Förstår inte varför mina förlegade teorier åter och återigen blir bekräftade varje gång jag på något konstigt jävla vis börjat tro på något. Börjat tro på mig själv, att saker och ting är bra och att det t.o.m. blir bättre, att jag har en bestående famn att söka trygghet i utan att känna mig som ett värdelöst förvuxet barn. När jag börjar se mig själv som en stark kvinna(!) som med lite hjälp av syntetiskt patetiska substanser, med lite hjälp av människor i min omgivning och som med lite hjälp av kärnan längst inne i mig, skulle kunna gå till nästa ruta. Utan att falla, utan att vricka foten, utan att bli piskad av pisset själv.
Jag blir så besviken på mig själv. Och människor, men främst mig själv. Det är jag som är naiv, och jag...jag vet inte. Jag felar enligt er, och jag felar mig själv. Mig själv, mig själv, jag, jag, jag. Du kallar mig ett ego. Du kallar mig självömkande och svag. Du kallar mig inte vid mitt namn, aldrig.
Aldrig.
Alltid "all tid i världen" att må bra, bli lycklig, skapa sig en dräglig vardag, det ordnar sig gumman och ja, jag vet. Allt ordnar sig, det vet jag. Vilket jag avfyrar med försök till leenden och mitt liv blir knullat på smutsiga lakan. Om och om igen, och jag känner mig aldrig våldtagen för det känns ok. Alltid samma. Och ni säger att jag inte skall älta det som varit, utan se fram emot det som komma skall. Grattis.
Ångest, depression, stress, mardrömmar, tomhet, ensamhet och mina tårar strömmar som er ofantliga massa sädesvätska. Det är fan inte jag som är smutsig.
Benny Gustafsson, jag hatar dig.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment