Good girl!

Haha, allt här är verkligen skitkul. :D

Fylleri och dragspel

Helgen jag lämnat bakom mig var full av socialisering och fylleri. I fredags var vi ute med Sara då hon drog tillbaka till Sundsvall i söndags, men satt hos Anneli en stund innan. Sedan blev det Harry's följt av Zätas vilket så där överlag var trevligt, förutom att jag vart skitsned på en kompis med uppenbara spelproblem. Det var bara så jävla trist att gång på gång hitta X vid Black Jack-bordet efter att X helt plötsligt försvunnit från sällskapet. Om det är något man bör veta om mig så uppskattar jag ärlighet framför allt annat. Vet att beroende och ärlighet inte går hand i hand, men under omständigheterna den kvällen så borde det ha skötts lite snyggare. Enough about that. När Mica, Anneli och jag kom hem till lägenheten så terroriserade jag mina kära kompisar innan jag lät oss alla få lite sömn. Terror av ren tradition.

På lördagen hann jag knappt komma hem och få något i magen förrän det bar av till Falkenberg igen med buss. Tillbaka till Anneli som hade fest. En riktigt rolig förfest blev det, förutom när jag vart riktigt orolig när Micas lillebror T ramlade ned från balkongen efter att ha försökt klättra upp då han hade låst sig ute. Snorungen som dessutom tog sig friheten att göra ett sugmärke på min arm tidigare under kvällen. Vad fan är det för fasoner? Han tog min sugmärkesoskuld och jag känner mig som pånyttfödd igen.

Alla splittrades väl ute på krogen, T och jag sneakade en taxi, T kom inte in på Harry's varpå vi istället gick till Bratt. Egentligen skulle han inte komma in där heller då han är arton och de höjt till nitton just för den kvällen (:D) men jag lyckades använda min kind of kvinnliga charm genom att distrahera medan han smög in. Vi köpte varsin öl, satt och rökte och jag gav honom en föreläsning om kärlek. Kommer ju verkligen från rätt person, haha. Sedan skulle han tvunget käka pizza, så vi lämnade stället för pizzerian där hans ex dök upp, och förmodligen blev riktigt svartsjuk över han satt där med mig. Pinsamt då hon vet att jag är en av Micas närmsta kompisar. Om det är något jag känner för den där killen så är det moderskänslor, inget annat!

Hon fick i alla fall lurat bort honom, jävla sluga fruntimmer, och jag besökte Zätas någon timme och tjötade med kompisar och var allmänt aspackad. Hade inga pengar på mobilen och inga nycklar till Annelis lägenhet i vilken jag skulle sova. Kaos, som vanligt. Jag gick från stan och till Anneli och höll på att bli vansinnig då jag hade cigaretter men ingen tändare. Väl framme försökte jag slita loss dörren och sedan lirka upp låset. Efter det gick jag och samlade sten och kastade på deras fönster, men till slut hittade jag ingen mer sten. Till sist började jag ropa tills Anneli äntligen stod yrvaken på balkongen. Finally en soffa...och en tändare.

I söndags kom Karls (Annelis pojkvän) morbror P på besök. Han gick ned med Anneli och mig till Harry's strax efter 15:00 och bjöd oss på två öl var samt en jäkla massa historier från hans liv. Detta mest för att vi skulle slippa lyssna på när Karl och Carl, Karls kusin och P's son, meckade med Karls trasiga synth. Mica anslöt sig till oss, och senare kom kusinerna. Vi stack och handlade innan alla åkte hem till P där vi grillade. Han hade även en stor jävla kupol-liknande sak full med tjärved som bildade en schysst värmande eld. Vi satt ute hela kvällen och drack öl och vin, men mysigast av allt var nog att instrumenten inte helt otippat åkte fram. P drog ut elpianot, Calle bytte akustiskt mot elgitarr och förstärkare och Karl var jävligt käck med ett dragspel i famnen. Det var fan bäst. Sitta i mörker runt en eld och sjunga och spela tillsammans med öl och cigg. Någon gång emellanåt fick jag en kram av Anneli, eller omfamnade Mica. En jävligt schysst avslutning på helgen. Och jag älskar egentligen att sjunga. Mica viskade till mig en gång att vi snart får sitta, bara vi två, och skråla med till de låtar vi brukade göra förr. Det tycker jag med.

Tack för att Du ringde i fredags. Du får ringa när som helst för jag är mån om Dig.

Lite skratt

Tack vare en jävla Emanuel kan jag iaf nu somna efter att ha skrattat och lett lite istället för tårar, tårar och åter tårar. Att snacka jeans, fitta och djursex gör fan susen.

Tack E.

Debby

Jag skulle ljuga om jag förnekade tårarna som rinner ned mot solar plexus. Fan att det skall göra så fruktansvärt ont jämt att hålla någon kär. Jag är så himla less på det. Och när jag vet att loppet är kört och att jag aldrig kommer att få ömsesidig respons, när jag vet att det bästa vore att släppa taget och glömma. Men jag kan fan inte. Jag har inte kunnat på ett halvår utan mina känslor gör sig påminda varje dag. Varenda jävla dag och jag kan inget göra. Man står hjälplöst mitt i en jävla storm som aldrig avtar.

Folk säger att det går över. Att man kommer över. Det betvivlar jag inte. Men jag vill se det själv, och inte genom andras ögon.

Har dessutom dåligt samvete, för jag vet att jag sviker folk i min omgivning. Jag känner ett så stort ansvar gentemot människor i min omgivning, och när jag inte kan ge ömsesidig respons p.g.a. ett jävla dead end så dör en liten, liten bit av mitt hjärta, varje gång. Varje gång jag mött ett par ögon med förhoppningar och önskningar jag inte kunnat uppfylla så rämnar himlen i mitt inre och jag skulle helst av allt vilja svimma.

Men jag önskar att Han en dag hade kunnat vakna upp och känna att "fan, det är Mia jag vill ha ju". Jag önskar att Han ville ha det jag kan ge. Att Han vill ha det jag är. Andas min luft och allt det där. Fast jag vill inte förlora Honom.

Jag blir så arg på mig själv för att jag inte ens kan skriva om det utan att näst intill börja hyperventilera. Det är ta mig fan sjukt ju. Min kärlek till människor är inte mänsklig. Och inhuman mot mig själv. Det finns inget botemedel. Det fungerar inte som i Eternal Sunshine of The Spotless Mind. Jag känner igen mig. Så ofantligt. Och jag ser mig själv i Debby i Hysterical Blindness. Jag känner alltid igen mig själv i massvis av filmer.

