Det där med sport...

...jodå, för även jag (tro det eller ej) har engagerat mig en del i ett s.k. hälsosamt liv. D.v.s. när man rör på sig och motionerar regelbundet eller deltar i något som kräver koncentration. Studsar med bollar, hoppar med hopprep, kramas på fotbollsplaner och blir stämplad på foten med sköna dubbar osv. Förutom att min bror, mina två killkusiner och jag lekte väldigt aktivt hos min farmor och farfar i form av skidåkning, skridskoåkning, pingis, pilbågsskytte och bandy på inlines i maskinhallarna på gården, så har jag hunnit med en del annat på egen hand.

När jag var riktigt liten åkte vi till skjutbanan en gång i veckan utanför Långås. När man väl kom dit och betalade en tjuga så fick man en liten burk med skott (!), ca. tio stycken sådana där måltavlor samt ett stycke tungt luftgevär. Sedan gick man in i hallen där alla andra ungjävlar satt uppradade, tog en plats, hoppade upp på den höga metallstolen, lade geväret tillrätta på skumkudden som luktade mögel, och slutligen dinglande med benen fick hjälp med att ladda geväret. Det var för tungt för mig då. Håkan hjälpte mig alltid att komma igång, kollade siktet och jag brukade skjuta några skott medan han såg på. Dinglade med benen. Efter en stund gick han, då ändrade man gevärets position på kudden, och avlossade snabbt ett skott mot någon annans tavla, för att sedan ändra tillbaka. Och dingla lite med benen.
När man skjutit sina skott gick man fram till en liten hytt där de räknade ihop ens poäng, och man åkte hem. Hann aldrig bli etablerad, men jag vann en gång en lampa där foten var i form av en citron. Jag valde den inte själv.

Fortfarande relativt liten, sprallig och blond så brukade mor ta med mig på kvällsgympa i min skola i Glommen. Gymnastiksalen var i modell old school med stenhårt kallt golv. Jag gillade aldrig att byta om med flickorna, de tassade runt i sina söta balettutstyrslar och jämförde hårsnoddar och suddigum. Jag kände mig jämt utanför.
En kväll kom en av fröknarna, Mia, och ville prata med mor. De ville att jag skulle börja i riktig gymnastik, hon trodde att jag skulle ha goda förutsättningar då min kropp kändes mjuk och följsam under avslappningsstunden i slutet. Någon vecka efter stod jag återigen i ett omklädningsrum fast den här gången med något äldre tjejer också. Det här var i en mkt större gympasal, i Morup. Jag ställde mig i öppningen till den stora salen, och de hade redan börjat. En Emma ställde sig jämte mig, tittade på övningarna de höll på med, gav ifrån sig ett illmarigt hånflin och sade "försök med det där, OM DU KAN!" Tiden gick, och jag kom på varje träning. De största tjejerna, däribland en viss fröken Maria Tell, brukade reta mig för att jag hade lite svårt för att uttala R som de flesta andra gjorde. Hon frågade mig på varje träning vad jag hette. Hon visste det, och hon visste även att de var gång skulle ifrågasätta mitt sätt att uttala R, så skulle alla skratta lite och himla med ögonen, även tjejerna i min ålder. Men jag svarade ändå varje gång "jag heter Maria." Jag avskydde fruktpauserna då det alltid blev så där, men tyckte om träningen. Vi hade jättefina rödvita tävlingsdräkter, och fick alltid hårdsprayade inbakade flätor inför varje tävling. Jag vann alltid diplom och tröstpris, och slutade när jag väntat FÖR länge på ett alldeles eget program inom fristående, det var det jag alltid velat ha. Och jag klarade inte av daltandet och favoriseringen av vissa i vårt kära gymnastiksällskap. Tävlingsdräkten behöll jag, och ett foto där jag sitter i spagat på en bom och den omoderna slutartiden gjorde att jag efter att ha hållit armarna rakt ut, graciöst och jättefint, var tvungen att ta en paus, hålla mig i bommen och KLICK. Snyggt foto.

Något senare började jag i simning. Problemet var att jag inte vågade hoppa från kanten och ned i vattnet. En dam (vi kan kalla henne för typ Ann-Marie) satt och coachade mig några månader, sedan dök jag med glädje i vattnet på det djupaste. Dessförinnan hamnade jag i en lite mer avancerad grupp då jag prompt skulle gå tillsammans med min storebror och låtsassyster, och tränaren Michael hade gruppen. Jag avskydde honom sedan den där gången. Vi stod på rad och skulle hoppa i, när det kom till mig skyllde jag på huvudvärk och sade att jag hellre klättrade ned på stegen varpå han tog ett fast grepp om mig, gick fram till kanten och höll mig ovanför vattnet en bra stund. Men bortsett från det, och Michael, så trivdes jag på simningen. När jag sedan kom mer till min rätta, så simmade jag mycket med en äcklig tjej som hade psoriasis, en annan tjej som jag kallade för gris (hon var ju lik en gris 4 real, då är det väl berättigat, right?). Grisen ville bli polis när hon blir stor, kommer jag ihåg. Där fanns också Chris med sned käft fast som simmade som en firre, den asfeta fula tjejen som blödde näsblod så fort hon doppade näsan i vatten (snacka om att få skit för att doppa näsan i blöt, poor thing) samt Agnes som var polack och sade "en äpple". Hon var också gräsligt ful. Herregud, var det bara jag som var snygg och bäst back then? Sanslöst.
Jag deltog i en hel del tävlingar, men det var i simningen man kom på att jag var skitbra på träningarna, men så fort det handlade om tävling så vart jag övertänd och klarade aldrig pressen vilket jämt ledde till kassa resultat. Annars trodde de att jag kunde bli något, på riktigt, då de tyckte att min vattenhållning var extraordinär. Jag hoppade av när jag fick en skithäftig tävlingsbaddräkt där det stod Falkenberg på rumpan, och i samma veva fick reda på att jag nästa säsong skulle få Michael som tränare. Baddräkten har jag kvar.

Det var goa gubbar, benskydd och blåmärken. Det var dags för min fotbollskarriär! Jag började i LGM (Långås/Glommen/Morup) i högstadiet, när inomhusträningen snart skulle ta slut och gräsfläckarna ta vid. Jag blev tilldelad positionen höger mittback, och på min vänstra sida hade jag min nuvarande goda vän Emma, som även konfronterade mig i början av min gympakarriär här ovan. Jag kan väl säga som så att det var mycket snack och lite fotboll. På ytterkanterna hade vi alltid klena tjejer som tåfjuttade fotbollen ca. fem meter framför sig på planen, så man skulle väl kunna säga att Emma och jag hade hela backlinjen för oss själva. Det var vi som gick full matchtid, det var vi som tog stryk och det var vi som blev beskyllda var gång en match slutade dåligt - alltså varje match. Det knakade i lagfogarna och jag började bli trött på att de såg det som en sista utväg att skylla allt på oss. Släppte målvakten in bollen, så var det vårt fel. Spelades bollen aldrig upp och fram till mål, så var det vårt fel. Jag spelade bara två säsonger, sedan fick jag nog. Jag fick nog av svettiga benskydd, att bli stämplad av dubbar gång efter gång så att tårna aldrig fick vila, oförskämd publik och bördan på min kamrats och mina axlar att vi inte bar upp laget tillräckligt. Men jag hade rätt kul ändå. Motståndarna brukade skrika "täck jätten!" och syfta på mig då jag oftast var längre än de andra, jag brukade vara hårdhänt och aldrig ge mig. För ja, jag kämpade faktiskt! Jag sprang tills jag fick ansträngningsastma, och även efter det då ingen uppfattade att min anda tog slut och ett byte skedde. Haha. Vilken jävla sport.

Nej, jag är inte mkt för att tävla. Jag är inte mkt för att själv deltaga i en match. Men att däremot gå ut ett kompisgäng och köra lite prickar på en lokal fotbollsplan, det är inte helt fel.

Kalla mig Röran.

Först: Vaknade av att mor ringde från jobbet lite över 11:00. Hej, det är mamma. Sover du fortfarande? Du kan väl fixa lunch? Uhm...ja, det kan jag väl göra? Mm, men då får du gå upp nu. Det finns köttfärs i kylen och jag köpte ny pasta igår. Mm...visst. Men går du upp nu då?? JAA, jag skall. Ok, då ses vi vid 12:15! Gå upp nu så du inte somnar om. Yup, är på väg.

Sedan: Vaknade av att mor stod i dörröppningen, en aning förtvivlad. Men Mia, du skulle ju fixa lunch!! Att det skall vara så svårt att komma upp om dagarna. Jaja, whine whine. Förlåt...

Jag satte mig upp i sängen, och började sakta att klä på mig. Mor ropade irriterat från köket att jag skulle gå upp, jag ropade irriterat tillbaka att ja, jag var på väg! Ställde mig vid spisen, alldeles yrvaken och okammad, i pyjamasbyxor och stort sunkigt svartvit-randigt linne. En typisk röra som skulle få vilken mor som helst att gå och reta sig hela dagen, eftersom man var en röra strax efter 12:00. Varje dag. Jag säger till alla att det bara är en fas. Alla blir frustrerade över mitt oengagemang. Jag kunde inte bry mig mindre om det. Jag bryr mig för lite. Jag mår så dåligt ibland p.g.a. hur illa folk tar vid sig av min brist på intresse, att jag skulle kunna dö eller lite mildare, kräkas på mig själv. Jag är ledsen, vänner. I really am. Men ibland känner jag att ni hackar på min vardag av ren rutin, inte för att ni bryr er.
Hur som helst, röran rörde ihop köttfärssås och fixade pastan, lunchen var färdig ungefär fem minuter efter utsatt tid, och allt var nästan frid och fröjd. Efter att vi avnjutit lunchen så blev jag ensam i huset igen, tog en röyk och satte mig sedan vid datorn. Det dröjde inte länge förrän jag lade mig i sängen med datorn, och jag somnade. Vaknade av att mor stod i dörröppningen när hon slutat jobbet vid 16:00. Sover du nu med? Ja...tydligen. Jag går ut och går en sväng nu. Visst. Somnade igen. Sedan vaknade jag urtrött strax efter 18:00, mor stod i dörröppningen och räckte ut tungan åt mig. Bra, hon var iaf inte sur längre.

Varför sov jag så mkt? Jag förstod inte riktigt. Kände efter. Nej, det här var ingen bra dag. Ångest och oro cirkulerade i min kropp och visst ja, jag hade haft en mardröm natten innan. Sådant kan sitta i mig hur länge som helst, och få mig extremt ofokuserad. Kanske lika bra att sova bort dagar som är dåliga? Önskar att jag hade fått sova ännu längre. Tills nästa dag, kanske några dagar, någon vecka eller t.o.m. några månader? Flera år kanske hade blivit för påtagligt och groggy.

Varje dag blir jag påmind om att det är höst, att vintern närmar sig och fy farao vad jag avskyr det. För min del så kan det aldrig komma något gott med den här halvan av året, aldrig. Och att jag aldrig blir motbevisad något enstaka år, gör att jag liksom blir mer och mer tolerant.

Och jag har saker att göra, men jag gör dem inte. Jag erkänner.

Oh, she's sucha mess.
Fuck you, tro inte att jag gillar det här eller tycker att det är OK, för det är det inte.

Jag vet iaf att jag de närmsta dagarna skall skriva om min sportkarriär, skolgång, semimodellkarriär och G.G. Allin plus tankar och känslor kring detta.

Hang loose.

De-tox

Blev hämtad av Marie på lördagskvällen och efter att hon stannat vid Shell för mitt rutinmässiga inköp av Lucky Strike så ställde vi bilen vid musikskolan i Falkenberg, och ringde på hos Emma. Fem minuter senare satt vi ett rum fullt av gamla barndomsvänner. Eller fullt och fullt, vi var iofs bara sex stycken den kvällen, men det räckte! Vi hade galet roligt, och efter en stund blev vi sju då Anette kom förbi. Under en av alla rökpauser på förfesten blev jag återigen påmind om varför vi tjejer hållit ihop så pass länge och varför jag tycker så fruktansvärt mkt om dem! Jag berättade lite om saker som hänt den senaste tiden och de visade totalt stöd och fick mig nästan till tårar med de fina orden som sades. Visst är det lite fyllesnack över hela grejen, men det ligger ändå en hel del i ord vid sådana tillfällen också!
Hur som helst, vi gick tillsammans till Harry's, satte oss en stund med något att dricka och sedan smet jag iväg en snabbis med André som vi träffade där, till Zätas. Där var rätt så tråkigt, och efter att jag träffade Anneli och Lottie på Zätas så gick vi tillbaka och betalade oss in på Harry's. Drack och dansade en timme innan de stängde stället, pustade ut en sväng på Falkenbergs pizzeria medan pizzorna gjordes, och sedan blev det hemgång med full taxi till Anneli. Tog en sista öl till pizzan och somnade sedan behagligt på madrassen.

Dagen efter struttade jag ned till stan för att ta en fika med tjejerna plus Sara som var hemma från Sundsvall. Mycket trevligt. Provade en ny dryck på Ståhlboms som hade smak av citron, lime och ingefära. Den skulle tydligen vara nyttig och de-tox, så jag kände mig extremt nyttig och hälsosam! Otippat.

Girls' night out!

Ok, nu får det vara nog för ikväll. Jag skall in i duschen och sedan köra till Falkenberg där mina gamla tjejkompisar väntar. Det skall bli riktigt roligt att gå ut med dem, det blir inte så ofta, och även om vi försöker vårt bästa så är det i stort sett alltid en eller två som fattas. Så blir det även ikväll, men det är sjukt roligt ändå! Jag har suttit och funderat på någon särskild låt som liksom gestaltar minnen tillsammans med tjejerna, men det var extremt svårt såhär på rak arm, och jag har bråttom. Därför får det bli en riktig klassiker!

Som ni kanske märkt så kodade jag in från last.fm här högst upp på sidan till höger. Tycker att det är en kul grej men tydligen flyter det inte på riktigt och uppdaterar näst intill aldrig. Men jag skall styra upp det!

Ha en himla trevlig lördagskväll!

Du och jag.

Fan, en helkväll med mor är fan ta mig bäst i hela världen, ibland. Iaf om man inte har något annat för sig, och jag orkade verkligen inte följa med kompisarna ut. När mors sambo åkt iväg med sina kompisar så stod mest mor och jag och stirrade på varandra. Alla rum var dovt belysta, likaså min fantasi. "Jaha, vad skall vi hitta på då??" sade jag lite dystert och försiktigt. "Hm...jag vet inte?" blev svaret.

Några timmar senare var det mor och jag, och ingen annan. Förstå att det var sjukt längesedan jag kände den känslan. Jag vet inte riktigt om den någonsin existerat. Möjligtvis när jag vid tio års ålder knäböjde vid min säng, borstade mors hår och borstade även tänderna på henne. Hade bäddat ned henne bland mina kuddar och täcket. Strök hennes kinder och talade om för henne hur vacker min mor var, hur speciell hon var. Min ex-styvfar hade då varit elak mot henne den kvällen. Jag ville trösta. Idag hade jag fumlat fram nyckeln till vapenskåpet, lyft ur morfars gamla hagelgevär med all min armkraft och aldrig tvekat utan tillförlitat mig på att jag fått ut något av den tiden jag gick i skytte.
Hur som helst, några timmar senare igår så satt vi på kontoret. Mor vid deras dator, och jag hade hämtat min laptop. Vi satt där, jag med en öl, mor med ett glas rött. Vi spelade betapet på nätet, gick och rökte efter varje omgång, fyllde på glasen och efter varje glas sprit pratade vi mer och mer öppet. Vi pratade om ex, sexualitet, vårt förflutna, känslor och ja, allt. Efter ytterligare två groggar så kom mors sambo & co. hem, störde vår rökpaus och styrde upp en efterfest. Vi flyttade min dator till uterummet och jag agerade DJ åt herrskapet medan en och annan öl slank ned och cigarett röktes. Efter att alla gått hem och mors sambo lagt sig så stuvade jag makaroner, mor skulle krydda och tog fel burk. Oregano istället för svartpeppar, thanks a lot ma'. När vi sedan tog nattens sista cigarett, båda två rejält packade, fnittrande och svamlande, så utbrast mor "oregano i hjärnan" istället för "gärna oregano i" då vi diskuterade hennes förstörande av min eminenta måltid.

Men det var iaf mor och jag.

"Do har for dramatisk otseende!"

Heja, nu fick jag äntligen en ledig stund i min så annars upptagna vardag. Hurra för det!

I onsdags satte jag mig på tåget från Varberg till Götet, och 47 minuter senare traskade jag med mina ursköna stövlar genom St. "något"-terminalen, vidare in på Nordstan och beställde en lång svart kaffe på Coffeecup. Mia anlände ca. sju minuter efter, och vi tjötade loss lite innan vi började härja i affärer. Och som vi härjade. Jag var ute efter en väska och en värmande sjal samt alkohol vilket blev inköpt och vi begav oss till Mias hemborg i Balltorp. Vi gjorde oss i ordning, tjötade, rökte, öppnade fakeskumpan på 1,5 liter och fick sällskap av Mias skånska roomie, Katrin. Medan vi tittade på Top Model och jag ständigt lekte med Mias ursöta kattunge så anlände Rania som också var vår skjuts in till stan.

Med varsitt glas med skumpa i handen utforskade vi en stund senare Aveny No. 1 och Yacht Club. Ganska snabbt blev det bara Mia och jag kvar då Rania skulle upp tidigt dagen efter och mest ville kolla läget. Det var en mycket trevlig och rolig kväll som verkligen var över all förväntan! Väldigt ok musik, gott att dricka, trevligt sällskap men framförallt en mycket harmonisk och sympatisk värd, Herr D! Eftersom han var en av de som bjöd mig på tillställningen så tyckte jag att det var på sin plats att tacka för inbjudan och även en uppskattad tillställning, och han visade sig vara ett knippe rolig människa! Han fick mig även att förstå lite av tjusningen med musikvalen under kvällen och var helt enkelt i sitt esse! Efter fräcka toaletter, förolämpning från polska (hänvisar till överskriften) samt mycket dans (för mkt?) så slocknade ljusen och Mia och jag drog vidare till Diamond Dogs. Jag tyckte nästan att det var ett skitställe med otrevliga lokaler samt hormonstinna retarderade människor som raggar i form av att utbrista "Ööööhhh wowowowowowow!!!" när man går förbi och som dessutom blir knäpptysta och mållösa om man går fram och konfronterar eller utbrister detsamma, men jag vet inte. Jag kanske mest var trött. Vilket inte stoppade mig, för när vi kom hem till Mias lägenhet så öppnades fler öl, jag satt och cpcam:ade och rökte vid datorn för att sedan ringa till folk efter 05:00, och gå och lägga mig! Jag spelade in något på Davids telefonsvarare också. Hoppas det var punkfulldräggigt och gulligt, jag kommer nämligen inte ihåg! Hoppas jag friade!

