Starrflatan på Harrgatan

...och jag känner mig bortglömd av mig själv. Och av vissa människor. Jag känner inte igen mig själv men samtidigt förvånar mig inget.

Sov tre timmar, steg upp 05:15 och begav mig till tentan. Satt och våndades i ca. tre timmar varpå jag tog mig ned för Sveavägen och vidare till Odenplan-Gamla stan-Medborgarplatsen. Stämde plats med vänner från Falkenberg och vi spenderade några timmar på Nytorget med öl. Kilade sedan till Årsta torg och åt pasta, och efter måltiden var jag både full och jävligt trött.

Väl hemma i Fisksätra power- städade och diskade jag för att försöka kvickna till ur mitt rus. Jag skulle snart på det igen, såklart. Bytte kläder och satte mig på pendeln med mina systemetpåsar. Klockan 21:00 var jag hos Paulina och vid 22:00 tog vi taxi till Debaser. Efter tjafs med en fitta till vakt beslöt vi oss för att överge kön in. För mig kändes det som skit samma med banden som spelade men synd för Paulina och de andra som gärna ville se. Istället satte vi oss på ett ställe i Gamla stan och tog en drink.

Sedan kom vi överens ungefär vid 23:00 att fixa med oss mat och dra hem till Paulina och spela tv-spel. Vi gick till slussen och ställde oss på perrongen. Jag tittade på folket runt omkring. Skrattade lite åt när Paulina och Mange sprang runt och låtsasslogs. Försökte att vara uppmärksam när Jenny tilltalade mig och instämde, bet på underläppen.

-Nej, jag tror fan att jag sticker hem, slank ur min mun.
-Är du säker? frågade Jenny.
-Mm...jo jag är nog det.

Jag har nog aldrig avrundat en kväll frivilligt så där tidigt. Mina klackar ljöd på perrongen och ned för trappan. Pendeltåget som skulle avgå 23:45 väntade på mig och jag satte mig på ett säte. Satte igång min kassa men ändock fullt funktionella mp3-spelare och diktade ihop ett sms till Jenny och Paulina till tonerna av Smashing Pumpkins och Blind Melon. Jag ville förklara min plötsliga reträtt. Jag vågade inte annat än att ha vidöppna ögon, av ren rädsla för att tårarna skulle falla inför alla mina medresenärer. Snörvlade lite diskret var tredje sekund.

När Jenny svarade med orden jag finns här för dig om du behöver så trillade en eller två tårar som jag snabbt torkade bort med min högra hand. Jag skälvde i hela kroppen inombords och kände mig på något vis hemma. Hennes ord var en fullträff i min sårbarhet. Något jag velat höra, behövt höra. Jag har behövt en jävla hand. Jag har fått höra det där av många, och är tacksam...men ibland träffar det bara så jävla rätt.

När jag gick över gångbron mot Fisksätra centrum så höll jag hårt i min grova kedja till nycklarna som jag ofta gör när jag går ensam om nätterna. Jag är medveten om att det kanske någon gång är min tur att bli ett offer för fysiskt våld, men jag tänker fan ta mig inte göra det lätt för folk. Eller lämna dem omärkta.

När jag gick förbi två väktare lättade jag på greppet om kedjan och svängde in på Harrgatan. Tårarna började falla och jag fumlade med nycklarna till varje lås. Sedan stängde jag om mig. Och det var så jävla skönt.

My fucking heart beats the shit outta me

Nu är det allt lite tungt. Jag drar mest djupa suckar och blinkar bort mina tårfyllda ögon lite då och då. Nu är det verkligen nästan ALLT som tynger mina axlar. Relationsbekymmer, boende, studier, ekonomi, hur jag skall göra till sommaren and what else is there to fail and fuck me up right now?

Ja, jag vet att det mesta ordnar sig förr eller senare på något vis, men det är fan inte roligt. Hur skall jag någonsin kunna lyckas varva ned och slappna av, få lite inre jävla ro och trygghet när det är så här? När stressen gnager på mina inre organ och till och med påverkar mig fysiskt.

När jag försöker sova känner jag för att slita ut hela jävla hörselsystemet. Det pulserar och brusar i takt med hjärtats slag och jag skulle kunna bli tokig för mindre. Jag är rädd för att det är någon form av tinnitus, jag har haft det i över ett halvår nu. Men då det försvinner ibland och jag inte tänker på det så utesluter vi inte att det har med inre stress att göra. Men det är ju helt jävla sjukt. Fast jag läste precis om att tinnitus skall vara att man hör ljud som saknar ljudkälla. Och mitt brus är ju faktiskt i mitt hjärtas rytm?

Jag vill verkligen inte ha det så här, jag orkar helt enkelt inte. :(

Veckans positiva

Mia säger:
Nej, jag vet. Och man gör vad man kan, right?
Jenny Englund säger:
mm, men är det tillräckligt?
Mia säger:
Men är något man gör någonsin tillräckligt? Suck liksom.

Sol ute, sol inne...?

Gårdagen var underbar. Det vart mycket mer öl än vad jag från början tänkt mig, men man är ju inte den som är den.