Det här är så nästan Gloomy Sunday. Jag hade hellre velat att det skulle vara så här. You were always on my mind, skulle Han säga. Jag önskar att jag hade kunnat få krypa ned jämte Honom och känna närhet, känna med fingertopparna över hans rygg tills Han somnade och sedan bara ligga och förundras. Iaktta tills jag inte orkade mer, och sedan somna. Och jag hade varit så fruktansvärt lycklig.

Nu är jag bara kärlekskrank och olycklig.

Jag tror Antony vet.

Ni har kanske märkt det innan och lär märka i fortsättning att mina känslor kan vända väldigt fort. I natt har det varit lugnare, jag har varit starkare och mer insiktsfull. Resonlig mot mig själv. Eller visat mig själv respekt.

Jag vet att det inte är fel på mig, jag ger alltid tillräckligt och väldigt få människor har något ont att säga om mig. I regel har jag gott anseende bland vänner, bekanta och på jobbet. Även hos främlingar. De som har något ont att säga om mig, känner mig inte. Så är det bara. Jag är vacker, jag är fin. Jag är charmig och tillmötesgående. Och jävligt rolig, så klart. Jag skrattar och ler mycket och har utstrålning som förundrar en hel del.

Dessvärre vänder det, det vet jag. Till och med nu så tycker jag att det är jobbigt att tänka så här. Men det skadar inte att vara lite rättvis mot sig själv ibland. Jag vet att jag ältar väldigt mycket gammalt och har svårt för att släppa. Känner mig övergiven, allmänt dumpad, värdelös och korkad. Något folk inte vill ha. Men jag får inte glömma att under livets resa så lär sig även jag vad det är för saker jag inte behöver. Vad för egenskaper hos andra människor jag kan vara utan. Jag tycker inte om det faktum att jag på så vis målar upp mig som någon form av offer, som folk skjuter undan. Även jag skjuter undan.

Är livet helt enkelt ett enda långt (eller kort) sökande efter olika kvalitéer i vår vardag och vår omgivning som stämmer överens med vår idealiserade bild av livet? Jag tycker bara att det känns så jävla sorgligt då, men samtidigt så vore det väl mest logiskt såklart.

Är det vi fokuserar mest på, själva sökandet i sig, så att vi faktiskt faller i ouppmärksamhet när vi väl hittar det vi så längtande letat efter?

Jag har diskuterat både med Isa och Peter idag om det jag söker rent utav är en pojkvän, men det är nog svårt att säga. Pojkvän, trygghet...livet.

Hur som helst, jag är jävligt glad över att det finns extremt bra musik i alla fall.



Jag vill inte verka otrevlig, men betackar mig gärna typ "fan vad bra, bara att hålla kvar vid den här insikten!"-kommentarer. Jag vet att det kommer att vända och kommer bara känna att jag sviker fler då eller något. Däremot får Ni jättegärna lämna någon annan jävla kommentar om Ni inte brukar göra det annars. Eller vem som.

Tack så hemskt mycket för kommentarerna i mina senaste inlägg, de värmer rejält. Ni är fina.

Slöhet

Usch, känner verkligen inte för att gå till jobbet nu. Är ordentligt jävla trött i ögonen idag, men det är väl bara att bita ihop de närmsta fem timmarna. Och hålla tummarna för att Din sko ringer till mig idag och säger "du, den där tjejen som hade lagt undan de där skorna som vi råkade lova bort till dig igår kom aldrig och hämtade sina skor, så de är dina. Kom och köp!"

Annars blir jag skitsur.

Två andetag, en sömn. Jag kan det här nu, och imorgon känns det bättre. Det är bara så jävla jobbigt att alltid behöva gå igenom allt på egen hand.

Varför saknar jag någon som älskar mig, så mycket? Är det för att jag aldrig får det? Ni har bara fått mig att gråta. Hoppas det känns bra. Ni har visat mig vad jag inte vill ha.

Stena mig.

Jag bara önskar att jag kunde ha gett tillräckligt. Det spelar inte riktigt någon roll vad för uppmuntrande och tröstande ord jag än får, för hade jag någonsin gett tillräckligt så hade jag inte legat så här år efter år.

Jag önskar att jag hade kunnat få känna mig vacker på rikigt. Jag kanske gör det annars, jag vet faktiskt inte. Just nu känner jag liksom bara allt som är så långt ifrån vackert man kan komma.

Det finns inget som vid sådana här tillfällen lyckats få mig att resa mig upp och gå vidare. Gråter man länge nog så blir halsen full av slem. Rosslandet därav, avlöses av kvidande då man inte kan hålla emot längre. Läpparna och ögonen svider av salt och H2O. Tårarna ligger som strass över min hals. Snyftningarna är uppgivna och barnsliga. Och när jag inte rycker av snyftningarna så skakar jag på huvudet och tänker att Det här är helt otroligt. Förstår Ni? År efter år. Person efter person. Jag avskyr att förlora människor. Jag avskydde att förlora Er.

Jag önskar att jag vore en sten, för alltid.

Käre styvfar Pt. 2

Jag kan minnas mig själv för ett bra tag sedan som en ung liten bokslukerska. Som cyklade till världens minsta bibliotek i Glommen, lånade en trave böcker på mitt blåa lånekort och cyklade hemåt igen för att sätta mig i soffan. Medan regnet strilade ned för fönsterrutan.

I flera år skulle jag tvunget ha mitt egna lilla trädgårdsland. Som jag för övrigt varje år tröttnade på att sköta. Men jag grävde upp det själv utanför vår tomt och sådde Luktärt och morötter. Jag älskade att sätta igång projekt efter projekt.

Jag minns de kvällar jag gick in på min storebrors rum. Han ville säkert vara ifred vid sin dator eller sina warhammer-gubbar, men jag tyckte väldigt mycket om att ha min storebror i närheten. Jag brukade lägga mig på hans säng och titta på honom när han målade sina jävla gubbar, med Iron Maiden i bakgrunden. Jag kommer också ihåg de kvällar då jag satt där i sängen jämte min mor då hon förhörde honom på glosor. Franska eller engelska. Det var intressant, och jag älskade att vara tillsammans med mor och storebror.

Och mitt upp bland detta lugn så spred sig helvetet likt ogräs i mitt lilla trädgårdsland. Det fanns en fjärde person i vårt hushåll.