Dagen efter vaknade vi ca. 15:00, min mage och även min själ skrek "McDonalds!" så det fanns inget annat att göra än att kila dit. McFeast & Co med välfriterade klyftpotatis som tillbehör, cola utan is samt en vitlöksdip till potatisen och cheddardip att kladda på i hamburgaren. Det var en äkta supersize me-måltid vill jag lova. Jag var trött hela kvällen, och 20:40 gick mitt tåg hem. När jag gick där, fortfarande i mina ursköna stövlar, så satt där en liten rocker mot en vägg och rökte. "Mia!" utbrast hon lite hest, och tacka fan för att det är Tina! Ett kärt men snabbt återseende, då hon precis anlänt från sin nuvarande hemstad Oslo och kvickt skulle vidare till Borås och pojkvän. Jag hann virra omkring med henne lite för att hjälpa henne komma rätt, och sedan fick jag skynda till mitt tåg. Men det var väldigt trevligt att få några kramar av lillrockaren, för jag kände mig ensam.

Oregano

Ok, jag är allvarligt talat himla ledsen över att typ bryta löften och sådant, men om jag skall vara riktigt ärlig så är jag alldeles på tok för full och trött för att skriva flera inlägg. Har iaf en jättetrevlig hemmakväll med mor bakom mig, och något av det sista mor yppade innan vi skiljdes åt var "oregano i hjärnan". Det säger jävligt mkt och lite om kvällen som varit. Ni får höra mer imorgon. Om jag inte skriver något imorgon så stympar jag mig själv och anmäler mig till BRIS. Ännu en gång skänker jag en fin visa till Eder emedan jag tar en liten vila. Den ligger mig väldigt varmt om hjärtat och varje ord som låten är uppbyggd av har en kraft och oerhörd betydelse för mig som får mig att rysa var gång jag hör den.

Godnatt folks.

Give me the words...

Har egentligen en hel del att skriva om, men eftersom jag känner ett behov av sömn, konstigt nog, så väljer jag att skjuta på det lite. Imorgon dyker minst ett inlägg upp, till dess delar jag med mig av en styck go'bit. Fint värre.

Tuxedomoon - In A Manner of Speaking

Nouvelle Vague har gjort en himla fin version av just nämnda låt, och om jag hade hittat en schysst video av den så hade det blivit en länk till den med, but this really is the real stuff. The shit.

Fridens liljor.

Kråkor och kärringar.

Nyss hemkommen från kalas, och vilket kalas sedan! Jag brukar tycka om kalas i största allmänhet då det ofta bjuds på tårta och kakor vilket jag är fruktansvärt svag för, men idag vart det total katastrof. Ungefär såhär gick mina tankegångar under kvällen:

Jag skall aldrig skaffa ungar...fan, måste de springa runt sådär? Om A inte håller käften snart så nitar jag honom. Skitunge. Och H är ett brådmoget jävla stört barn. Sluta glo på mig. Och sluta vara så jävla barnsliga! Och I var ett mycket behagligare barn när han hade talproblem och var knäpptyst. Förutom när han skrek av frustration då ingen förstod honom. Nä, katten som ligger i soffan är typ vettigast i rummet, kan inte alla vara som du? Suck...och allt jävla tjöt. Varför sitter jag jämte två cpkärringar? "Glansig blus med krås som gick såhär, så tjusigt! Och vid slutet av armarna också". ÅH. Usch, det kryper i kroppen, jag får en blodpropp snart. Snackar ni om Prince? Fan, jag tror faktiskt att jag får en blodpropp, när som helst. Hela bordet vibrerar...och mor glor på mig. Vad vill du?! Jaha...det är mitt ben som har nervositetsparkinson som skakar hela rummet. Sorry, mor...men jag får fan en blodpropp snart! Usch, jag mår illa. Fan, det kliar överallt och jag kan inte sitta still. Kan verkligen inte. Men vill inte framstå som ett jävla dampbarn heller. Andas. Jag kanske ÄR ett dampbarn? Åh, jag ser mig själv som i en spegelbild, i fönstret. Jävligt nöjd med håret faktiskt, mm. Snyggt! Vilken het räka jag är. Men vadfan? Jag vill hem, nu! Nikotin, mor. Om jag ser uttråkad ut och suckar lite diskret, sådär lagom så att mor märker, då kanske vi åker hem? Nähe...var dryga då. Usch, vilken jobbig luft det är här inne, jag måste ha frisk luft, och en cigg. Snart kommer jag att få ett jävla anfall och typ börja gapa och skrika. Kanske funkar att råka välta stearinljusen på bordet? Fast det kanske är lite överdrivet...

Hjälp. Jag vet att jag är skadad, men jag blir fan helnervös av sådant där. Nu är jag iaf hemma till slut. Sitter med ett glas vatten och försöker lära mig att andas regelbundet igen.

Hade en trevlig lördagskväll iaf. Anneli och Karl hämtade upp mig och vi styrde kosan mot Falkenberg. Karl släppte av Anneli och mig, och vi satte oss utanför Kronan och drack upp vår medhavda alkohol. Sedan blev det Zätas, jag lämnade in mitt kort i baren och 5 starköl, 2 Cosmopolitan och 2 Niks senare plus en kråka på kvittot så var det Harry's nästa. Där dansade jag som en tok med Cuba Libre i högsta hugg, och kvällen avrundades med ett härligt återseende av Marcus på vägen hem till Anneli. Det var ett rejält tag sedan. Trevligt!

Mica ringde klockan 11:00 dagen efter och frågade vad jag gjorde. Eh...jag typ vilar? Jag ringer dig sedan. Någon timme senare dök Mica upp hos Anneli, och vi hade några härliga timmar tillsammans. Vi pladdrade på lika mkt som vanligt, och det handlade i vanlig ordning mest om relationer och sex. Alltid lika spännande.

Idag körde jag till Falkenberg, klippte mig, fikade med Emma och därefter lyckades jag även få i mig lite kaffe hos Anneli då jag hämtade en ring som jag glömt där. Mysigt att träffa tjejerna.

Tydligen 80's retrodiscorock. Märk väl min vägskylt i bakgrunden.

