V

Sitter på tåget mellan Varberg - Stockholm C och borde rulla in på centralstationen om ca: fyrtio minuter. Jag har ju alltid tyckt att resor inom landet automatiskt för med sig nedstämda och tyngre känslor och kan inte annat än att känna en vag ömsom stark påminnelse om det där vemodet när jag kollar ut i svärtan, det okända där ute en höstlig sensommarnatt som denna.

Någon vecka innan jag skrev mitt senaste blogginlägg så gick jag hem med V en ganska blöt natt. Det var sjukt trevligt att ha med sig sällskap hem i taxin i den svåra vinterkylan men det skulle nog lika gärna kunnat ha slutat där (även om jag redan första kvällen fann stort intressse för karl'n). Nu är vi ett par sedan drygt fyra månader tillbaka, jag är totalt förundrad över och jättekär i V och vill inget annat än att vi fortsätter dag för dag tillsammans - aldrig har jag haft en sådan här stark känsla för någon.

Äntligen!