Jag låg sena kvällar och nätter i rummet intill mor och hennes dåvaranda sambos bråk. Höll för öronen och blundade och låtsades som att det där aldrig hänt förut. Redan då förstod jag att människor behöver bråka eller rensa luften ibland, så någon enstaka gång hade ju bara varit normalt. Men att höra det gång efter gång, efter gång...var så nedbrytande.

Min storebror hatade honom från första början. Men jag tror att jag lärde mig av mor att inte gå emot svinet, även om han var elak mot min bror. Bara för att behålla lugnet.

Jag minns min storebror gråta. Jag minns chipspåsen och läskbacken som vi fick gömma under brors säng då B inte unnade oss två ungar att få sådant. Jag minns känslan av äckel som växte sig allt starkare ju mer tiden gick gentemot B. Jag minns kronofogden som uppvaktade oss regelbundet. Ibland fick jag öppna dörren och ljuga och säga att B inte var hemma. Jag minns hans hotfulla tendenser, hans tydliga tecken på mindervärdeskomplex, hans svartsjuka som var riktat mot oss, min mors två barn, och till och med våra husdjur. Jag minns hur han hotade att "sätta ett skott i pannan" på våra olika djur. Hur han använde sig av hotfulla fraser för att tysta ned oss. Mig. Då jag även minns när jag började käfta emot honom.

Jag kommer ihåg när vi körde efter honom en gång när han körde rattfull, för att få hem honom. Han försökte lura oss på villovägar, medan vi såg honom skratta i backspegeln. Jag minns alla obetalda räkningar. Avstängd telefon. Hur vi levde utan elektricitet och varmvatten i en vecka. Alla ursäkter. Alla förstörda semestrar. När resvärden ville sätta honom i fyllecell så fort vi nådde Teneriffa då han halsat whisky på flyget och blev hotfull på väg till hotellet. Men mor bad dem låta honom vara, vilket de gjorde. Jag satt i foajén och grät tillsammans med hans dotter. Vi höll ut där i fjorton dagar.

Jag minns knytnävsslaget i en dörr i vårt hus. Jag berättade för min kompis om hur han var, dagen efter på skolgården så satt vi på gungorna och jag sade att det jag berättade om dagen innan bara var på skoj, att han inte var sådan. När mina kompisar ringde och ville leka och han svarade i telefon så sade han ibland att jag satt och bajsade, fastän jag egentligen satt på mitt rum. Jag minns honom kasta porslin efter mor, och stolar. Hur han låg i soffan och sov på soffan när jag gick till skolan.

Allt det där var en vardag, det blev så normalt till slut att man nu så här i efterhand reagerar på hur jävla hemskt det var, periodvis. Och det blev hemskt även efter vi kastade ut honom, till slut.

Storebror flyttade till Göteborg för Chalmers. Mor...fanns bara inte där. Jag satt ensam i huset natt efter natt i min brors rum, med fönstret som vette mot vägen. Han brukade komma körande runt kvarteret, och stannade framför fönstret några minuter med helljusen på så att de bländade mina tårdränkta ögon. På dagarna kunde han komma och knacka på. Grät, eller bad mig vara snäll mot honom under rättegången. En morgon var vissa delar av trädgården uppgrävd. Krukor var välta och saker fattades. Jag hittade en ölburk och några cigarettfimpar bakom friggeboden. Jag började hata honom, men jag riktade inte hatet mot honom utan mot mig själv. Det var vid den tiden då jag började skriva dagbok på datorn. Jag gick runt i huset med en kökskniv i handen, och jag ville göra det där som jag senare tog beslutet om att aldrig göra.

Jag utvecklade panikångest och satt och kippade efter andan, och hörde telefonen ringa när den inte gjorde det. Klädde upp mig i klänning, lagade en fin middag och åt för mig själv. Klockan 02:00. Och det gör så jävla ont i mig att allt det där hände. Det kommer aldrig att försvinna och det tråkigaste av allt är att allt förmodligen satt djupa spår som påverkar min relation till människor, och till mig själv. Mitt sökande efter denna Någon, efter trygghet. Efter allt eller bara Något. Liv och död.

Jag önskar bara att människor respekterar mig för den jag är, är milda och mjuka i sin behandling av mig osv, för allt annat kan sätta så mycket ur spel. För jag kommer ihåg örfilen. Och jag kommer ihåg att den personen betydde så mycket för mig då. Men då fick jag ingen förståelse för att jag reagerade så starkt som jag gjorde, mycket p.g.a. mitt förflutna. "Jämför mig inte med honom." Nej, det var inte det som var grejen. Grejen är att jag blir rädd och skärrad så fort någon drämmer näven i bordet. Jag blir nojjig och vill skrika och slåss, men mest av allt så bryts jag ned.

De senaste åren har mor bett mig om en sak. "Snälla Mia, träffa en kille som är snäll mot dig."


Käre styvfar
Maria är mitt namn.
Des Héroïnes
Tolv år och ett slut
Before and after

Snart är det jul.

Jag fick min dos av The Locust ändå även om hade kunnat göra bättre ifrån mig. De är ju underbara.

Även om jag är rejält uttråkad så har de senaste veckorna varit hyfsat varierande. När vädret fortfarande var fint så passade mina vänner och jag på att umgås så mycket som möjligt, bara åka iväg en sväng och köpa en glass eller whatever. Och jag älskar ju att umgås med dem, särskilt att se att den gamla vänskapen håller i sig så som ny vänskap.

Jag var på femtioårskalas förra helgen tillsammans med 140 gäster och fyra helstekta grisar. Vi firade min morbror i hans potatislager på den ena gården. Jag sprang runt i mina gamla balskor och grön klänning medan jag såg till att gästerna hade det väl då jag hade uppgiften att vara värdinna för ett av borden.

Bönder känner varandra genom jordbruket, och därför var min farbror och hans familj även där vilket var trevligt. Det blir ju liksom inte att ens föräldrars släkt umgås med varandra när skilsmässa är med i bilden, så det är himla roligt när det väl händer, ändå. Jag vart dock jävligt störd av att min lillkusin på nitton år drog upp arvet från min käre farfar. Hela grejen är ett känsligt kapitel för mig, och jag förstår inte varför vi skulle sitta där och prata om sådant.

Kalaset gick fint och var lyckat, folk blev fulla, mina kusiners morfar blev full och odräglig, däckade, ramlade av bänken ned på betonggolvet och kräktes så det stod härliga till. Jag avslutade natten med att röka cigarr med mina två killkusiner, min morbror samt mors sambo samtidigt som vi satt där tillsammans och helt enkelt var himla berusade.