Det var en sak till som slog mig när jag satt på kalaset ikväll. Barn är hemska. Kärringar är krystade. Jag, däremot. Jag är så jävla lagom.

M

Pojkspoling

Jahaja, sådär går det när man ger ut sitt blogglösenord till en exdejt! Men tack för hjälpen med statcounter ändå, David!

Puss

Fan vad jag älskar den här mannen!

Han är mitt allt, jag kan inte sluta tänka på honom. Han är smart, snygg och det bästa ligg en tjej kan tänka sig!

Just plain.

Jag behöver välmenande kramar, I feel fucking choked.

Woven Hand

"Medicine tounge and a heavy hand
together made a fist.
They put me down and I do not rise,
and now as an old child
I'll hand it down
I'll hand it down,
then blow around.
See me blow around
just like dirty paper."

Your Russia > Woven Hand > 2002

Kom hem relativt mörbultad från jobbet vid 17:00. Erik möttes på msn, och efter lite allmänt tjöt i vanlig ordning, kom vi halvt om halvt fram till att helgen vore en perfekt öldrickarhelg i kära Götet. Visst duger enbart öl och gott sällskap, men det var ett tag sedan som jag fick min välbehövliga dos av bra livemusik, så jag gjorde ett spontanbesök på Sticky Fingers hemsida och gjorde en upptäckt värd att verkligen se fram emot! Tyvärr lockade ingen musik just nu till helgen, men den 2 december kommer jag att stå framme vid scenen på Sticky.

Jag började av ren slump att lyssna på Woven Hand för några år sedan (ca. 2-3), och David Eugene Edwards får mig fortfarande att rysa i både kropp och själ. Jag tycker om ofantligt mkt musik i olika former och kulörter, men så mkt kan jag väl säga att det är skillnad på musik och musik, även den jag värdesätter högt. Det finns den musik som är jävligt, för mig, värd att lyssna på p.g.a. olika orsaker som t.ex. rätt attityd gentemot det jag prioriterar, schysst och eget sound eller helt enkelt ett sound som låter som precis alla andra egentligen, men som ändå har det där lilla extra. Bra musiker. Sedan finns det musik som är helt obeskrivbar, musik som för mig känns totalt genomtänkt, genomarbetad utan att kännas överproducerad och får mig fullständigt förstummad, exalterad, påverkad, eftertänksam och ja, listan kan göras lång. Och jag vill inte vara långrandig. Hur som helst så är Woven Hand ett exempel på den sistnämnda sortens musik.

Edwards sätt att förmedla en känsla genom sång är unik, där har vi verkligen en sångare som vet vad han sjunger om, och dessutom gör han det så fruktansvärt jävla vackert. Och det är just vad hans musik är, vacker. Det handlar inte om hårda poser, rock 'n roll, vulgära ting som sex i varje mening etc. Musiken är ren, tungandad, mäktig men ändock enkel och fattig på ett fint vis. Woven Hand är lika vackert som andetag precis intill vatten.

Kolla några låtar live på youtube.com vet jag. Det kan inte bli annat än bra!

The Speaking Hands
Sparrow Falls
Deerskin Doll
Dirty Blue
Wooden Brother/My Russia

Kalla mig för sniper.

Sådär ja. Nu fick jag äntligen sökt några kurser, och jag känner mig skitduktig! Jobbade heltid förra veckan, och så nu har jag sökt kurser. Ikväll går jag dessutom på ett nattpass som jag går av 07:00 imorgon bitti, och går sedan tillbaka klockan 12:00 och jobbar till 17:00. Man kan i mångt och mycket kalla mig för en superslacker, men även jag kan vara en ettrig liten arbetsmyra som ni. Till vilken nytta? Well, det återstår att se, men lönen i november lär iaf bli helt ok. Och jag har inte brist på pengar nu heller, så det känns bra.

Jag har även suttit vid pianot några tillfällen nu i helgen. Även om jag inte fick fram något vidare flow, så satte jag mig åtminstonde där och plinkade lite. Igår tog jag även upp skissblocket och en blyertspenna, dessvärre utan något som helst resultat. Mitt skapande är verkligen något som jag saknat från djupet av min själ, numera är jag halv som människa p.g.a. bristen på skapandet. Men jag ser fram emot att komma över den där svackan som nu varat i runt två år. Två långa år. Och häromdagen kom en vän med ett intressant förslag, där de förmodligen behöver lite texter kring design, mode, musik etc. (el. dyl.) och jag skall skriva något som kanske kan komma till nytta. Spännande!

Igår blev jag pilsk när Vasilij och Tania hade sex. Det kändes lite halvkonstigt om man betänker omständigheterna i filmen, men på sätt och vis var det en väldigt sensuell scen! Sådär lite halvprimitivt, efterlängtat, smutsigt och inte alls tillkrånglat. Ångorna som kom från deras munnar p.g.a. kylan som kristalliserades till sex. Jag hade fan frusit häcken av mig.

Ain't life peachy

Så, ytterligare en vecka och helg har passerat revy, hösten börjar göra sig påmind och jag blir nog ensam till hösten - ännu en gång. Men först...

...förra veckan inleddes med två lugna dagar (vad jag minns, iaf) och efter att ha sovit tre timmar på tisdagsnatten skuttade jag till jobbet och var duktig mellan 07:00 och 19:00. Konstigt nog kände jag mig inte så speciellt trött efter jobbet, satt och nattugglade som vanligt för att sedan sova de där tre timmarna igen och gå till jobbet på torsdagen. Passet varade mellan 07:00 och 21:00, härligt värre. På fredagen tog jag mig motsträvigt upp och jobbade 07:00-13:00. Och ta mig tusan, jag kunde för första gången på länge känna mig nöjd med veckans insatser, och såg nu fram emot en skön helg med öl och trevligt umgänge. När jag kom hem efter jobbet lade jag mig i sängen med min laptop, surfade lite och slumrade till om vartannat. Jag var riktigt jävla utmattad efter jobbet. (Vad som även bör tilläggas, är att jag mellan tisdagen och fredagen haft det rätt så kämpigt rent psykiskt. Det brukar funka bra om man kombinerar med jobb, men nej. Jag var ständigt förföljd och jagad av tankar hitan och ditan som helt enkelt inte ville släppa taget om mig.) Jag visste att det började dra ihop sig, D och jag hade lämnat det öppet, och jag tror att båda två hade betänkt situationen. Själv kom jag ingenvart. Käre D. Han dök upp på msn, och efter att jag hade nickat till några gånger så ringde jag honom. Samtalet varade ett bra tag, och vi tog ett beslut. Mestadels kändes det hyfsat lugnt, men vissa stunder hade jag en klump i bröstet som tryckte sig uppåt i strupen och tårkanalen. Jag satte punkt (för en gångs skull), för jag kunde inte hålla mig så mkt längre. När jag tycker om en människa så pass mkt, så blir jag väldigt fäst. Alla former av farväl, avslut och avklippta band är för mig hjärtkrossande. I just can't stand it.