Gick upp klockan 08:00, gjorde mig i ordning och kilade till universitetet för att skriva ut lite papper. Skyndade tillbaka till stan och mötte upp Jenny på södermalms torg. Jag hade redan bestämt vårt första stopp - Systembolaget. Vi satte oss mitt emot Slussen i Gamla stan med våra öl, på bryggan med benen dinglande över vattenytan. Vi pratade om det vanliga (relationer), och efter en stund anslöt sig Paulina.

Vi kilade sedan till Skinnarviksberget och fortsatte njuta av öl och gott sällskap och för att inte tala om solskenet. Jenny begav sig mot Liljeholmen medan Paulina, hennes Simon och jag tog oss till Little Persia och åt konstig mat. Efter det äntrade vi Carmen och nu gick det inte längre att stoppa ölintaget. Paulina som skulle jobba tidigt idag gick hem hyfsat tidigt medan Simon och jag stannade kvar med vänner till Simon. Träffade på en riktigt ohyfsad dam i rökrummet som jag vid flera tillfällen kände för att ge på käften. Otrevliga jävla kryp.

Jag träffade på en internetkompis vilket var trevligt, och jag följde med mitt sällskap till Kvarnen när Carmen stängde. Vilket jävla skitställe. Men visst, de hade ju iaf öl. En stund senare tog Simon och jag en taxi hem till Zinkensdamm, och jag högg soffan direkt.

.

Snart tenta, och jag har knappt pluggat. Men jag tror att det ordnar sig. Ekonomin framöver bekymrar mig också en hel del. Och så tänker jag fruktansvärt mycket kring relationer och skit. Jag hade nästan lyckats förtränga en del, men efter att ha agerat relationsrådgivare åt en av Simons kompisar, angående en situation som påminner väldigt mycket om den som jag befinner mig i, så vart jag påmind igen. Ville ringa ett samtal natten till idag till någon inte så värst långt bort, få kramar och lite värme. Men jag vågade inte. För jag är förvirrad, och när jag sade att jag var förvirrad så gjorde han mig ännu mer förvirrad. Men jag antar att det är så det skall vara. Peachy!

Drp

Tre tårar i min handflata. Mer än så blir det nog inte i natt. Jenny var orolig över om jag stängt av vissa funktioner. Jag säger att jag inte orkar bry mig om vissa saker. Att det enda jag kan göra nu är att skratta åt dem. För att jag inte orkar, av ren utmatthet. Det är inte mitt fel. Jag kan inte skylla precis allt på mig själv varje jävla gång. Jag är ganska trött på det, och sedan när blir man inte påverkad utifrån?

Samtidigt vill jag aldrig skylla på någon annan heller. Man behöver väl inte tvunget skylla på någon över huvud taget...

Jag har i alla fall duschat, och druckit te. Tänkte göra ett break i pluggandet, ta en cigarett och sedan läsa lite innan det är dags för sömn.

Så länge jag kan skratta åt det så är jag nöjd. Och imorgon skall jag möta upp Jenny och Paulina för att sitta och njuta i solen en stund. Det blir jättebra.

Mitt nya jag

Min strävan efter att bli sund och fit fortsätter. Idag har jag fått pluggat en del, varit på promenad i eftermiddagssolen och handlat massvis med nyttigheter. Min personliga dietist Pär fick mig riktigt motiverad till att inhandla frysta bär, frukt, grönt och rött te samt lite annat smått och gott.

Har precis druckit upp en smoothie gjord på naturell lättyoghurt utan socker, och så banan, hallon och kiwi. Nästa gång skall jag slänga i lite havre också.

This is Sparta

Det känns helknäppt att vara trött när man bara varit uppe i några timmar. Men jag antar att det är priset man får betala när man skall gå över till nya rutiner.

I lördags var jag Fröken Asplakat, spydde upp min micromat vid några tillfällen och blev sedan nedbäddad i Paulinas säng. Detta innan tolv och utgång. Riktigt pinsamt och tråkigt, men det bara blir så ibland helt enkelt. Dagen efter satt jag och softade med Paulina och hennes Simon, som f.ö. varit så urgulliga att de sov på soffan. Hade definitivt räknat med att byta till soffan när de hade varit ute på krogen, men nä, icke. Jag blir så glad när människor göra sådant där för mig, jag känner mig omtyckt då. :)

Vi tittade på 300, en riktigt snyggt gjord film! Schysst koreografi och jävligt snygga färger. Hade lite saker som förvirrade mig att reda ut, så runt 18:00 gick jag till tunnelbanan och åkte hem. Fortfarande förvirrad satte jag på The Departed på datorn här. Jävlar vad lång den var, drygt 2,5 timmar, men det var en helt ok film. Bra skådespelare, och hon som spelade psykologen i filmen var riktigt vacker! Så två filmer med mycket blod och intriger igår. För det är så det skall vara.