Efter det där bråket med min mors sambo häromnatten så fick jag min ursäkt dagen efter vid middagen. Han gav mig en kram och bad om ursäkt, och även om det tar emot på sätt och vis så var det väl ändå det enda rätta.

I förrgår satt jag ensam hemma efter att ha jobbat på dagen. Mor med sambo var på kräftskiva fem minuters promenad härifrån, och strax efter tolvsnåret så gick jag dit med några öl och sällskapade. Jag har alltid så jävla trevligt med de där 40-50+ så det förvånar mig ibland. Vi dansar och dricker och skrattar och har det bäst. Hans, 60, dansade och föll över groggbordet som gick sönder. Jag stod som vanligt och pratade med min kära Gertrud som bara är för underbar, och tvingade min mor att dricka vatten istället för sprit. Jag blev jätteberusad, och vi kom hem strax efter 06:00. Jag sov till 15:00 och gick sedan till jobbet.

Hade det inte hänt saker runt omkring mig så hade jag typ avlidit. Nu har jag en jobbvecka framför mig, och på fredag tänkte vi gå ut tillsammans med Sara som kilar upp till Sundsvall igen på söndag. Jag vill resa bort, långt. Snart är det jul.

Never had no one ever

Ytterligare en sådan där hopplös natt då tankarna inte är särskilt muntra och nöter inuti kraniet.

Jag önskar att det någonsin hade kunnat kännas bra och fint. Men hela läget känns så fördömt och tungt. Jag funderar kring varför det måste göra så jävla ont att leva. Att något så fint blir till något fult. Jag ser det men det är utom räckhåll.

Jag kommer ihåg när mors ex hade varit dum mot min mor. De hade bråkat och han var alltid så nedvärderande och hotfull. "Knip igen bara" sade han alltid till oss om vi stod upp för en konfrontation, och man gick skamset därifrån, in på sitt rum. Där man i ensamhet byggde upp någon form av aggressivitet som man liksom inte fick utlopp för i hans närvaro.

Mor var i vilket fall som helst ledsen, och jag tog med henne in på mitt rum. Jag var kanske åtta-tio år. Jag bäddade ned henne i min säng, borstade tänderna på henne, tvättade av henne i ansiktet och borstade hennes långa hår. Smörjde in med ansiktskräm. Sedan höll jag om henne och berättade hur vacker och fin hon var, hur mycket jag älskade henne, tills vi somnade.

Och jag förstår själv inte riktigt hur jävla mycket jag längtar efter en sådan famn. En famn att verkligen leva i. Och de killar vars famn funnits till förfogande ett år tillbaka förstår själva inte riktigt hur jävla mycket det betydde för mig att bara få en simpel kram. När jag nu, i skrivandets stund, tänker på det så mår jag illa. Eftersom de inte finns kvar. Det känns jobbigt för mig att veta att jag helades ett antal gånger det senaste året men att det liksom på sätt och vis dragits tillbaka. Som en felreklamation i form av "nej, jag är inte beredd att ge dig det du vill ha". Kramar.

Jag kan inte hjälpa det, men jag undrar varför aldrig jag får behålla det där. Varför aldrig jag får det jag vill ha. Vad det är för fel på mig. Samtidigt som man äcklas totalt när killar kommer med sina tråkiga jävla klyschor. Jag känner mig som en klyscha, hela jag. Jag är en countrylåt. Jag önskar att jag kände mig lika glad som jag ofta ser ut att vara.

Det bästa jag kan göra just nu är att skratta åt att allt verkligen går åt helvete. Det är sällan som allt är fel men jag tar nog fan varje landmina i min väg. Det bara får inte vara så här galet fel, det är löjligt. Jag är en sucker och jag har otur i precis allt sedan drygt ett halvår tillbaka. Det är nästan så man går igång på det.

Here I am, where I’ve been
I’ve walked a hundred miles in tobacco skin,
And my clothes are worn & gritty.
And I know ugliness,
Now show me something pretty.

Så jävla rart

MySpace

Date: Aug 18, 2007 5:09 PM
Subject: Meet Beastie Boys LIVE in 3-D virtual world...

Usch, vars är världen på väg? Typ "Ah men skall vi ses imorgon då? Jag kommer! Inte." Eller "Hej jag är socialt missanpassad!" eller "Hej vi är för gamla för att syssla med det här egentligen!"

Eller "Hej jag är uttråkad!"

Bird Gehrl

Ta Er en titt på den här jävla fittan. Hon har missuppfattat hela grejen. Hon lever i sin egna lilla värld och tror att allt skall vara så jävla lätt. Hon vill ha allt serverat framför sig, vill inte anstränga sig, vill inte vara som oss. För vi är duktiga, vi är starka och vi kämpar. Vi gör rätt för oss och vi håller upp samhället. Stolta. Fina. Exceptionella. Vi är praktexemplar.

Man måste kämpa. När jag var 21 år så hade jag egen bil och egen lägenhet. Och ett jobb.

Fick en rejäl käftsmäll ikväll av min mors sambo. Som en dos arsenik i luftrören. Vi råkade i luven på varandra och det blev riktigt fult. Han hade varit ute med jobbet, kom hem med en kollega varpå vi satt och hade trevligt i uterummet med vin och öl. Man pratade utbildning och yrke, och med minutrarna blev diskussionerna allt mer laddade. Det slutade med att han alldeles uppenbart, utan att nämna mitt namn, tog mig som ett exempel på oacceptabelt leverne.

Jag avskyr folk som hycklar. Vill man säga något om mig, ja men gör det då för i helvete. Jag sade att det var mig han pratade om. Han var illa tvungen att stå för sina åsikter. Han tycker att jag är en lat jävla parasit till människa som varken vill eller försöker. Någon som tar allt för givet. Någon som bara sätter sig i en fulltankad bil och kör iväg, någon som bara sover och surfar dag ut och dag in. Någon som har det för lätt. Någon som inte kämpar.

Jag är riktigt, riktigt ledsen. Jag satte stopp för diskussionen vid lämpligt tillfälle, ställde mig och rökte med damerna och sedan var jag bara tyst. Lovade mor precis att jag inte skall tänka på det. Eller jag sade att jag inte glömmer sådant, att jag visst kommer att tänka på det. Men jag lovade henne att jag skulle gå och lägga mig och sova gott nu.

