det här. Men fuck shit same, imorgon är jag säkert skitglad. Och skäms, såklart.

Er tillgivna..