Idag gick jag upp 09:20, fixade frukost och grönt te. Det smakade lite fisk. Sedan slängde jag i en tvätt, och tänkte snart slänga soporna och diska. Hade även tänkt gå ut på en promenad och plugga

Solen skiner idag. Jag skiner inte så speciellt bright, behöver duscha och sitter och funderar en hel del. Jag fick utan vidare en känsla för en liten stund sedan att jag verkligen vill ha någon att dela dagarna med. Fast inte vem som helst. Ingen bara för att det skall vara någon. Och jag tror inte att jag orkar med något så där superseriöst. Men någon som finns för en. Någon som kan pyssla om en, någon jag kan få pyssla om. Någon man kan göra en äppelpaj åt. Någon som man helt enkelt kan göra det mesta med. Men det känns väldigt långt bort. Jag har nästan aldrig haft något annat än mestadels huvudbryderier när det gäller relationer. Även om man haft det bra och verkligen tycker jävligt mycket om någon...så uppkommer alltid komplikationer. I stor skala. Och det är jobbigt och energiskt utmattande. Jag tror att jag är förståndshandikappad.

Poison For the Empress Consort

Idag kom jag i alla fall upp klockan 10:00 (trots att jag satte klockan på 08:00). Gick upp, åt en stadig frukost. Sade att jag skulle till universitetet och plugga. Åkte inte till universitetet och pluggade. Men whatever, hur dum får man inte vara om man verkligen behöver plugga inför tentor och skit egentligen?

Satte mig på pendeln in till stan, gick runt i tre asiatiska mataffärer tillsammans med en internetkompis, köpte grönt te, åkte hem och diskade.

Ikväll kändes det fint med en film, och inte vilken som helst, utan det fick bli Curse of the Golden Flower. Ytterligare en himla vacker kinesisk film. Själv skulle jag vilja säga att den till största del handlar om att leva i skuggan av andra kvinnor. Svek, vanära i familjen och ett miserabelt slut. Precis som det skall vara.

Då min screen shot-funktion fortfarande inte är klockren så satte jag igång Farväl Falkenberg. Tog mig fram till den starkaste scenen i filmen och försökte med screen shot, men icke. Och inte bara det; jag började gråta också. Jag tänker inte avslöja något om det nu skulle vara någon som inte sett och tänkt se den framöver, men det kan bli lite känsligt när man ser en bekant som befinner sig i en obehaglig situation och man dessutom vet lite bakgrund. Det kan även bli känsligt när man känner igen sig själv.

Det bröt väl ut det mesta jag har i kroppen just nu, jag kanske behövde gråta lite. Det känns som att jag tappat vissa på vägen, sådana jag inte vet hur jag skall få tillbaka. Kanske är det bara en inbillning som framstår ur mitt fuckade inre, en känsla bara för att jag skall få vara ledsen. Men jag vet inte. Dagens hjälte är i alla fall helt klart käre Tobias som ringde mitt upp i allt av ren slump. Han gjorde mig riktigt glad, min bättis frå Skövdä.

Det har varit en konstig dag. Den började bra. Jag gav mig fan på att göra det till en sund dag. En ny dag. Jag har fått konstiga telefonsamtal. Först från den jag mötte på tåget när jag flyttade upp. Jag ställdes inför mycket konstiga frågor och en hel del suspekta förslag. Det är spännande, men kanske mer suspekt än spännande. Men ja...antingen får man spela som en gambler, eller utanför spelet vara. Är det samma som i Att vara, eller att icke vara? Och vara vad? Jag antar att man är en Fröken Marionette i vilket fall som helst.

För två timmar sedan ringde K. Vi chattade på ICQ när vi var små. Fyra-fem år senare knackar han mig på ryggen på Zätas i Falkenberg. Hej din gamla räv, sade han, och vi satt på uteserveringens räcke, pratade, drack öl och rökte i västkusten sköna sommarnatt. Vi bytte nummer utifall att jag skulle få för mig att sticka till Norge och jobba och behövde kontakter. Jag tror att den natten var för två somrar sedan. Vi har kanske skickat något sms till den andre vid några enstaka tillfällen, men absolut inte ens sporadiskt. Och så ringer han nu? Det är verkligen skitknepigt. Men trevligt, antar jag.

Pratade med mor på skype i tjugo minuter i natt också. Jag älskar henne så mycket, hon är så jävla vacker. Hon säger så fina saker till mig. Människor där nere på västkusten säger så fina saker till henne om mig. Jag är så otroligt lycklig över att det var hennes famn jag hamnade i när jag kom till jorden.

Ursäkta mitt dravel. Jag blir så sentimental av asiatiska krigsdramer. Jag orkar inte tvätta av mig sminket, peta ut linserna eller borsta tänderna. Det får bära eller brista, för nu vill jag bara till sängen och krama min Sälle. Snälla, bär.

Rött kött

Jag var precis där igen. Vid köksbordet i Glommen. Vi skulle äta rött kött, mjölig potatis och en riktigt god sås till. Mors f.d. sambo kunde inte vänta på oss andra utan tog av maten innan den ställts fram. Min bror och min mor var också där. Han irriterade mig något så in i helvete. Han och mor tjafsade lite då han hade tappat något på golvet, varpå mor påpekade detta. Då sade han något i stil med "jaha, men sist då?" och skyllde ifrån sig med att någon annan gjort detsamma för ett tag sedan. Typiskt karlar att dra upp gammal skit när det gäller småsaker, konstaterade jag. Höjden av barnslighet; karlar.

