Natten till idag

Vi satt uppradade kring det ovala köksbordet i Glommen där jag bodde förr. Jag satt i kökssoffan, och jämte mig satt bl.a. min mor, hennes sambo och min mormor. I rummet jämte skymtade jag mors ex. Han höll upp en pistol av borstat stål och stoppade i ett magasin. Det var ett snyggt estetiskt utformat vapen, stilrent och enkelt. Han lade ned den på vardagsrumsbordet och plockade upp en revolver med ljuddämpare på. Fipplade med den varpå han kom in i köket. Jag kommer knappt ihåg något som sades, men kände hela tiden den hotfulla atmosfären råda.

Han riktade ett vapen mot en av oss, för att sedan sänka det. Höjde armen igen och skrek på oss medan han tryckte av. Inget hände, bara lite stoft flög ur pipan. Intensiteten hängde kvar i luften och han gör ett nytt försök. Stoft. Hjärtslag. Handlingsförlamning. Och förtvivlan. Kommer inte ihåg vad han skrek, bara att han skrek. Jag kanske inte ens hörde vad han skrek. Kanske skrek vi allihop. Proceduren fortsatte, han betraktade sina vapen, försökte åtgärda felen och höjde armen på nytt för att avlossa ett skott. För att avrätta oss en efter en. Rysk roulette, stoft, hjärtslag.

Han blev förtvivlad och gick tillbaka till rummet jämte. Det var då jag tog chansen. Jag uppmanade alla att springa för livet och visade vägen. Rösten som ligger mig mest varmt om hjärtat kallade bakom mig. Det var min mor. Hon bad mig att hjälpa mormor, och jag sprang tillbaka och fattade mormors hand. Min mormor är tjock. Vi började springa, men jag visste att om vi springer för fort så stupar hon förmodligen, så jag höll igen på minsta marginalen. Sprang vi för sakta så skulle han döda oss. Sprang vi för fort skulle hon ramla, och han skulle döda henne. Det är svårt att styra en tung människa som stapplande springer fick jag erfara. Vi sprang slalom genom en träddunge och sedan ned för en sandsluttning. Mormor hade en blå viskosdräkt med vita blommor på. Den finns i verkligheten. En sådan där som storväxta skall ha på sig för att se klädsam ut trots allt fläsk. Viskosen var flyktig när vi sprang ned på sandstranden där det drog en lätt bris.

På stranden möttes vi av en folksamling, lika jagade och desperata som oss. Man trängdes för att få en plats på båten nere vid vattnet. När vi gick ombord och jag fört min mors mor i säkerhet så tittade jag runt omkring mig. Välbekanta ansikten sprang nedför stranden, och allt fler som jag bryr mig om var säkra. Men jag saknade en person. Jag sökte febrilt med blicken i båten men kunde inte se min mor. En herre med hög hatt ropade att nu fick det bara plats med tio fler personer. Mitt hjärta pumpade blod som rusade genom kroppen och jag rörde mig nervöst tillbaka mot stranden. Jag skrek efter mor medan mormor försökte hålla kvar mig på båten...