Därför gillar jag inte dig.

Idag slog det mig hur trött jag är på när folk knarkar tid och använder sig av den, som en ursäkt till att skynda vidare, att inte hinna. Sedan när upphörde viljan till att faktiskt kunna göra saker som tillsynes är totalt meningslösa? Stanna upp och känna, se och skaffa sig en uppfattning om vad som egentligen omger en.

Jag gick med på att följa med min kära mor på promenad idag. Var dag går hon en lång runda på cirka 45 minuter, och jag såg min chans till att ta med mig kameran och kanske ta lite kul foton. Vi hade inte hunnit långt förrän mor frågade mig om varför jag tackade nej till att jobba nyårsdagens natt samt natten efter. Jag sade direkt att jag inte ville diskutera det då jag vet att vi inte kommer någon vart. ”Jag trodde att du tyckte att det var roligt att tjäna pengar”, sade hon varpå jag svarade att nej, det är verkligen skittråkigt att tjäna pengar. Mest för att avdramatisera hela diskussionen och tysta ned den. Jag orkade verkligen inte. ”Vad är det med dig, är du ledsen?” frågade hon då. Jag kände mig mer och mer irriterad och sade att herregud, nu fick hon ta mig fan lägga ned. En ganska lång tystnad följde vilket var tur, för jag funderade nästan på att vända på klacken och gå hemåt igen.

Då de precis rest tre riktigt stora vindkraftverk där vi brukar gå, så tänkte jag passa på att kanske få till lite tuffa foton. Jag började rätt tidigt och plåtade meningslösa saker, och i början hade mor tålamod. Men det slutade alltså med att hon gick tjugo meter framför mig. I början struntade jag i det, fortsatte ta kort lite här och där och tänkte att jag kunde springa ikapp då hon stannade för mig. Hon stannade dock aldrig, inte förrän vi kommit halvvägs hemåt. ”Det var ju himla kul att vara ute och gå med dig, mamma”, sade jag medan jag kom ifatt henne. Hon menade då på att jag skulle ju stanna och tramsa mig med kameran hela tiden. Och det var då jag kom på vad jag skulle blogga om när jag kom hem.

Jag är helt enkelt så jävla trött på folk som säger att de verkligen inte har tid till saker och ting. Tiden är viktigare än ett foto. Än att skaffa sig ett intryck, andas in luften och sätta färg på det som hamnar i ens tankebanor. Tiden är viktigare än mig, då jag förkastar den. Jag förstår att man som människa i regel har ett jobb att sköta, kanske en tvätt-tid att passa och div. andra beting som faktiskt måste bli gjorda. Personligen har jag en väldigt lugn period nu som sådan att jag inte har ett heltidsjobb, ingen pojkvän att ta hänsyn till, inga räkningar att betala osv. Jag har all tid i världen att sitta på huk och plåta ett löv som ligger på en kullerstensgata.

Jag lever väldigt mycket för nuet, för idag och för det jag är just nu. Jag tycker inte om att känna mig jagad, älskar att sätta mig på en klippa någonstans och känna solnedgångens ljumma kärlek krama mitt hjärta medan värdelös tid passerar revy. Ändå känner jag mig alltjämt stressad, vilket är tidens fel och människor runtikring mig.

Och, då tid är viktigare än just det där ögonblicket, om tid väger mer än ett foto eller en omfamning, så blir min teori om att komma till att leva ensam, bekräftad än en gång. För om du är tidkåt – slösa inte en sekund på mig.