Jag bad svinet att ta lite mindre plats då jag knappt kom förbi när jag skulle komma åt kökshandduken. Då bredde han ut sig ännu mer, och jag tog ett stadigt fast klent tag om hans arm. Han tittade på mig och hånflinade, undrade vad jag skulle kunna göra honom för illa. Jag sade att jag, om jag kunnat, inte skulle tveka det minsta med att ge honom så jävla mycket stryk så han inte kunde stå på benen. Jag tror att det var eld i mina ögon när jag sade det. Då spände han ögonen i mig och sade att jag skulle få dra min handflata så hårt jag kunde över hans kindben, och han skulle göra precis samma sak på mig. Och han måttade...

Slackerbitch

Gah. Nu börjar det gå för långt. De mönster jag flyttade från börjar tränga sig in i min nuvarande vardag och det tycker jag inte om. Att vakna klockan ett eller två på dagen varje dag är inte roligt. Att sitta och tokskaka som jag gör nu p.g.a. en frukost bestående av dubbel espresso och en cigg är inte roligt. Jag blir arg på mig själv för att jag missköter min kropp, den klarar verkligen inte av sådant här egentligen. Jag orkar knappt gå mellan mitt rum och köket för att jag känner mig så svag.

Det där är något jag måste lämna. Jag har sedan kanske sex år tillbaka haft fruktansvärda matvanor, sömnvanor, rökt, aldrig tränat samt under långa perioder som avbyter varandra supit som en tok. Man kan leva sunt trots att man håller kvar vid alkohol och nikotin, men jag måste verkligen börja tänka på att äta ordentligt och få mina timmars sömn. På rätt tid av dygnet.

I övrigt mår jag ganska bra just nu, rent psykiskt. Så jag stör mig så jävla mycket på mig själv att det blir så här. Har tenta nästa vecka och jag kan omöjligtvis förbereda mig på ett bra sätt om det fortsätter så här. Usch. Någon som har några bra tips på hur man för in lite mer vettiga vanor? Och kom nu inte med några orealistiska förslag, jag har noll självdisciplin och tycker faktiskt om att vara en slacker. Men små knep liksom.

Ode to someone

Sover alldeles för mycket nu igen. Jag vantrivs med det. Får inget gjort och det mesta känns meningslöst. Jag behöver kärlek, omtanke och närhet. För att känna att det är roligt att gå upp på morgonen, istället för att snooza timme efter timme till klockan blir 14:00. Även nu på kvällen och natten känns det viktigt att känna den där glädjen. Därför tänker jag skicka ett sms till någon jag tycker mycket om. Om inte nu, så kanske där väntar ett oläst sms på mobilen bredvid mig i sängen imorgon när jag vaknar. Jag hoppas det.

Och om det nu inte gör det, så går ju inte världen under för det.

Natten till idag

Vi satt uppradade kring det ovala köksbordet i Glommen där jag bodde förr. Jag satt i kökssoffan, och jämte mig satt bl.a. min mor, hennes sambo och min mormor. I rummet jämte skymtade jag mors ex. Han höll upp en pistol av borstat stål och stoppade i ett magasin. Det var ett snyggt estetiskt utformat vapen, stilrent och enkelt. Han lade ned den på vardagsrumsbordet och plockade upp en revolver med ljuddämpare på. Fipplade med den varpå han kom in i köket. Jag kommer knappt ihåg något som sades, men kände hela tiden den hotfulla atmosfären råda.

Han riktade ett vapen mot en av oss, för att sedan sänka det. Höjde armen igen och skrek på oss medan han tryckte av. Inget hände, bara lite stoft flög ur pipan. Intensiteten hängde kvar i luften och han gör ett nytt försök. Stoft. Hjärtslag. Handlingsförlamning. Och förtvivlan. Kommer inte ihåg vad han skrek, bara att han skrek. Jag kanske inte ens hörde vad han skrek. Kanske skrek vi allihop. Proceduren fortsatte, han betraktade sina vapen, försökte åtgärda felen och höjde armen på nytt för att avlossa ett skott. För att avrätta oss en efter en. Rysk roulette, stoft, hjärtslag.

Han blev förtvivlad och gick tillbaka till rummet jämte. Det var då jag tog chansen. Jag uppmanade alla att springa för livet och visade vägen. Rösten som ligger mig mest varmt om hjärtat kallade bakom mig. Det var min mor. Hon bad mig att hjälpa mormor, och jag sprang tillbaka och fattade mormors hand. Min mormor är tjock. Vi började springa, men jag visste att om vi springer för fort så stupar hon förmodligen, så jag höll igen på minsta marginalen. Sprang vi för sakta så skulle han döda oss. Sprang vi för fort skulle hon ramla, och han skulle döda henne. Det är svårt att styra en tung människa som stapplande springer fick jag erfara. Vi sprang slalom genom en träddunge och sedan ned för en sandsluttning. Mormor hade en blå viskosdräkt med vita blommor på. Den finns i verkligheten. En sådan där som storväxta skall ha på sig för att se klädsam ut trots allt fläsk. Viskosen var flyktig när vi sprang ned på sandstranden där det drog en lätt bris.

