I ett telefonsamtal häromdagen med D sade jag lite smått retsamt till honom att han uppenbarligen börjat tackla av. Då menade jag först och främst p.g.a. hans väl tilldelade ålder. Han svarade då att så är fallet, och att han sover mycket mer nu på vintern. Det var då det slog mig som en blixt från klar himmel; även jag har tacklat av något oerhört.
Jag har nog aldrig sovit så mycket som jag gjort de senaste veckorna. Sedan skall jag villigt erkänna att det ibland blir så i brist på något att göra, men mest för att jag verkligen är trött. För att inte glömma hur ens humör påverkas av kylan och det här jävla vädret. Mitt tålamod och mående har inte varit det mest stabila den senaste tiden, och det kan ha med årstiden att göra. Åtminstone till en viss del.
Så när jag ligger i sängen här i Ulriksdal så där mitt på dagen, ensam, så är det inte utan att jag givetvis funderar och tänker kring saker och ting.
Som för en liten stund sedan. Jag stirrade ut genom fönstret och på den grådaskiga betongvägg utanför som inte ger plats åt min vän Solen. Det är svårt att ens föreställa sig att det existerar någon form av liv där ute, tänkte jag. Så ge mig ett livstecken.
Är det storstaden som får mig att må dåligt? Jag vet att jag alltid känner mig ensam och mår jävligt dåligt av det, men det måste finnas något mer. Jag vet inte hur mycket jag letat och letat för att på något vis kunna åtgärda felet.
Och allt är så konstigt. Det är verkligen konstigt. Har Du någon gång kommit att tänka på hur konstigt det mesta är runt omkring Dig? Alltså så där påträngande och störande konstigt. Något som Du absolut inte har någon som helst makt över, något som måste genomlidas. En konstig luft att andas. Ett konstigt öl att läppja när helst man nu brukar göra det. Ofrånkomliga saker som är konstiga, men som är som de är. Ett slags konsensus mellan mig (Dig), och ett ting som bara kommer att fortsätta vara. Och som jag (Du) måste vara med. Likt ett uselt jävla äktenskap som ingen orkar göra något åt.
Ok, jag vet. Jag är understimulerad. Men sedan då?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
5 comments:
Kanske för att storstaden som den ser ut är jätteonaturlig och skev och konstig, inte alls nyttig för människans inre.
Vi distanserar oss från vilka vi är och vår natur med stora konstiga betongklumpar till hus och glömmer våra rötter vilket gör att vi mår dåligt. Kanske.
Titta uppåt och inte neråt. Livstecken uppenbarar sig inte. Man måste vilja se dem och bestämma sig för att just dom ska prägla ens liv. Gräver man ner sig i ett hål och letar desperat i hålet ser man bara svart, hittar ingenting. Så var det för mig i alla fall. Ställer du dig på tå och tittar bakom de som har fått dig att börja gräva. Tittar över den gråa väggen utanför fönstret så ser du dem. Man måste nog bara bestämma sig jävligt hårt för att må bra. Inget kommer som ett brev på posten för att hjälpa dig. Du måste välja vad du vill se. Tror jag i alla fall. I min värld, bortom alla andra världar.
Erik - Nja, det där tror jag inte riktigt på. Det får stå för dig. :) Finns mängder med smultronställen även i en storstad.
Haha. :D Men ok, cpbarn!
Helena - Men njetski. Men bra att du tar upp det, jag tror jag behöver klargöra en sak ännu en gång. Jag är dålig på att vara tydlig ibland. :)
Jag vill med all säkerhet må bra, det är inte där felet ligger. Men jag förstår hur du menar, och ungefär så där kanske det var för några år sedan. Utvecklingen går framåt, man lär känna sig själv och ja...jag vet inte. Inser vissa saker.
Jag skulle nog hellre se att man ser det som finns att se, istället för att välja. Jag förstår inte varför man skall blunda för hemskheter.
Kram
hehehe... vad rar du är! Inte blunda! Bli vän med. Jag är insnöad och yr. Defentivt inte hemma i den fas jag befinner mig i. Dessutom feberyr. Det sätter nog sina spår. Men jag tror det ljusnar snart för dig hur som helst:) Det vet jag att det gör.
Kram på dig!
ljusnar... då menar jag livet. Du har nog mycket på det klara redan. Tack för en mkt fin kommentar, som kändes. Jag ska svara på den. Måste bara smälta allt det fina och bra som skrevs.
Kram på dig, jag önskar dig det bästa!
Post a Comment