Han frågade om han skulle ringa min far, och se vad min far har att säga om mitt leverne. Det är han så välkommen att göra.

Fan. Jag är rosenrasande, men jag är också som sagt väldigt ledsen. Tårarna rinner som en flod, en jävla syndaflod. Det var precis vad jag behövde höra nu. Folk skall aldrig, aldrig tro att jag glömmer saker. Det pågår sireners hymner i mitt huvud som liksom bibehåller allt jag någonsin fått höra, alla minnen och alla tilltal. Jag glömmer aldrig om någon lägger en hand på mig. Jag glömmer aldrig vad folk säger till mig. Därför skall man passa sig jävligt noga och även tänka efter lite innan man öppnar käften och slänger ur sig någon jävla skit till mig, utan att därefter medge att det var fel. Det handlar inte om att jag är långsint. Det är inte det som är grejen.

Jag är inte trygg någonstans. Folk kan dra åt helvete. Jävla redighetsbyxor. Jag vet nog vad kämpa innebär. Jag är ta mig fan inte rädd för att jobba om det skall vara så, även om jag inte har några års jobberfarenhet bakom mig.

Jag känner mig totalt blockerad, kan inte med ord beskriva hur ledsen och arg jag är. Skriver jag mer blir det bara strunt. Jag lägger ned. Jag vill härifrån, nu.

Flickan i hamnen

J växte upp i samma lilla fiskeby som jag. Vi gick tillsammans i samma skola från lekis eller nollan eller vad det nu kan heta, men umgicks aldrig särskilt mycket och har inte gjort på senare tid heller. Första dagen på lekis vågade hon inte presentera sig inför alla kids när vi satt i en ring utan hennes far fick inflika istället.

Tiden går så fort. Och även om man aldrig haft någon direkt kontakt med människor så visst fan sitter man och funderar ibland på vad som hände med grannpojken, eller den där flickan i klassen som flyttade nästan direkt efter att ha flyttat in.

Jag är inte speciellt insatt och har inte för avsikt att bli heller, men J hade ihop det med en kille i Falkenberg för inte så längesedan. Det verkade vara stökigt. För något tag sedan kom han hem, tände grillen och gick sedan och lade en snara kring halsen för att därefter registrera sina sista sekunder med ögonen. För att allt sedan skulle tystna och tyna bort.

Hela grejen är sorglig och trist, men det som berör mig mest är de människor som lyckats få in några riktigt låga grejer på J's blogg. Hon har alltid verkat vara en väldigt mjuk person, och där har vänner och familj till killen mage att önska livet ur henne, föreslå att hon flyttar från Falkenberg och beskylla henne för det som hände.

Självfallet kan en mor som förlorat sin son ha svårt för att kontrollera sina utlopp, det där har jag full förståelse för. Men envar gör som de vill. J knöt inte snaran. Det var jobbigt och omtumlande för henne också. Om han tog beslutet att avsluta sitt liv, låt så vara.

Anledningen till att jag över huvud taget tar upp det här är att jag precis var inne och läste i hennes blogg. Och förundras över hur fruktansvärt korkade människor kan vara. Att folk inte skäms. Personligen skulle jag föreslå J att glömma den gamla bloggen och fixa en ny. Lägga det gamla bakom sig, för hon har ju faktiskt ett liv efter det tragiska som hände. Slippa hot och förtal i kommentarsform. Men jag låter det bara vara, det är inte min ensak.

Svårt och tungt

Just nu är det piss och tråkigt. Det blir inte bättre av att jag missar The Locusts sverigespelningar heller. Imorgon spelar de på Debaser i Stockholm, och på måndag lirar de i Malmö. Fan vad jag hade velat se dem. Jag är riktigt riktigt nere p.g.a. att det är ett typiskt sådant band som mycket sällan kommer till Europa och spelar, och jag älskar verkligen deras musik så det är klart att det svider. Särskilt när allt annat känns jobbigt för tillfället.

Har försökt förklara för vissa idag varför jag är som jag är och tänker som jag gör, mest för att jag varit på uruselt humör idag. Det är ju ju extremt svårt eftersom jag själv varken vet ut eller in. Man har pratat med olika utbildade människor om det samma, utan något vidare resultat. Svårare blir det att förklara för personer som gärna avdramatiserar och vill vifta bort. Det är bra, lite kontrast till sådana som jag som dramatiserar väldigt mycket och hänger upp mig på saker. Men man kommer inte ifrån att det är stor skillnad på en känslomänniska och en som definitivt inte är det.

Jag tycker att det är bra och skönt att människor ifrågasätter. Sådana som jag måste ifrågasättas och inte bara daltas med. Det tråkiga är väl att om man blir för ifrågasatt så stänger man in sig som så många andra gånger och öppnar sig aldrig mer just för den personen. Om människor inte kan acceptera att vi finns, känslomänniskorna, så drar man på sig en fet jävla mask och blir som alla andra för att slippa bli konfronterad. Och det är så jävla trist. För det är ju så mycket i samhället funkar, det är precis så som jag inte vill ha det.

Jag sitter med ögon som är på bristningsgränsen till att fälla tårar. Det är tungt att andas och något har lagt sig som en tung sten i halsen på mig. Det gör ont. Jag är ledsen, och jag är ensam och inte ett dugg lycklig eller tillfredsställd. Min fråga är; hur kan man bara vifta bort något sådant? Vad är det som är så jäkla svårt att godta. Är det ett oacceptabelt, ett oönskat beteende? Gör det saker svårare för människor runt en?

Nu var det inte så att personerna idag inte accepterade detta. Men jag har varit med om det. Och det är tufft. Ni som aldrig varit med om sådana där känslor, har Ni någonsin försökt att tänka Er in i situationen? Det existerar.

Jag vet inte varför, men jag känner mig upprörd. Jag ser inte mycket hopp just nu. Jag känner mig fruktansvärt ledsen och uppgiven. Misslyckad och smutsig. Vill inte vara här. Längtar efter Stockholm ibland. Speciellt idag har jag känt av det väldigt mycket. Men samtidigt vet jag inte till vad eller vem jag längtar efter. Har jag något över huvud taget...

Då jag som sagt inte får se mina kära The Locust och därmed inte heller får chansen att fria till Justin Pearson, så har jag bestämt mig för att vara svår och jobbig genom att enbart lyssna på The Locust fram till tisdag då de antagligen lämnat landet. Slängde ihop lite låtar med dem i låtlistan här jämte. Håll tillgodo, eller håll käft.