På stranden möttes vi av en folksamling, lika jagade och desperata som oss. Man trängdes för att få en plats på båten nere vid vattnet. När vi gick ombord och jag fört min mors mor i säkerhet så tittade jag runt omkring mig. Välbekanta ansikten sprang nedför stranden, och allt fler som jag bryr mig om var säkra. Men jag saknade en person. Jag sökte febrilt med blicken i båten men kunde inte se min mor. En herre med hög hatt ropade att nu fick det bara plats med tio fler personer. Mitt hjärta pumpade blod som rusade genom kroppen och jag rörde mig nervöst tillbaka mot stranden. Jag skrek efter mor medan mormor försökte hålla kvar mig på båten...

Rep.

Mycket har hänt under veckan jag varit mer eller mindre passiv här på min blog. Jag åkte till rätt sida av Sverige, träffade mor, hennes sambo, min katt och vänner. Storebror åkte även han ned, och vi lekte sönder processorn på min dator. Dagen efter kände jag att jag inte hade något annat val än att köpa en ny dator. 8000 kronor fattigare körde jag för första gången bil upp till Stockholm åt ett företag. Det gick bra, och jag kom hem till Fisksätra ungefär vid 17:00. Varpå jag blev ytterligare 3000 kronor fattigare då jag helt glömt bort att jag inte betalat månadens hyra. Vilket betyder att jag snart blir 3000 kronor fattigare igen! Katastrofal månad, men jag klarar mig nog. Sedan är det ju iofs inte bara ekonomin som känns krass för tillfället, men jag försöker blicka framåt. :)

I torsdags var jag på spelning. Raised Fist lirade på Debaser Medis, och jag var givetvis tvungen att dra dit. Några öl på Kellys med Sara och hennes sällskap var trevligt och en bra start på kvällen. Under spelningen stod jag självfallet längst fram vid staketet, och mellan två låtar friade jag till Alex som sjunger. Det gick inte så bra faktiskt, men jag tänkte att jag kanske gick för snabbt fram, så när han kom ned i gången efter konserten så frågade jag istället chans. Det var då mina drömmar krossades på riktigt. Karl'n är förlovad. Jävla helvete också. Det skulle ju vara han och jag.

Jag tappade mitt nitbälte, ramlade i en stor pöl på isen på medborgarplatsen och lyckades få ett par till gräl. Tog några öl på Kellys efter spelningen och sedan var kvällen i stort sett slut. Nu efteråt så grinar jag illa över mina blåmärken på höftbenen och knäna som förmodligen kom till längst framme vid scenen, men det var en jävligt bra spelning och då är det värt det!

Igår bjöd jag hem brudarna till Fisksätra. Vi åt mat och drack friskt. Tog pendeln in till stan och kilade till Ohlsons Video. Dessvärre sinade i stort sett allas partyhumör av olika anledningar, klockan 00:00 bröt vi upp och jag tog pendeln till Fisksätra vid 01:00. Fast å andra sidan behöver det ju nödvändigtvis inte alltid bli sent på krogen heller.

Om en stund tar jag tåget in till Slussen, möter upp Paulina och fixar käk. Vi får se om om det blir utgång eller ej. Jag är som vanligt helpå, särskilt eftersom jag inte uppnått den där punkdräggfyllan jag efterlyst i en vecka nu. Kanske skulle man testa att gå ut ensam. Det har jag nog aldrig gjort. Den som lever får se. Ha en trevlig lördagsafton.

Going back to the sea

-Är du kär?
Jag svarade snabbt nej, rullade cigaretten mellan fingrarna och tog ett bloss där vi satt på Stockholmsterassen för två dagar sedan. Det jag kunde dölja bakom mina solglasögon för omvärlden, kunde jag inte dölja för Jenny. Jag vet att hon är en smart tjej. Mitt ansikte som sökte solen på himlen riktade sig nu mot Jenny, och jag medgav att jag inte alls var så säker på det. Jag förnekar alltid att jag är kär. I mina ögon har jag aldrig ens varit kär. Jag vet inte vad det betyder, vad det är som skiljer att tycka om någon väldigt mycket, från att vara kär. Och sedan skall man säga att man älskar en person också. Fast vid absolut rätt tidpunkt. Saker är så komplicerade.

Men tiden är ur led. Som att den har stannat. Man kommer ingenvart, har förbrukat ord och överenskommelser som man inte kan ta tillbaka. Andra har agerat på sätt som de inte kan ta tillbaka, för att få mig att lättare förstå. Jag befinner mig alltid i krigszonen, framme i fronten. För människor som aldrig ligger i fronten så är det omöjligt att förstå. Och så fort man vill retirera, så är det då heller ingen som förstår det.