Resten av kvällen spenderade jag ensam. Tänkte. Körde till affären och köpte typ tio kg godis, och inte ens på ICA kunde jag hålla tillbaka vemodet. Kom hem, skickade sms till Mica och kollade hur hon mådde. Hon hade fullt upp hela helgen med pojkvänsflytt, så jag ringde henne inte. Fick inte tag på Anneli. Orkade inte mer. Jag låg t.o.m. och kved lite i sängen, mest för sakens skull, tänkte snabbt men för i helvete, skärp dig Mia, och fortsatte sedan lite till. När jag låg där och tänkte, så förstod jag att den trygga famn jag utlyste som icke existerande i det här inlägget hade jag precis förlorat.

Det är en liten rar snyfthistoria, hela grejen, men faktum är att jag tycker verkligen att det är jobbigt. Så sjukt jobbigt. Om jag inte tänker på D just för stunden, så faller mina tankar på något som påminner mig om honom, kommer ihåg någon händelse som har med D att göra och ja...ni förstår. Det är oundvikligt, och nästan outhärdligt!

Hur som helst, igår ställde Anneli upp och följde med mig ut, lyssnade på mina smärre beklagelser och gav mig kramar. Vi drack öl, minglade med vänner på Zätas, jag fick en hel del värmande kramar från kompisar och till slut hamnade vi på Harry's där vi drack drinkar och dansade som tokar. Jag kunde inte låta bli att dra till en sliskig medelålders, som stirrade i Annelis urringning och plirade utmanande och fräckt med sina ögon mot mig, över käften. Jag hann tacka nej till totalt tre efterfester, och vi var hemma hos Anneli vid 04:00.

Nu skall jag ta en röyk och spana engelsktalande ryssar i Enemy at the Gates. Vasilij är snygg som fan.

Ischias.

The Fool

Så var det dags för mitt första upplagda test här. Ibland är jag lite smått antitest över huvud taget, ibland känns det krystat och passé, men vadfan. Lite tidsfördriv tackar man väl aldrig nej till!

Eftersom det är magert med kommentarer på detta stället så betvivlar jag att det är så värst många som läser här, och därav ytterst få som gör testet, men ta en chansning! Se om du lyckats få en uppfattning om mig som person.

Gör klenisvarianten, eller den här om ni inte är rädda för att ge kritik. Jag kan ta den, så gör helst båda. Lycka till!

Nostalgika

• Timotejschampoo hos farmor och farfar
• Färgglada godisklubbor som man kunde spela flöjt på på Danmarksfärjan
• Ika i rutan, Lillstrumpa & Systeryster och Sunes jul
• Dateparfymerna (i gammal upplaga förstås, tänk Pamela och Felicia)
• Hockeykort (jag samlade på Pittsburgh Penguins, Florida Panthers samt Modo)
• Manicklar (!!)
• Top Hat
• Calippo
• Sagosoppa med Mariekex (farmors)
• Hoppa twist
• Toy
• Kapsyler i Danmark
• Sockrade popcorn i Danmark
• Putta kula (spaghettikulan var finast)
• Krispix
  

Berätta, vad är nostalgi för dig? Refresh my mind eller lär mig en helt, för mig, ny era!

PMS pt. III

A stod och fnittrade åt mig då jag tydligen var riktigt sömnig och svarade i nattmössan, som vanligt. Hon stod och plattade håret medan jag fortfarande låg och halvsov i soffan. Lotti från Halmstad skulle tydligen köra till Falkenberg och A undrade om jag ville följa med dem ned på stan och äta något eller fika. Jag vände och vred på mig, gäspade och gnydde säkert lite för att visa att den här damen var trött! Men samtidigt, det hade varit trevligt att träffa Lotti då jag inte sett henne sedan tidigt i somras, tänkte jag. Jo men det är klart jag följer med! utbrast jag, studsade upp och drog på mig kläderna. Man kan säga mkt om mig, men att bli omotiverat hurtig på morgonen är jag expert på, om jag vill.

En timme efter det kom Lotti innanför dörren, och hennes två månader gamla körkort lagliggjorde vår färd ned till stan. Och den dagen fick mig på gott humör. Det var A, Lotti och jag. Lotti och jag har en förmåga till att fälla drypande sarkastiska kommentarer till folk runt omkring och kryddar diskussioner med löjlig pessimism och överrealism. Vi tre fick oss många många goda skratt p.g.a. detta, och efter att ha lämnat kvar 3/4 av den thaimat vi beställde in på Royal Thai samt tagit varsin kaffe på Falkmanska så kändes det som att vi PMS:at sönder hela Falkenberg. Men det var en härlig dag, jag gillar sådan humör som präglade den där dagen, och tro det eller ej men vi tre fick även gått igenom en hel del allvarliga diskussioner också. Det handlade mestadels om relationer, killar och killar. Sedan en hel del killar, killar och så en gnutta sex. Förvånansvärt liten del om sex om man jämför med vad vi oftast brukar tala om. Nästan så man skäms lite. Vi drack vatten hemma hos A efter allt, rökte rätt många cigg och efter en stund kände jag att det blev dags för mig att bege mig hemåt. Medan de andra förberedde sig för ännu en utekväll, så körde jag till jobbet vid 19:00. var helt slut p.g.a. kaos redan vid 21:00. Sedan återstod bara tio timmars vakenhet, och dagen efter satte jag punkt för helgens aktiviteter genom att sova mellan 08:00 och 17:00, vi åkte iväg och åt en fet hamburgare och jag satt och slappade vid Xbox på kvällen.

Idag har jag duschat.