Ps. Måste skaffa mig en Locust-dräkt. Ds.

Blue Wednesday

Haha, jag tror att jag dansat massvis till den här sena stockholmsnätter under våren, om inte New Orders gamla version.

Jävligt gay, en mycket bra låt som funkar bra till helgstamp, kanske världens fulaste gitarr nästan, en hyfsat snygg sångare (iaf i videon) och en i övrigt bra röst. Nåväl, han hade i alla fall gärna fått komma över på en slät kopp kaffe.

Jag är trött.

Om ensamheten Pt. I

Ensamhet är något som jag ofta funderar kring. Jag har haft väldigt mycket tid till det, kan man lugnt säga.

Jag känner många som inte tycker om ensamhet. Trist när pojkvännen ger sig av några dagar eller en vecka osv. Det är klart att vänjer man sig vid att leva tätt inpå en särskild människa så känns det tomt när den fysiska närvaron lyser med sin frånvaro. Har man inte setts på tre dagar så har man åtminstone hörts med hjälp av telefoni kvällen innan. Men jag förstår saknaden fortfarande.

Jag skulle dock vilja konstatera att det finns sjukt mycket mer ensamhet än så. En som jag erfarit stora delar av mitt liv är känslan av ensamhet trots att man har massvis med folk runt omkring sig. Jag vet inte riktigt exakt vad det där egentligen handlar om, men jag skulle tro att det har att göra med brist på att ha någon att förlika sig med för tillfället. Mår man skit så vill man inte dra ned någon i skiten genom att beblanda och ha sig, så man går som något jävla spöke genom väggar istället.

Många gånger har jag dragit mig undan. Det har jag nog gjort då det faktiskt känns mer naturligt att vara ensam rent fysiskt, än bara psykiskt. Men ändå är det jobbigt.

Jag har tidigare i min blog nämnt de gånger jag gav mig ut på Eseredssjön i Ätran, en bit från min farmor och farfars gård. Lade ut med vår stora eka och plockade näckrosor och tittade ned i det djupa vattnet. I senare ålder gick jag ned till Kattegatt, i Glommen. Lät vass och sand omge mig medan jag tittade ut över horisonten och undrade vad jag egentligen hade att hoppas på.

Jag har suttit på mitt rum och önskat mig bort, med skratt och röster från rummen utanför. Gråtit flera meter medan jag iakttagit solen komma ur vattnet nere i hamnen tidiga morgnar.

Jag har känt mig som världens mest ensamma människa. Någon som flera gånger, uppgiven som fan, lämnat flera sällskap för att avbelasta och inte vara till besvär. Jag har varit personers blindtarm. Jag har varit depressiv och hopplös. Jag är depressiv och hoppfull. Men något som jag aldrig glömmer, något som jag alltid kommer att ha i åtanke är att jag fått kämpa så mycket på egen hand. Jag älskar mina nära och kära, det har jag alltid gjort. Och jag menar verkligen inget illa alls, men Ni måste förstå att många gånger gjorde Ni bara saker värre. Ni tuggade min hjärnsubstans och spottade det till fåglarna. Kanske var det mitt fel, kanske gjorde Ni inget som gav varken positivt eller negativt resultat, men faktum råder fortfarande att det är så det har varit. Och fortfarande ibland är. Det kan ha med mig att göra också, helt klart.

Jag kommer alltid att vara ensam, och jag har vant mig vid det.

Något som får mig att må dåligt, när det kommer till ensamhet, är att det finns sjukt många ensamma människor i vårt land. Som verkligen inte har något eller någon över huvud taget. Som ensam äter Findus pannbiff medan de kollar på mat-Tina på TV som lagar svartsoppa för fyra. Tänk en stund så känns det avskyvärt.

Ta aldrig saker för givet, och Karin; var glad att Du har en pojkvän att längta efter och sakna. Kramar från mig.

Mer tidsfördriv.

You finished the tournament in 4th place.

Hurra för bamsefar

You finished the tournament in 4th place.

Slentrian

Usch. Allt är ungefär som vanligt. Som tidigare. Det är smärre olidligt.

Höll på att jobba ihjäl mig tidigare i sommar och fram till nu. Fjortontimmarspass utan rast flera dagar i rad, en dag ledigt, sedan tolv timmar, tretton, elva...

Jag brukar vara jävligt stark och låter inte det där rå på mig. Man kilar ut och festar ändå som om livet är ledigt och party. I lördags tog jag en nykter utekväll efter fjorton timmars jobb, hämtade min storebror på en fest och körde honom till tåget i Varberg som skulle ta honom hem till Göteborg. Stod och snackade med Emma och Elin på samma fest innan bror var färdig. Senare körde jag till Falkenberg och hem till Madde och hennes förfest där även Karin var. Tittade lite på musikvideos med sällskapet, dansade på dansmatta och drack vatten. Sedan bar det av till nästa förfest hos en Emma där jag träffade på Anneli, Mica, Jennifer, Sanna och Patrik. Satt mest ute och rökte med Patrik då det verkligen är urtrist att sitta bland ett knippe tjejer som leker med Singstar, särskilt när man är nykter. Här började min huvudvärk ta vid.

Jag körde oss ned till Harrys. Dessvärre kom inte Jennifer in och vi gick vidare till mördarkön på Bratt. Efter att ha tröttnat på fulla ungjävlar och cpbarn så blev det till slut Zätas. Jag beställde vatten och vi satte oss ned. Min huvudvärk utvecklades till värsta migränchocken men jag försökte hålla ut och vara social och go och glad. Som tur var hittade jag ett spanobjekt att vila ögonen på, jag har inte sett en så snygg jävla människa på hur länge som helst. Satt och dreglade i säkert en timme.

Helt plötsligt började jag må illa. Och med alla fulla människor runt omkring som spillde öl på en och fyllekramades och var allmänt osmakliga så blev det fan ta mig inte bättre. Jag gick ut med en cigarett för att lätta på allt, men det hjälpte inte. Jag kom in igen och tiggde mig till en Voltaren av Anneli, och efter en stund kändes det som att det var dags att köra hem. Dumma lilla jag.

Färden hem var sömnig. Och kombinationen dimmig + sprängande huvudvärk + illamående är inte så speciellt härlig. Dessvärre har jag i stort sett alltid saknat någon form av självbevarelsedrift, så att stanna bilen och ta en paus fanns inte för allt i världen. Förutom när jag fick köra av vägen och kräkas.