Natten till tisdagen den sjätte mars hände det som absolut inte fick hända. Saker började kännas bra igen, men det var som att vända på en hand. Gick som vanligt in och läste på D’s blog, för att mötas av en berättelse jag inte ville läsa. Känslor jag inte ville känna och tankarna började gå på högvarv. Det går inte att beskriva med ord hur jag kände, men för att göra ett försök så är väl sviken och sårad en god bit på vägen. Försökte lugna mig men det gick inte bra. Lade mig i sängen för att försöka sova, men det gick heller inte bra. Tårarna forsade, och tillsammans med snoret dränkte de mina sängkläder. Fick lägga mig på rygg och luta huvudet bakåt för att fria luftvägarna då jag knappt fick någon luft. Hyperventilerade och kved. Låg antingen i fosterställning och skakade eller på rygg och lät tårarna rinna över kindbenen och ned mot öronen. Det är en kall, blöt och obehaglig känsla att dränka öronen i tårar.

Det tog aldrig slut, och jag var tvungen att göra något. Jag har aldrig direkt skadat mig själv. Bara småsaker som inte betyder så mycket, som t.ex. när jag skar mig med en glasskärva för kanske ungefär ett år sedan. Men det var faktiskt mest för att jag var nyfiken på min smärtgräns, även om det kan tyckas underligt. Jag bryr mig inte.
Jag borrade in mina långa naglar i höger hand så mycket det gick, och drog häftigt nedåt. Jag ville tappa fokus på det som plågade min själ, och det funkade en liten stund. Så jag fortsatte, och fortsatte. Kände över rivsåren. Jag kunde inte förlåta mig själv för det, men samtidigt visste jag inte hur jag skulle gå tillväga för att kunna somna. Jag ville fortsätta till jag svimmade och slapp känna svedan i bröstet.

Dagen efter steg jag upp med rödgråtna ögon. Ställde mig i duschen och tårarna forsade tillsammans med vattnet. Så jag förstod att det skulle bli en jobbig dag. Men jag var ändå tvungen att ta mig till skolan, jag svor innan jag flyttade till Stockholm att inget skulle få trycka ned min självkänsla eller mitt humör, och förstöra för mig. Till skolan skulle jag bara.

På kvällen klippte jag ned mina naglar. Och jag gick inte in på D’s blog. Vilket jag fortfarande inte har gjort. Varför skall jag underlåta mig till att frivilligt läsa saker som bara får mig att må dåligt. Men det tar ändå inte slut. Skrev med M på msn, och hon undrade om vi fortfarande var ihop. Om det var jag som lagade mat till honom som det tydligen står i blogen. Nej, det är det inte. Hon skrev att hon såg rött när han kallade mig Fröken Angst. Då svartnade det igen. Varför? Jag ville se det med egna ögon, men har ju bestämt mig för att hålla mig borta därifrån. Vi kunde skämta om det. Jag brukar skämta om mina brister och problem med människor jag litar på. Men det finns gränser. Och jag vill inte benämnas som Fröken Angst, så är det bara. Det resulterar liksom bara i ytterligare några steg bakåt. Och D vet under vilka omständigheter vi träffades. Det var inga lyckliga omständigheter. Jag skulle vilja vara med om någon gång att någon har stake nog att skämta om mina sömnlösa nätter, mina tårar och diverse annat som följer med, öga mot öga. Jag tycker inte att det är ett dugg roligt. Men jag vet. Det var nog inte menat så. Men det spelar ingen roll.

Jag vet inte vart stigen leder mig. Men jag vill inte längre vara med. Det är slut nu, och jag väljer en annan väg. Och tolka nu inte fel. Jag är kvar och kommer vara ett tag till, men nu är det slutlekt. Snart kommer brüdarna och då är det dags för Fröken Angst att supa bort några knippen ångest.

Välkomna tillbaka.

Blå Himlen Blues

Ta mig till Blå Himlen Bar

Nu var jag där nere igen. Denna jävla helvetets avgrund.
Jag tar mig upp när jag orkar, och skriver.
Till dess hoppas jag att ni stannar kvar här. Om ni vill. MF's.


Mors och min låt.

Och jo förresten...

...jag saknar min kisemise hemma på västkusten något fruktansvärt. Och på torsdag åker jag hem en sväng, det skall bli underbart!

Crème de la Var

Vaknade idag klockan 15:00. Ångest, men förmodligen välbehövligt. Det var en lång helg och jag behövde min skönhetssömn. Dessvärre såg jag ut som stryk ändå.

Klädde mig, slappade framför datorn och åkte sedan in till stan för att hämta upp blocket jag glömde i Karins bil i fredags. Vi satte oss inne på Crème, Nybrogatan, jag beställde en svinigt god och dyr macka och vi tjötade i vanlig ordning. Himla mysigt ställe hur som helst, och enligt Karin brukar dessutom sessan Madde besöka stället lite då och då. Gud vad grymt! Dessvärre höll jag på att knocka en herre som skulle gå på toaletten när jag demonstrerade för Karin hur Nintendo Wii fungerar. Riktigt pinsamt.

Handlade innan jag tog t-banan från Östermalmstorg till Slussen, och sedan Saltsjöbanan till Fisksätra.