PMS pt. II

Vaknade tidigt på fredagsmorgonen av att Anneli gick och låste efter sin pojkvän som lämnade lägenheten för studier. Kom in och lägg dig här! sade hon, och jag virade yrvaket täcket kring mig, lämnade soffan och slängde mig på sängen innanför A. Jag somnade snabbt igen, var verkligen urtrött efter dagarna som varit. Runt 10:00 vaknade jag till igen, låg och småpratade lite smått sövande med A, och låg och höll om henne en längre tid då hon kände ångest svepa över henne. Jag vet själv hur det känns att längta efter en famn att ligga i vid ångesttider, så jag ställer självfallet och gärna upp för de jag bryr mig om.

När min mor hämtat mig och jag landat på hemort igen, så var det dags för jobb kl. 15:00. Satt på kontoret och försökte desperat ringa in någon som kunde ta mitt pass nästa natt då jag planerat en utekväll m. bl.a. en guidingtur för D's käre lillebror Erik som bor i Sthlm. Det såg mörkt ut, och jag styrde om planerna drastiskt. Det fick helt enkelt bli utekväll på fredag igen, istället för lördag. Följden av massutskick av sms och flera tillbaka var en solid plan inför kvällen, jag fick gå lite tidigare för kollegan, cyklade hem vid 20:40 och var i Falkenberg vid 22:00.
Där satt Jimmy och A i hennes lägenhet och drack lite medan de tittade på Idol. Spännande. Tiden gick snabbt, och vi tog en taxi till Grand där vi egentligen skulle möta upp Erik, men efter att ha bestämt oss för att dissa Grand och istället kila till Harry's så ägde mötet med 08:an rum där utanför. Regnet öste ned och vi satte oss uppe i lugnet på övervåningen och slukade några öl. Vi bekantade oss även lite smått med Erik, och efter någon timme så styrde vi våra lurviga mot Zäta's. Där fanns allt möjligt folk, en hel del kompisar och såklart min favoritvakt Göran! Kvällen flöt på fint, och Erik och jag beslöt oss för att köra vidare festen på Harry's efter 02:00. Väl tillbaka där vart det mer öl tills stället stängde kl. 03:00 och vi gick till Entill Pizzeria (så JÄVLA fyndigt namn) och hamnade någon halvtimme efter det på en skum efterfest på Fajan.
Det var skönt när Erik och jag kom därifrån, vi gick till A som inte bor långt därifrån, tog en cigg på hennes balkong medan Erik väntade på sin taxi.

Over all var det en skittrevlig kväll, det verkade som om min "gäst" hade det rätt så schysst trots alla bondläppar och fyllehundar. Nu inväntar vi bara juletider då han hänger med oss ut ytterligare en gång!

Somnade ytterligare en natt på soffan, likt ett litet barn. och nästa dag skulle visa sig bli riktigt trevlig, trots PMS deluxe.

Fortsättning följer...

PMS pt. I

Äntligen känner jag att jag får lite tid till att skriva. Tråkigt värre är det alltid de sena timmarna då jag börjar känna mig sinnesslö, avdäckad och på tok för trött för att egentligen orka skriva, men det skall nog gå även den här gången.

Efter att ha kommit hem en sen söndag från Sthlm så fick jag en välförtjänt slappmåndag. Tid till att ta det lugnt, tänka och reflektera kring veckan som varit. Det faktum att jag hade mkt mer att ägna tankarna åt än jag var beredd på, plus två dagars jobb och trötthet efter ( tisdag och onsdag, 07:00-19:00) resulterade i att min balans vart totalrubbad och helvetet bröt loss. Tankarna löpte amok i mitt inre och det kändes som om blodet vidgade mina ådror och vener, ville ut och iväg, precis som mina tårar. Jag stod däremot ut, bet ihop och kämpade. Precis som vanligt, och torsdagen kändes stabil. Jag var iaf på säker mark igen, begav mig iväg till Varberg med mor på shopping spree som var lyckad, mellanlandade lite i Tvååker igen innan jag blev skjutsad till Falkenberg och Anneli. Vi tänkte besöka Harry's och Popquiz som äger rum varje torsdag, men eftersom där var fullproppat så gick vi vidare till Zäta's. En öl, sedan vitt vin till min Pasta Alfredo, Irish Coffee som efterrätt samt några till slurkar och ljusen på Zäta's släcktes ned redan vid 22:00. Vi satt kvar en stund i den mörka baren och tjötade med Skipper som sliter häcken av sig på Zäta's bl.a. i baren, lurade med honom till Harry's och festen fortsatte.

På Harry's befann sig några av mina homiez, och ett obeskrivligt glatt återseende med Sillen gjorde min kväll ännu mer lyckad. Han har alltid berömt och uppmuntrat mig för mina dolda ambitioner, och verkligen trott på mig. Det värmer.
Anneli började sakta men säkert att tackla av, medan jag friskt fortsatte hälla i mig öl i vanlig ordning. Till slut när allt kändes dött lämnade vi stället och gick hemåt. Även om Anneli tog det lite lugnare den sista timmen så var vi ungefär lika aspackade båda två, vilket kanske förklarar det dåliga omdömet att ta en sväng om Chez Adam på vägen hem. Äh, kom så tar vi varsin shot på Chez Adam! utbrast jag, och två fina flickor (säger vi) äntrade stället där vanligtvis enbart alkisar och turkar gör entré. Det blev någon shot och öl till, sedan tog vi oss i kragen och gick hem, på riktigt. Eskapaderna tog dock inte slut för det, innan vi kom innanför dörren till Annelis lägenhet så lyckades jag att dras längs med den blöta asfalten och skrapa upp lite högeröra - och knä.

Fortsättning följer...

Vittring på livet.

Igår var en bra dag, en riktigt bra dag. Bekymmerslös och sådär allmänt shoppa-och-supa-sönder-skallen-för-att-vakna-upp-
dagen-efter-och-må-som-en-prinsessa-trots-att-jag-inte-borde-
men-vilket-gör-att-jag-skiter-i-vilket-och-super-tills-jag-stupar.
Och stupa var vad jag gjorde. Mer om det när jag kommer hem från jobbet efter 21:00. Hoppas jag jobbar de två sista timmarna med A och inte M, M är en fetta.

Kramar till alla mina nära och kära,
Er tillgivna Fröken Fylleanka.

Kli

Jag skall lägga mig och sova bort den här jävla paranoian alldeles strax, men vill först be om ursäkt för att jag på sätt och vis generaliserat de i min omgivning i förra inlägget. Och David, trivs i din famn.


Snark.

Maria är mitt namn.