När jag kom hem väckte jag mor och berättade hur jag mådde. Jag hoppades på lite empati och att hon skulle stödja mig i att stanna hemma från jobbet som jag skulle gå till inom några timmar. Men jag har alltid fått vara den starka av min storebror och mig. Hon daltar som fan med honom så fort hon får chansen, men jag har i stort sett alltid fått klara mig själv, på sätt och vis. Det är inte någon fara med mig, det är bara att resa mig upp och fortsätta gå. Varför är det så?

Skit samma, jag kom till jobbet och gjorde ytterligare fjorton timmar utan rast. Anledning till att det funkade var förmodligen vetskapen om att det här var den sista schemalagda arbetsdagen för sommaren. Oh happy day.

Dagen efter blev det tjafs med mor för att jag inte ville ta jobb direkt igen. Hon kallade mig för dagflummare som inte brydde sig om något vad heter pengar. Och nej, det är så också. Jag sätter min hälsa framför pengar. Ibland. Fuck it.

Igår tog jag med mig Anneli till Falkenberg efter att ha letat efter henne i Varberg. Hennes mobil var död så jag satte mig vid fästningen och spanade efter killar. Därefter körde jag till Apelviken samt Träslövsläge på surfsafari, men inga surfare så långt ögat kan nå. Tråkigt.

Vi kom i alla fall till Falkenberg, köpte cola, cigaretter och Ahlgrens bilar på videomix varpå jag körde ut till Skrea strand. Där satte vi oss på bryggan och tjötade i ett par timmar. Vi konstaterade att folk är så jävla korkade. Jag tyckte det var konstigt att just vi två blivit så jävla vettiga medan alla andra är totalt hopplösa. Det var i alla fall en mysig stund, att se solen gå ned i havshorisonten och lyktor som bildade spår i det mörka vattnet som var näst intill stilla. Min vän Jonny var trubadur en bit bort, på Hotell Strandbaden, så livemusik fick vi också.

Omtenta på lördag, men jag funderar på att ta nästa istället. Då jag kan vara mer förberedd, och viktigast av allt; ha råd att ta mig upp till Stockholm. Har just nu 34 SEK på mitt konto, och så billigt har jag aldrig hört någon resa till och från Stockholm. Det känns tungt, det känns som om jag struntar i studierna. Men jag måste sluta stressa upp mig. Jag måste iofs även snygga till mina studier, men fan. Jag är så fruktansvärt ung och har massvis med tid åt sådant där. Jag får ta nästa tillfälle istället, och då lär jag även ha lite mer pengar så jag har råd att hitta på något roligt med diverse kompisar uppe i hufvudstaden. Så just nu ser det ut att bli en studiefri hösttermin. Jag kanske måste ha lite lugn och ro, tänka över saker och ting. Snygga till, styra upp. Möta allvaret till våren, ta beslutet om vars jag skall bosätta mig. Stockholm eller Göteborg. Eller någon annanstans.

Fick iväg ett sms i förrgår där jag skrev att jag förmodligen är kär. I honom. Det är fan lika bra. Jag orkar inte med allt sådant där längre. Jag har ta mig fan alltid varit olyckligt kär, suttit och lipat med vetskapen om att det är kört och förbi. Tyst, har jag varit. Nu orkar jag inte mer. Fr.o.m. nu så tänker jag vara betydligt mycket klarare i vad jag känner för folk. Inte bara när jag tycker om dem, utan även tvärtom. "Du är dum, stick" osv. Men nu vet han iaf.

Jag tycker fortfarande att det är konstigt med Er. Vilka är Ni, vad håller Ni på med? Varför är Ni så jävla tysta? Ni har visserligen minskat det senaste halvåret, men det bekommer mig inte så värst. Men jag tycker mest att det hör lite till god ton att yttra något, någon gång. För tro det eller ej, jag skriver inte här enbart för min skull. Mestadels; ja. Men inte enbart. Ni har blivit något jag vill tillfredsställa, och tystnad tar jag ungefär som ett utdött publiksorl. Kul. Eller som att stå på en scen på en audition. Varpå åskådarna efteråt bara sitter och tittar och inte säger ett ljud. De sågar Dig inte ens. Ingenting. Sedan finns det visserligen de som diskuterar med en utanför bloggen, då är det en annan sak.

Nu skall jag köra till Falkenberg och leka med Madde. Som för övrigt köpt hus med sina pojkvän. Så jävla moget.

Mogwai

Nu känner jag att det blir lite mycket sådant här på en gång, men den här är bara så jävla fin, jag skall försöka dra ned på youtube-klippen efter denna ett tag.

Arbed amser ar ben fy hun
Cynal cof ac atgofion blin
Pwyth am bwyth
Chwant am chwant

A pob tro dwi'n codi'r ffon
Mae'n dweud 'Dial'
Dial anweddus
Nid grym arswydus
Aur, suth a mur

Tonfedd sur a chalon o ddur
Adeiladu ffiniau eglur
Newlid tonfedd
Nofio'r don

Dal yr abwyd nerth dy ben
Cwyd l'r wyneb
Dial anweddus
Nid grym arswydus
Aur, suth a mur

Det där livet

Tack David för klipp & klistra, det blev ju jättefint!

Sov mitt lilla hjärta

Och jo, förresten; Fan vad Ni är torra.

Godnatt.

All in

Usch, och så ibland så känner man att man skrivit på tok för mycket och för öppet. Men jag har aldrig varit den som gör om och gör rätt här på min blog, för vet att här existerar varken rätt eller fel.

När jag ändå är igång så kan jag avslöja min nygamla passion som jag jag så sakteligen tagit upp igen i brist på diverse vettig stimulantia:

PokerStars Tournament #56986864, No Limit Hold'em
Buy-In: $3.00/$0.25
45 players
Total Prize Pool: $135.00
Tournament started - 2007/07/31 - 07:30:02 (ET)

Dear *******,

You finished the tournament in 6th place.
A $9.00 award has been credited to your Real Money account.


You finished the tournament in 7th place.
A $2.00 award has been credited to your Real Money account.


You finished the tournament in 1st place.
A $42.00 award has been credited to your Real Money account.


Än så länge så har jag inte haft tid att köra igång på riktigt, och håller mig rätt troget till de mindre turneringarna på 45 personer med insats kring tre dollar, men hoppas naturligtvis på större framgång.

Narcissus Francosis

Kom till slut upp till Stockholm i lördags efter att ha suttit och druckit mig salongsberusad på tåget. När jag steg av kände jag direkt hur turismen slagit hårt mot staden, det var en totalt annorlunda stämning och luft som rådde. Det kändes dock skönt att ha kommit upp till slut, och jag tog mig snabbt ut till Fisksätra efter ett besök på Systembolaget.

Väl där träffade jag Kajsa, Isa samt Isas fransos som var riktigt trevlig. Jag socialiserade lite, tog en öl, bytte kläder och kilade sedan in till Slussen där O från L.A. satt och väntade. Vi tog några öl på Södermalmstorg och lyssnade på ett klezmerband innan det blev förfest hos David någonstans vid Skanstull. Riktigt trevligt var det, roligt att träffa David och Jasmin och dessutom så var resten av folket heltrevliga. Min flaska rom och mina resterande öl gick åt som smör då O och jag delade på det och båda var på kalashumör.

Några timmar senare var vi på väg mot krogen. Sällskapet delade på sig varav ungefär hälften kilade till Debaser och den andra hälften, till vilken jag hörde, gick till Rocks. Där dansade vi som galningar och drack öl efter öl. Hade mycket trevligt ända till stängningsdags. Riktigt trött var jag, och en Herr M i sällskapet som i övrigt var jävligt trevlig började bete sig mycket lustigt. Han råstötte på mig som en ihärdig blodigel samt blev oerhört svartsjuk på O som skulle övernatta hos mig. "Skall du hem och suga hans kuk?" är nog det mest ovettiga jag hört på länge. Men fair enough, O fick hjälpa mig att komma därifrån och äntligen var man på väg hem till sängen efter en rejäl utekväll.

Söndagen var bara disträ.

På måndagen mötte jag upp Gammelgäddan vid Nytorget. Det vart några öl och lite kvasidjupa samtal om allt möjligt samt den sedvanliga "göra narr av Mia"-leken. Men det gör inget, det bjuder jag så gärna på. Faktum är att jag såg fram emot att träffa D igen, det var ett tag sedan och han är en av dem som inte går att avlägsna. Det som är jobbigast för mig vad gäller hela skiten är att det fortfarande är ett känsligt kapitel. Jag fick aldrig nog av honom. Och jag fäller fortfarande tårar ibland. Och avskyr att höra vissa saker. Men det är bara så det är, och man bör ta det med lugn, ro och förstånd i sinnet.

När jag kom hem fällde jag tårar, dock inte över D. Eller jag tror inte det iaf. Det finns så mycket nu som känns fel och helt åt helvete, ja nästan allt. Hade underbara Emma på msn, och för en gångs skull så frågade jag om det var ok att jag ringde då jag behövde höra en röst tillhörande någon jag vet tycker om mig. Och som jag tycker om. Det fick jag och det var skönt.

Efter att ha ätit så tog jag Saltsjöbanan in till Slussen igen vid 20:00. Gick nu samma väg mot Nytorget men med ett annat mål. Och där stod han, kikandes upp mot himlen och lutade sig mot husfasaden. Vi skulle mötas upp utanför hans lägenhet för att sedan ta en promenad och äta godis. Vi har inte träffats på ca: fem månader, inte ens hörts. Och det har gjort så jävla ont hela vägen hit.

Det kändes som om vi gick över halva söder. Stannade till vid något räcke och tittade ut över Stockholm stad på andra sidan vattnet. Gick vidare, ned för någon backe och sedan upp för en trappa för att sätta oss på trappräcket, trots att vi båda har svindel. Det ser mjukt ut att landa där nere, konstaterade jag och drog mina cigarettbloss.

Det var som vanligt, vi pratade om allt möjligt och var svåra mot varandra, jag hade svårt att hålla mig för skratt men samtidigt så fanns det så mycket mer där, bakom mina skratt och fnitter. Nervositet och tusentals tankar. Tankar som jag inte beklädde med ord trots att han några gånger frågade. "Vad tänker du på? -Jag vet inte. Inget." Många stunder satt jag bara och betraktade. Han är något av det vackraste jag någonsin sett på alla sätt och vis, och jag klandrade mig själv för att allt blev som det blev. Vilket jävla dead end. Ville ha, ville ha...vill ha? Men grejen är ju den att jag vet att jag aldrig får det jag vill ha. Aldrig. Så glöm. Men nej, jag är fast.

Och jag skrämmer bara bort med det jag känner för människor, alltid.

Kom hem strax efter spöktimmen, och lade mig konstigt nog rätt så direkt. Vad är det för mening med att vara vaken när man bara är sådan där liksom. Värdelöst. Dagen efter var det fullt flyttsjå, och min kära mor och hennes sambo kom vid 15:00-tiden. Då tog jag farväl av Isa och hennes fransos, lastade bilen full med mina ägodelar och sedan var det farväl till allt. När vi åkte genom Stockholm så fällde jag till och med en tår eller två. Vi åt en bit mat på Medborgarplatsen, och fy fan vilken jävla skitmat. Sedan körde vi hem till västkusten, var hemma efter midnatt i Tvååker.

Nu är jag här, och har gått på min sista jobbperiod som är schemalagd, vilken sträcker sig från idag till över helgen. Igår blev jag skjutsad till Falkenberg, och började kvällen hos Emma. Vi hade bokat bord på Harry's till klockan 20:00, och det var sex stycken av vårt gamla tjejgäng som samlades för att äta en bit mat. Pepparsteken på en stor jävla oxfilé-bit satt som en smäck, och efter maten så avrundade de flesta kvällen förutom Sara och jag som fortsatte på Bratt i traditionsenlig singelanda. Där var det liveband, ett bra sådant till och med. Finbesök från Stockholm som utgjordes av Mårten och hans vän Micke gjorde kvällen himla gemytlig och vi fyra satt mest och snackade skit och drack öl, Mentha och Mintu. Jag träffade en hel del andra saknade personer och det var bara jävligt trevligt, alltihop.

Min mor stod utanför Bratt med bilen klockan 02:00, och efter att ha tagit en cigg och druckit upp min öl så försökte jag skynda ut. På vägen ut satt dock Kristofer som jag kramade om och hälsade lite på, och han kom med några väldigt värmande ord. Jag behöver dem verkligen, så jag tackar för det och ser fram emot en förhoppningsvis lång vänskap.

Idag bakade jag finska pinnar på jobbet och lade om läskiga sår och ignorerade chefen, för hon är cpig.

Tack till alla Er jag träffade i Stockholm, hann med Er ändå. :)