Igår när jag kelade med Paulinas katt Silver så lät jag gullungen bita i mitt lillfinger. Det gjorde förskräckligt ont och smärtan gjorde sig påmind senare på kvällen. Idag upptäckte jag en stor varbildning vid nageln och ett bultande jävla finger. Efter många om och men, så satt jag här för några timmar sedan, eldade på en nålspets och stack hål på vad som skulle visa sig vara ett hårdhudat lillfinger. Var riktigt orolig att min roomie hörde när jag plötsligt skrek till, men tydligen gjorde hon inte det. Tryckte ut var tills det enbart kom vatten, tvättade rent och hoppades på det bästa. Nu vet jag inte. Det gör fortfarande skitont och hela fingertoppen är varm och svullen.

KUL! Jag vill ha godis.

The unluckiest day since yesterday!

Vaknade riktigt sent på lördagen. Påsar med alla mina ägodelar över hela golvet i mitt rum, något som jag även den dagen lyckades ignorera och förbise.

Slängda i mig två paket nudlar, gjorde mig i ordning och kilade till stan. Utan skinnhandskarna frös jag näst intill ihjäl, men försökte glatt ta pendeln vidare till Ulriksdal för att hämta upp mina skor. Jag stressade som en gnu, sprang den kilometer som skiljer pendeltågstationen och gamla hemmet åt, men lyckades ändå missa nästa tåg till Sollentuna.

Till slut äntrade jag Jennys lägenhet, och snabbt därefter droppade Paulina samt Martin in. Paulina lagade mat medan vi andra satt och tittade på. Hade till och med radat upp stolarna i köket för bästa passiva deltagande. Vi avnjöt en underbar vegetarisk måltid som innehöll massvis med vitlök, och sedan följde en musikalisk nostalgiresa. Efter mycket alkohol stod Paulina och jag och dansade till D.A.F. och Der Mussolini, gång på gång.

Till slut lyckades vi slita oss, sprang till pendeln som skulle ta oss till stan och nästa förfest - trots att klockan var över 00:00. Efter konflikter jag inte orkar gå in närmre på så slutade kvällen med att jag gick ensam upp för Götgatsbacken. Hade tröstat J en bra stund och skickat hem i taxi och ämnade söka upp resten av sällskapet som jag antog gick till Debaser som var sagt tidigare. Jag frös och var på dåligt humör och kände egentligen för att börja storgråta var gång jag passerade dryga och fulla ungdomar.

Klockan var ungefär 02:15 när jag kom in på Debaser, som tur var slapp jag att betala inträde. Dissade garderoben och gick med bestämda klacksteg för att leta efter sällskapet. Folk var glada och fulla. Jag var full och ensam. Och stressad. Jag såg inte till några bekanta någonstans, och eftersom de inte svarade på mina femtioelva försök till telefonssamtal så gav jag upp för en liten stund. Tog av mig min rock och beställde snabbt en öl. Ställde mig vid ett högt bord och såg förmodligen skitarg ut. Vilket blev bekräftat då en äcklig snubbe kom fram, äckelraggade medan han sade hur förbannad jag såg ut att vara, men som gick efter att jag fick tvingat fram ett falskt "jag har pojkvän, snälla gå."

Fick till slut kontakt med mitt sällskap, och efter många om och men stod Paulina och jag och väntade på min kycklingkebab i Zinkensdamm och nära min röda soffa. Eller Paulinas, menar jag.

Lördagskvällen var skittrevlig till en början men slutade lite sämre. Men skit samma, det måste ju vara så ibland också. Idag har jag mest legat i soffan hos Paulina och ätit After Eight. Tog Saltsjöbanan hem nu 01:00, men innan dess kunde jag inte värja mig från att bli näst intill psykiskt antastad av ett gäng med bajare på Slussen. Aspackade kom de med slibbiga raggningsrepliker och "Ole ole ole", "vi som älskar Bajen hoppar nu" och "Hammarby i mitt hjärta, hej och hå", eller något liknande åtminstone. Men vänlig som jag är står jag mest och ler och skrattar och genomlider helvete efter helvete. Nåväl, jag skall inte klaga. De var rätt charmiga, på sitt lilla vis. Lite får man vara beredd att stå ut med, damn it.

Black Friday

Det är så mycket som är konstigt, jag kan bara inte släppa det.

Fredag - Otursdagen. Vaknade och skulle ta en fika med Jenny och Paulina i stan varpå jag inte hittade SL-kortet och planerna ändrades. Jag sprang runt som en ursinnig gammal schäfer, fram och tillbaka i lägenheten, och vände verkligen upp och ned på hela stället. Jag hyperventilerade, tuggade fragma och vände upp och ned på allt för säkert femte gången. Vågade inte skrika rakt ut då jag inte var säker på att tanten åkt iväg. Sprang till fönstret och såg att bilen var borta.

-Så JÄVLA FÖRBANNANDE!!!!

Började skratta lite lent åt mig själv och min felsägning, och fortsatte sedan att hysteriskt springa runt och slog knytnäven i elementen. Grejen är den att jag blir totaltokig när jag mister kontrollen över materiella ting. När jag tappar bort saker och så där. Jävligt "förbannande" är det.