Förstår inte varför mina förlegade teorier åter och återigen blir bekräftade varje gång jag på något konstigt jävla vis börjat tro på något. Börjat tro på mig själv, att saker och ting är bra och att det t.o.m. blir bättre, att jag har en bestående famn att söka trygghet i utan att känna mig som ett värdelöst förvuxet barn. När jag börjar se mig själv som en stark kvinna(!) som med lite hjälp av syntetiskt patetiska substanser, med lite hjälp av människor i min omgivning och som med lite hjälp av kärnan längst inne i mig, skulle kunna gå till nästa ruta. Utan att falla, utan att vricka foten, utan att bli piskad av pisset själv.

Jag blir så besviken på mig själv. Och människor, men främst mig själv. Det är jag som är naiv, och jag...jag vet inte. Jag felar enligt er, och jag felar mig själv. Mig själv, mig själv, jag, jag, jag. Du kallar mig ett ego. Du kallar mig självömkande och svag. Du kallar mig inte vid mitt namn, aldrig.

Aldrig.

Alltid "all tid i världen" att må bra, bli lycklig, skapa sig en dräglig vardag, det ordnar sig gumman och ja, jag vet. Allt ordnar sig, det vet jag. Vilket jag avfyrar med försök till leenden och mitt liv blir knullat på smutsiga lakan. Om och om igen, och jag känner mig aldrig våldtagen för det känns ok. Alltid samma. Och ni säger att jag inte skall älta det som varit, utan se fram emot det som komma skall. Grattis.

Ångest, depression, stress, mardrömmar, tomhet, ensamhet och mina tårar strömmar som er ofantliga massa sädesvätska. Det är fan inte jag som är smutsig.

Benny Gustafsson, jag hatar dig.

Karlar som kommer för tidigt.

Urtrött efter nästan en veckas vistelse i Sthlm så sitter jag åter på mitt rum med benen uppslängda på sängen och laptopen i mitt knä. Billy Bragg sjunger för mig, och avrundar natten lite fint. För ja, då jag sätter punkt här ikväll så blir det förmodligen sängen, det är så fruktansvärt utmattande att åka tåg hitan och ditan, och tanken på att jobba tolv timmar imorgon med två n00bs gör mig inte piggare. Därför skall jag försöka fatta mig så kort och koncist som möjligt ang. veckan som varit.

Samma dag jag kom upp, onsdag, så blev jag bjuden på jättegod mat och rom & cola. Trevligt sällskap, och sedan besök på Pet Sounds Bar, Carmen samt Indigo. Paulina skuttade förbi utanför Indigo, varpå jag rusade ut och ett kärt återseende ägde rum. Tråkigt nog var hon tvungen att skynda vidare, men underbart är ju som bekant kort! Vi kom hem någorlunda i tid ( tror jag) och fick lite välförtjänt sömn.
Dagen efter lämnade David mig för att jobba natt, och efter att ha jagat runt på hela söder efter en passande outfit till morgondagen så landade jag i Davidss lägenhet igen, och det var både ensamt och kallt. Till slut beslöt jag mig för att sova, jag hade fortfarande ärenden kvar att springa med på fredagen då jag enbart hittat en 30tals-klänning på Time Out, väska på Lisa Larsson och en vit fjäderboa på Smink & Perukmakar'n under dagen som varit.
Efter att ha sovit rätt skönt så skuttade jag iväg på ännu en shopping spree på fredagen. Skuttandet varade inte länge, det byttes till förmodligen relativt dystra miner, suck och stön samt en sjuhelvetes ont i fossingarna. Efter ca. fyra-fem timmar hade jag fått tag på det mesta jag behövde och återvände till Skånegatan där jag vilade en ytterst liten stund med min värd och begav mig sedan till Primo runt hörnet för att inhandla vår mat; varsin stenugnsbakad pizza. Jättegott!

Jag kunde äntligen koppla av lite när David och jag hamnade på förfesten för kvällen. Innan dess hade jag stressat med att försöka göra mitt bästa gällande kvällens tema. På med alla prylar jag köpt de två senaste dagarna, och så våga håret. Jag brände mig för jämnan på det 200gradiga järnet, men vill man vara fin så får man lida pin. Förfesten var iaf trevlig, och sedan gick vi i samlad trupp till Hootchy Kootchy. Där bjöds det på gott sällskap, intressanta utstyrslar lite här och var samt småshower. Den här kvällen tror jag att David och jag blev ungefär lika berusade, jag gick barfota när vi skulle hem, och vi kunde inte annat än att låta bli att terrorisera en korvkiosk på vägen hem med att vela om vad vi skulle ha och inte ha. Stackare. Trubbel på vägen hem (Åsögatan), sedan rom, tjöt och sömn på Skånegatan.

Lördagen var seg, men vi kom till slut tillrätta, gjorde oss i ordning och styrde svansarna mot nästa äventyr; födelsedagskalas! Vi mötte upp Davids bror, Erik, och drog sedan tillsammans till partajet. Det var intressant och rätt så trevligt. Eftersom åtminstone tre i partygänget mestadels var engelsktalande så fick man surra runt med en brokig blandning mellan svenska och engelska under kvällen. Erik, David och jag sade farväl och tackade för oss, för vi skulle nämligen vara så ofina och kila vidare till Debaser Medis. Väl där blev det många öl och drinkar, och jag trivdes med att vara i David och Eriks sällskap. Vi avslutade med att kila på kebabställe, och sedan delade vi på oss och gick hem och sov.

Vaknade sent på söndagen och David fick skynda till jobbet nästan med en gång kändes det som. Ensam en kväll igen...men nej! Schleten efter några dagars supande så släpade jag mig till baren Nada och mötte upp en Oscar som höll mig sällskap under kvällen. Vi drack en hel del öl och diskuterade allt mellan politik och typ konstiga jobbsaker. Det var väldigt gemytligt trots att jag var väldigt trött. Efter fyra-fem öl fick det vara nog, vi sade adjö och gick var och en hem till sitt och sov.

Snoozade hela måndagsmorgonen då dörren öppnades vid 12:30 ungefär, till min förskräckelse. Jag blev visserligen lugn av att se David stå där i hallen, men samtidigt tänkte jag "shit, jag skulle ju upp i tid och städa och diska". Men det blev inte riktigt så. Irriterande med karlar som kommer för tidigt, liksom.

Och nu har jag åkt tåg. Har inget att tillägga, peace out.