Så, borttappat SL-kort. Karin kom och hämtade mig och mina grejer varpå vi körde till Fisksätra - mitt nya hem. Där märker jag att jag glömde alla mina skor på balkongen i Ulriksdal. Det började bubbla i blodet på mig, men lugn och fin. Jag fick helt enkelt nöja mig med mina kängor då vi fortsatte mot stan igen för att ta oss vidare ut till Bromma. Jag glömde mitt anteckningsblock i Karins bil, vilket kändes som ännu en tabbe. Men skit samma, tänkte vi. Vi får mötas upp snarast möjligt så att jag kan få tillgång till anteckningar och stenciler. När jag klev ur bilen har jag tappat en av mina skinnhandskar.

Vid det laget kunde jag inte göra annat än att skratta åt mig själv. Med Saras kvarglömda cider i en påse i höger hand konstaterar jag att det här minsann var den värsta otursdagen på länge. KRASCH - och där tappade jag påsen i marken, och kolsyran skummade och rann ut över asfalten. Som naturlig reaktion gick jag och gapskrattade åt allt kaos när vi gick mot Karlaplan för att ta t-banan. Alkohol kändes nästan t.o.m. överflödigt för mitt sinne den kvällen.

God mat och dryck hemma hos Malin och Micke blev det i alla fall, även om Sara först hade sönder ett billigt martiniglas och en stund efter av misstag slängde ett glas rött på Karins ljusa utstyrsel. Salt på byxorna och klorin på väggen och golvet, sedan gick Karin, Sara och jag mot t-banan in till stan. Väl i stan splittrades vi; Sara fortsatte till Medborgarplatsen medan Karin och jag kilade till Rocks. Där dansade vi och drack öl och Cuba Libre.

Karin gick undan för att ringa ett samtal, och i förstärkarna kördes Iron Maiden. I mitten av dansgolvet bildade fem-sex hårdrockare en ring där de hade session i headbanging, och jag ville verkligen inte vara sämre. Sprang in i ringen och knockade en av hårdrockarna det första jag gjorde. Råkade drämma mitt huvud i hans, men för mig var det ok även om jag kände att det nalkades bula i huvudet, medan herr'n ifråga försvann lite mystiskt.

Vad som mer bör tilläggas är att jag tyckte att det var skitsmart att bjuda sju-åtta för mig okända spanjorskor/spanjorer till min inflyttningsfest om två veckor som kanske inte ens kommer att äga rum. Klart att alla skall få komma! När man nu är på det humöret. När jag satt och väntade på nattbussen till Fisksätra såg jag även till att bjuda ett gaypar. Den ene var från Nya Zeeland och den andre från Thailand. Jag är hemsk. Funderar på att gräva ned mig i ett hål någonstans och däcka av i någon månad eller två.

D.A.F. - Der Mussolini

Tanz der Mussolini!

Döden i vinterskepnad

I ett telefonsamtal häromdagen med D sade jag lite smått retsamt till honom att han uppenbarligen börjat tackla av. Då menade jag först och främst p.g.a. hans väl tilldelade ålder. Han svarade då att så är fallet, och att han sover mycket mer nu på vintern. Det var då det slog mig som en blixt från klar himmel; även jag har tacklat av något oerhört.

Jag har nog aldrig sovit så mycket som jag gjort de senaste veckorna. Sedan skall jag villigt erkänna att det ibland blir så i brist på något att göra, men mest för att jag verkligen är trött. För att inte glömma hur ens humör påverkas av kylan och det här jävla vädret. Mitt tålamod och mående har inte varit det mest stabila den senaste tiden, och det kan ha med årstiden att göra. Åtminstone till en viss del.

Så när jag ligger i sängen här i Ulriksdal så där mitt på dagen, ensam, så är det inte utan att jag givetvis funderar och tänker kring saker och ting.

Som för en liten stund sedan. Jag stirrade ut genom fönstret och på den grådaskiga betongvägg utanför som inte ger plats åt min vän Solen. Det är svårt att ens föreställa sig att det existerar någon form av liv där ute, tänkte jag. Så ge mig ett livstecken.

Är det storstaden som får mig att må dåligt? Jag vet att jag alltid känner mig ensam och mår jävligt dåligt av det, men det måste finnas något mer. Jag vet inte hur mycket jag letat och letat för att på något vis kunna åtgärda felet.

Och allt är så konstigt. Det är verkligen konstigt. Har Du någon gång kommit att tänka på hur konstigt det mesta är runt omkring Dig? Alltså så där påträngande och störande konstigt. Något som Du absolut inte har någon som helst makt över, något som måste genomlidas. En konstig luft att andas. Ett konstigt öl att läppja när helst man nu brukar göra det. Ofrånkomliga saker som är konstiga, men som är som de är. Ett slags konsensus mellan mig (Dig), och ett ting som bara kommer att fortsätta vara. Och som jag (Du) måste vara med. Likt ett uselt jävla äktenskap som ingen orkar göra något åt.

Ok, jag vet. Jag är understimulerad. Men sedan då?